Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Statsmedial desinformation

Oberoende medier är en hörnsten i demokratiska samhällen, sägs det. Men problemet är att det inte finns några sådana, och inte heller medier fria från agendasättning, bias och förvrängning i urval och framställning. Särskilt gäller att framträdande stats- och kommersmedier i huvudfåran är etablissemangsnära och därmed lierar sig tätt med dessa intressen.

Betrakta exempelvis hur Svenska dagbladets utrikeskorre Malin Ekman häromdagen sade upp sig från blaskan på grund av redaktionellt tryck att forma verkligheten efter kartan, det vill säga överge konsekvensneutral rapportering för att i dess ställe ställa saker och ting till rätta med hänvisning till läget i omvärlden med mera.

«Fel sida» får inte gynnas av journalistiken, ett grepp vi känner från hela konkarongen av oligarkiska mediekonglomerat, som under decennier har agerat utifrån en vänsterliberal agenda och därmed särskilt angripit Sverigedemokraterna i parti och minut, en trend som fortsätter in i denna dag. Även Trump hör förstås till «fel sida».

Särskilt allvarligt är att de offentligfinansierade statsmedierna har samma slags utpräglade vänsterliberala profil i allt från urval och framställning i journalistiken till den redaktionella sammansättningen. Statstelevisionens monumentala vänsterkantring är välkänd sedan länge, och särskilt dess aversion mot Sverigedemokraterna – det vill säga «fel sida».

Statsmedierna är som bekant även en del av totalförsvaret, och därmed även av statens delaktighet i Västs krig mot Ryssland. Man lyder under en «demokratiparagraf» som åsidosätter all objektivitet och föranstaltar att man i alla lägen och i egen tolkning ska ta ett visst statsskicks parti istället för att rapportera sant och konsekvensneutralt. Härav följer massivt förvrängda skildringar av länder som Kina, men framförallt gäller att rapporteringen från kriget i Ukraïna dras med våldsam bias tangerande propaganda.

Reportrar, analytiker och kommentatorer framför utan undantag en endimensionell bild kring krigets bevekelsegrunder och utveckling, utan att ta i beaktande den geopolitiska verkligheten eller att fördjupa sig med nyanserade analyser från personer som Mearsheimer eller Sachs, perspektiv som är betydligt mer förankrade i verkligheten än Elin Jönssons märkliga känsloutbrott eller Paasikivis ständigt felaktiga frontanalyser.

Paasikivi lägger ut texten i svensk statsteve.

Härav ska man inte bli förvånad över att Ryssland häromdagen drog pluggen för de svenska statsmedierna, tillsammans med en rad andra västmedier med likartad propagandamässig rapportering. Detta i sin tur som svar på EU:s motsvarande censur av RT, Sputnik, Rossijskaja Gazeta, Izvestija, Voice of Europe och RIA Novosti, som samtliga anklagas för att sprida rysk propaganda.

Det gör de naturligtvis, men inte i större omfattning än svensk statsteve sprider antirysk propaganda. Medier på båda sidor är – gör sig till – del av det större informationskriget istället för att utföra det journalistiska uppdraget att ta reda på sanningen i varje enskild detalj, utan hänsyn till vilken sida som «gynnas». Och så förfar man alltså ständigt även i andra politiska frågor, kring Sverigedemokraterna, kring Trump, kring Kina med flera.

Av detta skäl gör EU sig själv en våldsam björntjänst när man bedriver censur mot ryska källor, eftersom man då frångår de enda verkliga värden av vikt som vi kan hävda mot entiteter som Ryssland. När vi frångår demokratins mest fundamentala beståndsdelar i form av informations- och yttrandefrihet fäller vi oss själva med snubbeltråd avsedd för andra, och går i vår egen fälla. Vi förlorar då omedelbart informationskriget, och kan inte peka finger mot Moskva när man svarar med samma mynt, utan sänker oss till samma eländiga nivå.

Politisk kommissarie berättar för SVT-ankaret vad han ska säga.

I slutändan riskerar man ett våldsamt förtroenderas, när den faktiska verkligheten inte längre korrelerar med rapporteringen i etablissemangsnära stats- och kommersmedier, nämligen när Ryssland i slutändan står som segrare, trots en förment usel armé av desertörer, en sjuk statschef utsatt för ständig maktkamp i Kreml och en rysk ekonomi som står vid ruinens brant. Ryssland – det vill säga «fel sida» –, som ju inte får vinna kriget enligt dessa «oberoende» och «opartiska» medier, men som ändå gör det.

