Den «fria världens ledare» pratar ofta vitt och brett om att upprätthålla «navigeringsfriheten» i diverse farvatten, inte minst i Taiwan-sundet, samtidigt som man åberopar den «regelbaserade världsordningen» titt som tätt. Men (den helt retoriska) frågan är förstås om det är förenligt med sagda «världsordning» att kidnappa statsledare som Maduro eller helt enkelt ta av daga hela ledarskiktet i ett land, som i Iran.
Det oprovocerade kriget mot Iran är ett annat brott mot den faktiska världsordningen, och utgör ett i raden av exempel där USA istället utnyttjar sin styrka för att agera koerciv aktör i regionen. Under sådana omständigheter har Iran rätt att freda sig självt och sitt territorium, och kan ledigt blockera handelsfartyg som tillhör fienden, samtidigt som man släpper igenom vänligt sinnade nationers flottor.
Blockaden av Hormuzsundet kunde USA trots sin övermakt inte häva, eftersom det helt enkelt inte går att skydda tankerfartyg från drönare och robotar. Iran kontrollerade därmed utvecklingen, medan USA snopet fick konstatera att man inte kan åstadkomma regimskifte med luftanfall.
Snillet Trump har emellertid kommit på en fantastisk idé, nämligen att blockera Hormuzsundet samtidigt med Iran! På så sätt hoppas han komma åt de båtar som går till Kina, Indien, Ryssland och andra vänligt inställda nationer, samt förstås Iran självt.
Men de som drabbas mest av en sådan manöver är länder i Afrika och Asien, framförallt Sydöstasien, som redan tvingas ransonera. Det sänker också den globala tillväxten kraftigt, vilket nog inte gynnar de börser Trump vill ska gå bra.
Det är nu inte bara olja som passerar sundet, utan även konstgödsel och andra produkter av vikt för världens jordbruk och matförsörjning. Med tanke på att drygt halva världens befolkning är beroende av konstgödsel för sin blotta existens, är det ett högt spel Trump spelar.
Men jubelidioten muckar på detta sätt även med Kina, vars fartyg nu effektivt blockeras. Det blir väl inte första draget, men Zhongnanhai skulle som svar kunna tänkas skicka ett par hangarfartyg till Persiska viken, och därmed ökar risken för global snarare än regional konfrontation. Alternativt kan Kina nyttja det upptrissade läget genom att inta Taiwan, innan Trump ens hinner så mycket som att blinka.
Frågan är vidare hur USA hade tänkt ta fartygen i beslag. Det är ganska stora pjäser, och det är inte troligt att Washington skulle försöka sänka dem. Men man har i gengäld inte resurser att konfiskera mer än en bråkdel av detta omfattande tonnage.
Snilledraget påverkar förstås inte Iran det minsta, men lär reta upp resten av världen kraftigt. Man måste på allvar börja fråga sig om inte bara Trump är senil, utan om den dårkristna administrationen helt har tappat det.
Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.
Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.
Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.
Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.
Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.
Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.
Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.
Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.
Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.
Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.
Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.
Kina har täten i förnybar teknik, numera motsvarande en tredjedel av BNP.
Mellanöstern producerar inte bara olja och gas, utan även svavel, eftersom det är en biprodukt av utvinningen av fossila bränslen. Av den totala världsproduktionen står Förenade arabemiraten för 8 % och Saudiarabien för 9 %, medan Kina och Ryssland står för 22 % respektive 9 % vardera.
Än sen, då? Behöver vi svavel? Ja, det behövs för att framställa konstgödsel, som i sin tur behövs för jordbruket. Modernt jordbruk kan inte bedrivas utan konstgödsel, och faktum är att knappt halva världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin blotta existens.
För att framställa konstgödsel behövs dessutom metan, det vill säga naturgas. Sådan framställs i Ryssland (18 %), Iran (6.4 %), Kina (6 %), Qatar (5 %) med flera länder. Det går inte att framställa konstgödsel utan naturgas, och en given konsekvens är därmed att tillgången på konstgödsel minskar som en följd av judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran.
När Hormuzsundet stängs klipps en av världshandelns artärer av, med följd att just olja, gas, svavel och konstgödsel minskar med upp till en tredjedel och att priset därmed går upp, lagom till det att jordbruket på norra halvklotet ska lägga vårsådden. Stigande priser på energi och konstgödsel innebär motsvarande kostnadsökningar för att framställa mat, vilket småningom avspeglar sig i priset i butikerna.
När priset väl har ökat som en effekt av någon global kris kommer det inte åter att sjunka, eftersom det inte ligger i livsmedelsoligarkernas intresse. Sverige har som bekant en livsmedelskartell, utan tillsyn av Konkurrensverket eller andra myndigheter. Därmed har vi inflation på nytt, vilket gröper ur värdet på tillgångar, löner och framförallt pensioner.
Vi i Europa får åter ta smällen för USA:s ständiga krig, dels i form av mer eller mindre permanenta migrationsflöden, dels genom inflationsdrivande brist på fossila bränslen och konstgödsel. Det hjälper så att säga inte att vi frivilligt har avhänt oss import från Ryssland och Belarus, även om just konstgödsel är ett märkligt undantag i den handeln. Men allvarligast blir konsekvenserna ändå i en lång rad fattigare länder, där matbrist och svält kan bli följden.
Hur länge judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran pågår går inte att veta, och det är som bekant lättare att påbörja krig än att avsluta dem. Det finns en del som talar för att konflikten kan bli utdragen i tid, vilket då innebär ytterligare ett amerikanskt evighetskrig med allt vad det innebär i form av migrationsflöden och energibrist.
Men skadan är redan skedd även om judestatens och Trumps oprovocerade krig mot Iran skulle bli kortvarigt. Det är ett märkligt sätt att skjuta sig själv i foten, men framförallt att rubba världshandeln och den globala ekonomin, särskilt som Trump är affärsman med sinne för handel och aktiekurser.
Världsbefolkningen är beroende av konstgödsel för sin existens, och man kan ana global svält den dagen då fossila bränslen sinar.
Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.
Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:
After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.
Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?
I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.
Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.
I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.
På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».
Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.
Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.
Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.
Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.
Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.
USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.
På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.
Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.
Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.
Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.
Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.
Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.
Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.
Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.
I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.
Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.
Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!
Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.
I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.
Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.
Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.
Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.
