Först 2030 ska den svenska ministären ta beslut om ersättare till JAS-39 Gripen, ett plan som räknas till generation 4.5 och är tänkt att användas fram till 2050. Att utveckla stridsflyg tar samtidigt lång tid, uppemot tjugofem år, och svenska projekt tenderar att alltid vara senfärdiga.
Det innebär att Gripen kan börja ersättas tidigast under sent 2040-tal, och då troligen med femte generationens motsvarighet. För närvarande är det bara Kina, USA och Ryssland som har sådana plan, nämligen kinesiska J-20 Weilong respektive J-31 Guying, amerikanska F-35 och F-22, samt ryska Suchoj Su-57.
Men under 2030-talet gör sjätte generationens stridsplan samtidigt entré, och den tidigare generationen blir om inte föråldrad så i vart fall av sekunda slag. Kina flög under veckan inte bara en utan två olika prototyper, som kännetecknas av stjärtlös design och ett platt deltaliknande utseende för att undgå radarupptäckt.
Kina är därmed först på banan igen, som tidigare med hypersoniska robotar, vilket ger inte minst USA skrämselhicka. En prototyp är visserligen en prototyp, och det är ännu en lång färdsträcka innan dessa plan kan tas i operativt bruk, men man har ändå demonstrerat sin kapacitet, medan USA har tappat fart.
Av naturliga skäl är inte mycket känt kring dessa prototyper, men attackvarianten förefaller betecknas Chengdu J-36, medan bombplanet är mer höljt i dunkel. Utan stjärtfena blir planen samtidigt svårmanövrerade, varför man måste kompensera med ultrasnabb datorkraft – den amerikanska regimens försök att bromsa Kinas militära utveckling tycks åter ha gått i baklås.
Beijing vill med detta utspel även skicka en signal till Washington, eftersom man så tydligt demonstrerar sin kapacitet. Under normala omständigheter hemlighåller man sin utveckling, medan man här medvetet förlade uppvisningen mer öppet för att låta allmogen sprida evangeliet. Datumet sammanfaller även med Mao Zedongs 131:a födelsedag.
Européer och andra kommer snart att bli mer varse än någonsin att den «regelbaserade världsordningen» mest är ett uttryck för att USA sätter sagda regler utan att behöva bry sig närmare om dem, och att man i själva verket bryter dem oftare än andra skiftar underkläder. Bevis för det kom under gårdagen, då Trump gjorde förnyade anspråk på både Grönland och Panamakanalen.
Nuuk kan inte försvara sig och København kan inte komma till undsättning, så om Trump vill ta ön är det inte mycket man kan sätta emot. Inte för att han kommer att sätta några sådana planer i verket, men blotta hotet gör ändå danskarna mer medgörliga för amerikansk utpressning och «economic coercion».
På samma sätt förhåller det sig med Panamakanalen, som sedan 1999 enligt avtal är Panamas suveräna territorium. Här anser Trump att man tar ut alldeles för höga avgifter för amerikanska fartyg, och om dessa inte sänks hotar han att riva upp avtalet och återta ägarskapet över kanalen. I klartext: invasion.
USA har länge betraktat Latinamerika som sin egen bakgård, och man har inte gjort mycket för att bidra till regionens utveckling. Däremot har man initierat otaliga statskupper och på annat sätt lagt sig i enskilda nationers interna angelägenheter.
Men här finns numera en ny spelare av rang, det Kina som allt mer knyter till sig latinamerikanska länder i handel och utveckling, senast med öppnandet av en jättehamn i Chancay i Peru. Det kunde kanske vara läge för Kina att i sådana hamnar installera en flotta som kan säkerställa navigeringsfriheten i Panamakanalen och andra farleder i regionen under det amerikanska hotet?
Där är vi nog inte än, men då Kinas flotta börjar få «överkapacitet» även i fråga om tonnage gentemot USA:s, kan det komma att bli viss spridning av resurserna för att skydda de egna investeringarna och säkra upp betydande handelsrutter. Faktum är att den amerikanska regimens hot bidrar till latinamerikanska länders vidare orientering mot Kina, inklusive militärt samarbete.
På samma sätt som Kina har fått Afrika att blomstra, kan man med massiva infrastrukturprojekt och omfattande handel få Latinamerika att äntligen utnyttja sin fulla potential. Men i fonden finns hotet från USA, som när som helst kan få för sig att åter ingripa både ekonomiskt och militärt.
Exempelvis handelstulllar mot Mexiko föreslås inte bara på grund av migrationsproblematiken, utan främst för att Kina förlägger produktion där för att runda Washingtons motsvarande tariffer mot Kina. Snart får man nog instifta sådana tullar mot hela kontinenten, eller kanske snarare hela världen.
