Kategori: Asien

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Joseons stigande stjärna

Nordkorea, eller 조선민주주의인민공화국 (Joseon minjujuui inmin gonghwagug / 朝鮮民主主義人民共和國, Cháoxiǎn mínzhǔ zhǔyì rénmín gònghéguó) som det egentligen heter, förärades under dagen besök från Kina, i form av ingen mindre än Xi Jinping (习近平) med hustru Peng Liyuan (彭丽媛). Den koreanske motparten, Gim Jeongeun (김정은 / 金正恩, Jīn Zhèng’ēn) – eller «Kim Jong-un» som han kallas här – mötte upp i ett solstrålande Pyeongyang (평양 / 平壤, Pingrang), tillsammans med makan Ri Seolju (리설주 / 李雪主, Lǐ Xuězhǔ) till dånande jubel och hurrarop från den församlade massan.

Xis besök är dels en reciprok diplomatisk gest, då Gim ju för ett tag sedan gästade Beijing tillsammans med Vladimir Putin, men dels även en ambition av att vårda relationen med den nordkoreanska buffertstaten i en tid då Moskva erbjuder vänskap, handel och annat. Det ryska inbördeskriget i Ukraïna har närt detta konvenansäktenskap mellan den östasiatiska juchestaten och den sibiriska petrojätten i norr, till Zhongnanhais avund.

Kina har nämligen av hävd kontrollerat Nordkorea genom sin stora handelsvolym, men Pyeongyangs vänsterprassel med Kreml har i viss mån frigjort den isolerade staten från Beijings band. Genom rysk handel har man erhållit materiel för vidareutveckling av sina vapensystem samt livsmedel och förnödenheter för industrin, som har tuffat på ganska bra under senare år.

I Förbjudna staden är man inte helt förtjust i att Gims vapenskrammel ökar i volym, eftersom det i sin tur leder till att Japan rustar, vilket ökar spänningarna i regionen. Samtidigt vill man mjuka upp förbindelserna mellan Nordkorea och USA, för att på sikt förmå Washington att skrota sanktionerna.

Trots allt är Pyeongyangs kärnvapenarsenal ett faktum, och absolut ingenting kommer att få Gim eller dennes efterträdare att avstå från denna livförsäkring, allra minst när man ser hur försvarslösa Tehran och Caracas förödmjukas av den amerikanska skurkstaten. Samtidigt «tillåts» folkmördarstaten Israel ha kärnvapen, utan att man för den skull sanktioneras till helvetet.

Västs tryck mot Joseon är en rest från kalla kriget, och har numera ingen relevans, annat än att förlänga lidandet för det nordkoreanska folket. Om sanktionerna skrotas, kommer landet att erfara en omfattande ekonomisk tillväxt, och med den allt större avspänning med det sydliga broderfolket. Man kan då börja skönja konturerna av en återförening.

Det senare ligger förvisso inte omedelbart i Kinas intresse, så länge Sydkorea är under amerikansk ockupation med ett antal militära installationer, men att trupperna är där just på grund av det forna koreakriget är en faktor man måste ta med i beräkningen. Vid en återförening har de inte längre något existensberättigande, även om Beijing inte kan lita på att USA packar ihop vid koreanskt töväder.

I förlängningen är ett återförenat Korea oundvikligt, och om det sker under en period av pax sinica desto bättre, då det är det normala tillståndet i regionen. Men vägen dit kan bara gå genom att erkänna Joseon som kärnvapenmakt, och att ge upp det ekonomiska förtrycket. Gör då detta.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

G2: bipolär världsordning

För snart ett år sedan förnedrades Europeiska unionen fullständigt, då den icke folkvalda Uschela von der Liar lyfte på kjolen och insisterade på att Trump våldtar Europa. Som det billiga stycke hon är lät hon sälja ut vår kontinent utan något alls som motprestation, utan tvärtom revs tullar mot USA när USA höjde sina mot Europa.

Horeri kallas sådant, när tjackhoror säljer ut sig för brödsmulor, och inte ens det. von der Liar är en hora, så ock skatan Kallas, likväl Tuffe Uffe och hela konkarongen av europeiska CP-politiker. «Det är bättre än ingenting alls» eller «det är bättre än alternativet», som ursäkterna låter från dessa äckliga politiska fnask.

