Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.
Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.
Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.
Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.
FN måste reformeras.
Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.
Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.
Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.
Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.
Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.
Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.
EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.
Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.
Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.
Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.
Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.
Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.
För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.
Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.
En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.
En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.
Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.
Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.
Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.
Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.
Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.
Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.
Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.
Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.
Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.
Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.
Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.
Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».
Propagandan i svenska regimmedier hävdar att Ryssland förlorar inte mindre än sex gånger fler män än Ukraïna längs fronten, i vart fall enligt Voldemort Zelenskyj. Detta trots att Kiev har manfall och tvingas sätta in fyrtioplussare och gravida kvinnor, samt har underskott i artilleripjäser, och trots att man har förlorat slaget om ännu en by.
Återkommande i regimpropagandan är att Putin är isolerad i omvärlden, att han lider av obotlig ohälsa, och att han när som helst kan avsättas i en statskupp, då det lär ska finnas många hugade spekulanter redo att ta makten och avsluta kriget. Den ryska ekonomin sägs också gå dåligt i ljuset av sanktionerna.
Men statsmedierna utelämnar typiskt nog att Putin har deltagit i internationellt toppmöte i Qazaqstan, där Shanghais samarbetsorganisation (SCO) i dagarna samlades för sitt årliga möte. Det är världens största regionala organisation, motsvarande ⅘ av kontinentens geografiska yta, ⅖ av världens befolkning och ⅓ av den samlade globala bruttonationalprodukten.
De tio länderna, inklusive Kina och Indien samt nytillskottet Belarus, är inte en allians eller pakt likt Nato eller EU, men har omfattande samordning i frågor kring ekonomi, politik och säkerhet. I ljuset av västerländska sanktioner har man bland annat intensifierat samordning av transaktioner i lokala valutor, vilket påskyndar avdollariseringen och stimulerar transformationen mot en polycentrisk världsordning.
Moskva står alltså inte isolerat i någon rimlig mening, och inte heller tar dess ekonomi stryk av sanktionerna i den omfattning som hävdas. Man lider ingen brist på några varor, och kan exportera mer olja och gas än någonsin till neutrala länder, och för all del även fortsatt till EU och Sverige. Ryssland har resiliens, och folket i stort stödjer Putins ambition.
Under de omständigheterna är den verkliga knäckfrågan hur länge Ukraïna ska härda ut, och likaså hur länge det västliga stödet ska fortsätta. Presidentvalet i USA kan i ett slag förändra förutsättningarna om Trump vinner – vilket mycket talar för – varvid Europa nog också får kasta in handduken. Då har man gett bort Ukraïna utan förhandling.
Men även vid fortsatt militärt stöd kvarstår faktum att Kiev inte har tillräckligt manskap för att fortsätta kriget. Den matematiken har varit förhandenvarande ända från början, och det är den som ger det slutliga utslaget när allt är sagt och gjort. Ryssland kollapsar inte, utan man håller bekvämt fronten så länge det behövs.
För oss i den realpolitiska falangen står det klart att fred bara kan åstadkommas med förhandlingar, och att det kommer att kräva territoriella och andra eftergifter från Kievs sida. Man har inte mycket att vinna på att fortsätta strida i en hopplös kamp, eftersom man bara dränerar fler resurser och förvärrar förutsättningarna för återhämtning.
Åtminstone Orbán Viktor förstår denna realpolitiska dynamik, och söker därför på eget bevåg kommunicera med dem det berör, det vill säga Zelenskyj och Putin. För detta får han dock kritik av stridspittarna i EU, inklusive den svenska regimens idealistiska USA-marionetter, som tycks vilja fortsätta detta krig in absurdum trots att förlusten redan är given. Man vill inte ha fred, utan har uppenbarligen andra motiv för att låta konflikten fortsätta.
Men av opinionen i EU och Ukraïna att döma är Orbán rätt ute med sina fredstrevare. Europeiska utrikesrådet (ECFR) mäter kontinuerligt sentimentet i frågan, och i den senaste undersökningen framkommer en del intressanta resultat.