USA:s missnöje med Panama handlar för övrigt inte bara om priser, utan det egentliga problemet är snarare att landet är en del i Kinas bältesprojekt (一带一路, Yidai-yilu), och man söker nu en förevändning för att sabotera detta. Kina i sin tur kontrar genom att söka alternativa handelsrutter, bland annat en föreslagen torrkanal över Colombia medelst järnväg och automatiserad omlastning.
Trumps hot kan möjligen även väcka till liv äldre planer att bygga en ny kanal över Nicaragua, för att säkra navigeringsfriheten i regionen. Det är närmast självklart att Kina skulle kontrakteras för ändamålet, och man skulle då få in ännu en murbräcka i regionen samt frigöra trängseln vid den allt torrare Panamakanalen.
Kina blir därmed ny sheriff i Latinamerika, med uppdrag att ge skydd mot den kriminella skurkstaten USA och dess intermittenta härjningar i regionen. Det vore samtidigt uppfriskande att se framväxten av en kinesisk flotta med baser över kontinenten, så att USA därmed får smaka sin egen medicin.
Ett nytt år randas, och även om tidsindelningen är godtycklig och i stort sett irrelevant för verklighetens skeenden, har vi här faktiskt en vattendelare av rang. Nämligen då Donald Trump svärs in som president i januari och då hans andra mandatperiod påbörjas.
Minns att EU förfasades över den bufflige affärsmannens nycker och later, inte minst hans angrepp mot europeiskt stål och näringsliv. Minns även att man skrattade åt Trumps synpunkter om gasförsörjningen från Ryssland samt viftade bort anklagelserna om att man bidrar för lite till Nato. Numera har skrattet fastnat i halsen, och man rustar för fullt över hela kontinenten, till och med i det forna neutrala Sverige.
Framförallt kan man erinra sig att Trump under 2018 inledde ett handelskrig mot Kina, som sedan dess har eskalerat kontinuerligt. Syftet sades vara att minska det brutala handelsunderskottet gentemot landet samt flytta hem produktion till USA, två ambitioner som båda kom rejält på skam, och det enda som resulterade var dyrare slutnota för amerikanska – likväl som kinesiska och europeiska – konsumenter.
Kina svarade – om än ofrivilligt – med att skicka coronan på USA, varvid över en miljon amerikaner fick sätta livet till. Det gjorde inte bara amrisarna rejält förbannade, utan resulterade även i insikten att den globala logistiken var alltför känslig för störningar och för beroende av Kina.
Därmed behöll och utökade USA tarifferna mot Kina när Sleepy Joe Biden tog över 2021, och den nye presidenten valde att eskalera konflikten genom en rad olika mekanismer, som exportkontroll och marknadsförbud för kinesiska företag. Globalismen kastades överbord och protektionismen gjorde storstilad comeback.
Där står vi nu, och Trump har deklarerat att han vill fortsätta i samma anda, med sextioprocentiga tariffer på allt kinesiskt samt motsvarande tullar mot grannländerna Mexiko och Kanada samt förstås mot EU. Om medicinen inte fungerade tidigare, måste man öka dosen, tycks han tänka.
Bryssel har i delar tagit efter den amerikanska hållningen och beslutat sig för att «riskminimera», bland annat genom att införa tullar mot grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror. Det är inte så noga med klimatambitionerna när det väl kommer till kritan, utan här gäller det att försöka rädda den krisande europeiska tillverkningsindustrin!
Men under hotet om amerikanskt handelskrig kan man mycket väl komma att svänga på en femöring och istället liera sig med Beijing i ett frihandelsblock för att kontra och neutralisera Trumps ambitioner. Det vore förstås den rätta vägen att gå, men frågan är om de enskilda nationernas olika kabinett kan överkomma sin svåra sinofobiska hållning för att förverkliga en sådan strategi – man har redan implementerat en lång rad av Washingtons direktiv, som att porta Huawei och angripa Tiktok samt anta löjliga «indopacifiska strategier» för att liera sig i den futila amerikanska kampen mot Kina.
Samtidigt tyder mycket på att Trump kommer att dra tillbaka det amerikanska stödet till Ukraïna och i någon mån tvinga parterna till förhandlingsbordet. Européerna, som har satt så mycken prestige på Kiev, står därför inför valet att fortsätta kampen på egen hand genom att importera amerikanska vapen och stödja det amerikanska militärindustriella komplexet, samtidigt som man fortsätter blöda ekonomiskt, eller att tappa ansiktet inför fullbordat faktum om en rysk seger.
Överlag är det Europa som riskerar komma i kläm när giganterna USA och Kina allt mer skruvar upp volymen, särskilt om man fortsätter att vara en amerikansk marionett samtidigt som Washington beter sig så fruktansvärt illa mot sina bundsförvanter – minns Inflation reduction act, sprängningen av Nord stream 2 med flera skeenden.