I ett sådant bisarrt medielandskap kan man inte förlita sig på några få enskilda aktörer, speciellt inte de som hävdar sig vara «oberoende» och «opartiska», utan det är då viktigare än någonsin att konsultera båda sidor plus aktörer som ligger utanför desinformationsområdet, exempelvis källor i Asien. Alla med någorlunda självbevarelsedrift gör ju så, och berörda journalister överlag läser förstås både RT och RIA Novosti.

Problemet är att den stora massan inte gör så, utan matas med en ensidig framställning som inte kan karakteriseras som annat än propaganda, ett eländesnarrativ av samma slag som karikerades i «1984» kring motståndarens fördärvlighet och den egna sidans motsvarande uppbygglighet, det vill säga så långt man faktiskt kan komma från «opartiskhet» och «oberoende». Vad det skulle tjäna till är inte gott att veta, ty demokratin kan inte fortleva i ett tjockt täcke av desinformation.

Statsmedierna formar alltjämt allmogens världsbild, men den stämmer inte med den verkliga världens utformning.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Teknik

Regimen i din telefon

Före epoken tappade Televerket utvalda linor på telenätet såframt man ville ha span på något element, och särskilt då i internationell trafik. Med internets ankomst uppstod emellertid betydligt fler möjligheter till privat och framförallt krypterad kommunikation, inom riket och i världen, vilket försvårade för regimen att vid behov avlyssna medborgarna.

På förekommen anledning inledde Sverige därför i maskopi med Five eyes under amerikansk ledning ett arbete med att dana lagstiftning för att låta all internettrafik passera ett nationellt filter, främst i syfte att studera metadata för utvalda personer och grupper, det vill säga vem som kommunicerar med vem, när, var och hur.

FRA-lagen klubbades trots massiva protester, men frågan är hur effektiv den har varit, annat än i att låta amerikanska organ få en direktkanal in i svensk kommunikation. Ett antal spionskandaler har passerat revy under åren, bara för att sedermera begravas i utredningar – man kan ändå inte göra något åt saken.

Som bekant får regimen inte bukt med buset, vilket beror på att dem det sägs beröra alltid anpassar sig genom att förändra kommunikationssätt (även politiker lägger luren i mikron för att skaka av sig jänkarna). Härav har man tagit rygg på kinesisk lagstiftning genom att kräva registrering av kontanta mobilabonnemang i syfte att förebygga anonym kommunikation och få åtkomst till eftertraktade metadata.

I vissa fall har man även lyckats penetrera krypterad kommunikation genom att placera lämplig programvara på servrar, för att på så sätt avläsa meddelanden innan krypteringsfasen. Härmedelst har man kunnat spränga ligor som har nyttjat Encrochat och andra särskilda metoder för kommunikation.

Panoptikon: I EU:s digitala fängelse är det övervakande ögat allestädes närvarande.

Men vanligtvis rår man inte på krypterade tjänster, och regimer i främst Australien och USA har därför länge bedrivit ett frenetiskt arbete för att få till stånd bakdörrar så att man vid behov ska kunna tappa information. Det har alltid stupat på att det skulle omkullkasta den fundamentala säkerheten på internet och öppna upp för massiv ekonomisk brottslighet, eftersom buset snabbt skulle lära sig nyttja sådana bakdörrar.

Allehanda regimer har därför behjärtat andra metoder i syfte att komma åt medborgarnas kommunikation, och en gängse murbräcka för sådana ändamål är att i namn av bekämpning av övergreppsmaterial begära åtkomst till information av den som tillhandahåller den krypterade tjänsten. Chat Control (formellt CSAR) är en sådan mekanism, och den har i reviderad version 2.0 just klubbats av det skälmaktiga skökohus som Riksdagen utgör.

Därmed har man lämnat grönt ljus till sovjetregimen i Bryssel att implementera lagförslaget, om det skulle vinna stöd av en majoritet. Inte förvånande är det sossen Ylva Johansson som är upphovsman till eländet, och inte heller är det särskilt överraskande att EU-kommissionen har välkomnat mekanismen. Europeiska unionen är som bekant ett byråkratiskt monster som reglerar ihjäl istället för att uppmuntra innovation.

