Kategori: Filosofi

Svenska vrångbilder

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-28T01:48:44+02:00 CEST

Moderatregimens Strömmer har en strålande plan för att komma till rätta med islamistländernas vrede mot Sverige, nämligen att «korrigera» och «temperera» bilden av Svitjod i nämnda nationer. Om mussarna bara kan förmås förstå att vårt land är godhetens paradis på jorden, så kommer man mangrant att lägga ned knivarna och bomberna samt stämma in i Du gamla, du fria.

Ambitionen måste sägas vara grannlaga, då Sverige överhuvudtaget inte äger narrativet. De uppretade massorna i Bagdad och Tehran ser nämligen inte på svensk statstelevision, och tar inte heller del av den övriga propaganda som emanerar från Sverige, utan får sin exformation från annat håll, inte minst från inrikespolitiska aktörer med en helt annan agenda.

Vidare kan man kontra upplägget genom att betrakta vad Sverige har för «bild» av andra länder, exempelvis Ungern, Polen och Kina, där de två första undantagslöst rastreras genom ett verklighetsförvrängningsfilter som sedermera har äventyrat Nato-processen. Ungern är med rätta missnöjt över hur man slentrianmässigt framställs i svensk politisk vulgärdebatt.

Vad gäller Kina är bilden förvanskad bortom igenkännlighet, och har föga med verkligheten att göra. Det gäller inte bara hur landet framställs i statsteve och andra medier, utan även i hur man från officiellt håll beskriver nationen. Exempelvis Säpo framställer Kina som ett «hot» mot svenska intressen, men kan inte närmare konkretisera påståendet.

Men allra mest vanställd är kanske ändå självbilden, den märkliga uppfattningen att Sverige är en humanitär stormakt och ett demokratiskt föredöme. I muslimska länder ser man det inte riktigt så, och inte heller spelar det någon roll, då saken inte dröjer sig om sådana värden – i islam kunde man inte bry sig mindre om demokrati och Q-rättigheter.

I Riyadh och Kairo ser man snarare Sverige som en amerikansk lydstat, som utan pardon utlämnar misstänkta muslimer till CIA för luftburen tortyr, under hot om handelsblockad. Så mycket för mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati. Ansökan till Nato har bara intensifierat den hållningen, och Sverige betraktas inte längre som en formellt neutral aktör, utan snarare underställt Den store Satan och dess fientliga hållning gentemot Mellanöstern och den muslimska världen i stort.

Andra bilder förekommer parallellt, exempelvis att Sverige är ett bidragsparadis i vilket man kan erhålla flotta förmåner utan någon som helst motprestation, vilket har föranlett en massiv migration av muslimer till landet med åtföljande problem av groteska proportioner. Men väl i landet har man att tampas med den svenska sociala ingenjörsstatens mindre smickrande sidor, vilket har föranlett ryktena om att svensk socialtjänst «kidnappar» barn – det korrekta begreppet är «omplacera», vilket alltså är en reell företeelse.

Vad vi har är en kollision mellan två oförenliga kulturer och ideologier, och islam är helt enkelt inte kompatibelt med demokrati och västerländsk filosofi. Det spelar alltså ingen roll hur mycket man än försöker förklara liberala begrepp som yttrandefrihet, eftersom den grundläggande förståelsen saknas – vilket kanske inte är så märkligt, då inte heller svenskar riktigt begriper att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som andra ogillar, exempelvis att bränna en koran, en bibel eller en flagga.

Dessa västerländska värden har regeringen snarare en skyldighet att försvara till sista blodsdroppen, och istället för att fippla med «sverigebilden» och «ta avstånd» från uttryck under lagstadgad yttrandefrihet, bör man drämma näven i bordet och framhålla att svensk demokrati överhuvudtaget inte är förhandlingsbar. Vi kompromissar inte med våra värden!

