Kina och EU firar femtio år av ömsesidiga relationer, vilket från den kinesiska sidan har resulterat i ett tillbakadragande av reciproka sanktioner mot EU-parlamentsmedlemmar med familjer. Bryssel har ännu inte svarat på inviten, och säger sig inte heller vilja gå i den riktningen förrän situationen i Xinjiang förbättras.
Vad man menar med det sistnämnda är oklart, då de berömda omskolningslägren inte är aktiva sedan 2017, och då det knappast finns någon grund för sanktioner mot regionen. Tvärtom skadar den västliga politiken mot Xinjiang framförallt uiguriska bönder och företagare, och är således allldeles kontraproduktiv.
De kinesiska motsanktionerna är en anledning till att det gemensamma investeringsavtalet CAI aldrig ratificerades av Bryssel, och Beijings invit är således ett försök att skaka liv i den processen. Under globalt amerikanskt handelskrig söker alla aktörer nya vägar, och det vore förstås ett fatalt misstag av EU att inte skaka den utsträckta handen.
Ty i andra änden finns Vladimir Putin, som lagom till segerdagen föräras med ett kinesiskt statsbesök. En transeurasisk axel kommer med visshet att stärkas, och frågan är bara vilken. Om Europa nobbar Kina blir resultatet att banden mellan Moskva och Beijing stärks, vilket kanske inte är i EU:s egentliga intresse.
Själv är bäste dräng, tycks man dock resonera i Bryssel, under den förvirrade skatan Kallas’ ledning. Man tror sig i all högfärdighet vara så mycket förmer än andra, men i själva verket står man numera ensam när den transatlantiska länken har brustit.
Kina är i denna nya världsordning den stabila och pålitliga parten, varför det vore klokt att stärka banden. Vill man även hålla Ryssland i schack bör man i än högre utsträckning knyta band med Zhongnanhai, för att tillförsäkra båda parter en stabil handelsrutt. Det är för Kinas vidkommande A och O, alfa och omega, medan relationen med Putin är underordnad.
Därför bör EU reciprokera genom att ta bort alla sanktioner, varvid Beijing fullföljer. Därmed kan aktivister i forskarens förklädnad, som svensken Björn Jerdén, åter resa till Kina, vilket kanske underlättar för detta klientel. Men framförallt kan de båda parterna lägga allt gräl åt sidan och istället ägna sig åt att stärka banden och öppna upp respektive marknad för varandra, för att fylla tomrummet från den amerikanska dårens tullar.
Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.
Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.
Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.
Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.
Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.
Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.
Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.
Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.
Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.
Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.
Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.
Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.
Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.
Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.
Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.
Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.
Anklagad för människorättsbrott av världssamfundet.
Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.
Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.
Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.
Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.
Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.
Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.
Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?
Statsmedier berättar att världen rustar upp mer än någonsin sedan kalla krigets dagar, motsvarande en ökning om nio procent mot föregående år. Men i vanlig ordning förmår man inte sätta siffrorna i sammanhang, utan redovisar bara stora tal utan vare sig grafer eller relevanta jämförelsetal.
Föga överraskande är det således «stormakterna» som lägger mest pengar på militära utgifter, med USA alltjämt på en fullkomligt överlägsen första plats. USA:s världsomspännande krigsmaskin är större än de nio efterföljande ländernas försvar sammantagna.
Men ett land är inte en gubbe, utan varje land har helt olika förutsättningar. Exempelvis Ryssland har sjutton miljoner kvadratkilometer yta att försvara, att jämföra med hela EU:s om fyra miljoner, USA:s om nio miljoner och Kinas om tio miljoner.
Stora länder har stora utgifter, men «stora tal» utan kontext säger inte så mycket.
En annan bild ges av försvarsutgifter per capita, där den krigiska folkmördarstaten Israel naturligtvis toppar listan före USA. I en sådan sammanställning hamnar Ryssland först på nittonde plats, efter Sverige (!) på sextonde. Det «stora hotet» Kina lägger sig på beskedliga 49:e plats.