Det är dock inte bara det gängse kriminella slöddret som anpassar sin verksamhet efter förutsättningarna, utan så även peddona. Försåvitt det inte gäller ett särskilt lågbegåvat klientel som utgör lågt hängande frukt förekommer inte kommunikation kring övergreppsmaterial på den öppna delen av nätet, utan sker över protokoll, appar och VPN-tjänster som inte är delaktiga i regimens massövervakningsschema, och i förekommande fall även på darknet.

Därtill är den AI som är ägnad att skanna av bilder, länkar och annat material fullständigt genomusel, med mycket låg träffprocent. Man trålar här kommunikation i de stora vattenstråken, men får en mager fångst, inte minst för att sådana fula fiskar inte lurar i dessa klara vatten, men även för att metkroken är rostig och fångstnätet trasigt.

Storebror ser dig. «1984» var i själva verket en instruktionsmanual för framtidens politiker, även om Orwells «telescreen» var tämligen primitiv i jämförelse med «chat control».

Att man ändå går vidare med detta debacle till lagförslag beror alltså på att syftet inte är att fånga fula fiskar, utan att få in en fot bakom krypterade tjänster för att småningom kunna övervaka all kommunikation på de stora motorvägarna. Det är inte buset man här vill åt, utan dig och mig. Man vill veta hur strömningarna sker, och framförallt vilka grupperingar och personer man bör punktmarkera för att kunna kontrollera narrativet i allehanda politiska frågor, som migration och vaccin.

Man motiverar detta första steg med att vilja bekämpa «barnpornografi», men kommer i sedvanlig ändamålsglidning vidga domänen godtyckligt, om än i namn av «brottsbekämpning». Vad som är brott i framtiden är inte gott att veta, men det lär räcka med att vara medlem i fel slags organisation eller att ha fel slags åsikter.

Den naive, den godtrogne och den korkade säger här i kör att den som har rent mjöl i påsen minsann inte har något att dölja. Men det är trivialt inte sant, eftersom vi här inte pratar om öppen kommunikation, utan om just dold privat sådan i slutna rum och i enskild chatt. De högst privata bilder du skickar till din partner eller tilltänkta sådan skickas även till regimen, och är därför inte längre privata.

Nutilldags oroar man sig för den «personliga integriteten» i fråga om kameraövervakning på allmän plats, samtidigt som man med ett penndrag i det horhus som utgör Riksdagen avskaffar allt vad privat kommunikation och rätten till privatliv innebär. Beijing betraktar med avund det övervakningspaket som Bryssel nu står i begrepp att genomdriva, eftersom något liknande aldrig skulle kunna implementeras i Kina med mindre än att folket störtar regimen.

I en demokrati kan sådan godtycklig trålning aldrig tolereras, utan det är just ett brott mot privatlivets helgd och mot rätten till fredad privat kommunikation. Regimen har helt enkelt inte i din telefon eller dator att göra med mindre än att man har synnerligen konkreta brottsmisstankar och ett domstolsbeslut i ryggen. I annat fall är demokratin effektivt upphävd och ersatt med fascism.

EU:s digitala fascism.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Kapitulationen fullbordad

Inte ett enda skott har avlossats, men ändå har den amerikanska hären nu full kontroll över svenskt territorium. Man kan komma och gå som man vill under utomrättsliga förhållanden, och har åtkomst till sjutton svenska militära installationer. Detta efter att riksdagen med kvalificerad majoritet godkänt det så kallade DCA-avtalet. Det är i praktiken en kapitulation.

Avtalet löper under minst tio års tid, och kan bara återkallas efter att båda parter överenskommit detta – USA kan helt enkelt vägra. Enligt tillskyndarna innebär avtalet bättre förutsättningar för amerikansk «hjälp» i händelse av krig samt ökad stabilitet i norra Europa.

Men det förhåller sig i själva verket tvärtom, eftersom risk för krig i norra Europa inte har förelegat sedan andra världskrigets slut. Den svenska ryssnojan till trots finns inget reellt intresse för Moskva att inleda en aggression mot Sverige, och än mindre rysk kapacitet att hålla vårt territorium.