Islamistisk (eller för den delen amerikansk eller annan utländsk) inblandning i svensk demokrati kan aldrig tolereras, utan Sveriges suveränitet måste i varje ögonblick försvaras och upprätthållas mot varje aktör med illegitima anspråk. Men pajasen Kristersson och hans konflikträdda kabinett gör alltså tvärtom, och aviserar en vilja att gå islam till mötes och i praktiken begränsa yttrandefriheten genom att ge polisen mandat att ta hänsyn till internationell storpolitik vid beviljande av demonstrationstillstånd.

Det är en fullständigt vettlös hållning, som bara visar omvärlden att Sverige är fogligt – inte bara gentemot USA – och därmed möjligt att påverka genom hot om våld eller bojkott av olika slag. Där har vi den verkliga sverigebilden, den klassiska om en chicken Swede som darrar så fort det hettar till och genast böjer sig.

Clownen Kristersson slänger sig raklång i stoftet för kalifatet.

Filosofi Kultur Politik

Vegan-Greta

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-26T01:52:52+02:00 CEST

Greta är en piffig ung kvinna i storstaden. Hon studerar till socionom, och läser genusvetenskap vid sidan av. Hjärtat ligger klart till vänster, och så även hjärnan – Greta röstar självklart på Miljöpartiet, eftersom hon vill rädda världen från en klimatkollaps.

Men Greta värnar även djurens rättigheter, och har därför deltagit i en del manifestationer för att släppa ut minkar – även om minkarna dör i det fria. Aktivismen omfattar också att stoppa bilister och kladda ned offentliga konstverk för att väcka uppmärksamhet kring klimatet, och hon planerar att småningom bryta sig in vid ett kärnkraftverk för att protestera mot den koldioxid- och utsläppsfria elen.

Självklart är Greta vegan, och hon fucking hatar alla medelålders män – särskilt vita sådana – som äter kött och spyr ut avgaser i sina bensinslukande SUV:ar. Medlidandet för djuren har hon sedan tonåren, och hon kan inte för sitt liv förstå hur man avsiktligt kan döda kännande varelser så länge det finns växter att äta.

Nämnas behövs inte att Greta med sitt vänsterradikala engagemang även är för rätten till abort, som hon vill grundlagsskydda. Två gånger har hon själv varit under skalpellen för att terminera ett mänskligt liv i vardande, men Greta tycker inte att man kan jämföra en cellklump till mänskligt foster med en fullt utvecklad kyckling.

Greta vill inte heller kännas vid något ansvar för de miljardtals möss, råttor och andra näbbdjur som stryker med till följd av det jordbruk som krävs för att odla spannmål och andra grödor, ej heller de än fler gräshoppor, bin och fåglar som får plikta med livet av belämpningsmedel, skövling av skogar samt mekaniskt åkerbruk.

Dels är det inte en «aktiv handling» av samma slag som slakt, och dels är det mer att betrakta som odjur än medvetna varelser, tycker Greta, som för övrigt fucking hatar spindlar. Man får väl börja odla organiskt tänker Greta, utan att vilja fullfölja kalkylen hur det skulle gå till i praktiken på global nivå.

Även frågan om jordens utarmning till följd av (fossilt framställt) konstgödsel och ensidigt åkerbruk undviker Greta, som inte vill kännas vid det naturliga kretsloppet med berikande boskapsgödsel – av jord är du kommen, jord skall du åter varda. Hon tänker att det vore bättre att kossorna aldrig hade fått ett liv överhuvudtaget, än att de ska sluta sina dagar genom slakt i proteinfabriken.

Förhoppningen ställer Greta till konstgjort kött, som väl ska tillfredsställa de vita blodtörstiga männens smak. Men, frågar jag, för att tillverka ultraprocessat «kött» genom att limma ihop sojarester med artificiella beståndsdelar från energikrävande och ineffektiva kemiska processer krävs väl stora mängder soja, vilket i sin tur fordrar att ytterligare regnskog skövlas under storskaligt massmord på den lokala biotopen?

