Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Kultur Politik Taiwan

Taiwan vänder blad och vräker statyer

Lai Qingde (赖清德) vann ju presidentvalet i Taiwan för Demokratiska framstegspartiets (民进党, Minjindang) räkning, men samtidigt förlorade partiet majoriteten i kammaren. Det borgar för en svårstyrd provins, och redan har slagsmål brutit ut kring reformer som oppositionen försöker pressa fram.

Lai tillträder under morgondagen, och han efterträder då Cai Yingwen (蔡英文). Den sistnämnda har på senare tid varit fullt upptagen med att radera historien och «avsinisera» provinsen för att cementera sitt politiska arv, bland annat genom att föreslå demolering av närmare tusen statyer av den nationalistiske diktatorn Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek»), som styrde med järnhand under närmare trettio års undantagstillstånd under den «vita terrorn».

Problemet här är att Nationalistpartiet (国民党, Guomindang), som Jiang företrädde, är större i parlamentet Lifayuan (立法院), där man tillsamamns med Folkpartiet (民众党, Minzhongdang) lär sätta krokben för sådana tilltag. Även den armé som Cai Yingwen och Lai Qingde vill nyttja för att försvara ön från de elaka kommunisterna på fastlandet svär trohet till Jiang, Republiken Kinas ledare från 1928–1949 samt diktator på Taiwan fram till 1975.

Sådan ikonoklasm har för övrigt vissa beröringspunkter med den västerländska wokerörelsen, där vänsterns bildstormare vill redigera historien genom att vräka över ända statyer av Churchill, Jefferson och von Linné, i tron att man därmed även raderar historien och anakronistiska övergrepp. Ett annat syfte är att klippa banden med Kina och därmed gå vidare på självständighetens väg, men det är alltså inte Taiwans hållning utan enbart Framstegspartiets.

Lais intention är emellertid att fortsätta på Cais inslagna bana, vilket lär leda till fortsatt konfrontation med fastlandet, förstärkt av västerländsk inblandning från Washington och Bryssel i syfte att frigöra provinsen. Det är visserligen business as usual, men med högre volym än eljest.

Beijing kan tänkas reagera skarpt om Taibei formellt deklarerar självständighet (det vågar man inte), om konstitutionen ändras i sådan riktning (majoritet saknas) eller om USA anlägger militär närvaro på ön i någon kapacitet eller på annat sätt provocerar fram konflikt. Det är det senare som är det verkligt riskfyllda, medan Framstegspartiet i övrigt har begränsade möjligheter att ändra status quo under denna mandatperiod.

Just en snygg demokrati…
Kategorier
Asien Kina Kultur Politik

Vaktavlösning i Singapore

För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet. Det vill säga det kinesiska exemplet i Singapore, stadsstaten med en bruttonationalinkomst per capita bland världens fem främsta och det mest ordnade av samhällen överlag.

Stabiliteten kännetecknas av att landet sedan självständigheten från Storbritannien 1965 har varit under Kinesiska aktionspartiets (人民行动党, Renmin xingdongdang) befäl i en märklig form av «auktoritär demokrati», det vill säga sex decennier av oavbrutet regeringsinnehav. I jämförelse regerade de svenska Socialdemokraterna blott under fyrtio år den svenska enpartistaten, nämligen 1936–1976.

Ett annat uttryck för stabilitet är att landet fram tills gårdagen enbart har haft tre premiärministrar, varav två från samma familj. Li Guangyao (李光耀, 1923–2015), vanligtvis renderat som Lee Kuan Yew, innehade först posten från 1959 till 1990, det vill säga under drygt trettio års tid.

Li lade grunden för Singapores tillväxt och välfärd genom att koncentrera landets ekonomi kring tillväxt och handel. Singapore var vid självständigheten utfattigt, men har under Lis ledning transformerats till en modern industrination, trots att man saknar naturresurser. Singapore står modell för det betydligt större Kina, som sedermera har gjort samma slags resa.

Ersatte gjorde Wu Zuodong (吴作栋, 1941–) eller Goh Chok Tong på minnandialekt, från 1990 till 2004, medan Li drog sig tillbaka i skymundan som ordförande för partiet och något slags supraledare i bakgrunden. Wu fullföljde den inslagna vägen, och får nog betraktas som administratör mer än reformator.

Familjeimperiet återupprättades med sonen Li Xianlong (李显龙, 1952–), eller Lee Hsien Loong, som övertog premiärministerposten 2004. Det är inte riktigt samma slags dynasti som man finner i Nordkorea, utan det rör sig här om politiker som är tämligen aktade i världssamfundet.

