Kategori: USA

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

Multilateral ordning

Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.

Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.

Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».

Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.

Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.

Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.

Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.

När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!

Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.

När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.

Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!

Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?

För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Kinastrategin: premisser och konklusioner

Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bli avgörande för den internationella utvecklingen framöver, och därmed även för vårt lilla land. Den nuvarande svenska hållningen är att lyda Washington att i utbyte mot militärt beskydd delta i konfrontation (exempelvis kring 5G), men den är inte hållbar på längre sikt. Sverige måste nyktra till och se världen för vad den är, och vart den är på väg – här följer några observationer för en sådan reviderad kina- och utrikesstrategi.

Premiss ett är att Kinas framfart inte plötsligt kommer att vända och ta en annan riktning. Det finns ett tungt moment i denna utveckling, som bara kommer att fortsätta tills ett nytt jämviktstillstånd uppnås, med Kina som världens överlägset största ekonomi. Det är en position USA har haft sedan 1870, och som man inte vill släppa ifrån sig – men man kommer att detroniseras, och är redan tvåa i termer av köpkraft sedan tio år tillbaka.

Premiss två är att världens största ekonomi även är störst på andra områden, inte minst avseende teknik, vetenskap, forskning och utveckling. Kina har redan tagit ledningen i ett antal fält, och även den utvcklingen kommer att fortsätta. Kina förfogar över en fjärdedel av världens arbetskraft i vetenskap och teknik, vilket ger ofrånkomligt avtryck i högteknologiska produkter på marknaden.

Premiss tre är att Kina självt avgör sin egen framtid, snarare än Washington eller Expressens ledarredaktion. Den attraktionskraft USA och västvärlden tidigare hade på kineserna är numera som bortblåst, dels som en följd av uppenbara problem i de egna demokratierna, urusel hantering av pandemin och en uppblossande rasism i pandemins spår, men framförallt för att det egna systemet levererar så mycket bättre i termer av ekonomi och stabilitet – kinesernas framtida styrelseskick är en sak för kineserna, och modellen är nog Singapore snarare än Sverige.

Premiss fyra är att världens största ekonomi förfogar över en militär styrka som inte kan betvingas, enkannerligen i det egna närområdet. USA och forna europeiska kolonialmakter kan inte i längden upprätthålla ett militärt hot i Kinas närområde, utan har att ge upp sådana ambitioner, eller möjligen bli konfronterade på likartat sätt – en kinesisk flotta utanför Los Angeles är annars otänkbart.

Premiss fem är att Kina inte är Sovjetunionen och således inte kan besegras med inneslutning eller liknande strategier. Kina kan inte besegras överhuvudtaget, varför tanken på konfrontation är missriktad från allra första början. Man har att erkänna en multilateral ordning, och att i den söka maximera sin egen vinning – med Kina, inte mot Kina.

Premiss sex är att Kina inte är en expansiv makt, och aldrig har varit. Det är ett land som har murat in sig självt mot attacker utifrån, och vid de tillfällen man har växt är det som en konsekvens av invasion utifrån (nomader, tibetaner och uigurer under Tang, mongoler under Yuan, manchuer under Qing). Man hade världens överlägset största flotta under 1400-talets Song, och kunde ha tagit den nya världen i anspråk innan västvärlden hade kommit på banan, men slöt sig istället traditionsenligt inåt.

Konklusionerna följer mer eller mindre automatiskt: samarbete snarare än konfrontation; ömsesidigt erkännande av respektive olikheter snarare än att söka tvinga på motparten det egna systemet och de egna förment «universella» värderingarna; acceptans av en multilateral ordning med Kina som given hegemon i Östasien.

Det innebär för Sveriges del att skaka av sig den sjukliga paranojan kring Kina som ett «hot», särskilt tanken att landet har ambitioner att utmana och ersätta USA på den globala arenan eller att lägga sig i svenska eller europeiska angelägenheter. Det innebär att ge upp den löjliga demokrati- och MR-missionen, och att sluta försöka uppfostra en stormakt. Det innebär att revidera perspektivet och inse att vi inte är i en styrkeposition och inte kan tala från ovan.

