Kategori: Asien

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

🇨🇳 Folkrepubliken Kina 75 år

Det är faktiskt inte så länge sedan Mao Zedong stod där på Himmelsfrid och proklamerade Folkrepubliken Kina den första oktober 1949. Det motsvarar blott en mänsklig livslängd, och i förhållande till hela Kinas historia bara ett par enstaka procentenheter.

Då hade Kina gått från att vara världens ledande makt under början av 1800-talet till ett av världens fattigaste länder, under vad man kallar förnedringens århundrade. Kina tog inte till sig av de nya idéerna från Väst, särskilt inte industrialismen, och hamnade på efterkälken.

Det korrupta och efterblivna Qing-styret kunde småningom inte stå emot trycket från västliga kolonialmakter, utan föll offer för opiumkrig, orättfärdiga fördrag och vissa landöverträdelser, som Hongkong och koncessioner i hamnstäder som Shanghai och Tianjin.

Japan anammade dock snabbt den västliga modellen under hot om amerikanskt krig, och man lärde så bra att man till och med tog till sig den imperialistiska ådran. Krig anställdes därför mot Kina 1894–1895, varvid Taiwan fick avträdas till Tokyo. Men japanerna skulle återkomma med annektering av Manchuriet 1931, och sedermera invasion av övriga Kina 1937–1945.

Landet låg i ruiner, samtidigt som ett inbördeskrig rasade om vem som skulle ta makten och leda moderniseringen av Kina. Dynastin Qing hade fallit 1911 och ersatts av en modern republik under halvdemokratiska former, men landet imploderade snart i en rad «självständiga» provinser under lokala krigsherrar, samtidigt som nationalister och kommunister utkristalliserades som de dominerande politiska partierna.

Inbördeskriget rasade under tjugoett år, med intermission under japanernas invasion, men slutligen kunde kommunisterna driva nationalisterna till dess sista utpost på Taiwan, där man än i dag håller ställningarna, numera som en autonom demokrati. Mao Zedong och hans bondearmé vann trots amerikanskt stöd till nationalisterna, nämligen för att generalissimo Jiang Jieshi var en usel härförare och för att folket hade tröttnat på inflationsekonomin.

Men om Mao var en genial fältherre, var han inte av det rätta virket för att leda landet. Man hade förvisso att konsolidera makten med ganska hårda tag, bland annat genom att trycka ned godsadeln och kollektivisera jordbruket, men snart gick politiken överstyr med den ena vansinniga reformen efter den andra, från Stora språnget till Kulturrevolutionen.

Ändå puttrade utvecklingen på med massiva insatser för att skola en agrar analfabetisk befolkning och utveckla institutioner av olika slag, förberedande instrument för en senare industrialiseringsfas. Den kom 1978, då Mao hade avlidit och Deng Xiaoping tagit befälet över utvecklingen.

Med ekonomiska reformer och öppnande mot omvärlden påbörjades en resa som slutligen tog Kina från ett av världens fattigaste länder till det allra rikaste, åtminstone i termer av köpkraft, på blott en generation. Man kopierade i princip Japans koncept med kunskapsinhämtning via joint venture-företag och tekniköverföring i utbyte mot stabila villkor och låga kostnader, en mekanism som gav upphov till utlokalisering av Västs industri till Kina.

Kina är sedan 2010 världens största ekonomi, räknat med justering för köpkraft. I nominella termer passerar man USA omkring 2033, men under alla omständigheter är det Asien som tonar fram som ett nytt centrum, medan Väst krymper.

I dag känner man sig på sina håll grundlurad av att Kina kammade hem all kunskap och genom utlokaliseringen har kunnat bli världens logistiska tillverkningscentrum, men det rör sig inte om ett nollsummespel. Tvärtom har Väst vunnit minst lika mycket i termer av ekonomisk utveckling.

Icke desto mindre har Kina nu nått status av supermakt, i paritet med USA på allt fler områden, inte minst avseende teknik, forskning och utveckling. Den stora frågan är därför vad framtiden har i sitt sköte, nämligen om samma trend kommer att fortsätta, eller om ett krig resulterar då Kina utmanar USA:s globala hegemoni.

Allt är möjligt, men även jänkarna inser nog att man inte har något alls att vinna på ett krig med Kina. Man kan i bästa fall fördröja utvecklingen ett tag, men till priset av att man själv går ned i träsket. Därför är den fredliga tidslinjen den mer troliga.

I en sådan går Kina från klarhet till klarhet i allt från rymdprogram till teknikutveckling, och det är inte svårt föreställa sig att landet blir dominerande i de allra flesta fält. Även med en lägre tillväxttakt kommer Kinas ekonomi fortsätta att växa snabbare än Väst, samtidigt som Indien och småningom Afrika blir nya tillväxtlokomotiv. Asien kommer att dominera stort, samtidigt som Väst krymper i relativ storlek.

Den politiska utvecklingen är svårare att förutse, men rimligtvis innebär en utveckling mot större välstånd och sofistikering att medelklassens krav på mer inflytande leder till någon form av demokrati. Under sådana omständigheter blir det även lättare att övertyga Taiwan om att låta sig införlivas med fastlandet, vilket kommer att ske förr eller senare.

Kinesisk kultur lär få svårare att spridas globalt, men man har ändå stor mjuk makt genom teknikutveckling och ekonomisk dominans. Nobelpristagare av alla slag kommer allt mer att stamma från Kina, samtidigt som vi främst nyttjar kinesiska prylar och tjänster. Vid det laget lär skräcken för den «gula faran» ha bedarrat, och man lär se på Kina i ett mer positivt raster.

Om en typisk kinesisk dynasti varar i några hundra år, är det inte orimligt att den politiska dynastin under Folkrepubliken Kina kommer att toppa 2049 och därefter behålla dominansen under ytterligare något sekel, innan det åter bär nedför, i den cykel som alltid har präglat kinesiska dynastier. Med den karakteristiken är det inte fel att tala om 2000-talet som Kinas sekel.

Mycket har hänt under Folkrepubliken Kinas korta historia, och mycket mer är att vänta.
Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik

Ishiba ny ultranationalistisk shōgun

Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.

Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.

Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.

De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.

Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.

Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.

Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.

Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.

Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Geopolitiskt skifte med Trump

Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.

Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.

Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.

Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.

Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.

Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.

För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.

Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Förlegat men farligt Nato

En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.

En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.

Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.

Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.

Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.

Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.

Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.

Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.

Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.

Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.

Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.

Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.

Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.

Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».