Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Ett återkommande mönster

Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.

Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.

Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.

Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.

Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.

Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.

Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.

Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.

Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.

Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.

Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.

Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.

Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.

Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.

Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.

Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.

Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.

De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.

Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.

Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.

Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.

Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.

Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.

Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA

Digital yuan

Europeiska unionens sanktioner mot Kina väcker en rad frågor, av vilka en rör med vilken rätt unionen gör sig själv till polis, åklagare och domare över fall man på högst oklara grunder anser utgör brott mot de mänskliga rättigheterna. Misstanken att det är en form av bestyckning och politisering av de mänskliga rättigheterna får näring av det skeva urvalet.

Ty unionen har förstås aldrig någonsin utdelat sanktioner mot USA, trots den nationens ständiga och svårartade brott mot de mänskliga rättigheterna, omfattande sådant som utomrättsliga fångläger, utomrättsliga bortföranden (även från Sverige), tortyr av fångar efter godkännande från högsta ort (Abu Ghraib, Guantánamo), utomrättsliga avrättningar, statsterrorism, systemisk polisbrutalitet, systemisk rasism, världens högsta beläggning av fångar likväl som minderåriga sådana, kriminalisering av hemlösa, fortsatt bruk av dödsstraff med mera.

Detta av den enkla anledningen att EU vare sig kan eller vågar utdela sådana sanktioner mot USA, för att landet kontrollerar alla system av vikt, som dollarn, kreditkortsföretagen, transfereringssystemet Swift med mera. Europa och större delen av världen har successivt sålt ut sig till USA i utbyte mot dess beskydd, samtidigt som USA är exceptionalistiskt – reglerna gäller inte dem.

Formellt brukar man säga att USA är en demokrati, och att systemet självt därmed kan ta hand om saken, men det är alltså en vit lögn. EU angriper inte alls alla som bryter mot mänskliga rättigheter i likvärdig fördelning, så som man hävdar, utan har en helt förväntad slagsida mot politiska fiender som Ryssland och Kina. Mänskliga rättigheter görs till ett vapen, istället för att utgöra ett ideal man själv har att sträva efter.

Men sanktionsvapnet fungerar uppenbarligen bara om man är i överläge, om man slår från en styrkeposition. Ryssland lider således ganska svårt under sanktioner, för att inte tala om Nordkorea. Så icke Kina, för att Kina är av jämförbar storlek som både USA och EU i termer av ekonomi och därmed kan ge svar på tal, men framförallt för att man har egna system och därför inte är lika beroende av den amerikanska hegemonin.

Det är så per design, och den främsta tanken med den kinesiska brandväggen har just varit att skydda den inhemska industrin och låta den utvecklas utan att bli helt överkörd av den amerikanska. Därför har Kina en IT-industri av samma – numera bättre – klass som den amerikanska, medan EU är en ren klient till USA, utan egna system. Den omtalade censuren är mer en bieffekt, som enkelt kringgås av varje bildad kines medelst VPN-tunnlar.

Man tycks i den kinesiska ledningen på ett väldigt tidigt stadium ha insett risken att likt EU bli en klientstat, och därför siktat mot inhemska system och en allt större grad av självförsörjning, samtidigt som man för all del utgör en integrerad del av världsekonomin – så kallad dubbel cirkulation.

Den insikten har blivit mer akut på senare tid, då USA i allt större utsträckning har konfronterat Kina med såväl exportrestriktioner av halvledarprodukter som chips och protektionistiska förbud mot Huawei, ZTE, Wechat och andra kinesiska bolag på den inhemska marknaden.

USA åberopar «nationell säkerhet» som motiv, men det är alltså exakt samma slags protektionism som man utövade mot Japan under 1980-talet, innan man lyckades neutralisera uppstickaren med en märklig form av riktad devalvering. Allt handlar således om att bevara den amerikanska hegemonin, och i den ambitionen blir även mänskliga rättigheter ett givet vapen.

Men i praktiken kan USA nog inte göra något för att hejda utvecklingen, utan man kan bara vinna en del tid. Man kan inte upprepa bedriften att innesluta Sovjetunionen, ty den staten föll på sitt slutna kommunistiska system, medan Kina är en öppen marknadskapitalistisk best som äter jänkarna till frukost i deras eget spel. Man kan inte heller göra en Japan, eftersom Kina inte är en del av samma system, samtidigt som Zhongnanhai har specialstuderat just det fallet. Vidare är Kina och Ryssland i lös allians en dubbelt tuff nöt att knäcka.

Till yttermera visso strävar Kina efter att frigöra sig än mer, nämligen genom att införa en blockkedjebaserad kryptovaluta – en digital yuan. Man är långt framme och har redan praktiska försök i flera städer, samtidigt som man redan är världsledande i digitala betalningsmetoder.