Det innebär vidare att vi gör bäst i att lära oss så mycket som möjligt om Kina, för att förstå dess kultur och bevekelsegrunder, och för att dra maximal nytta i handel och andra utbyten – det skiljer sig inte från hur vi agerar gentemot USA. Det innebär att vi bilägger tvister i frågor där vi saknar samsyn istället för att ställa ultimatum från en inbillad styrkeposition.

Det innebär att vi återgår till en traditionell diplomatisk, oberoende och alliansfri hållning för maximal avkastning istället för att söka konfrontation, särskilt om det är på den förlorande sidan – för många en svårförståelig tanke, men den klara verkligheten.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Demokratiperception

Bilden på den medialt präglade näthinnan i Sverige är i allmänhet att Kina och Ryssland är stater som «hotar» vår demokrati, medan USA tvärtom är en garant för den. Men om man vidgar vyerna en smula och ser saken i ett internationellt perspektiv, förhåller det sig snarare tvärtom, att USA ses som det största hotet mot demokratin i det egna landet.

Det är i alla fall slutsatsen av en opinionsundersökning som Alliance of democracies har genomfört, omfattande 53 länder. På frågan om demokrati i mitt land är hotat av… svarar 28 % Ryssland, 38 % Kina och 44 % USA.

I detalj visar det sig att asiatiska länder (50 %) känner sig mer hotade av Kina, medan Europa har minst rädsla (30 %). Men samma förhållande gäller även USA, som 49 % av asiatiska länder upplever som ett hot mot den egna demokratin, medan motsvarande siffra i Europa är 39 %.

Ryssland hamnar kring 30 % i både Asien och Europa, vilket kan tyckas märkligt – men i verkligheten är Ryssland en ekonomisk dvärg som inte är större än de nordiska länderna sammantaget, och således inte har förmåga att hota Europa på allvar. Det hindrar inte att den amerikanska perceptionen är att både Ryssland (43 %) och Kina (50 %) är ett hot mot den egna demokratin.

Omvänt ser man i Kina varken USA (39 %) eller Ryssland (24 %) som ett större hot mot den egna «demokratin», om man nu kan tala om en sådan i Kinas fall. Det är uppenbarligen en definitionsfråga, som intervjun med ambassadör Gui nyligen visade – han hävdade med emfas att Kina inte är en diktatur, utan en demokrati som stöds av folket, vilket ledde till en del spott och spe i medier.

Den synen bottnar i att man (numera likt monarkistiska Expressen-tidningen) ser till resultat och utfall snarare än teori, det vill säga huruvida folket praktiskt gagnas eller inte av den sittande regimen och dess politik. Givet att Kina har dragit hundratals miljoner ur fattigdom, levererat en aldrig sinande rikedom till medelklassen och tagit ledningen i fält efter fält, har man faktiskt fog för den uppfattningen, även om det förstås inte är det gängse demokratibegrepp vi rör oss med.

Men eftersom detta rör perceptionen av demokrati i ett antal länder, får vi hålla till godo med det som är givet. Det visar sig då att 71 % av kineser anser att det egna landet är demokratiskt, vilket är i topp med bland andra Schweiz, de skandinaviska länderna och intressant nog Taiwan och Vietnam. Som kontrast anser bara 50 % av amerikaner att det egna landet är demokratiskt, vilket är en anmärkningsvärd siffra – det är kanske Trump-lägret som känner sig snuvad på segern.

Inte oväntat anser asiatiska länder som Kina, Vietnam och Singapore att man har hanterat coronapandemin med bravur, medan man är betydligt mer kritisk i övriga världen, framförallt Europa och Latinamerika. Kina toppar med 89 % positiv nettorespons, att jämföra med exempelvis Danmark (58 %), USA (2 %), Sverige (-11 %) och Brasilien (-62 %). Även sådant har betydelse för upplevelsen av regeringsduglighet och därmed demokrati.

Vad siffrorna i stort visar är att den regionala världsbilden skiljer sig från den globala, vilket har implikationer för geopolitiken. USA säger sig vara «tillbaka» efter fyra års vanstyre under Trump, men kommer att få svårt att alliera sig med länder som har en blandad syn på landet, därtill i dragkamp med uppstickaren Kina. Washington förlorar terräng, men har svårt att förstå saken.

Den globala bilden av USA är inte bara ett resultat av Trump, utan av drygt ett sekels ambition att söndra och härska med ständiga försök till regimskiften, inte minst i Latinamerika och Mellanöstern, men intressant nog även i Europa och Asien. Man kanske uppskattar många av de värden USA ändå står för, men ser landet som en högst ombytlig och opålitlig part.