Greta rycker på axlarna och frågar om jag någonsin har sett en kyckling nackas? Därefter tröttnar hon på den filosofiska diskussionen, och säger att hon måste iväg på ett ärende, nämligen att manifestera mot rasismen genom att gå ned på knä för den svarte mannen under ett träningspass med det lokala damlaget i fotboll. För övrigt samme svarte man vars barn hon inte vill ha, om än den kära leken.

Man måste tillstå att Greta har en koherent och logiskt sammanhängande världsbild, och de etiska vägvalen är helt enkelt klockrena. Det är bara tack vare denna unga, socialt medvetna och vetenskapligt bildade generation som världen kan räddas undan en säker kollaps.

Filosofi Kultur Liberalism Politik

Du ska titta bort

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-24T08:57:27+02:00 CEST

Ur liberal synvinkel utgjorde kampen för homosexuellas rättigheter en klockren rörelse för frihet att slippa diskriminering, även om resultatet blev en märklig kompromiss om «inkludering» i majoritetsamhället under villkor om seriemonogami och slopad promiskuitet. Inget bögsex i parkerna och inga bastuklubbar, men dock välsignelse av kyrkan!

Den tidens politiker stod knappast på barrikaderna för att infria en sådan sexliberalism, utan var tvärtom det största hindret mot «inkludering». Prideparader var så att säga inget som lockade politiska högdjur, och inte heller skyltade kommunerna med speciella flaggor och symboler i anslutning till sådana evenemang.

Småningom vann rörelsen en förkrossande seger, och homofobin förpassades i stort från samhället, inte minst det officiella. När slaget väl var över passade politiker från allsköns läger på att sola sig i glansen i pridetåg, i syfte att godhetssignalera och manifestera åsikter man inte tidigare omhuldade. Det kallas att vända kappan efter vinden.

Men sedermera har pendeln slagit över rejält åt det «inkluderande» hållet, i så måtto att man vill «inkludera» allt fler udda sexualiteter och «könsidentiteter», samtidigt som de som motsätter sig «inkluderingen» ska exkluderas på olika vis – de ska kancelleras, undertryckas och få sina bankkonton stängda då de inte tycker rätt.

Vi som då stod på sexliberalismens sida gentemot kyrkan, staten och det allmänna hade aldrig en tanke på att ge upp hävdvunna liberala friheter som yttrandefrihet mot socialliberala rättigheter, och «inkluderingen» innebar inte att byta en diskriminering mot en annan. Ändå är en sådan ordning det praktiska resultatet av fortsättningskampen, och frågan är hur en sådan militant och aggressiv rörelse har kunnat formeras och vinna insteg.

Frågar man bögarna (till vilka de bisexuella inräknas, det behövs ingen extra bokstav) får man uppgivna svar om att man inte alls står bakom denna fortsättning med inkludering av transsexuella och könsdysforiska, och allra minst den psykiskt störda politiska rörelse som driver pronomentvång i offentliga institutioner som skolan. Man menar tvärtom att en sådan utveckling innebär en backlash, och att det skadar den genuina rörelsen.

Noga räknat har sexuella preferenser – homo- och bisexualitet – absolut ingenting med könsdysfori och åtföljande «könskorrigerande» ingrepp att göra, utan det är helt ortogonala företeelser. Den förra är en naturlig variation, medan den senare är en psykisk sjukdom, som av någon anledning uppmuntras officiellt.

Frågan är därför hur denna extremt udda grupp – och andra – har upphöjts till prekariat av sådant slag att det föranleder sådana drastiska åtgärder, vem som ligger bakom och i vilket syfte. Den vidare rörelsen emanerar alltså inte från bögarna, utan snarare från den politiska extremvänstern, som här har sett en möjlig hävstång för andra syften.