Tanken att Putin skulle gå vidare efter Ukraïna med något slags allmän expansion in i Europa är så förryckt att inte ens förespråkarna egentligen tror på det, utan mest använder det som ett retoriskt skrämskott i debatten. Varför allmänheten har bibringats den uppfattningen får därför tillskrivas den mediala propagandan, men i verkligheten föreligger inget sådant hot. De verkliga bevekelsegrunderna för konflikten döljs för populasen.

Men med amerikanskt avancemang in på svenskt territorium uppfattar Moskva utvecklingen som ett reellt hot mot den egna säkerheten, varför man kommer att vidta lämpliga åtgärder. Sådana kan utgöras av koncentration av trupper och vapen längs den långa finska gränsen och i Kaliningrad, utökad aktivitet i Östersjön, kraftigt expanderad signalspaning, förstärkt hybridkrigföring mot svenska civila verksamheter som undervattenskablar, flerfaldigt vidgat spioneri samt lämplig programmering av ballistiska robotar med kärnstridsspetsar mot svenska mål. På vilket sätt skulle detta öka stabiliteten i regionen och säkerheten för vårt land?

Vercingetorix kastar ned vapnen inför Cæsar. Sverige gör samma sak inför den amerikanske imperatorn, men utan kamp.

Det är en alldeles hårresande utveckling att den politiska klassen utan verklig demokratisk debatt och gängse parlamentarisk beredning har spelat bort svensk suveränitet och sålt ut landet till främmande makt för en spottstyver. Man tror gärna att USA är vår bundsförvant, en vän med likartade värderingar och intressen, en allierad och så vidare, men i grunden har USA inga vänner, utan bara geopolitiska intressen. USA är ett imperium, inte ett normalt land i europeisk bemärkelse.

Belackarna har alldeles rätt i att situationen snabbt kan förändras givet den labila politiska situationen i USA. Donald Trumps återkomst är alldeles om hörnet, men det man ska frukta är något än värre i hans ställe. Tio år är trots allt en lång tid.

Frågan är vidare vem som egentligen styr USA om den allt mer demente Creepy Joe åter vinner valet. Svaret är i praktiken Pentagon, som har en alldeles egen agenda, som kanske inte rimmar med våra intressen. Den amerikanska ambitionen att vidga alliansen till Östasien förskräcker, och är knappast ägnad att bidra till ökad säkerhet.

Sverige har övergivit sin traditionella neutrala hållning, som har tjänat oss alldeles utmärkt i två hundra år av fred. Istället har man odlat stormaktsambitioner och visat vilja att tuffa till sig i utrikespolitiken, vilket inte lär vara till svenskarnas båtnad. Det lär komma att visa sig under kommande år.

Sverige är numera en amerikansk vasallstat, Sleepy Joes och småningom kanske Trumps knähund, en simpel marionett vars utrikespolitik inte längre är självständig och vars territorium i praktiken kontrolleras av den amerikanska krigsmakten.
Kategorier
Europa Kina Korea Politik Ryssland USA

Nordkorea återupplivas

Tio tusen containrar med ammunition har redan forslats från Nordkorea till Ryssland, och många fler lär det bli. Den slutna juchediktaturen har plötsligt fått användning för sina enorma lager av konventionella vapen, samtidigt som man i utbyte kommer i åtnjutande av modern teknik av olika slag.

Gim Jeongeuns tidigare besök i Ryssland återgäldas nu med ett formellt statsbesök av Vladimir Putin, det första på två decennier. Den förhärskande internationella doktrinen har länge varit att försöka kyla ned Gim och hålla landet på mattan, men i ljuset av ett förnyat kallt krig mellan Öst och Väst förändras denna dynamik undan för undan.

Det kan vara svårt att föreställa sig, men Nordkorea var länge den ekonomiskt mer framgångsrika av de två koreanska staterna. Den sydkoreanska kapitalismen bar frukt först under 1980-talet, då man fick bukt med korruptionen och påbörjade en demokratisering. Omvänt kollapsade Nordkorea i samband med Sovjetunionens fall 1991, eftersom man då blev av med stöd och marknader.

Den kommunistiska världen under Sovjetunionen isolerades som bekant av Väst medelst sanktioner och bojkotter, men man kunde ändå hålla ekonomin på en anständig nivå. Numera är det i princip bara Nordkorea som finns kvar i den kategorin av system, medan övriga världen verkar i den globala kedjan.