Fördelen med en kryptoyuan är att betalningen kan ske mer eller mindre anonymt och decentraliserat, utan behov av en förmedlande bank – det räcker med ett telefonnummer. I ett slag eliminerar man sanktionsvapnet, eftersom ingen kan förhindra en transaktion (exempelvis från Iran), eller ens observera den, förutom Kinas centralbank och andra kontrollinstanser.

Det blir ett parallellt system till dollarn och Swift, utom räckhåll för USA eller för den delen EU. Kina (och andra) kan därmed kringgå dollarfällan och den allt mer bestyckade amerikanska valutan, samtidigt som det öppnar upp en ny infrastruktur för fattiga länder utan utvecklade system, till exempel i Afrika och längs Nya sidenvägen. Det förutsätter vidare att yuanen internationaliseras och blir fullt konvertibel, och en möjlig tidsram är kanske tjugo år, eller tio om det kniper.

Digitalt guld
Kategorier
Europa Kina Politik USA

Vägval i utrikespolitiken

Den utrikespolitiska deklarationen har presenterats och debatterats i riksdagen, och man kan notera att det är det gamla vanliga tugget både i pamfletten och den efterföljande pratstunden. Alliansfriheten kvarstår således, samtidigt som kritiken av andra makters handel och vandel hålls på en rimlig nivå, i motsats till den efterföljande debattens tonläge i falsett.

Exempelvis moderaten Hans Wallmark har inte ändrat skiva sedan föregående år, utan dillar fortfarande om att «Gvi» måste nämnas vid namn på det att regeringen ska ta sig an hans ärende med större kraft. På det svarar utrikesminister Linde att regeringen visst arbetar för «Guj» och andra svenska medborgare fängslade utomlands, men i själva verket är fallet «Gwej» (det vill säga Gui Minhai) avslutat och inte längre öppet för diplomatiska påtryckningar.

Sagde Wallmark nämnde även «Ksinjang» (Xinjiang, som i «tjinndjiang») som exempel på hur regeringen borde sätta hårt mot Kina, och det är uppenbart att moderatens världsbild har formats av att läsa Expressens ledarsidor och liknande alster. Även en del andra ledamöter efterlyste «sanktioner» mot Kina och kinesiska företrädare, även om man inte tycks vilja lägga sig i bottenslammet på Trudeleaus nivå.

Den officiella hållningen mot Kina i utrikesdeklarationen är då avsevärt mer måttfull och genomtänkt, och man säger sig bland annat välkomna överenskommelsen mellan EU och Kina om ett investeringsavtal. Därmed lägger man sig på en EU-gemensam nivå istället för att ensidigt ansluta sig till amerikansk geopolitik, i vart fall i den officiella retoriken.

Man inser också att ett flertal globala frågor bara kan lösas i samarbete med Kina, och att det därför vore kontraproduktivt att söka systemkamp, särskilt för en lillepluttnation som Sverige. Man säger sig föra en rak dialog med landet om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, och den enda egentliga kritik som framförs gäller Hongkong och det därstädes förment krympande demokratiska utrymmet.

Tonläget är då desto hårdare mot Ryssland, som finns i vårt närområde och är ett potentiellt militärt hot. Det är efterkrigstidens geopolitisk som alltjämt spökar, och även om kalla kriget är slut lägger man stor vikt vid «alliansfrihet» samtidigt som man vill värna en allt svagare «transatlantisk länk».

Storbritannien har ju lämnat EU och är inte längre lika närstående som fordom, samtidigt som hennes barn USA har fjärmat sig än mer under Trumps fyra tumultartade år. Separationen har redan skett, och sprickan kommer troligen bara att fördjupas med tiden. Biden säger visserligen att America is back och att han vill reparera forna allianser, särskilt för att bilda en front mot den strategiska huvudfienden Kina.

Problemet är emellertid att han samtidigt säger sig vilja förhandla med Beijing i frågor som gynnar USA, och därmed står det klart att han bara vill nyttja sina allierade som pjäser för att uppnå de egna målen. Det rör sig inte om en djupare värdegemenskap, utan är det vanliga amerikanska schackrandet, och härav väljer EU att ha en självständig linje gentemot Kina.

Nato som försvarsallians fyller därför inte längre något syfte, annat än som substitut för en obefintlig europeisk sådan. Det finns således ingen anledning för Sverige att söka medlemskap i organisationen, särskilt inte så länge det folkliga mandatet uteblir – hälften är för, den andra emot. Därför förblir Sverige «alliansfritt», även om vi som vanligt spelar under täcket med jänkarna, i utbyte mot underkastelse och lojalitet (exempelvis genom att kasta ut Huawei).