Narrativet är att man behöver USA för att kunna fullfölja sitt krig mot Ryssland och stödja den korrupta ukraïnska rumpstaten i all evighet, samtidigt som man är så mån om att behålla den amerikanska marknaden för europeiska bilar på dekis. I hemlighet tror man även att ordningen ska återställas när Trump väl försvinner. Men så blir det inte, tärningen har kastats.

Samtidigt som Europa borrar ned sig allt djupare i det ryska inbördeskriget i Ukraïna och därmed plöjer ned pengar i ingenting snarare än att investera, ser vi på motsvarande vis hur «fredspresidenten» Trump skjuter slut sitt lager av robotar mot Iran. Kriget vinner han lätt, men slaget har han redan förlorat, eftersom han inte ens förmår ta kontroll över Hormuz. Det ekar bekant sedan britterna försökte ungefär samma manöver i Suez, och därmed accelererade sin nedgång.

Kontrastera detta mot Kina, den stora stabilisatorn i världspolitiken och -ekonomin, eller kanske den stora attraktorn vore ett bättre uttryck, givet hur världsledare anländer till Beijing i skytteltrafik för att göra affärer med Xi Jinping. Detta fredens imperium accelererar allt våldsammare i fråga om teknisk och vetenskaplig utveckling, allt medan Väst faller och förfaller i ungefär samma tempo i sin självgodhet och arrogans.

Föregående vecka slog Donald Trump en koutou (叩头) inför kejsar Xi, och i dag anlände Vladimir Putin till Norra huvudstaden för samma gest. Trump sålde ut Taiwan för bönor och Boeing, medan Putin kommer med en pipeline i bagaget för att söka Kinas fortsatta inofficiella stöd i sin kamp mot den europeiska aggressorn.

Sanningen är att Kina behöver Ryssland för sitt enorma energibehov, och det passar Beijing ganska bra att den ryska björnen är tilltufsad, om än inte nedklubbad. På samma sätt är det till Zhongnanhais fördel att USA tröttar ut sig på krig i Mellanöstern och i Sydamerika, för att man då kan konsolidera den egna regionen och återta sin forna dominanta position under en ny pax sinica.

Donald Trump myntade begrepet G2 under sitt besök, ett slags retorisk eftergift till det faktum att den unipolära världsordningen under den hegemoniska amerikanska skurkstaten nu är förbi. Kanske är det ännu inte riktigt en polycentrisk ordning, utan mer att betrakta som just en bipolär sådan, med Kina och USA som givna poler och med ett antal mindre satelliter i form av Indien, EU och Ryssland.

Och det är ju därför ledare från Väst och Globala syd anländer till Beijing i strid ström, för att tillförsäkra sig bra villkor och hedga mot ett labilt amerikanskt imperium på fallrepet. Det fanns en tid när Xi reste flitigt världen över för att bygga broar, men han har passerat det stadiet och kan numera befästa brofundamenten på hemmaplan i egenskap av sin statsmannamässighet och landets pålitlighet.

Washingtons debacle i Iran betyder i praktiken att man inte kommer att strida militärt mot en betydligt starkare motpart som Kina, och eftergiftspolitiken kring Taiwan är egentligen en bekräftelse på det. Retoriken kring «G2» inskärper således att Kina och USA numera är jämlikar, ett uttalande som hade setts som befängt för bara tio år sedan – nu är det bekräftat.

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

US-ockupationen i Europa över?

Jänkeriet med clownkejsaren Trump i spetsen säger sig vilja hämta hem 5 000 trupper från Tyskland, med fler i ett senare skede, efter att tyske diktatorn Freddie Merz dristat sig till att skälla på husse och dess oförmåga att avsluta jobbet i Iran. Innebär det att den amerikanska ockupationen av Europa går mot sitt slut?

Man ska här erinra sig att syftet med Nato inte bara var att keep the Russians out, utan även att keep the Americans in, and the Germans down, vilket har motiverat amerikansk truppstationering i Tyskland sedan andra världskriget. För närvarande förfogar USA över 68 000 man i Europa, varav 36 000 bara i Tyskland.