Den globala bilden av USA: en självisk och opålitlig stormakt som skapar stora problem
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Luftherravälde: J-20/31 mot F-22/35

I händelse av en het konflikt i Sydkinesiska sjön kommer flyget att spela en avgörande roll, eftersom det är den primära stridskraft USA har att tillgå på sina flytande fort och i sina baser. Man kan visserligen räkna med att Kina kommer att försöka sänka amerikanska hangarfartyg och jagare med skurar av missiler av typ Dongfeng, men man vet inte hur väl USA kan svara på en sådan attack.

Även USA har som bekant kapacitet att skicka iväg en stor svärm skrot mot lämpliga mål, även om man ännu inte har förmåga att sänka ett hangarfartyg. Kina har här fördel av att befinna sig på hemmaplan, med hela sin flotta och övriga stridskapacitet koncentrerad till närområdet, medan USA har en mer utspridd profil med begränsad arsenal. Kina har också en underlig «fiskemilis» bestående av sammanflätade fiskebåtar att sätta in för att fysiskt hindra amerikanska plåtschabrak av olika slag – man kan ju inte torpedera civila pråmar.

USA har å andra sidan fördel i krigsvana, eftersom man är i ständigt krig någonstans, medan Kina inte har utkämpat ett krig sedan en kort operation i Vietnam på 1970-talet. USA har också traditionellt haft det tekniska övertaget, men det är alltså här som balansen är på väg att förändras på allt fler områden.

Chengdu J-20 Weilong

Med avseende på stridsflyg har Kina och USA två typer vardera i femte generationen, medan Ryssland ståtar med en (Suchoj Su-57). Generationsskiften i denna genre är inte kosmetiska, utan innebär dramatiska skillnader – en enstaka JAS-39 Gripen (generation 4.5) kan således inte mäta sig med en F-35 eller en F-22, utan lär hamna på backen.

F-22 Raptor är här prototypen för generationen, med premiär redan 1997. Den mindre enmotoriga F-35 är av nyare slag, men kanske inte lika kraftfull – däremot är det en formidabel exportsuccé, med närmare femhundra byggda plan. Amerikanska flygvapnet förfogar över knappt tvåhundra F-22 och drygt hundra F-35, men de är förstås utspridda över världen.

Kinas motsvarigheter är dels Chengdu J-20 (歼-20, Jian / Förgöraren), även kallad Mäktiga draken (威龙, Weilong), och den lättare kusinen Shenyang J-31 (歼-31) Jaktfalken (鹘鹰, Guying), båda från början av 2010-talet. J-31 är avsedd för hangarfartyg, medan J-20 är mer landbaserad och med en överlägsen transporträckvidd om 6000 km.

Elaka tungor säger att J-20 är en kopia av F-22, och att kineserna helt enkelt har stulit designen. Säkerligen har man bedrivit sådant industrispionage – allt annat vore tjänstefel – men samtidigt sätter aerodynamikens lagar vissa gränser för hur dessa fordon kan ta sig ut om de ska prestera optimalt och ha smygteknik. Ekvationerna ger designen, även om de inte är identiska i vare sig utformning eller prestanda och funktion.

Shenyang J-31 Guying

Samma röster hävdar för övrigt också att de amerikanska modellerna har övertaget och kan bemästra båda de kinesiska uppstickarna, men det är det faktiskt ingen som vet. J-20 och J-31 är båda av nyare slag, och de uppgraderas därtill ständigt – senast med ny inhemsk motor och en tvåsitsig variant för J-20. Om man får tro simuleringar har J-20 faktiskt övertaget.

Kina förfogar över närmare hundra J-20, och huvudsyftet med dem – utöver försvar – är nog egentligen inte att mäta sig med USA, utan med Taiwans armada av F-16 i fjärde generationen i händelse av en landstigningsoperation. Men även en stor mängd mindre kraftfulla plan får svårt att agera mot motståndare med smygteknik.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Annektering av Taiwan

Om Kina ska invadera – befria i egen terminologi – Taiwan måste det ske i enlighet med vissa parametrar. Dels är en amfibieoperation av det slaget fysiskt möjlig bara under de förutsättningar som råder i Taiwansundet från mars till maj, och härav följer den ansamling av amerikanska och andra fartyg som just nu råder i området.