Det sistnämnda är också orsaken till att man inte kan nyttja samma metoder mot exempelvis Kina, eftersom landet är största handelspartner med större delen av världens länder och därmed tätt integrerat i världsekonomin. Av samma skäl kan man inte sanktionera Ryssland till stenåldern, eftersom landet på motsvarande vis har flitiga handelsförbindelser med omvärlden.

Gim levererar vapen till Ryssland.

Under det första kalla kriget dominerade Väst världsekonomin på ett helt annat vis än i dag, och man kunde då sätta kraft bakom orden. Numera är dock Kina en ekonomisk supermakt, med Indien i släptåg. Därmed har den globala ordningen allt mer förskjutits i östlig riktning.

Den så kallade «fredskonferensen» om Ukraïna häromdagen utgör ett gott exempel på denna nya ordning. Mötet var ett försök av Ukraïna och västmakterna att sätta dagordningen kring en framtida fred, men övriga världen valde att skicka representanter på lägre nivå eller att inte närvara alls. I slutändan skrev man inte heller på dokumentet, varför konferensen utmynnade i fullständigt fiasko.

Det är inte så att omvärlden bortanför den «gyllene miljarden» av finare människor i Väst inte bryr sig om fred eller om Ukraïna, bara det att man uppfattar Väst som en stridförande part. En fredskonferens under deltagande av bara den ena parten och dess allierade betraktas som löjlig och meningslös.

Man hade förstås liknande konferenser under andra världskriget, under vilka de kommande segrarmakterna diskuterade den framtida ordningen. Hitler var då inte inbjuden, men det var inte heller Frankrikes de Gaulle eller Kinas Jiang Jieshi. USA, Storbritannien och Sovjetunionen drog enväldigt upp ramarna för efterkrigstiden.

En viktig skillnad är här dock att det inte är segrarmakterna som konfererar om Ukraïna, även om man gärna vill inbilla sig det. Omvärlden utanför Väst inser detta, och låter därför inte låna sig till spektakel av detta slag.

Vad som är rätt och riktigt eller rättvist med mera spelar härvidlag ingen roll, utan verkligheten är vad den är, oavsett vad man har för känslomässig inställning till kriget och dess kontrahenter. Ryssland har kopplat greppet, och inget alls tyder på att man kommer att förlora. Därför är det också Moskva som kan ställa de huvudsakliga villkoren för fred. Sådan är realpolitiken.

Väst vägrar att förlika sig med denna nesa, och är därför fast beslutet att forsätta kampen i förhoppning om att man kan nöta ut Ryssland med en strid ström av vapen, ammunition och ekonomisk krigföring. Väst är trots allt så mycket rikare än Ryssland, och har råd att avsätta enorma resurser på att hålla Ukraïna brinnande i evighet. Detta är mycket riktigt Washingtons strategi, och dessvärre numera även Bryssels.

Men å ena sidan har vi de demografiska aspekterna, där det betydligt folkrikare Ryssland har ett givet övertag gentemot ett Ukraïna som kontinuerligt dräneras på manskap. Medelåldern i den ukraïnska hären är redan hög, samtidigt som man skickar gravida kvinnor och pensionärer som «förstärkning» till frontlinjen. Aldrig så mycket materiel hjälper alltså inte, om det inte finns utbildat manskap att hantera denna.

Å andra sidan har vi att Västs industriella kapacitet är tämligen nedgången efter decennier av utlokalisering till Kina, medan Rysslands är någorlunda habil. Den ekonomiska dvärgen kan därför hålla någorlunda jämna steg i att matcha de projektiler som levereras från Väst, och med hjälp av Nordkoreas arsenal har man ett gediget övertag.

Säkerligen förmår Väst rusta upp och snabbt ställa om produktionen, men i slutändan är det inte sådana faktorer som avgör kriget. Utslaget sker visserligen på slagfältet, men om man inte är villig att sätta in trupp är det redan avgjort till Rysslands fördel. Ty demografin, ty Rysslands naturresurser och exportkapacitet.

Konsekvens blir dessutom att Nordkorea stärker sina kort och därmed kan bidra till ökad instabilitet i regionen, en krutdurk som bara väntar på att explodera under amerikansk militär överkapacitet. Pyeongyang sitter med trumf på hand, och kan begära i princip vad man vill av Moskva i utbyte mot vapen och ammunition. Därmed är de internationella sanktionerna mot Nordkorea nu i princip upphävda i praktiken.