Det är då en motsvarighet till amerikansk militär närvaro i de ockuperade Japan och Sydkorea, där man har ungefär samma strategi av att hålla Japan nere och Kina utanför, samt förstås USA innanför. Det ger också en förnyad bild av det svenska Nato-debaclet, i vilket socialistledaren Andersson bedyrade sin trohet till «the rules-based world order» och stassmister Kristersson och krigsminister Pål småningom skrev under kapitulationsdokumenten och upplät samtliga svenska militära anläggningar till USA.

En mer praktisk nytta med baser i Europa är att de kan nyttjas för operationer i Mellanöstern, vilket europeiska länder denna gång nixade, i ljuset av dåren Trumps fientlighet med bland annat ambition att ta Grönland med våld samt förstås en diger flora strafftullar på europeiska varor. Trump menar att Europa därmed inte är en pålitlig allierad, eftersom man inte understödjer USA:s folkrättsvidriga ad hoc-krig i Mellanöstern.

Här har i och för sig stassmister Kristersson yttrat den befängda utsagan att Iran är ett slags undantag i folkrätten, och att det är det praktiska utfallet som har relevans, det vill säga att regimen faller. Men i övriga Europa inser man att utan folkrätt finns så att säga ingen «regelbaserad världsordning» kvar, utan då gäller bara den starkes rätt – ett scenario som inte passar det svaga Europa.

Under kommande tre år kan vi således se den «transatlantiska länken» brista helt och hållet, varvid USA drar sig tillbaka från Europa, och Europa i sin tur utvecklar en egen försvarsallians med gemensamma standarder och ett gemensamt befäl. I princip kan det föråldrade och irrelevanta Nato då övergå till ett relevant heleuropeiskt försvar i vilket USA inte har någon roll att spela. Gott så.

Europa är hårt militariserat med omfattande amerikansk truppnärvaro, i likhet med Japan och Sydkorea i Asien. Den ordningen är nu under uppluckring.
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Strategiska geniet Trump

Den «fria världens ledare» pratar ofta vitt och brett om att upprätthålla «navigeringsfriheten» i diverse farvatten, inte minst i Taiwan-sundet, samtidigt som man åberopar den «regelbaserade världsordningen» titt som tätt. Men (den helt retoriska) frågan är förstås om det är förenligt med sagda «världsordning» att kidnappa statsledare som Maduro eller helt enkelt ta av daga hela ledarskiktet i ett land, som i Iran.

Det oprovocerade kriget mot Iran är ett annat brott mot den faktiska världsordningen, och utgör ett i raden av exempel där USA istället utnyttjar sin styrka för att agera koerciv aktör i regionen. Under sådana omständigheter har Iran rätt att freda sig självt och sitt territorium, och kan ledigt blockera handelsfartyg som tillhör fienden, samtidigt som man släpper igenom vänligt sinnade nationers flottor.

Blockaden av Hormuzsundet kunde USA trots sin övermakt inte häva, eftersom det helt enkelt inte går att skydda tankerfartyg från drönare och robotar. Iran kontrollerade därmed utvecklingen, medan USA snopet fick konstatera att man inte kan åstadkomma regimskifte med luftanfall.

Snillet Trump har emellertid kommit på en fantastisk idé, nämligen att blockera Hormuzsundet samtidigt med Iran! På så sätt hoppas han komma åt de båtar som går till Kina, Indien, Ryssland och andra vänligt inställda nationer, samt förstås Iran självt.

Men de som drabbas mest av en sådan manöver är länder i Afrika och Asien, framförallt Sydöstasien, som redan tvingas ransonera. Det sänker också den globala tillväxten kraftigt, vilket nog inte gynnar de börser Trump vill ska gå bra.

Det är nu inte bara olja som passerar sundet, utan även konstgödsel och andra produkter av vikt för världens jordbruk och matförsörjning. Med tanke på att drygt halva världens befolkning är beroende av konstgödsel för sin blotta existens, är det ett högt spel Trump spelar.

Men jubelidioten muckar på detta sätt även med Kina, vars fartyg nu effektivt blockeras. Det blir väl inte första draget, men Zhongnanhai skulle som svar kunna tänkas skicka ett par hangarfartyg till Persiska viken, och därmed ökar risken för global snarare än regional konfrontation. Alternativt kan Kina nyttja det upptrissade läget genom att inta Taiwan, innan Trump ens hinner så mycket som att blinka.

