Kategorier
Europa Kina Politik USA

Döende Europa

Usonierna har lanserat en ny nationell säkerhetsstrategi, i vilken man först berömmer presidenten för att ha genomfört de, ahem, viktigaste reformerna i världshistorien, för att sedermera dagdrömma sig bort i en essä om hur det borde vara, men faktiskt inte är. Icke desto mindre är dokumentet en fingervisning om vart vi är på väg.

Washington kan i vart fall hävda att man har en vision om framtiden, vilket europeiska politiker knappast har, allra minst svenska korporativistiska politruker som käbblar om petitesser och ingenting alls. USA vill således bevara sin teknologiska och kulturella dominans samt förbli den förhärskande militärmakten i världen. Man vill även «återindustrialisera» för att utmana Beijing, vilket är en mer dåraktig ambition.

I vilket fall som helst har man identifierat energi, vetenskap och teknik som de primära element man måste behärska för att bevara sin hegemoniska ställning, tillsammans med mjuk makt i form av politiskt korrekta hollywoodfilmer och strömlinjeformad muzak à la Taylor Swift. Här blir man dock kraftigt utmanad inte bara av Kina, utan av Östasien i stort, vars kulturella avtryck är statt i kontinuerligt ökande.

Kina pekas ut som den allvarligaste konkurrenten, och man upprepar sin hållning om att kontrollera första ökedjan med Taiwan samt att utöva inflytande i Sydkinesiska sjön och den «indo-pacifiska» regionen i stort. Här begär man större ansvar från omgivande nationer, som de ockuperade Sydkorea och Japan, att bistå med militära medel för att hålla Kina i bojor. Man har förvisso en tydlig önskan om att bli utsparkad för gott.

Men det är skrivningarna om Europa som mest drar till sig uppmärksamheten, en kontinent man beskriver som mer eller mindre döende. Europa har inte bara tappat sin globala andel av BNP från 25 % till 14 % sedan 1990, utan till yttermera visso fastnat i vad usonierna kallar regulatory suffocation. Tänk plastkorkar och så.

Om Europa inte bryter den negativa trenden med överdriven byråkrati, massinvandring, «värdegrundsarbete», censur och annat förtryck, så kommer kontinenten att förvandlas till oigenkännlighet inom tjugo år samt för gott förlora sin europeiska identitet, menar Vita huset. Framförallt är förhållandet till Ryssland problematiskt, enligt rapporten, då Europas fixering vid Ukraïna enbart har negativa konsekvenser.

Europa skulle behöva en stor dos «Europe first» i lån av Trump, en president som visserligen är lite bakom flötet, men vars grundläggande idéer är sunda. Europa måste således göra något åt sitt energiberoende, då (stabil) energi är den absoluta förutsättningen för civilisatorisk framgång. Europas energikris gör att EU halkar efter både Kina och USA, och det i snabbt och accelererande tempo.

Europa måste även släppa sin förbannade «värdegrund» och sin fixering vid social ingenjörskonst i syfte att domptera EU-medborgarna att godta de mest besynnerliga uppfattningar från Bryssel. Det fria ordet måste uppgraderas rejält, medan politiker har att börja arbeta med de hårda frågorna kring energi, ekonomi och innovation.

Massinvandringen har kommit till vägs ände, som Trump-regimen mycket riktigt påpekar. Europa måste ta lärdom och inte bara strypa tillflödet utan även vrida på kranen i motsatt riktning. Bryssel måste visa med hela handen var Afrika, Mellanöstern och Centralasien ligger, på det att repatrieringen kan påbörjas.

Europa har på senare tid blivit en eftersläntrare, som försöker kopiera näringar där Kina dominerar. Det fungerar inte, vilket märkliga experiment som Northvolt visar. Något annat som inte fungerar är protektionism, det vill säga att skydda medelmåttiga europeiska tillverkare medelst handelstullar gentemot Kina, ty det ger bara en ytterligare tidsfrist.

Europa måste börja premiera innovation och entreprenörskap, istället för att skatta och reglera skiten ur talanger. Europa måste börja tillåta det fria ordet, oavsett källa och andra parametrar, istället för att censurera och strypa debatten. Europa måste börja verka för Europa och dess medborgare, istället för att straffa och prygla dem för deras åsikter, känslor och uppfattningar. Annars går Europa under.

Kategorier
Kina Kultur Politik Vetenskap

Att larma om Kina är psykbryt

Att «larma» om Kina är möjligen inte rasism, så som foliehattarna på Expressen uttrycker saken, men det är definitivt paranoja. I vanlig ordning motiverar man ett påstått fenomen med anekdoter, som en «ledande forskare» kring kinesiskt «tvångsarbete» som av universitetsledningen blev uppmanad att avsluta sin forskning på området för att strömmen av kinesiska utbytesstudenter var för svag.

Väl att märka är då att det var den brittiska ledningen som utövade påtryckningar, inte Kina. Men enligt Expressen är sinologer en «fokusgrupp» för Zhongnanhai, just i syfte att utöva påverkan. Till stöd för sin märkliga tes åberopar man en märklig «rapport» från det ännu märkligare «Kinacentrum», som i princip är ett kotteri för aktivister i kinarelaterade frågor.