Det visar sig bland annat att Ukraïna föga överraskande är mest optimistiskt kring krigets utgång, medan länderna i EU har en mer realistisk inställning. Den förhärskande attityden är, i ökande grad, att en kompromisslösning kommer att prägla slutresultatet, och då bör man förstås arbeta i den riktningen.
Européerna har även en realistisk inställning kring den ryska krigsmakten, och förstår att Ukraïna under nuvarande förutsättningar inte har förmåga att återta förlorat territorium. Samtidigt tror man inte på inblandning från Natos sida, varför förutsättningarna inte kommer att ändras.
Ukraïnierna har måhända en överoptimistisk inställning till den egna förmågan, men uppvisar samtidigt ambivalens. Å ena sidan utesluter man en kompromiss om medlemskap i Nato mot att avstå territorium, men å den andra lutar man åt att avstå territorium för att behålla sin suveränitet. Det tycks alltså finnas en viss realistisk ådra även hos ukraïnierna, även om man utåt visar kompromisslös försvarsvilja.
Mig säger dessa siffror att den enda vägen ur dilemmat är förhandling, och ju förr desto bättre. Ju mer tiden går, desto sämre blir Kievs kort. De som hävdar annorlunda har uppenbarligen inte Ukraïnas välgång framför ögonen, utan hyser fördolda motiv av något slag, kanske att med ukraïnierna som pjäser nöta mot och försvaga Ryssland. Men man försvagar bara Europa.
Ukraïninerna inser att man kommer att behöva avstå territorium i en förhandlingslösning för att kunna bevara suveränitet i övrigt.
Mer eller mindre regelbundet kablas bilder ut föreställande kinesisk aggression i Sydkinesiska havet i den fortlöpande kampen om öar, atoller, rev och därmed förknippade resurser. Vattenkanonader, bordningar och andra ageranden presenteras som bevis för denna aggression, medan den andra sidan framställs som oskyldigt offer.
Den objektiva sanningen är förstås mer komplex än så, och det är nog inte bara en parts fel när flera aktörer träter om samma territorier. Att man ändå framställer saken så i bias och skevt urval beror på stegrande västerländsk antipati mot Kina, och i den mån en gränstvist föreligger mellan Kina och något annat land, tar man undantagslöst den senares parti.
Fenomenet går under benämningen Zhongguo chuwai (中国除外), eller «vem som helst förutom Kina», en doktrin som syftar till att motarbeta, begränsa och innesluta Kina så gott det går under antagandet att landets frammarsch är skadlig för fred och säkerhet samt inte minst Västs hegemoniska ställning.
Under doktrinen faller även inre territoriella tvister, som separatism i Xinjiang och Tibet, i vilka USA och delar av Väst gärna lägger sig i för att söka vidare split i Kina och därmed försvaga landet. Även Hongkong faller inom ramen för sådan intervention, samtidigt som man förstås tar Taiwans parti i den konflikt som föreligger sedan 1949. Rörande gränstvister med Indien och Bhutan tar man på samma sätt de senares parti, utan rationell grund i övrigt – meningsskiljaktigheterna har ytterst sin grund i brittisk kolonialism.
Man kan här notera att Taiwan i egenskap av Republiken Kina har exakt samma anspråk som Folkrepubliken, inte bara rörande Xinjiang, Tibet och Kashmir, utan framförallt i Syd- och Östkinesiska haven. Det är för att anspråken i fråga först ställdes upp av det forna Nationalistkina under 1940-talet, enkannerligen den elvapunktslinje som stipulerade Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska havet.
Men när aktivister från Taiwan i maskopi med bröder från fastlandet angör brygga på de av Japan kontrollerade Fiskeöarna i Östkinesiska havet, eller när Taiwans kustbevakning agerar kring Södra sandöarna i Sydkinesiska sjön, uteblir rubrikerna i medier, och man ser då mellan fingrarna på vad som sker. Det gjorde man tidigare även avseende Kinas ageranden, enligt en då rådande ickeinblandningsprincip, medan man numera aktivt tar ställning mot och enbart mot Kina.
Kinas tiopunktslinje och de aktuella ögrupperna i regionen.