Singapore är formellt allierat med USA, men har under Li Xianlongs tid även öppnat upp ett brett samarbete med Kina, som man förstår betydligt bättre än Väst. Singapore är nu inte en kinesisk enklav i egentlig bemärkelse, men tre fjärdedelar av befolkningen är av kinesiskt ursprung. Singapore är därför en brygga mellan Kina och Väst, och man har både Bidens och Xis öron.

Man har ofta gjort sig lustig över Singapores styre, som av elaka tungor beskrivs som upplyst despoti mer än demokrati av västligt format. The Economist raljerade friskt härförleden över att landet bara har haft tre premiärministrar sedan 1965, medan tidningens egen nation kan stoltsera med inte mindre än tre tronskiften bara sedan 2022 (Johnson, Truss, Sunak) – ett kaotiskt föredöme!

Sedan i går har Singapore dock en ny premiärminister i Lawrence Wong (黄循财, Huang Xuncai, 1972–), medan Li Xianlong träder tillbaka som seniorminister, och därmed blir ett ankare i Wongs ministär. Wong är tidigare finansminister och vice premiärminister, och därför lämpligt skolad för posten.

Stabiliteten är förstås säkrad, och Wong kommer inte att ändra kurs. Däremot kan vindarna och vågorna tillta i det geopolitiska spelet mellan Kina och USA, och det kan därför bli stormigt för en så liten aktör som Singapore. Som handelshubb är man oerhört beroende av ostörd frihandel, och vill helst inte bli en bricka i ett annalkande krig omfattande det egna Malackasundet som farled.

Även inrikespolitiskt kan det bli allt svårare att navigera en redan mättad befolkning, som blir allt mer progressiv och därför hamnar i konflikt med de traditionella värden som har byggt landet. Aktionspartiet har visserligen en betryggande majoritet i opinionen, men kan ändå drabbas av motgångar – särskilt då en ny ledarfigur tillträder och utsätts för prövningar.

Kategorier
Asien Politik

Äntligen storkrig?

Tel Aviv ansågs ha en självklar rätt att försvara sig mot Hamas’ terror, så till den grad att det folkmord den judiska etnostaten anställer ses som «proportionerligt» av allsköns västregimer. Men samma rätt att svara på israelisk statsterrorism tillkommer uppenbarligen inte Tehran, eftersom man mangrant fördömer det i verkligheten proportionerliga iranska svaret.

Den skur av drönare och missiler mullorna skickade mot den israeliska järndomen plockades självklart ned till övervägande del, varför skadorna blev tämligen lindriga, och inte i närheten av den förstörelse den judiska apartheidregimen oprovocerat orsakade vid iranska konsulatet i Damaskus. Tehrans avsikt var således att ge ett måttfullt svar, och man hade av en rad skäl att agera sålunda.

Ett är inrikespolitiskt, att inte framstå som svag inför en hämndgirig mobb. Ett annat att lägga mer ved i brasan utan att för den skull själv bli alltför bränd, det vill säga utlösa ett krig mellan Iran och Israel. Tehrans vidare mål är att upprätthålla konfliktnivån medelst proxyaktörer som Hezbollah, i syfte att låta Israel fortsätta gå bort sig i världspolitiken samt vässa det regionala hatet mot ockupationsmakten.

Perserkissen viftar med tomtebloss mot Tel Aviv.

I den bibliska berättelsen är Goliat den palestinska jätten som israeliten David slutligen besegrar, men i nutiden är rollerna omvända. Det är här Israel som är den övermäktige parten, som utmanas på olika sätt av övriga aktörer i regionen. På samma sätt som David med en enkel slangbella kunde få omkull Goliat, söker man få det israeliska monstret att falla på eget grepp genom att ta till massivt övervåld, på det att världssamfundets stöd ska svikta.

Någon ände på våldsspiralen och konflikten finns nämligen inte förrän ett fritt Palestina erkänns och den israeliska ockupationen upphör, varvid 1967 års gränser fastställs. Även Tehran kommer att acceptera en sådan lösning, och retoriken om att «utplåna» Israel ska mest ses som just eldfängt religiöst dravel.

Det egentliga problemet är samtidigt att Väst ställer sig bakom Israels kolonisation och kontinuerliga etniska rensning, och att man fortsätter söndra och härska i regionen, inte minst att hålla Iran i ett järngrepp medelst illegala sanktioner. Det senare har sina givna orsaker i västlig dominans i syfte att få kontroll över oljan, och den islamiska revolutionen under sent 1970-tal måste ses i ljuset av den utvecklingen.

Man kan annars svårligen sympatisera med mullornas religiösa regim i Tehran, men i valet och kvalet mellan å ena sidan amerikansk och israelisk statsterrorism och å den andra grundläggande folkrätt, faller stödet ändå på persernas sida. Det dröjer sig här ytterst om att dana en ny, balanserad och rättvis världsordning, där den amerikanske hegemonen och dess allierade smågangstrar inte längre fritt kan agera mobbare.