När EU i allt större grad fördjupar samarbetet österut med Kina och Östasien via allt större handel på Nya sidenvägen och andra rutter, måste Sverige småningom göra ett vägval, nämligen om man vill vara en del av den europeiska kontintenten eller ett drivande isflak på Atlanten. Konturerna av en ny ordning är redan väl synliga, men i Sverige tycks man leva i det förgångna.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik USA

G7 obsolet konstellation

US-presidenten Biden deklarerade än en gång att Amerika är tillbaka när de så kallade G7-länderna samlades under gårdagen. Hans syfte är att städa upp efter den tidigare killens bärsärkagång samt försöka återskapa en starkare allians, men frågan är om det inte är för sent.

Ty skadan är redan skedd, och det går inte att veta om det slår över åt andra hållet än en gång vid nästa val – det är inte säkert att man kan lita på USA, trots Bidens försäkringar. Europas stormakter har kanske gemensamma värderingar med USA och utbrytaren Storbritannien, men man tänker inte låta detta eller de amerikanska ansträngningarna att möta Kina stå i vägen för exporten av bilar och industriprodukter.

Det får således vara hur det vill med de rubbade anklagelserna mot Kina angående Xinjiang eller situationen i Hongkong, det får man i så fall behandla separat utanför den ordinarie handeln. Det är därför EU i december tecknade ett omfattande investeringsavtal med Kina utan att invänta Bidens tillträde och hans administrations synpunkter, för att man vill ha en stabil relation med Kina som inte beror av våldsamma skiftningar i Washington.

Den tidigare killen Trump orsakade mycket huvudbry för EU med sina tullar och sitt oborstade sätt, men det har även Boris Johnson gjort genom att helt enkelt lämna unionen. Så brukar allierade inte bete sig, och retoriken blir därför en aning malplacerad när Johnson på samma sätt som Biden nu söker stärka banden. Storbritanniens vaccinnationalism försvårar samarbetet ytterligare.

Storbritanniens och USA:s vägval att fjärma sig från EU har banat väg för ett helt annat samarbete, nämligen den signalspaningsallians i Five eyes som förenar den anglosfära världen och som nu har blivit en mer allmän politisk union av likasinnade, med ambitioner som inte är konsonanta med Europas vägval, inte minst i den offensiva aggressionen mot Kina.

Man ska således tolka utvecklingen som att Biden och Johnson har en instrumental syn på EU och Japan i de egna ambitionerna att bevara sin hegemoni och hindra Kinas vidare framfart, och att det inte längre rör sig om någon verklig och djupare vänskap, om det nu någonsin har gjort det – amerikanskt spionage mot europeiska allierade via Echeleon och andra mekanismer inom ramen för Five eyes har pågått länge.

Kontinentalplattorna har således drivit ifrån varandra och orsakat en permanent förkastning. Ekonomin trumfar samtidigt alltid annat, och utvecklingen är sådan att centrum förskjuts allt längre österut, medan USA och anglosfären riskerar att isolera sig. G7-gruppen är i den meningen en förlegad församling, en konstellation från en annan tid med andra problem, med medlemmar som nu drar åt olika håll.

Fordom var det en mäktig klubb, men den blir allt svagare med tiden, och står nu för motsvarande en fjärdedel av världens samlade bruttonationalprodukt. Tidigare har man sökt engagera Ryssland i gruppen, men det föll inte ut i god jord. Trump förslog att ta med Indien, Sydkorea och Australien i en modernare utformning, och man behöver bara kasta en blick på kartan för att förstå syftet med en sådan utvidgning.

Handelsavtal som RCEP (ASEAN + 3, Australien, Nya Zeeland) och investeringsavtal som CAI (EU, Kina) väger dock tyngre än informella politiska allianser, och det finns helt enkelt inget utrymme att forma någon starkare USA-ledd allians i syfte att ringa in Kina. G7 är i den meningen politisk teater där man ger läpparnas bekännelse att agera för en gemensam agenda som i verkligheten inte finns.

Handelsblock och politiska allianser av olika slag ger en vägledning om den geopolitiska utvecklingen. Axeln Five eyes kan inte matcha eller slå in en kil i den eurasiska bro som nu förstärks med Nya sidenvägen och en rad massiva handelsavtal.
Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Kultur Liberalism Politik Religion Taiwan USA

Västvärlden ☼ 1453–2021 ✝︎

Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.

Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.

Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.

Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.

Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.

För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.

Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.

Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.

Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.

Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.

USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.

Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.

Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.

Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.

Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.

Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.

Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.

1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.

Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» –  samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.

1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.

Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.

Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.

Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.

De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.

2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.

Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.

Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.

Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.

I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.

Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.

Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.

2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.

2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.

EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.

Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.

Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.

När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.