Dels måste man vara säker på att vinna ett sådant slag, inte bara mot Taiwans egna styrkor, utan även mot en eventuell amerikansk undsättning. USA har aldrig förbundit sig att försvara ön mot ett angrepp, utan betraktar det blott som en möjlighet. Det är en form av politisk poker där Beijing till syvende og sidst måste syna om USA bluffar eller inte.

Dels måste de politiska förutsättningarna i övrigt gynna en sådan operation, då den kommer att ge negativa effekter under en längre tid. En pandemi som sätter stora delar av världen under hård prövning är faktiskt ett utmärkt tillfälle, och även om man kan räkna med ett helt koppel av sanktioner och markeringar är det inte realistiskt räkna med att västvärlden ska ge upp den handel med Kina som garanterar det egna välståndet.

Om man följer de olika trådarna kan man faktiskt se vartåt det barkar. Dels har Kina allt mer ställt om till självförsörjning och «dubbel cirkulation» med en inre marknad som huvudsaklig motor, med export som turbo. Man kan därför uthärda en lång tid under utländsk press, oavsett form.

Dels har man styrt upp ett Hongkong allt mer statt i kaos och evig protest, vilket visserligen är nödvändigt för att Hongkong åter ska kunna blomstra, men som också skickar signaler till Taiwan om att «ett land, två system» har sina givna gränser. Därmed går förhoppningen om en frivillig återanslutning i kras, även om en sådan egentligen aldrig har varit trolig.

Det lutar således åt en hårdare lösning, och en sådan får också näring av att Xi Jinping har satt 2049 som slutdatum för en sådan operation. 2049, för att det markerar hundra år efter inbördeskrigets slut och Folkrepublikens utropande. Det är i kinesisk ideologi en sådan viktig milstolpe, nämligen den sista kvarvarande biten av «förnedringens århundrade», att man inte kommer att släppa taget.

I militär mening är det en veckoslutsmanöver, och Taiwan kan inte på egen hand stå emot en invasion. Landstigningsoperationer är dock mycket blodiga företag, och de största förlusterna blir därför på Kinas sida. Samtidigt är man mån om att inte orsaka civila förluster, eftersom man småningom ska styra en oregerlig populas.

Hangarfartyget Liaoning (辽宁) kommer tillsammans med nybyggda systern Shandong (山东) att spela en roll för flygunderstödet vid en landstigningsoperation.

Det vidare spelet är svårare att förutse. Om USA kommer till undsättning kan man räkna med att Kina skickar en hel svärm Dongfeng mot hangarfartyg, jagare och kryssare – och kanske även mot baser i Guam och Okinawa – för att neutralisera så mycken eldkraft som möjligt.

Jänkarna hinner nog ändå ställa till med en hel del elände, kanske missiler och bombräder mot Kinas kustområden, men det är svårt att se att man skulle ha den uthållighet och eldstyrka som behövs för att dels återta Taiwan, och dels upprätthålla en habil närvaro i regionen. Simuleringar visar att USA egentligen inte har en chans.

Man kan naturligtvis skicka mer skrot och skala upp kriget, men då går man in i en långvarig stormaktskonflikt som kostar mer än det smakar. Då får man ge upp planerna om att reparera den hårt eftersatta infrastrukturen och förbättra villkoren för folket, och istället lägga pengarna på militär utrustning och krig, med följd att budgetunderskottet skenar än snabbare – det finns ingen opinion för en sådan politik. Kina är samtidigt den uthålligare parten, och USA vill nog inte fastna i ett krig av sådan kaliber.

Utvecklingen är sådan att Kina har tiden på sin sida, men samtidigt bjuder kombinationen av pandemi och en svag president som Biden att nu är ett gyllene tillfälle. Det är således ingen tillfällighet att vi nu ser landstigningsövningar, ständiga kinesiska överflygningar, ökad amerikansk närvaro och en allt mer intensiv retorik om just Taiwan.

Bli därför inte förvånad om det står i tidningarna redan nu i maj att Taiwan har annekterats av Kina, och att eldstrider sker med amerikanska sjunde flottan. Även om ett senare datum förstås är mer troligt.

En annan strategisk spekulation av intresse.