Kategori: USA

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Storkriget pyr

Något världskrig lär det inte bli tal om, men nog börjar vi se konturerna av ett regionalt storkrig i Mellanöstern, med USA som pådrivande aktör. Jänkarna är back in business, och har värmt upp med bombräder i Jemen, Irak och Syrien. Det lär nog inte pacificera rebeller och militanta grupper i regionen.

När flipperkulan väl är satt i rullning är den stokastiska processen igång, varvid den vidare utvecklingen blir oförutsägbar. Om den Store Satan blir tillräckligt uppretad, kan det hända att man återigen inleder någon storskalig «frihetsoperation» i området, kanske i ett blodigt krig med Iran.

Styrkeförhållandena är nu som de är, och ingenting lär förändras i grunden i Mellanöstern. Men om USA åter blir engagerat i ockupation och misslyckat nationsbygge, som tidigare i Irak och Afghanistan, leder det till att Washington försvagas, vilket får konsekvenser på annat håll.

Inte minst lär det påskynda konflikten i Ukraïna, varvid Kremls annektering befästs. Utan kontinuerligt materiellt stöd från omvärlden faller Kiev, varför man mer eller mindre tvingas till ett fredsfördrag på Moskvas villkor. I annat fall får Putin fria händer att erövra resten av landet.

Washingtons strategi har här varit att upprätthålla konflikten indefinitivt i syfte att nöta ned Ryssland, på det utkraïnska folkets bekostnad. Tanken har alltså aldrig varit att «vinna» kriget, så som många nog föreställer sig, utan att stärka den egna ställningen och ekonomin genom att göda det försvarsindustriella komplexet och kränga gas till Europa.

Visserligen har Vita huset principiellt «råd» att fortsätta det spelet, men i bakgrunden lurar ett presidentval med en kandidat som vill avsluta farsen, samtidigt som USA prioriterar såväl Israel och Mellanöstern som Kina. För många samtidiga konflikter försvårar det diplomatiska spelet i FN och andra sammanhang.

Såväl Sleepy Joe Biden som andra har klargjort att Kina är så mycket viktigare att ta sig an än det svagare Ryssland, och därför kommer man att släppa Moskva om man blir nedtyngd i Mellanöstern.

Alternativet är nämligen att Kina kan utnyttja situationen och vinna fördelar, varvid det amerikanska greppet försvagas. Det har USA verkligen inte råd med, i vart fall inte om man vill försöka upprätthålla sin världsdominans.

USA:s akilleshäl är här det religiöst motiverade stödet till Israel, eftersom Mellanöstern aldrig kommer att nå beständig fred utan att en tvåstatslösning implementeras i Palestina. Därmed blir man engagerad i evig konflikt samt alienerar stora delar av övriga världen, vilket ger en försvagad ställning i relation till Kina – som inte har motsvarande problem, utan istället kan bygga relationer på neutralitetens grund.

Det har bäring på sådant som globala infrastrukturprojekt som Ett bälte, en väg, som både USA och EU vill försöka kontra. Men det förutsätter i sin tur goda relationer med det «globala syd», och både EU och USA har här vissa problem att överbrygga gamla motsättningar.

Väst skulle alltså ha mycket att vinna på att sätta ned foten en gång för alla, nämligen genom att kräva att en tvåstatslösning implementeras, under hårda sanktioner gentemot Netanyahu. Det är egentligen helt obegripligt att man inte syr igen detta sår för gott, men ingen har sagt att världen måste vara begriplig.

Den Store Satan blir vid sin läst.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Medietystnaden

Vad agendamedierna inte säger är ofta mer talande än det som tillåts passera filtret, och man bör därför ta för vana att särskilt studera mediedramaturgin i detta avseende. Exempelvis kan man notera att i notoriska mediekonglomerat som Bonniers och Stampen är tystnaden avgrundsdjup angående det israeliska folkmordet i Gaza, inte minst avseende Internationella domstolens interimsbeslut häromdagen.

Ända sedan konflikten blossade upp i oktober föregående år har de två mediehusen på respektive ledarplats enbart ägnat sig åt hets åt andra hållet och att försvara judiska intressen. Man är således särskilt bekymrad om «judehatet» i Sverige samtidigt som tiotusen barn likvideras av Netanyahus bombflyg i Gaza, och det enda man har att säga om det senare är sandlåderetorik som att «Hamas började».

På ledarplats hittar man därför rubriker som «Så avhumaniserar Public Service vanliga israeler»; «Vänsterpartiets krav på Eurovision osar populism»; samt «Lokalen hålls hemlig – det säger allt om judehatet». Men även debattsidorna lider av samma enkelspårighet: «Invandrares judehat kan inte bortförklaras»; «De är rädda att Israel ska vinna Eurovision»; samt «Hamas är motsatsen till palestinsk frihet».

