Kategori: Filosofi

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Vänsterns hierarkier

Vänd andra kinden till, säger Ebba Busch helt självklart angående blasfemi, hädelse och andra provokationer gentemot såväl islam som kristendom och andra ideologier. Det är så kristendomen har anpassat sig till en liberal ordning, och det är hög tid för islam att göra sammalunda.

Men här har vi den märkliga omständigheten att vänstern tar islam i försvar och samtidigt vill förbjuda uttryck för kritik och smädelse av koranen och profeten, samma vänster som tidigare har stått i främsta ledet att angripa just kristendomen och dess motsvarande heligheter.

Man kan erinra sig en utställning av Andres Serranos Piss Christ i Lund (tror jag det var) för en del år sedan, vilket retade upp såväl kristna som den högerextrema falangen, men naturligtvis idogt försvarades av vänstern (och undertecknad). Samma sak med Elisabeth Wallins Ecce homo, som av frikyrkan ansågs utgöra hädelse mot kristendom, men försvarades med frenesi av det vänsterliberala etablissemanget (och undertecknad).

Det kan sägas vara en självklar liberal ansats att angripa den kyrka som så länge hade legat som en våt vilt över friheten, och liberalismen är i själva verket sprungen ur hädelse och religionskritik – Voltaire och hela upplysningstraditionen dryper av religionshat, hela vägen till Robespierres mer brutala metoder att handskas med den skändliga (d.v.s. kyrkan) och den hårdkokta moderna militanta ateismen (till vilken undertecknad bekänner sig).

Den moderna vänstern är här ett amalgam av socialliberalism och socialism, och man har norpat den frihetsliberala ambitionen att angripa kyrkan i syfte att främja moderna företeelser som sexuell frihet och Q-rättigheter. Därav det eviga förlöjligandet av kristendomen, i allt från Life of Brian och statsteves humorprogram till mer handgripliga företeelser som homosexuellas bibelbränningar (som av förklarliga skäl inte blir nyhetsstoff).

Pingstpastorn Åke Green åtalades av samma vänsteretablissemang för en predikan om homosexualitet för tjugo år sedan, och han fälldes inledningsvis för åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, för att senare rentvås i högre instans. Man hade då inga betänkligheter att angripa religionen, eftersom Q-frågan har högre prioritet.

I själva verket finns i vänstern en given hierarki, som ur liberal synvinkel inte är helt logiskt koherent. Men det är denna hierarkiska ordning som gör det möjligt att på en och samma gång å ena sidan försvara Q-rättigheter och angripa kristendom, och å den andra försvara islam och angripa yttrandefriheten på omvänd fason.

Muslimerna anses nämligen utgöra ett prekariat i egenskap av invandrare, och är därtill föremål för nationalisters och högerextremas motvilja, vilket gör att vänstern står på barrikaderna att försvara slöjan, «hedersförtryck» och andra uttryck för muslimsk misogyni, enkom i syfte att utgöra en motkraft till «högern». Samma vänsterfeminism som brände behån draperar sig numera i palestinasjal, ett plagg man menar är en symbol för muslimska kvinnors frihet…

Samma märkliga kognitiva dissonans föreligger avseende antisemitism, som i Sverige aldrig har haft någon framträdande plats och inte heller har någon jordmån att växa i, men som ändå har varit av central betydelse för vänstern att angripa som symbol (för «högern»), främst i den handfull autistiska nationalsocialister som emellanåt viftar med banderoller på gatan, samtidigt som man har låtit bygga det ena förintelsemuseet efter det andra och prioriterat sådan historisk kunskap i skolans läroplaner.

Dissonansen är här att man utan att blinka samtidigt har importerat den antisemitism som tidigare knappt fanns, nämligen i form av den miljonhövdade skara muslimer som har fått antisemitismen med bröstmjölken, ett klientel som utan vidare kan samlas i demonstrationer och skandera att judarna ska dö – det räknas då av vänsteretablissemanget som en «politisk utsaga» snarare än hets mot folkgrupp. (Vi yttrandefrihetsvänner tolererar förstås också dessa uttryck.)

Att i huvudet samtidigt hålla två tankar är vänstern inte förmögen, men om vi ska få rätsida på problematiken måste vi vara konsekventa. Det innebär att vi med samma frenesi angriper misogyni och patriarkala företeelser som emanerar från islam som från kristendom, och med samma emfas försvarar yttrandefriheten som andra hävdvunna fri- och rättigheter snarare än att vara ambivalenta och tvehågsna.

I annat fall förlorar friheten till religionens mörka patriarkat, och det kan rimligen inte vara ens vänsterns mål och mening? Det är då vi som underkastar oss islam, snarare än att islam som tidigare kristendom tvingas att reformera sig. Det är vad saken ytterst dröjer sig om.