Just Kina brukar pekas ut som ett av de länder som rustar mest, men man har i själva verket en stabil försvarsbudget om runt två procent av bruttonationalprodukten. Effekten kommer sig av att kraftig ekonomisk tillväxt ger en större kaka att fördela för varje år.
Detta ska jämföras med Sverige, som för närvarande inte har någon tillväxt men ändå ska rusta till förbannelse med fem procent eller mer, under recession och tio procent arbetslöshet. Regimen har fullständigt grävt ned sig i skyttegraven och övergett styrelsen av riket, under paranoida föreställningar om det ryska hotet. Kakan växer inte, men mer av den ska läggas på försvar.
Uttryckt per capita framkommer en helt annan bild, med USA, Europa och Mellanöstern som mest krigiska.
Resonemanget är giltigt för hela Europa, som ökar försvarsutgifterna med sjutton procent under ett år. Siffrorna är visserligen inte justerade för hög inflation, men ger ändå en god bild av att det är Europa som nu är på krigsstigen. Senast Europa låg i recession och satsade på upprustning slutade det tämligen illa.
Ytterligare ett mått ges av andelar av bruttonationalprodukten, varvid Ukraïna tar täten före Israel, Algeriet, Saudiarabien och Ryssland. Men det är ett ganska skralt mått, givet att Ukraïna och Ryssland är så mycket fattigare länder än västeuropeiska motsvarigheter. Rysslands försvarsbudget är blott en tredjedel av EU:s samlade, och därtill kommer förstås Natos övriga kapacitet.
Bäst vore ett kombinerat mått som tar hänsyn till landyta, folkmängd, landgräns, antal angränsande länder, BNP och andel av total budget, men Sipris usla databas förmår dessvärre inte ens ge försvarsutgifter per capita för ett land som USA, som om det vore en statshemlighet hur stor den amerikanska befolkningen är.
Men utan tvivel är det i vår del av världen som upprustningen är mest markant för närvarande, med två pågående krig i närområdet. All den väpnade materiel som ansamlas kommer förr eller senare till bruk, antingen direkt genom europeiskt engagemang i konflikt, eller i något lämpligt skuggkrig i likhet med Ukraïna. Det bådar inte gott för framtiden.
Försvarsbudget uttryckt som andel av BNP ger att den korrupta Kiev-regimen satsar mest av alla, före folkmördarstaten Israel.
Trumpregimen har en mask med två sidor i vit och svart nyans, sinsemellen oförenliga. Den vita består av inrikespolitiska reformer som är – eller kan visas vara – av nöden för att vässa en nation stadd i kontinuerligt förfall, medan den svarta utgörs av märkliga utrikespolitiska manövrar som få eller rent av ingen begriper, allra minst undertecknad.
På hemmaplan har Musks kabinett under kort tid gjort upp med vänsterliberal woke i den djupa vänsterliberala staten genom att kasta ut obstinata blåhåriga sociala rättvisekrigare som inte tillför verksamheten något, samtidigt som det vänsterliberala wokespråket har eliminerats från byråkratin för att slimma verksamheten. Den färgblinda meritokratin återupprättas när socialistiska kvoteringslagar skrotas.
I samma anda har de vänsterliberala universiteten angripits, eftersom de är den fyrbåk från vilket det skadliga wokistiska tankegodset emanerar. Man går till roten med att rensa ut akademiskt fluff som inte bidrar till att stärka nationens produktions- eller annan verklig förmåga. Avvecklingen av USAid och statliga propagandamedier följer samma princip.
Yttrandefriheten har stärkts genom att techbolagen uppmanats avskaffa den vänsterliberala censuren, och till yttermera visso har Trumps lag adresserat Europas än större oförmåga i ämnet. Vicepresident Vance har fällt några väl valda ord kring europeisk yttrandefrihet, svador som Europa verkligen behöver höra, samtidigt som man tycks vilja kräva införande av europeisk yttrandefrihet i utbyte mot att häva handelstullar.