Det blir inte mycket till «debatt» om man kör spel mot ett mål, men det är så «debatten» i det konformistiska konsensussamhället Sverige ter sig i en lång rad ämnen. Någon «debatt» vill man egentligen inte ha i dessa frågor, och den som mot all förmodan anmäler en avvikande åsikt bemöts i bästa fall med tystnad, men kan även utsättas för veritabel klappjakt.

Frapperande är även hur smal och begränsad opinionsbandbredden är. Det var inte alls länge sedan koranbränningarna stod i brännpunkt i varenda spalt i medier, men problemkomplexet löstes upp i atomer samma dag som Israel invaderade Gaza, och har följaktligen inte avhandlats sedan dess. Det är numera en ickefråga, överskuggad av betydligt viktigare spörsmål, även om vissa medieoligarker försöker släta över.

En ickefråga som har tonats ned till en mer rimlig nivå.

Voldemort Zelenskyj uttryckte en farhåga om att kriget i Gaza skulle stjäla utrymme från hans teaterscen i Ukraïna, men sanningen att säga var det usla skådespelet där redan på upphällningen när Hamas gjorde visit. Den agendan, tillsammans med långköraren om Nato, upprätthålls alltjämt, men i något mer avslaget tempo.

En aktör som nästan helt har försvunnit från radarn är emellertid Kina. När ett alldeles verkligt folkmord föreligger i Gaza faller de absurda anklagelserna mot Beijing platt till marken, och det finns helt enkelt inte utrymme att tjafsa om väderballonger som har kommit ur kurs och annat strunt.

Ordningen är helt enkelt återställd när USA åter pivoterar mot Mellanöstern med sina hangarfartyg och därstädes lägger allsköns bombmattor i maskopi med den judiska ockupationsmakten, samtidigt som man är fullt upptagen med att skuggkriga mot Ryssland. Som en konsekvens tryter resurserna, och man blir därför än en gång beroende av att inhämta Kinas stöd, exempelvis angående kontroll i Röda havet.

Israel och USA bränner istället städer, kvinnor och barn.

Washington skulle hellre vilja lägga allt krut på att kontra Kinas vidare framfart, men hindras av verkligheten, på samma sätt som under kriget mot terrorismen från 2001 och framåt. Det passar Kina alldeles utmärkt att ha en biroll i skymundan och att framstå som den mer förnuftiga aktören i en komplett galen värld, ty då kan man relativt problemfritt ägna sig åt handel och vidare utveckling utanför rampljuset.

Borta är således dårretoriken om Xinjiang, labbläckor och utrikes polisstationer, samtidigt som proteströsterna för Gui Minhai har bedarrat alldeles. Kvar finns bara ett sorl och brus av traditionellt snitt kring frågor om ekonomi och handel, verkliga knutpunkter som kan lösas med förhandlingar, diplomati och andra konkreta medel. Med Kina förknippas nu med rätta elbilar och rymdfärder snarare än påhittade koncentrationsläger.

I jämförelse med den kaotiska och krigiska tillvaron i Väst och i Mellanöstern framstår Kina som ett under av stabilitet, med monumentalt bättre förmåga att tackla kriser av allsköns slag, från pandemi till upproret i Hongkong samt förstås den västliga kritikanstormningen. Det är trots allt inte där man har recession, flyktingkris och annat elände.

Kampen mellan draken och örnen är kanske inte pausad, men har hamnat i bakgrunden.
Kategorier
Politik USA

Folkmordsstaten tillrättavisas

Internationella domstolen i den Haag (ICJ) tvålar till den judiska folkmordsstaten ordentligt när man interimistiskt beordrar apartheidnationen att vidta kraftfulla åtgärder för att förhindra det pågående folkmordet i Gaza, samtidigt som den längre utredningen om genocid fortsätter. Tel Aviv hade räknat med att fallet skulle avvisas, men får nu svart på vitt att man är sin slaktares arvtagare.

Den israeliska statsterrorismen kommer ändå att fortsätta, om man får tro Netanyahus uttalanden om att inget kan stoppa mördarmaskinens brutala slakt. Den större frågan är emellertid vad USA och dess marionetter tar sig till i detta skede, och utan vidare stöd från Washington kan lilleputtnationen Israel inte agera helt fritt.

Vredespaleis i den Haag, där ICJ har sitt säte.

På spel står nämligen den «regelbaserade världsordningen», eftersom Internationella domstolen är den högsta av domstolar, till skillnad från Västs instrumentala låtsastribunal i samma stad. Det är världssamfundets högsta juridiska organ som har uttalat sig, och om man struntar i det har sagda «regelbaserade världsordning» rämnat en gång för alla.