A new poster had suddenly appeared all over London. It had no caption, and represented simply the monstrous figure of a Eurasian soldier, three or four metres high, striding forward with expressionless Mongolian face and enormous boots, a submachine gun pointed from his hip. From whatever angle you looked at the poster, the muzzle of the gun, magnified by the foreshortening, seemed to be pointed straight at you.
«1984» (George Orwell)
Det liknar allt mer en kariktayr av «1984», George Orwells dystopiska roman om ett Oceanien (Väst) i krig mot omväxlande Eurasien (Ryssland) och Östasien (Kina), en utveckling som faktiskt har varit förhandenvarande sedan andra världskriget, först med ett kallt krig med Sovjetunionen och småningom lös allians med Kina, nu ersatt med krig i någon form mot båda, men kanske småningom ersatt med krig mot Kina under närmare band med Ryssland – det låter kanske otänkbart just nu, men vänta bara några år.
En karikatyr som inte avviker mycket från den förhandenvarande propagandabilden om den gula faran.
Superstaten Oceanien – USA och dess marionett EU – måste upprätthålla sin globala hegemoni genom att ständigt växla allianser och kontra nya fiender, och nu är turen kommen till Östasien, det vill säga Kina, som anses ha vuxit sig för starkt. Murbräckor i form av Hongkong, Tibet och Xinjiang har nyttjats, med utebliven framgång, men kvar har man det fort som heter Taiwan, som man nu sätter allt sitt kapital på.
Under falskt motto av att bevara demokratin – som i verkligheten bara kan bevaras under status quo eller under formell kinesisk överhöghet – uttrycker man allt fastare stöd till lokalregeringen i Taibei, inklusive lösa löften om att komma till undsättning i händelse av skarp konflikt. Det gäller även europeiska nationer, som skickar kanonbåtar till Taiwan-sundet för att demonstrera sin bellikosa hållning och därmed röra upp i grytan och provocera Beijing till allt större manifestationer runt ön.
It was rather more of a shock to him when he discovered from some chance remark that she did not remember that Oceania, four years ago, had been at war with Eastasia and at peace with Eurasia. It was true that she regarded the whole war as a sham: but apparently she had not even noticed that the name of the enemy had changed. ‘I thought we’d always been at war with Eurasia,’ she said vaguely.
«1984» (George Orwell)
Slutligen exploderar krutdurken, varvid Taiwan läggs i ruiner och den så kallade demokratin upphör för gott. Men för USA är målet därmed uppnått, att ha gått i krig med Kina under den ädla premissen att försvara demokratin, och därmed rejält ha stukat sin ärkefiende, även om det har kostat stort på den egna förmågan.
I alla fall är det planen, men mer sannolikt är att Kina går segrande ur konflikten och kastar ut USA ur regionen, efter mer än ett sekel av regional tyranni. Nämligen för att Kina har produktionskapaciteten, enkannerligen för fartyg, medan USA står naket och inte förmår ersätta sina förluster.
He argued with her about it for perhaps a quarter of an hour. In the end he succeeded in forcing her memory back until she did dimly recall that at one time Eastasia and not Eurasia had been the enemy. But the issue still struck her as unimportant. ‘Who cares?’ she said impatiently. ‘It’s always one bloody war after another, and one knows the news is all lies anyway.
«1984» (George Orwell)
Det är den apokalyps vi går mot under nuvarande ideologiska inriktning, då tanken om den gula faran åter har väckts till liv, parallellt med de psykotiska nyckerna om en blodtörstig tyrann i Kreml med expansion över Europa som mål. Vi tycks inte se att den Big brother som vi själva domineras av är den egentliga fienden, det Bryssel och Washington som allt mer inskränker våra friheter och rustar för konflikt med vålnader och hjärnspöken.
Framtiden är alltid vansklig att spekulera i, men klart är i vart fall att inget förefaller bli bättre och att det svåra tjugotalet fortsätter mot sin klimax, när den nu kommer, och hur den nu kommer att gestaltas. Verkligheten tycks här alltid överträffa dikten, fantasin och prognoserna. Gott 2025!
Natthimlen blir allt ljusare när allt fler minisatelliter skjuts upp. Internethjälten Elon Musks Starlink har redan 7 000 sådana i omlopp, och långt fler är på väg. 12 000 satelliter är planerade, men småningom kan uppemot 34 000 farkoster komma att omfattas av programmet.
Syftet med ett sådant nät av satelliter är att tillhandahålla robust och decentraliserad kommunikation som inte enkelt eller inte överhuvudtaget kan störas ut, vilket har en del applikationer, inte minst militära. Det ger också tillhandahållaren stora möjligheter att avlyssna trafik i militär inhämtning.