Förvisso förekommer påverkan, men man ska nog inte utgå från att sådan enbart emanerar från Kina. För egen del har jag blivit kontaktad av Taiwans «kulturattaché» (med «ambassadörs» status), som ville komma till «mitt kontor» för en pratstund. Självfallet tackade jag nej, det är så att säga inte svårt att förutse vad ämnet skulle kunna tänkas dröja sig om.

En annan gång bevistade jag en kinesisk studentdemonstration i Malmö, varvid en av Washingtons gubbar med en orolig min plötsligt förhörde sig om vad detta kunde tänkas vara för manifestation, som om han ville pejla sentimentet bland åhörare. We call it freedom of speech, you should try it in your own fucking retarded country, blev svaret den gången. Han blev ganska häpen.

Den andra sidan har aldrig hört av sig, och varför skulle den det? Kinas intresse ligger knappast i att påverka normal akademisk verksamhet, men däremot att på olika vis stävja sådan «forskning» som saknar verklighetsanknytning, exempelvis angående «tvångsarbete» och «folkmord» bland uigurer, eftersom sådan aktivism skadar Kinas anseende och därmed dess relationer med andra nationer.

Man kan annars forska tämligen fritt även om «känsliga» ämnen, förutsatt att man saknar en politisk agenda eller på annat sätt avser bedriva aktivistisk verksamhet med udd mot Beijing. Det är när filurer som Adrian Zenz, Björn Jerdén med flera aktivister under täckmantel av forskning besudlar Kina som man reagerar, och varför skulle man inte det?

Den givna frågan är då vad det är för «forskning» som bedrivs av svenska sinologer som kan tänkas reta upp Beijing. Enligt rapporten i fråga utmärker sig Sverige i Europa i detta avseende, vilket förmodligen kan relateras till det svenska etablissemangets starkt negativa sentiment kring Kina. Den höggradigt politiserade forskningen i Sverige följer vanligen dessa sentiment, då anslagen beslutas politiskt och under politiska trender. Vanligt är även att man inte har någon egentlig forskning kring Kina, utan snarare verkar som demokratiaktivist i syfte att sprida det heliga demokratievangelium.

Rapporten berättar annars att det mest rör sig om kinesiska studenter i Sverige som säger sig utsättas för påverkan, och att de allra flesta i övrigt är mycket nöjda med samarbetet med kinesiska akademiska institutioner. Man är faktiskt mer oroad över att foliehattarna på Säpo har börjat stryka i korridorerna och utsätta kinesiska utbytesstudenter för någon svensk form av McCarthyism eller «China initiative», vilket man menar är en form av rasism. Vilket det förstås är.

Men framförallt är det en form av paranoja, som till yttermera visso är skadlig för Sveriges vidkommande. Kina är världens ledande forskningsnation och teknikmakt, och med den ska man hålla sig väl. Den beskedliga volym av «hemligheter» som lilla Sverige kan tänkas ha får man skydda mot alla möjliga intressenter, inte bara kinesiska, och under alla omständigheter lär sådan känslig forskning knappast bedrivas vidöppet vid universiteten.

Man har förstås alldeles fel fokus, och borde istället söka fördelar med relationerna med Kina. Varför har vi ingen gubbe i Tiangong med forskning i materialfysik eller botanik i gravitationsfritt tillstånd? Har vi fått del av de sällsynta mineraler som Kina tog hem från månens skuggsida? Har svenska forskare i Kina månne något att lära i de kinesiska akademierna? Forskning handlar om internationellt utbyte, inte att slå vakt om «hemligheter», särskilt inte mot en tekniskt överlägsen nation.

Vi vet alla varifrån detta «säkerhetstänk» kommer.
Kategorier
Afrika Asien Europa Kina Politik Ryssland Teknik USA

Nytt klimatfiasko

Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.

I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.

Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.

Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.

Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.

Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.

Kumulativa utsläpp: USA och Europa har den största skulden, och ska därför betala mest för att bistå övriga världen med grön teknik.

Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.

Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.

Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.

Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.

Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.

Världen i övrigt ska ikapp USA och Europa innan det kan bli tal om minskade utsläpp.

«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.

Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

EU digital vasall

USA har flaggskepp som Nvidia, Apple, Microsoft, Alphabet, Oracle, Cisco, AMD och IBM, med många fler. Kina har på motsvarande vis Alibaba, Tencent, Xiaomi, Pinduoduo, Netease, Baidu, SMIC och Meituan att stoltsera med. Vad har EU på motsvarande lista över de hundra största techbolagen? ASML, Spotify och Seagate.

Det är alltså stor amerikansk och kinesisk dominans, vilket beror på att förutsättningarna för digital teknik av olika slag är så mycket bättre i USA och Kina än i den överreglerade och övertaxerade Europeiska unionen. Det innebär i sin tur att USA och Kina har ett suzeränitetsförhållande till EU, att man dominerar genom teknik.