Den stora allmänheten förstår säkert saken som försvar av självklara rättigheter, utan att för den skull vara helt införstådd med vad saken egentligen dröjer sig om. Det är alltså inte «homofobi» att ifrågasätta «könskorrigerande» behandling av barn och tonåringar eller bruket av särskilda «pronomen», utan detta är företeelser som ligger helt utanför den diskursen.

Men genom att stigmatisera meningsmotståndare som «homofober» eller «transfober» kan man rikta uppmärksamheten åt annat håll och initiera ett meningslöst «kulturkrig», på vilket alla krafter koncentreras, under fullständigt vettlösa drabbningar om «pronomen» och annan vänsterextrem dårskap.

Slutsatsen måste bli att man vill få dig att rikta ditt fokus på absoluta meningslösheter, allt under det att man kan genomdriva andra politiska reformer med mindre motstånd, samt inte minst sko sig själv. Man vill få dig att titta bort, medan man gör annat mer i skymundan – för övrigt ett klassiskt politiskt knep, men här i ny tappning.

Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Islam ska lära av oss

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-21T22:05:17+02:00 CEST

Svensk statstelevision ger av någon anledning en plattform till shiitiske milisledaren Muqtada al-Sadr att breda ut sig om sina krav på internationellt förbud mot koranbränning, medan man till dags dato ännu inte har intervjuat den irakiske medborgaren Salwan Momika om dennes motiv till koranbränningarna – till synes en självklar journalistisk ambition?

Det är så för att svensk statstelevision undantagslöst tar parti för islam och mot klassiskt liberal yttrandefrihet, i syfte att vara den «goda» motpolen gentemot Sverigedemokraterna och andra «högerextrema» krafter. Man står på barrikaderna när det gäller att inskränka det fria ordet, och försöker indoktrinera barn i att man får säga vad man vill så länge man inte «kränker» någon annan.

Men yttrandefriheten existerar enbart för att kränka, såra och yttra det andra inte vill höra. Allt det andra, det goda, det harmlösa och så vidare, kräver uppenbarligen inte något särskilt skydd i lagen. Det är ett uttryck för att idéer kan vara värdefulla, även om de kränker religion eller något förment «heligt», exempelvis den biblicistiska uppfattningen att solen snurrar runt universums medelpunkt jorden, eller att människan inte blott är en apa i evolutionär utveckling från ett tidigare stadium av amöba, utan skapad av en «gud».

De mer aggressiva uttrycken, exempelvis att påven eller Muhammad är pedofiler, måste av samma skäl anses vara skyddsvärda, inte minst med tanke på att pedofili verkligen är ett utbrett fenomen i den religiösa världen, bland såväl kristna som muslimer och för den delen tibetanska buddister. Säkerligen «kränker» det utövarna av sagda religioner, men det är även till gagn för de som drabbas av dessa religioners udda form av «kärlek».

Man kan alltså inte a priori avgöra huruvida ett yttrande är «gott» eller «nyttigt», utan det måste ges av den vidare diskursen. Därför måste yttrandefriheten vara mer eller mindre absolut för att vara meningsfull, med inskränkning endast då omedelbar fara för liv eller annans säkerhet föreligger – det är så den amerikanska (och japanska) yttrandefriheten uttolkas.

I Europa har vi aldrig haft verklig yttrandefrihet utan den har alltid varit hårt kringskuren. Hetslagar är inte ett nytt påfund, utan tillämpades flitigt av Weimar-republiken, med resultat att den tidens nazister blev martyrer och därmed kunde dra fördel av förtrycket. Man har inte lärt av det, utan fortsätter i samma anda att lägga sordin på yttrandefriheten i tron att det skulle skydda något förment prekariat.

Det är ändå en europeisk idé som stammar från upplysningstidens filosofiska ideal, och som har haft viss inverkan även i Europa. Man kan alltid hävda att friheten har varit större i Europa än på andra håll att smäda överheten i allt från majestäter till religiösa potentater, även om allt i slutändan kokar ned till att friheten är lika godtyckligt begränsad här som annorstädes.