Begreppet är sedan länge missbrukat, och ses med inte helt blida ögon av stater utanför den västliga sfären. Vilka regler är det som egentligen avses, på vilken fråga man pliktskyldigast brukar svara internationell lag i enlighet med internationella organisationers tolkning.

Internationell lag.

Sådan internationell lag som Dubya Bush en gång hånade öppet under den olagliga och «fullskaliga» invasionen av Irak, men som på en och samma gång åberopas av samma regim i Washington när det passar det egna syftet. Exempelvis hänvisar man gärna till Förenta nationernas havsrättskonvention angående öar i Sydkinesiska havet, utan att ens ha ratificerat avtalet.

Världen tittar nu spänt på hur ICJ:s beslut kommer att tolkas av USA och dess satelliter, och vad det får för konsekvenser för det vidare krigsförloppet. Fortsätter slakten av kvinnor och barn och fördrivningen av palestinier står det klart utom allt tvivel att den «regelbaserade världsordningen» inte är något annat än den starkes rätt, där den starke i detta fall är Israel respektive USA med marionetter, inklusive det Tyskland som har intecknat hela sin prestige i det judiska blodbadet.

Anklagad för folkmord.

Det innebär i så fall att vidare hänvisningar till den «regelbaserade världsordningen» faller platt till marken i varje diplomatiskt sammanhang där USA et al söker inflytande, och att man förlorar mark när man söker det globala syds medverkan i att kontra Kina i sitt geopolitiska spel för att bevara global dominans och hegemoni.

För Israel innebär det att ridån går ned fullständigt, och att man förlorar stöd från praktiskt taget hela världen utanför den rubbade västfåra som ovillkorligt understödjer folkmordet och den sjuttio år långa ockupationen. Säkerligen kommer Tel Aviv ändå att fullfölja annekteringen av resten av Palestina, men man bäddar därmed för ytterligare ett tusenårigt mörker fyllt av hat från omvärlden snarare än evig fred. Mer pyrrhusseger än så blir det inte.

Cirkusen fortsätter trots allt.
Kategorier
Europa Politik USA

Ein bisschen Frieden

Unionens utrikesministrar upprepar den sedan länge antagna hållningen att enbart en tvåstatslösning kan ge fred i Mellanöstern, och sentimentet ekas av Vita huset. Men Väst är samtidigt den enda entitet i världen som inte har erkänt Palestina som stat, minus en handfull stater omfattande Sverige.

Både Bryssel och Washington delar flitigt ut sanktioner till länder världen över, men av någon anledning aldrig till den eviga kolonialmakten Israel. Man har i dagarna diskuterat eventuella sanktioner mot illegala bosättare så här sjuttio år efter apartheidstatens påbörjade kamp för att vidga sitt livsrum, men högre företrädare för judestaten går som vanligt fria.

På samma sätt har man inga som helst problem att nyttja Internationella brottmålsdomstolen i Haag för att klämma åt Putin och en handfull afrikanska småpåvar, men man nyttjar aldrig samma instrument för att tillrättavisa Netanyahu eller Knesset och dess flagranta brott mot mänskligheten. Är detta den «regelbaserade världsordningen»?

Man tycker tydligen alltjämt i dessa kretsar att det är ett «proportionerligt svar» att över tjugo tusen civila, de flesta kvinnor och barn, har massakrerats av de israeliska «självförsvarsstyrkorna», samtidigt som den miljonhövdade palestinska befolkningen drivs ut ur sitt eget land.

Nej, varken EU eller USA vill ha en tvåstatslösning, och inte heller vill man ha fred. Hade man velat det, så hade man också lagat att så sker. Israel upprättades som stat på Västs nåder, och det är även Väst som har resurser att diktera de vidare villkoren, i vart fall enligt internationellt beslutade ramar i FN.

Istället låter man Israel hållas, och det är för en utomstående betraktare fullständigt klarlagt att Väst talar med kluven tunga. Man ger blott läpparnas bekännelse till en tvåstatslösning, men gör i praktiken inte ett dyft för att implementera en sådan.

Man har suttit med armarna i kors i sjuttio år, medan Palestina gradvis har reducerats till allt mindre enklaver på ockuperad mark. Eftersom man låter det ske, är det därför också vad man egentligen vill.

Washington kan vi strunta i, ty det är inte en pålitlig regim, men om Bryssel verkligen vill ha en tvåstatslösning har man att göra följande, och det omedelbart. I annat fall kan man lika gärna tiga i all evighet.