Frågan är vidare hur USA hade tänkt ta fartygen i beslag. Det är ganska stora pjäser, och det är inte troligt att Washington skulle försöka sänka dem. Men man har i gengäld inte resurser att konfiskera mer än en bråkdel av detta omfattande tonnage.

Snilledraget påverkar förstås inte Iran det minsta, men lär reta upp resten av världen kraftigt. Man måste på allvar börja fråga sig om inte bara Trump är senil, utan om den dårkristna administrationen helt har tappat det.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik USA

Kina vinner igen

Trump-regimen verkar inte ha något slutmål med sitt krig mot Iran, utan irrar planlöst med det ena befängda uttalandet efter det andra. US-presidenten trodde kanske att han kunde uppnå en transaktionell affär med Tehran, men ett land styrt med religiös ideologi fungerar så att säga inte på det viset.

Persiens historia är för övrigt en enda lång rad av invasioner, från greker och romare till muslimer och i modern tid britter, judar och amerikaner. Plus ett lokalt derby initierat av Saddam-regimen i Irak. Ändå är det Iran som ständigt utmålas som «hot» och «fiende», ja till och med av den svenska regimens märkliga underrättelsetjänster.

Men av historien kan vi lära att Iran knappast kommer att ge med sig, annat än om det gynnar landet på sikt. Tehran spelar likt Kina det långa spelet, medan USA numera mest tycks agera på Trumps slumpmässiga neuronimpulser. Hot hit och hot dit, men till saken hör att TACO Trump aldrig levererar.

Vad den amerikanska skurkregimens egentliga syfte är står alltså skrivet i stjärnorna, eftersom man inte fullföljer det man har initierat. Man kanske trodde att man kunde slå ut ledarskiktet och sedan installera en marionettregim, men Irans styrelse är decentraliserad på alla plan. Ska man störta mullorna krävs alltså invasion, av ett land som mest består av berg.

Och man kanske trodde att man kunde slå ut Irans kärnvapenprogram, men istället aktiverade man Tehrans egentliga kärnvapen, nämligen stängningen av Hormuz-sundet. Det har redan slagit hårt mot Asien, och nu kommer effekterna till Europa och Nordamerika. Oljan är grunden för transporter och produktion, och när priset på råolja och raffinerade produkter stiger, följer allt annat med. Inflationen tilltar, brister uppstår, produktionen haltar.

Förutom i Kina, som sedan länge har planerat för energisäkerhet och scenarier som dessa. Dels släpps fartyg med destination Kina genom Hormuz-sundet, varför man inte lider någon egen brist, och dels har man diversifierat sin energiproduktion med kol, kärnkraft och förnybart, till skillnad från Europa som lade alla sina ägg i vindkraft och rysk gas samt stängde ned sina kärnkraftverk.

Dels har man bunkrat olja för många månaders behov, och dels bygger man ut infrastrukturen mot Ryssland och över Centralasien för att slippa dessa farliga flaskhalsar i Hormuz, Malacka och Suez.

Och dels har man sedan en längre tid satsat stort på att bygga ut laddinfrastruktur samt sponsrat inhemsk tillväxt av elbilar, med resultat att varannan bil som produceras i Kina nu är elektrisk. Man har övertag gentemot Europa i både kvalitet och kvantitet.

Den kvantiteten – den så kallade «överproduktionen» – kommer väl till pass nu, då ytterligare incitament ges för kinesiska konsumenter att investera i en elbil. Dessvärre är samma bilar försedda med kraftiga straftullar i Europa, varför motsvarande effekt uteblir på vår kontinent. Det blir istället samling vid pumpen, Jimmie-priser på soppan och kanske till och med ransonering vad det lider.

Trumps blixtkrig inleddes i februari, och skulle snart vara överstökat, sades det. Nu skriver vi april, och det är i vanlig ordning så att krig är enkla att påbörja, men desto svårare att avsluta. USA kan förstås dra sig hem med svansen mellan benen, men frågan är om Trumps ego tål en sådan nesa.

Förlorare är under alla omständigheter vi i Europa, tillsammans med Afrika och delar av Asien, medan Kina åter står som vinnare. Utan att avlossa ett enda skott tar man hem slag efter slag, när den amerikanska idiotregimen och dess europeiska marionetter gör bort sig gång efter annan med det ena självmålet efter det andra.

Kina har täten i förnybar teknik, numera motsvarande en tredjedel av BNP.