Tel Avivs hat och vrede gentemot Iran kan här bli den utlösande faktorn i ett nytt storkrig i regionen, nämligen om man åter svarar med övervåld. Israels största önskan är nämligen att gå i krig med perserna, för att man har överlägsen slagstyrka och därmed förmåga att tillfoga landet svår skada. Det är så mobbare tänker.

Men efter år av sanktioner och tidigare krig mot Irak är perserna samtidigt rejält härdade, och kan inte besegras i grunden. Israel kan bara vinna ännu en pyrrhusseger, samtidigt som världen i övrigt lider sekundär skada genom ännu en omgång av störningar i världshandeln och ökade energipriser.

För en aktör som Kina passar det alldeles utmärkt eftersom man ändå har fasta avtal med Tehran samt i övrigt importerar allt mer gas och olja från Ryssland. Man kan se på när Väst går ned sig i ytterligare krig och konflikt, även om man själv drabbas en del av störningarna.

Ett storkrig i Mellanöstern ger även Ryssland fria händer att sätta in nådastöten mot Kiev under sommaren, eftersom Västs vilja att fortsätta kasta pengar i det ukraïnska svarta hålet tryter. Därmed fastställs en ny säkerhetsordning i Europa, om än till priset av ett nygammalt kallt krig.

Den yttersta konsekvensen är emellertid att den polycentriska världsordningen cementeras, varvid Kina och dess anförvanter vinner ytterligare terräng på Västs bekostnad. USA hade helst av allt lagt allt krut på att fortsätta mobba Kina, men måste nu åter delegera resurser till Mellanöstern. Låt det brinna.

Vad blir Tel Avivs svar månne?
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland

Krigspsykosen

Huruvida utrikesminister Wang Yi (王毅) under sitt besök i Canberra tog upp frågor om mänskliga rättigheter, exempelvis Australiens behandling av aboriginerna, är inte klarlagt, men under alla omständigheter innebär mötet med motparten Huang Yingxian (黄英贤) alias Penny Wong en normalisering i förbindelserna. Det är första gången sedan 2017 som Wang besöker landet.

Minns att Scott Morrisons skogstokiga regim 2018 bannade Huawei och ZTE från utbyggnad av landets 5G-nät, och senare efter pandemins utbrott 2020 föreslog en coronakommission under australisk ledning i syfte att fastslå skulden för den redan utpekade brottslingen. Beijing svarade med tariffer på kött, vin, bomull, timmer och kräftor, vilket till dags dato har kostat australiskt näringsliv ett antal miljarder dollar i förluster.

Den australiska regimen utvecklade sedermera ett slags paranoid psykos, som resulterade i den märkliga pakten Aukus och inköp av kärndrivna ubåtar i syfte att patrullera Sydkinesiska sjön långt från australiska vatten. Man tror alltjämt att Kina kan komma att invadera ökennationen, men det är förstås en del av den schizoida symptombilden och har inget med verkligheten att göra.

Sedermera har Australien skiftat regim, med visst töväder i relationerna som resultat. Anthony Albanese bröt isen med ett besök i Shanghai i november, och Wang Yis besök kommer småningom att följas av premiärminister Li Qiangs (李强) dito. I samband med detta kommer även tarifferna att skrotas, och Canberra har därmed kanske lärt läxan och insett realiteten i att vara i ömesidigt ekonomiskt beroende med Beijing – en relation som även kräver ömsesidig respekt.

Samtidigt kvarstår krigsparanojan, och planer finns på att utöka Aukus med fler parter, kanske Kanada och Japan, en allians som småningom även kan länkas samman med Natos ambition att vidga sina domäner österut över Eurasien. Under alla omständigheter utgör Australien en amerikansk marionett i syfte att innesluta Kina, även om den australiska ekonomin visade sig vara på tok för liten och svag för att på egen hand kunna utmana Beijing.

Den märkliga australiska krigspsykosen har sedermera även drabbat oss i Europa, visserligen till följd av ett verkligt krig. Men tanken att Ryssland skulle gå vidare med attacker mot Nato-länder är i samma schizofrena härad som Canberras rädsla för Kina. Ändå förbereder drottning Ursula Europa för «krigsekonomi», samtidigt som de enskilda medlemsländerna rustar som aldrig förr.

Upprustningen syftar till försvar mot en fiende som aldrig kommer, men också att tillverka vapen och ammunition för fortsatt krig i Ukraïna, en konflikt man tror kommer att fortgå under lång tid, trots att Kiev inte bara har slut på ammunition utan framförallt manskap. I vart fall rustar man för lång konflikt med Moskva.

Produktion av det slaget ger emellertid ingen exportvinst, och gagnar inte heller samhället i övrigt. Pengar som kunde ha anslagits för forskning och utveckling samt bättre välfärd går istället till meningslös destruktion och statliga utgifter för ett överdrivet försvar. Detta i en tid då Europa till stora delar är i recession och lider av en levnadskostnadskris till följd av inflation.