Pissekrist, enligt många kristna ett uttryck för religionshat, men förstås försvarat av liberala krafter av alla de slag. Konstnären menar att det inte alls är fråga om blasfemi, men det är tämligen självklart att det rör sig om en i raden av provokationer mot den västerländska monoteistiska läran. Sänk gärna ned den muslimske profeten i urin, och se vad som händer…
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Ytringsfriheden igen

Den danska socialistregimen menar att det blott är ett fåtal – en lille flok – som ägnar sig åt koranbränning, och att en inskränkning av yttrandefriheten i det avseendet därför inte drabbar det stora flertalet. København aviserar därför en lagändring vad det lider, vilket i så fall innebär en återgång till de hädelselagar man avskaffade först 2017.

I svensk statstelevision intervjuas en dansk statsvetare, som upprepar pluralitetstanken och att bränningarna «inte har stöd» bland den stora allmänheten. Även den haltande jämförelsen med nationalsocialistiska bokbål upprepas.

Någon motbild ges emellertid inte, och svenska statsmedier står alltid och entydigt på den sida som vill inskränka yttrandefriheten till mån för andras inbillade rätt att slippa smädelse – det är statlig opinionsjournalistik av vänsterkaraktär under täckmantel av nyhetsjournalistik.

Därför kunde det vara värt rekapitulera att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som du och andra inte vill höra. Något särskilt skydd för yttrandefriheten behövs inte för att majoritetens uppfattningar ska värnas, utan den gäller typiskt ett litet fåtal av högst obekväma yttringrar. Yttrandefriheten är en del av minoritetsskyddet.

Yttrandefriheten ska således speciellt ge skydd åt den lille flok som bränner koraner, smädar religion och politik i satir, eller på annat sätt retar upp andra. Yttrandefriheten är exakt till för sådana uttryck som Josef Stalin, Adolf Hitler, Mette Frederiksen, Ulf Kristersson och allsköns islamister ogillar och vill förbjuda, snarare än för att spegla majoritetens uppfattning i någon fråga.

Det är ändå märkligt att man gång efter gång går fel i fråga om vad yttrandefrihet och dess funktion är, likväl som dess fundamentala historiska grund i hädelse och religionskritik. Att man i Sverige har avvecklat historieämnet och urholkat såväl bildning som meritokrati är välkänt, men uppenbarligen har det paralleller även i Danmark – det kan vi ikke lide.

Vad kommer härnäst i det sluttande planet av inskränkningar?
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Q-dilemman

Ett populärt nöje under det glada åttiotalet var att «knacka bög», det vill säga att puckla på homosexuella personer. Det gjorde man enklast genom att bege sig till någon park, där den homosexuella promiskuiteten frodades i brist på alternativ (bastuklubbar var en möjlighet). Detta var uppenbarligen en helt annan tid, men ändå inte särskilt avlägsen.

Samma slags kontaktverksamhet förekom även vid centralstationer och liknande ytor, vilket jag blev medveten om då jag under en stormig period «rymde hemifrån» i späda tonåren. Pederaster som söker «grekisk kärlek» med småpojkar är alltså högst verkliga figurer, och de har definitivt beröringspunkter med mer legitim homosexuell verksamhet – och har för övrigt alltid haft.

Man bör ha detta i åtanke när fenomen som sagostunder med dragdrottningar diskuteras, eller för den delen queersexualitet överhuvudtaget. Som den gode Federley (C) kan intyga, finns personer med en bredare aptit och mer flytande preferenser runt omkring oss, och de vill av lätt insedda skäl inte öppet deklarera dessa.

För den medborgarrättsrörelse som med början i USA sökte legitimera homosexualitet och bekämpa stigma innebar den kopplingen ett problem, så även den allmänna promiskuitet som präglade gruppen, varför man tvangs lägga band på sig själv och bli mer normalt seriemonogam – särskilt efter aidsepidemin – i utbyte mot att bli upptagen i den bredare församlingen samt åtnjuta den tvivelaktiga rättigheten att bli «vigd» i en kyrka vars egentliga doktrin hade något annat att förtälja om gruppen i fråga.

Den rörelse – G som i gay, L som i lesbisk och B som i bådadera eller bi – som etablerades hade därför att ta hänsyn till sådana kompromisser i sitt arbete, vilket är varför LGB-rörelsen sätter samtycket främst och officiellt tar avstånd från pederastri, pedofili och liknande sexuella avarter.