Nå, givet den filosofiska idén om yttrandefrihet ska vi här ta fasta på vad Muqtada al-Sadr egentligen hävdar i det uttalande svensk statstelevision så gärna vidarepropagerar (för att man håller med), och argumentera för varför han inte förstår vad saken dröjer sig om.

Han uppmanar alltså världens länder «att anta en lag som kriminaliserar koranbränningar och att det görs till ett terroristbrott», och menar att koranbränning måste anses vara en brottslig handling, eftersom antisemitism och «angrepp på Q-organisationer anses vara brott».

Pro primo är al-Sadr förstås inte lagstiftare i Sverige, och han är inte vald av det svenska folk att företräda detta. Han ska alltså överhuvudtaget inte yttra sig om svenska lagar eller förehavanden, utan har att engagera sig i det egna landets politik – som parentetiskt har en hel del att röja upp i vad gäller mänskliga rättigheter, frihet med mera. Detta är ickeinblandningsprincipen, folkrättens uttryck för suveräna nationers självbestämmanderätt.

Pro secundo jämför al-Sadr äpplen med päron, då koranen inte är en «organisation» utan en bok, en filosofisk traktat, en doktrin, en politisk idé. Det är i Sverige exakt lika lagligt att bränna prideflaggan som koranen, eller för den delen den svenska flaggan eller ett porträtt av majestätet eller Kristersson. Man kan vidare utan svårighet angripa Q-rörelsen som fenomen – jag gör det ständigt här – men däremot naturligtvis inte i fysisk mening hota eller trakassera företrädare för denna.

Pro tertio gäller samma sak för antisemitism, då det är helt i sin ordning att angripa den judiska apartheidstaten Israel eller barbariska judiska sedvänjor som könsstympning, men däremot inte judar som folk eller enskilda judar. Det senare är invandrade palestinier och andra araber inte helt införstådda med, då man har antisemitismen med bröstmjölken och utan vidare skanderar att «judarna ska dö» under demonstrationer i Sverige.

Pro ultimo är det alltså i liberal tradition fullständigt i sin ordning att bränna valfri flagga, inklusive pridevarianten, likväl som valfritt porträtt av någon politisk eller religiös potentat, likväl som valfri bok av religiös, filosofisk eller politisk art, inklusive toran, koranen, bibeln, Mein Kampf, Das Kapital, Maastrichtfördraget eller Lolita (så länge man själv äger sagda stycken), det vill säga att angripa idéer, symboler för ideologi och så vidare.

Däremot medger inte denna liberala tradition att man angriper motståndare fysiskt bara för att denne anses ha tryckt på någons «knapp» och «provocerat» fram en handling. Detta till skillnad från sharia, en tradition i vilken man har för vana att stena, kasta från tak eller balkong eller på annat sätt ta av daga personer som anses misshaga någons tro eller annan uppfattning, eller för den delen angripa random snubbes egendom medelst stenkastning eller bränning.

Vad gäller moral, filosofi och rättsuppfattning befinner sig islam alltjämt i ett tämligen primitivt stadium, och vi har därför ingen anledning att lyssna till vad dess företrädare gaggar om. Vi har kommit betydligt längre, och det är därför islam som ska lära av oss.

Filosofi Kultur Liberalism Politik

Världsordningen

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2023-07-13T12:40:15+02:00 CEST

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) ska inte läxa upp Sverige om yttrandefrihet, dundrar Expressen-blaskan i ett ledarstick, eftersom flertalet av rådets medlemmar har att städa upp i eget bo kring mänskliga rättigheter. Detta efter att rådet antagit en resolution mot bränning av heliga skrifter, på Pakistans initiativ, med röstsiffrorna 28–12.