Detta är nämligen inte som under kalla kriget, då Väst var överlägsen ekonomisk herre på täppan och enkelt kunde manövrera ut Sovjetunionen. Ryssland drabbas inte särskilt hårt av sanktionerna, men framförallt kan Kina ånga på som aldrig förr när Moskva gör grovjobbet. Kinas femprocentiga tillväxt är kanske inte som fordom dubbelsiffrig, men det ska alltså jämföras med Europa som står still eller går back.

Europa skjuter därför sig själv i foten – eller snarare i huvudet – när man halkar allt längre efter både USA och Kina, och man faller i egen grop när man har den futila ambitionen att samtidigt sanktionera Moskva till stenåldern och «frikoppla» från Kina. Hjärnsläppet är fullt i paritet med Canberras, och frågan är således hur vi ska kunna tillfriskna från detta tillstånd.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Kultur Språk

Kinesisk long

龍 Drakens år – 龙年longnian – är nu inlett i kinesisk och östasiatisk kultur, och för all del även i delar av västerländsk. Det är det mest magnifika av de tolv djuren i den kinesiska djurkretsen och bland andra mytologiska kreatur, med en förskräcklig mängd varianter till havs och på land.

Från kinesiskt håll finns numera en uttalad ambition att slå vakt om inhemska namn och begrepp för kinesiska företeelser, exempelvis att benämna Tibet med termen Xizang, och en liknande diskurs finns kring den kinesiska draken. Detta för att drakar i öst och väst är väsensskilda.

Den moderna västliga draken, sprungen ur medeltidskultur, gestaltas undantagslöst som en flygande och eldsprutande best som måste tas av daga som en fiende, så som förtäljt i legender som Sankt Göran och draken, Tors kamp med midgårdsormen Jörmungand och Sagan om ringen.

I kontrast är den kinesiska draken en beskyddare och en benägen varelse som är människans bästa vän, och den kan varken flyga eller spruta eld. Däremot är den kraftfull och ett värn mot fiender från alla håll och kanter, och av det skälet har den kommit att utgöra maktens symbol i imperier och länder i Östasien. Drakens närvaro signalerar trygghet.

Orientens och occidentens drakar har inga beröringspunkter i övrigt, annat än att utgöra två varianter av en tämligen global drakmyt. Drakar förekom redan i kulturen Yangshao (仰韶) för sju tusen år sedan, men var då något annorlunda beskaffade, som en blandform av ormar, krokodiler, fåglar och andra djur – den ursprungliga kinesiska draken kunde flyga. Den vinglösa imperiedraken är av mer «modernt» snitt, från Tang (唐, 618–907) och framåt.

Västdrakarna har som allt annat sina förlagor i Mesopotamien, Egypten och sedermera Grekland, som ormliknande kreatur. Man spekulerar i om generell fobi gentemot ormar ligger bakom den universella drakmyten, men det motsägs alltså av att den kinesiska draken inte är förknippad med sådan rädsla.

En annan hypotes hävdar att fossil av dinosaurier ligger till grund för uppkomsten av myten, vilket förmodligen är mer riktigt. Kina har ymnig förekomst av sådana fossil («drakben»), som ofta har nyttjats i traditionell kinesisk medicin. Mot det talar att våra skandinaviska drakar tycks sakna en sådan koppling, men det förutsätter då att myten har uppstått i Skandinavien – den är förmodligen importerad från stäppkultur som resten av den nordiska mytologin.

Nå, det kinesiska förslaget är att benämna den kinesiska draken lóng, efter pinyin för tecknet i fråga – traditionellt 龍, förenklat 龙. Sedvanlig språkförbistring gör att en anglodominerad värld dock skulle tolka detta som det engelska ordet long, varför man får förtydliga med den alternativa stavningen loong (/luŋ³⁵/) för att markera rätt vokalljud.

Det är emellertid en dålig idé, som inte heller den kommer att få fäste. Dels för att det ändå är en drake i mängden, om än med kinesiska kännetecken, och dels för att liknande drakar förekommer i grannkulturerna, i grunden samma drake men med annat uttal: i Japan 竜りゅう (ryū) för den kinesiska, med ett annat förenklat tecken, eller たつ (tatsu) för den specifikt japanska.

Den kinesiska draken står stark ändå, och det bereder inga problem att skilja de båda varianterna åt. Det tycks vara tämligen allmänt känt att det rör sig om olika kulturella fenomen, om än i liknande förpackning, och även i Väst betraktas den kinesiska draken med viss vördnad.

Säkert vill man dock i Väst döda även den kinesiska draken, i enlighet med klassisk västlig mytologi!