Björn Söder (SD) med flera i det socialkonservativa lägret har således fel i frågan om att rörelsen vill legitimera pedofili, men samtidigt finns och har alltid i marginalen av rörelsen funnits figurer och organisationer som verkar för just det. Det är så för att HB-rörelsen, som det förkortas på svenska, inte är en monolit med en central ledning, utan en löst sammanhållen gemenskap med en rad förgreningar.

Kristkonservativa och andra grupperingar kommer därför inte att dra sig för att dra peddokortet så fort tillfälle ges, för att det appellerar till den grupp man representerar. Söder sitter således säkert, trots kraven på hans avgång.

Ändå är det inte typiskt homofoba åsikter som torgförs, vilket kanske mer hade varit fallet under 1990-talet, då den frågan alltjämt var aktuell. Tvärtom bedyrar Söder med flera i detta läger att man inte har något alls emot sådana sexuella preferenser, utan främst reagerar mot offentliga promiskuösa inslag under pridefestivalen samt ovan nämnda sagostunder med dragdrottningar vid svenska bibliotek – att undanhålla barn från spektaklet.

Från mer liberalt håll ser man det kanske som en storm i ett vattenglas, och vi har väl kommit längre än så numera? Som folkpartiledaren uttrycker saken är det osvenskt att reagera så, och här tror vi ju på alla människors rätt att älska vem man vill. Men jag vill nog hävda att det är en viktig distinktion, av helt andra skäl.

Frågan är nämligen vad rörelsen vill, och svaret är förstås att yttermera erhålla särskilda privilegier och rättigheter för det egna kollektivet, men framförallt att vinna internationellt erkännande i så måtto att Q-rättigheter upphöjs till mänskliga rättigheter, vilket bara är möjligt genom att FN antar en resolution i frågan.

Den ambitionen hade varit betydligt enklare om man hade stannat vid HB, men blir förstås omöjlig när man vidgar begreppet till att omfatta inte bara sexuella preferenser, utan även psykiatriska diagnoser som könsdysfori (transsexualism, T), könsidentitet samt en aldrig sinande bokstavssoppa med andra former av sexuella minoriteter A, I, + – vilket vi med fördel kan förkorta till enbart Q som i queer.

När rörelsen växer över alla bräddar med tydlig dragning åt woke och vänsterliberal kulturmarxism, och med en omfattande flora abstrakta teorier om ickebinära könsidentiteter, särskilda pronomen och andra egenheter, försäkrar man sig om att aldrig någonsin få framgång i arbetet för internationellt erkännande, ty världen i stort tänker mer som Björn Söder än folkpartiledaren. Problemet är att man i vanlig ordning tror att «världen» är samma sak som Västvärlden, medan den större världen är religiös, konservativ och traditionell snarare än liberal och progressiv.

Invändningar finns även från mer närliggande håll om den ständiga utvidgningen, och det är nog inte alla som känner sig bekväma med att stuvas samman med hela menageriet av udda sexualiteter, dysforier och upplevda identiteter. Det rimmar inte alls med den primära målsättningen om normalisering, utan ger åter en flärd av freak över hela nätverket.

Man kan också ifrågasätta det politiska engagemanget i rörelsen. Man vill gärna godhetssignalera och frottera sig i glansen, trots att man i flera avseenden är på kollisionskurs med nätverket. Det är nämligen inte bara MAPs (minor attracted persons) som stryker omkring i marginalen, utan även sexarbetare, porrskådisar och andra figurer, personer som definitivt inte har politikers öron utan tvärtom motarbetas intensivt, trots att de faktiskt har rörelsens stöd.

Det är en väldigt märklig hållning att sträva för fri sexualitet samtidigt som man bekämpar andra uttryck av samma sak, som porr. Därtill är man förstås helt inkonsekvent när man betraktar manlig sexhandel som en harmlös yttring av homosexuell promiskuitet, medan kvinnlig sådan ses som tvång, slaveri, människohandel och så vidare. Statsfeminism av det mer radikala slaget trumfar Q-rättigheter när det väl kommer till kritan – ingen «inkludering» här inte.

HBTQAIP+-rörelsen med dess brokiga skara av *-sexuella, parafila och dysforiska element är en alldeles för bred kyrka.
Kategorier
Filosofi Politik

Vänsterideologiskt wokeförsvar

Försvarsmakten finns återigen representerad vid den så kallade «pridefestivalen», i syfte att godhetssignalera med sin «värdegrund». För ändamålet har man tillverkat en «prideflagga» av pansar, vilken man hävdar är lika oförstörbar som vårt försvar av mänskliga rättigheter, allas lika värde, och vår rätt att leva som vi själva väljer.