  • Kräv direkt av Tel Aviv och i FN att en tvåstatslösning implementeras enligt 1967 års gränser.
  • Sanktionera Israel och dess ledande företrädare till stenåldern tills så sker.
  • Erkänn omedelbart Palestina som självständig stat enligt 1967 års gränser.
  • Dra Netanyahu inför skranket i Haag, men i den tyngre Internationella domstolen, för brott mot mänskligheten.
  • Förbjud handel med israeliska produkter i EU tills villkoren är uppfyllda.
  • Förbjud kulturella, vetenskapliga och idrottsliga utbyten med Israel tills villkoren är uppfyllda.
  • Förbjud israeliska medborgare att vistas i EU tills villkoren är uppfyllda.
Vill man ha fred, kan man också åstadkomma det. Det är dags att sluta snacka snacket och att börja gå gången. Man har uppenbarligen resurserna, men använder dem inte.
Kategorier
Ekonomi Kina Politik Ryssland USA

G7angsterfasoner

Washington överväger att i maskopi med övriga G7 beslagta de ryska tillgångar man redan har fryst, inalles 3.7 biljoner kronor, motsvarande drygt hälften av Sveriges bruttonationalprodukt. För Rysslands vidkommande motsvarar tillgångarna en tolftedel av nationalinkomsten.

Försöksballongen som svävar i debatten omfattar emellertid bara en mindre del av de samlade tillgångarna, samtidigt som man söker utröna de sekundära effekterna av att råna Moskva på dess besparingar.

Världen i övrigt kan nämligen börja fundera på om det verkligen är så säkert att förvara sitt guld i USA eller Storbritannien, eller att investera i amerikanska värdepapper, om tillgångarna ändå kan beslagtas helt godtyckligt av den amerikanska världspolisen och dess marionetter i G7-gruppen.

Onkel Sam vill ha dina stålar.

Det är för detta ändamål motsvarigheten Brics har utvecklat en egen bank, med planer på att införa gemensam valuta och transferreringssystem utanför den US-kontrollerade ruljangsen, dels för att undvika att bli utsatt för olagliga sanktioner, och dels för att kringgå beroende av Swift och andra västliga system.

Missbruket av sanktioner har nämligen ökat lavinartat under senare år, samtidigt som Vita huset har flörtat med idén att annullera värdepapper i Beijings besittning. Kina äger en stor del av amerikanska statsskuldsväxlar, motsvarande närmare en biljon dollar, samt en stor mängd andra värdepapper, valutor och andra tillgångar. Det vore bekvämt för Washington att helt enkelt «avskriva» skulden, men det vore samtidigt en krigsförklaring.

På samma sätt förhåller det sig med Ryssland, och om man iscensätter en sådan plan skulle Kreml svara med att förstatliga varenda västlig koncern som verkar på den ryska marknaden, samt i övrigt beslagta västtillgångar under rysk kontroll. Man skulle även svara med andra medel, och det vore därför en eskalering av det ekonomiska skuggkriget.

USA plundrar Moskva.

Så kan man säkert förfara gentemot Ryssland, och syftet är att tvinga Moskva att betala för Ukraïnas fortsatta rustning och kommande återuppbyggnad. Men man äventyrar därmed den globala ekonomin och dess institutioner, och sågar i princip av den gren man sitter på.

Särskilt USA lever högt på att dollarn utgör världens reservvaluta, eftersom man därmed kan trycka pengar på andras bekostnad och så att säga sprida inflationen världen över, vilket mildrar effekten och särskilt gynnar den amerikanska ekonomin.

Men ju mer man missbrukar sin ställning, desto större incitament får världen att göra sig av med valutareserver i dollar och söka sig till andra valutor, och vid en viss kritisk massa sker en växling på tronen. Det är inte så att det sker i den nära framtiden, men USA och Väst är för närvarande stadda i att för kortsiktig vinning underminera de system man har byggt upp och i stort kontrollerar.

Småningom har vi en ny reservvaluta.

Den «regelbaserade världsordningen» kan inte bygga på godtycklig rovdrift och gangsterfasoner, och i den mån en stats tillgångar ska kunna beslagtas eller ens «frysas», måste det ske via internationella institutioner som Förenta nationerna. Vi kan helt enkelt inte ha en självutnämnd världspolis som främst agerar i eget intresse, för det är liktydigt med att den starkes rätt gäller snarare än att ett regelsystem är i bruk.

Säkert finns de som alltjämt tror på ett slags «pax americana» under någorlunda benäget amerikanskt ledarskap, men det är uppenbart för de flesta andra att den tiden är förbi, och att USA allt mer antar rollen som veritabel skurkstat. Ett uppenbart problem i sammanhanget är att andra småskurkar kan apa efter och på motsvarande vis «beslagta» tillgångar från nationer och entiteter man hyser agg till, varvid sammanbrottet följer på samma sätt som när ett korthus rasar.

USA antar allt mer rollen som skurkstat.