En annan följd är att man driver Kina och Ryssland allt närmare varandra, då man märkligt nog angriper båda makterna samtidigt istället för att söndra och härska på sedvanligt manér genom allianser med fiendens fiende. Så kan man inte besegra Ryssland, men däremot sätta krokben för sig själv.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Pisskonferens

Västgänget i G7 förlade påpassligt sin årliga sammankomst i tät anslutning till den «fredskonferens» kring Ukraïna som i dagarna hålls i Schweiz. Sleepy Joe Bidens mentala hälsa tycks emellertid inte medge ytterligare strapatser, efter att under gårdagen återigen ha setts stirra åt annat håll under inre själavandring, och han ersätts därför av Kamala.

Tillkommer gör även de flesta statschefer i Europeiska unionen, likväl som de gängse icke folkvalda ledarfigurerna i unionen. Symptomatiskt nog skickar dock de flesta länder utanför detta västliga kotteri lägre representanter på minister- eller diplomatnivå, eftersom man vill upprätthålla en mer neutral hållning – detta är ju ett krig mellan Ryssland och Väst mer än något annat, en träta som inte angår övriga världen, på samma sätt som vi skiter högaktningsfullt i konflikterna i Myanmar och Jemen.

Brics-länderna Indien, Brasilien, Sydafrika och Förenade Arabemiraten hör självklart till denna skara, medan Kina inte deltar alls på grund av att Ryssland inte har bjudits in. Man ser det som tämligen meningslöst att diskutera «fred» utan att de båda kontrahenterna deltar i samtalen.

Även kandidater till Brics i form av Indonesien, Thailand, Türkiet, Bahrain och Komorerna skickar representanter på lägre nivå, så ock Sydkorea, Singapore, Mexiko och Ungern med flera. Man kan därför se konferensen som ytterligare en tillställning där den ena krigförande sidan i form av USA, EU och Ukraïna lägger ut den godhetssignalerande texten, medan det «globala syd» lyssnar med ena örat.

Washington har i vanlig ordning sin egen definition av «fred».

Deltar gör även påvenatet i Rom och Konstantinopels ekumeniska patriarkat, som om dessa entiteter har något alls att göra med saken. Det visar emellertid att det är det kristna och ständigt missionerande Väst som håller i taktpinnen, och världen i övrigt undrar nog varför inte buddistiska och andra organisationer är representerade på samma vis.

Ur denna konferens kan förstås inte komma någon fred, utan man får se det som en ansats att försöka hitta ramar kring vilka världen kan enas innan man påbörjar de egentliga fredssamtalen. Samtidigt har den besvärliga verkligheten att Ryssland kontrollerar de territorier man har annekterat, ett förhållande som inte kommer att förändras med mindre än att Väst sätter in gubbar i Ukraïna – och det lär helt enkelt inte hända.

Vän av ordning invänder då med emfas att vi väl inte kan låta den starkes rätt avgöra saken⁉ Men sådan är alltså realpolitiken, och så har den alltid varit. I detta fall segrar inte USA, utan någon annan, men resultatet är ändå det samma i detta perspektiv. USA:s och i viss mån EU:s geopolitiska ambition att vidga sina domäner till Ukraïna har misslyckats, och Moskva har framgångsrikt undanröjt vad man i Kreml uppfattar som ett hot.

Om detta kan man tycka vad man vill, men det är verkligheten, och det är bara den man kan förhålla sig till. För EU:s del vore en frusen konflikt katastrofal, medan det kunde passa Washington ganska bra att dominera både Ryssland och EU på detta vis. Mest av alla vinner dock Kina, särskilt i det längre loppet, vilket borde oroa de kinafientliga krafterna. Vi som har viss sympati för Kinas strävanden uppskattar inte nödvändigtvis denna utveckling, i vart fall inte i egenskap av européer.

Vägen ut ur detta dilemma är således att anställa en verklig fredskonferens, där båda parter deltar under realistiska villkor. Kiev har förlorat, och måste inse detta. Zelenskyj har ingenting alls att vinna på fortsatt konflikt, men väl mer att förlora.