Numera hävdas från Kinas håll en tiopunktslinje efter uppgörelse med Vietnam om anspråken i Tonkinbukten, omfattande samtliga öar, atoller och rev i området samt omgivande vatten. Innebörden är att det är Kinas förhandlingsposition i den huggsexa som föreligger kring resurserna, inte att man de jure eller de facto utövar sådan kontroll.
Anspråken på vattnet inom linjen har slagits ned av Förenta nationernas havsrättskonvention (Unclos), men avseende de territoriella tvisterna om upphöjningar i området föreligger en mer komplicerad situation. Konventionen medger inte att vissa typer av rev och barriärer räknas som territorium i egentlig bemärkelse, medan konstgjorda öar bara kan utgöra territorium på öppet hav bortom ett lands exklusiva ekonomiska zon.
Alltså bygger man sådana konstgjorda öar för att pinka in sina revir, och det sker framförallt i den södra delen av havet, kring Södra sandöarna. Samtliga makter i regionen gör anspråk på öarna, och i praktiken kontrolleras de flesta av Vietnam och Filippinerna, nämligen för att dessa länder tidigt påbörjade exploatering. Kina har enbart kontroll av något tiotal rev och Taiwan några enstaka, nämligen för att Kina kom in sent i matchen.
Man kunde tro att den relativa närheten till Filippinerna, Vietnam och Malaysia skulle diskvalificera Kinas och Taiwans anspråk, men havsrättskonventionen fungerar inte så. Det står vem som helst fritt att på öppet hav muta in och bygga ut ett område, och därmed komma i besittning av dess omliggande resurser.
Saken rör alltså i grunden fiskerättigheter, men även exploatering av gas- och oljefyndigheter samt möjligheten att kontrollera farlederna och upprätta militärbaser. Det är egentligen det senare som oroar USA, eftersom man inte vill förlora det egna privilegiet av att kontrollera första ökedjan och förmågan att vid behov strypa Kinas import. Därför tar man ensidigt parti mot Kina, med stöd av sina allierade.
Officiell kinesisk karta över Sydkinesiska sjön. I praktiken kontrollerar Kina Västra och Centrala sandöarna, Taiwan Östra sandöarna, medan huggsexa råder kring Södra sandöarna. Vietnam och Filippinerna kontrollerar flest objekt.
Kivet i övrigt är mest banalt bråk mellan grannländer, ofta på absurd nivå. Exempelvis föreligger sedan en tid en strid mellan Kina och Filippinerna kring atollen Ren’ai jiao (仁爱礁), som enligt Havsrättskonventionen inte utgör naturligt territorium på grund av tidvattenströmmar som översköljer upphöjningen. Ingen äger alltså ön, och Kina märker inte heller ut den på sina kartor, även om ett flertal länder gör anspråk på den.
Filippinerna lät med avsikt ett tankfartyg gå på grund på atollen 1999 för att kunna göra ett fastare anspråk, men enligt internationell lag finns ingen sådan grund. Man har ändå haft en permanent besättning på pråmen, och därför regelbundet levererat proviant och förnödenheter. Dock har man under sådan täckmantel även försökt fortifiera ön för att kunna göra legala anspråk, vilket Kina har motsatt sig.
Sedan 2017 föreligger ett avtal mellan Kina och Filippinerna om att upprätthålla status quo i Södra sandöarna, varvid Manila har åtagit sig att inte bygga ut fästningen. Men sedan 2022 är en ny regim under Bongbong Marcos installerad, varvid Filippinerna har närmat sig USA och antagit en tuffare hållning gentemot Kina.
Härav har man inte bara låtit USA installera baser i landet för att kunna bistå Taiwan, utan även återupptagit expolateringen kring Sandöarna, inklusive att besätta Ren’ai jiao. Detta är således den egentliga förklaringen till att Kinas kustbevakning sprutar vatten för att förhindra filippinska fartyg att närma sig atollen, för att det utgör ett avtalsbrott. Även om just den aspekten inte närmare presenteras i den västerländska rapporteringen, eftersom det i ett slag skulle kullkasta narrativet om det förment aggressiva Kina.