Om det kan man förstås bara hålla med, och i själva verket har UNHCR inget som helst inflytande över saken, utan uttrycker blott en hållning som dominerar i världen. Det senare inses även av skribenten, som resignerat konstaterar att västerländska demokratier utgör en minoritet i världen.

Men den större frågan är då vad FN ska spela för roll, och vilka regler som ska definiera internationella relationer. Man brukar hänvisa till den (liberala) regelbaserade världsordningen, en struktur som etablerades efter andra världskriget – eller i vart fall efter kommunismens fall 1990 – under starkt inflytande av USA och andra västmakter.

I den ordningen ingår faktiskt FN, vars institutioner bildades explicit i syfte att förhindra ett nytt världskrig, samt att upprätthålla mänskliga rättigheter. Själva begreppet härrör från organets deklaration om de mänskliga rättigheterna, som är den enda traktat som har universell giltighet. Föreslagna utvidgningar kring sexuell läggning, Q-frågor med mera är alltså inte mänskliga rättigheter i denna internationella ordning, utan en lokal västerländsk hållning.

Frågan är således om vi ska strunta i FN och majoriteten av världens länder, och istället göra som vi alltid har gjort i kolonial anda, det vill säga utropa oss själva till världens ledare, vars dekret övriga bara har att anpassa sig till? Vi, denna sjundedel av världen, bör leda, styra och kommendera resten av packet, i kraft av att vi «har kommit längre» och är så mycket bättre (om vi får säga det själva), för att vi är fina liberala demokratier med de allra ädlaste värderingar, till skillnad från de auktoritära skurkstaterna.

Vid närmare eftertanke låter det inte särskilt demokratiskt, och givet att autokratiska system utgör hälften av världens länder (med en majoritet i befolkning), torde det bli strid om saken. Inte minst Kina har motsatt sig en unilateral ordning där USA och Väst tar sig frihet att definiera regler samt agera polis, åklagare och domare utan att själv behöva följa regelverket (ingen sanktionerade USA efter den illegala invasionen av Irak).

Demokrati och mänskliga rättigheter är nog bra, men det är upp till var och en nation att själv finna vägen dit, så som en gång Sverige och andra västerländska demokratier. Deklarationen om mänskliga rättigheter är alltså inte bindande på något sätt, utan mer att se som en ambition att sträva efter. Rättigheterna kan dessutom tolkas olika, och det är inte på något sätt givet att vår tolkning är den enda rimliga.

Tills nationer på egen hand utvecklas i riktning mot större demokratiskt inflytande och bredare samsyn kring mänskliga rättighter, har vi nog bara att godta ett imperfekt system som Förenta nationerna, som en mötesplats för att deliberera meningsskiljaktigheter och nå kompromisser, samt godta tanken att världen inte är en monolit med ett enstaka system, en enskild världsåskådning eller en singulär västerländsk ordning.

I den aktuella frågan innebär det att skurkstaterna kan kritisera våra bränningar av religiösa skrifter i yttrandefrihetens namn, medan vi i de fina länderna kan kritisera skurkstaterna för bristande mänskliga rättigheter (i vår tolkning), men längre än så kommer vi nog inte. Det är en typ av polarisering som inte kan lösas på global demokratisk väg (ty demokrati är ett statsskick för enskilda nationer), och inte heller med våld eller tvång.

Vår roll ligger inte i att bomba eller sanktionera fram underkastelse av den västerländska ordningen, utan att utgöra föredömen för andra att kopiera, på helt frivillig grund (samt i förekommande fall kopiera andra). Det skulle sannolikt gå betydligt fortare för nationer att anamma en sådan utveckling, om Väst kunde släppa sin grötmyndiga mission, sitt tvång (ekonomiskt eller annat) och sina eviga pekpinnar och moralkakor, eftersom absolut ingen gillar att bli manipulerad, dompterad eller skriven på näsan – det gäller nationer i lika hög grad som individer.