Det senare är ett av flera skäl till att Ryssland, Kina med flera i den sfären inte är anslutna till Starlink. Men Kina har förstås ett svar på Musks ambition, eller rättare sagt flera svar. Sedan augusti i år har man skjutit upp tre raketer med vardera arton satelliter i programmet Tusen segel (千帆, Qianfan), som småningom avser omfatta 15 000 pjäser.
Men därtill kommer ytterligare två program av samma magnitud, dels Landsnätet (国网, Guowang) med 13 000 enheter, av vilka de första tio sköts upp under gårdagen, och dels Svanen 3 (鸿鹄-3, Honghu-3) med ytterligare 10 000 satelliter. Projektet som sådant är därmed också decentraliserat, och kan komma att följas av fler intressenter.
Utöver att tillhandahålla robust kommunikation i Kinas glesare områden, har projekten även givna militära dimensioner, som att garantera kommunikation oavsett omständigheter i övrigt. Det blir därmed ett komplement till satellitnavigeringssystemet Karlavagnen (北斗, Beidou), som är fristående från GPS och andra system under amerikansk kontroll.
Därtill finns en annan geopolitisk aspekt i att förse Afrika och andra delar av det globala syd med stabil kommunikation, i konkurrens med amerikanska och europeiska intressen. Man har där redan en fördel med Huaweis utbyggnad av landbaserade nät, och satellitöverföring blir därmed ett komplement.
Men ett huvudskäl är att inte göra sig beroende av västliga system, som när som helst kan undandras under «economic coercion», sanktioner och andra mekanismer för att betvinga en förment fiende. Att ha egna system under egen kontroll, helst med överlägsen teknik och prestanda, för att utveckla egna undersystem för civila syften.
Samtidigt fylls lägre banor med satelliter av alla de slag, som riskerar att kollidera med varandra och öka förekomsten av rymdskrot. Den omedelbara rymden är visserligen betydligt större än vad man vanligen tror, men det är ändå rätt många pjäser som nu fyller detta gigantiska tomrum. De ljusa kinesiska satelliterna bidrar även med optisk förorening, vilket påverkar astronomi och vissa delar av faunan.
Risken ökar därmed för att uppskjutningar misslyckas för att man kolliderar med en satellit i omloppsbana, en omständighet som försvåras av att jänkarna inte samarbetar med Kina i rymdfrågor sedan Wolf amendment klubbades 2011.
Bashar al-Assad har störtats efter knappt två veckors offensiv av rebellgrupper, i kölvattnet av konflikten i Palestina. Omvärlden jublar, ungefär som när Saddam Hussein en gång störtades i Irak, utan att betänka vad det innebär att ett hårdfört sekulärt styre nu ersätts av en islamistisk jihadistregim med terrorbakgrund.
Geopolitiska motiv tycks dominera, då man hoppas minska Irans inflytande och skära av Rysslands insteg i regionen. Syrien är alltså lika mycket en proxyarena för stormakter som Ukraïna, och Moskva tycks nu ha bitit i gräset i denna kamp.
Även syrier i diasporan jublar då al-Assad har bragts på fall, och man tror nu på en «demokratisk» utveckling under al-Qaida-sprungna terrororganisationen Hay’at tahrir al-sham (HTS), det vill säga Kommittén för Levantens befriande i översättning.
Men var och en förstår ju att ingen demokrati kommer ur detta, utan bara mer faktionalism, splittring och småningom terror och fortsatt inbördeskrig med spridning utanför landet, på samma sätt som tidigare i Irak. Det är därför en pyrrhusseger för Syriens vidkommande, och syrierna kan nog ställa in firandet med skumpa.
HTS stöds av bland andra Türkiet, vars motiv har med den kurdiska situationen att göra, och Ukraïna, nämligen i egenskap av fiendens fiende. I motståndarlägret finns å andra sidan inte bara Ryssland och Iran, utan numera även USA, där den sistnämnda inte riktigt vet vilken fot man ska stå på i denna konflikt.
Ba’ath-rörelsens dödsruna ristades således den åttonde december 2024, efter att ha dominerat både Irak och Syrien under lång tid. Ideologin är socialistisk och auktoritär, men framförallt modernistisk och sekulär, till skillnad från den typ av hierokrati som mullorna i Iran upprätthåller eller den monarki som dominerar gulfstaterna.
Allt annat lika borde den sekulära och stabila republiken föredras, men här är det även andra som drar i tåtarna än dem det berör, i ett stormaktsspel som nu går in i en ny fas. Det blir nog ingen «arabisk vår» denna gång heller, utan bara mer blodspillan vad det lider. Men det går inte att förutse någonting konkret alls i detta getingbo.