Bryssel vill ändra på det och istället uppnå vad man benämner digital suveränitet. Men hur det skulle gå till står skrivet i stjärnorna, för i så fall måste unionen först upplösas och därefter återbildas på ny grund. Europeiska sovjetunionen är en byråkratisk koloss på lerfötter, och är mest i vägen för den typ av kreativitet man säger sig vilja fostra.

Kreativitet kan inte heller kommenderas fram politiskt, utan växer fram organiskt under frihet. Men EU tror att man med en massa piffiga adjektiv kan reglera fram en miljö i vilken sådan kreativitet frodas, under den sedvanliga mastodontambitionen att få med precis allt i reformen, från «våra värden» till «klimatet».

Det enda EU har åstadkommit hittills är att fullkomligen förstöra internet med reglering. Meningslösa kaklagar med popups, censur via Digital services act och en rad andra «acts» (AI, Data, Digital Markets o.s.v.) som samtliga lägger sordin på verksamheten för uppstartsföretag.

Nog för att reglering finns även i USA och Kina, men den tillkommer i efterhand när det finns något påtagligt att reglera, medan EU reglerar först och sedan ska stoppa in en tänkt verksamhet i den överreglerade mallen. Bryssel drömmer om hur det borde vara, men kan aldrig nå dit med sovjetreglering.

Andra hinder är att EU inte är i närheten av att ha den gemensamma marknad som är själva grunden för unionen, eftersom lokala bestämmelser ofta har företräde. Ännu har inte hela unionen samma valuta, då efterblivna länder som Sverige av någon anledning vill behålla sin skvalpkrona. Har vi gemensamma betalsystem i Europa? Nej.

Men den största stötestenen är att omfattande skatter och pålagor förhindrar varje försök att konkurrera. Europa importerar nittio procent av all sin digitala hårdvara från Kina, och mjukvara i samma härad från USA. Produktion av elektronik är dock en smutsig verksamhet, och den har därför ingen bra grogrund i ett EU som är besatt av «klimatet». Höga elpriser är inte heller ägnade att hjälpa, särskilt inte för energislukande artificiell intelligens.

Allt detta gör att talanger och uppstartsföretag sjappar till USA, där man har betydligt bättre möjlighet att växa och få utväxling på sin investering. Så länge USA och Kina har betydligt bättre förutsättningar har EU inte skuggan av en chans att bli en digital suverän, utan förblir istället en digital vasall till både USA och Kina.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Drakkamp igång

Takaichi Sanaes ansvarslösa pladder om att intervenera militärt ifall Kina påtvingar Taibei en återförening börjar nu resultera i åtgärder från Beijings sida, då Tokyo inte förefaller vilja backa från uttalandet. Den diplomatiska krisen får då ekonomiska efterverkningar, främst för Japans del.

En halv miljon resor från Kina till Japan avbokades under de två föregående dagarna, som ett led i en konsumentdriven bojkott mot japanska gods och tjänster. Kina står för en fjärdedel av den japanska turistnäringen, och man räknar med att Takaichis aggression kan orsaka näringen ekonomiska skador för hundrafemtio miljarder kronor.

Även ett antal japanska filmer har dragits tillbaka från den kinesiska marknaden, mest som en symbolisk gest om att mer kan komma. I samma anda muttrar Zhongnanhai om att restriktioner kan införas avseende export av jordartsmetaller till Japan, industriella vitaminer som är helt essentiella för den japanska fordonsindustrin.

Det är klart att om ett grannland hotar med väpnad konflikt så finns legitima skäl för att begränsa produkter med stor militär potential, till vilka jordartsmetallerna hör. Sådana åtgärder bryter inte alls mot WTO:s regelverk, och kan därför inte gå under benämningen «economic coercion».

Den skala med vilken Beijing angriper saken vittnar om att man tar det på största allvar, och därmed att man mer eller mindre kommer att tvinga Tokyo till reträtt. Men Takaichi är samtidigt bakbunden, och kan inte retirera utan att alldeles tappa ansiktet och därmed sin politiska legitimitet som nationalistisk «hök».

En diplomatisk blunder av den här kalibern kan således komma att kosta Takaichi hennes politiska karriär som premiärminister redan i dess linda, vilket då accentuerar Jimindōs kris.

Zhongnanhai kan inte heller backa, då man i så fall skulle ge näring åt separatistiska krafter på den rebelliska ön och annorstädes. Till yttermera visso skulle ett japanskt ingripande med automatik involvera USA, som annars inte har uttalat något annat än att man förbehåller sig rätten att komma till Taiwans försvar.

Beijing kommer därför att hålla trycket uppe så länge som krävs, vilket kan resultera i svåra ekonomiska skador för två länder som är höggradigt beroende av varandra i handel. Men allra mest drabbas det mindre Japan, som har Kina som största handelspartner med 23 % import och 21 % export. Motsvarande siffror för Kina är 6.6 % respektive 4.3 %, vilket illustrerar saken.