Men försvarets uppgift är nu inte att försvara en viss socialistisk eller annan «värdegrund», och inte heller demokrati eller någon annan ideologi, utan blott rikets gränser. Försvaret lyder under regeringen, oavsett hur denna ser ut eller vad den representerar, och så har det alltid varit. Uppdraget är att avvisa inkräktare, med dödligt våld.

Vidare är det så att Q-rättigheter inte ryms i begreppet mänskliga rättigheter. Det finns en och endast en definition av mänskliga rättigheter med universell räckvidd, och den kan studeras hos Förenta nationerna. Där står inte ett ord om sexuell läggning, eller för den delen om könsdysfori, transsexualism eller genus.

Sådana så kallade Q-rättigheter är istället en föreslagen utvidgning, tillsammans med en rad andra, som aldrig har antagits av FN och därför inte har status av mänskliga rättigheter i internationell lag. Säkerligen finns det behjärtansvärda skäl för dessa och allt fler sådana föreslagna rättigheter, men tills de antas av världssamfundet saknar de universell giltighet och är mest subjektiva föreställningar – man kan inte ha en egen verklighet och egna mänskliga rättigheter.

Inte heller är det försvarets uppgift att försvara «prideflaggan», utan blott den svenska – i vart fall tills vi blir medlemmar i Nato och därmed har att även bära dess banér. «Prideflaggan» representerar inte alla svenskar, och är därtill en politiskt polariserande symbol. Försvaret ska inte polarisera, polemisiera eller politisera, utan försvara landet.

Putins knektar kunde inte önska sig en svagare fiende, jordgubbssoldater som är alldeles för upptagna med identitet, woke och emotionella störningar av olika slag.
Kategorier
Filosofi Kultur Politik USA Vetenskap

Ufo-konsensus: foliehattar

Man brukar ofta hänvisa till «vetenskapen» som auktoritet i politiska spörsmål, vanligen med något slags föreställning om «konsensus» i den aktuella frågan, ett konsensus som man inte tvekar att dra i förlängning in absurdum. Att det finns ett trivialt konsensus om förekomsten av antropogen uppvärmning (numera «uppkokning») leder man således vidare i ett påhittat konsensus om att «forskarna» står bakom hela enchiladan av politiska åtgärder som förespråkas av enskilda organisationer, aktivister och andra aktörer.

Oaktat att vetenskapen inte är riktigt så enig som man föreställer sig, utan tvärtom karakteriseras av hårda och långvariga strider falanger och skolor emellan, finns det ändå gott om fält, teorier (≠ hypoteser) och föreställningar som inte är föremål för strid av andra än foliehattar i marginalen, det vill säga ett slags konsensus. Men sådant vetenskapligt konsensus är vanligen inte föremål för politisk debatt, eftersom politiken inte befattar sig med svarta hål eller den kosmiska bakgrundsstrålningen.

Ett sådant konsensus gäller förekomsten av farkoster, organismer och föremål från främmande civilisationer, en hypotes man slentrianmässigt avfärdar som pseudovetenskaplig. Detta nämligen för att inga som helst bevis föreligger, för att samtliga rapporterade fenomen utom ett fåtal kan förklaras med banala och naturliga orsaker, och för att studier i «ufologi» inte medger falsifierbarhet, upprepningsbarhet eller andra kriterier som präglar den vetenskapliga metoden.

Frågan huruvida utomjordiska civilisationer existerar är visserligen ett spörsmål som dryftas vetenskapligt, men den är mer filosofisk och teknisk än strikt vetenskaplig till sin natur. Knappt någon i facket föreställer sig att vi är ensamma, men å andra sidan finns det inte heller någon som förfäktar att vi står i kausalt samband med andra civilisationer.

Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och till dess att något sådant föreligger, bör vi fortsätta att betrakta ufologer och ufotroende som de knäppa foliehattar de är. Med bevis menas här inte suddiga foton, utan snarare någon ny legering, någon ny slags kunskap som inte är känd på jorden, någon ny biologisk form eller mekanism, någon skrift eller annan kommunikation av okänt slag, och så vidare.

Till denna skara foliehattar hör även den amerikanska regimen, som på allvar håller utfrågningar i kongressen om fenomenet, samt emellanåt tillsätter större utredningar inom militären. Forne underrättelseofficeren David Grusch vittnar således i kongressen om underliga ting, men i vanlig ordning presenteras inga handfasta bevis.

Det är en form av paranoid psykos som föreligger i den amerikanska nationen, och andra irrationella symptom av samma klass är «Havannasyndromet», i vilket amerikanska diplomater världen över tror sig vara utsatta för något slags mikrovågsstrålning, naturligtvis med misstanken att det är «ryssarna» som ligger bakom.