Andra processer som har igångsatts gäller Musks effektiviseringsdepartement i syfte att slänga ut ineffektiv överväxt i administrationen, samt en ansats av att göra upp med den amerikanska ohälsan, till följd av inte minst subventioner i jordbruket som premierar ultraprocessad skräpmat framför verklig mat.
Den svarta sidan av masken så. Här är det allom bekant att amerikansk merkantilism med omfattande handelstullar nog inte är möjlig att bedriva i en tid då globalisering har åstadkommit stort ömsesidigt beroende nationer emellan, utan utgör en mekanism för att göra alla till förlorare.
Möjligen är det så att Trump alltjämt har ambitionen att «ta hem» förlorade industrijobb, men man kan i korten skymta andra drivkrafter, som att devalvera dollarn för att stärka konkurrenskraften samt att gå till frontalangrepp mot ärkerivalen Kina. Det senaste angående det sistnämnda gäller en ambition att försöka få omvärlden att isolera Kina i utbyte mot lättade handelstullar.
Som sagt, fullständigt obegripligt, då Kina är största handelspartner för mer än hälften av världens länder, med sjuttio procents övervikt i relation till USA. Fullständigt obegripligt, då Kina är världens produktionsnav med logistiska kedjor som skulle ta decennier att ersätta. Fullständigt obegripligt, då Kina har mängder av ekonomiska vapen att ta till om man blir trängd. Det kan alltså inte hända.
USA till världen: välj mellan oss och Kina!
Än mer obegripligt blir det i ljuset av att USA drar sig tillbaka från Afrika, den kontinent som Kina (och Ryssland) gör allt för att knyta till sig på grund av dess rikliga tillgångar på mineraler och annat. Trump tycks hellre vilja satsa på Ukraïna och Grönland, med osäkra tillgångar. Men det är bara att gratulera Afrika, som vinner mer på kinesisk frihandel än under västlig kolonialism, men framförallt är det Kina som kammar hem vinsten.
Obegripligt är också att Trump drar in sin propagandaarm i form av Voice of America, Radio free Asia med flera. Visserligen bra för världen, men knappast för USA. Det är en form av mjuk makt med stor effektivitet, som man nu avhänder sig istället för att göra om budskapet till något mer passande för regimen. Samma sak gäller egentligen USAid, som inte har så mycket att göra med att bistå världen som att kontrollera den. Gissa vilka länder som ersätter?
Den labila politiken trycker förvisso ned dollarn, men har även den effekten att utförsäljningen av amerikanska värdepapper ökar, varvid räntan drivs upp och den amerikanska statsskulden blir mer påfrestande. Dollarn förlorar då inte bara nominellt värde, utan även kraft som världens reservvaluta, den mekanism som gör att USA kan trycka pengar på andras bekostnad och ha ohemula fördelar gentemot omvärlden. Trump har själv hävdat att USA blir en nation i mängden om man förlorar dollarn som reservvaluta, men ändå tycks han vilja driva på en sådan utveckling. Obegripligt, som sagt.
Om Biden behöll och vidgade Trumps tullar mot Kina, reciprokerar Trump nu genom att vidga den exportkontroll Biden införde avseende avancerade chips. Nvidias H20 togs fram just för att erbjuda Kina en neddummad version, men även det grafikkortet beläggs nu med exportkontroll under licens. Nvidias aktiekurs störtdök.
Kanske hade det varit rationellt i ett tidigare skede, men det sker samtidigt som Huawei inleder massproduktion av 910C, ett AI-chips med betydligt bättre kapacitet, motsvarande Nvidia H100. Den enda förloraren i sammanhanget blir därmed Nvidia, och på sikt förstås alla amerikanska tillverkare av halvledarteknik, då Kina snabbt avancerar och manövrerar förbi exportkontrollen.
Trump har förvisso korrekt analyserat att man inte kan angripa Kina och Ryssland på en och samma gång, varför han nu försöker neutralisera fnurran på tråden i Ukraïna och tämja Putin. Men det är redan försent, och Moskva lär inte gå i fällan, utan kommer att vidmakthålla ganska täta band till Beijing, väl medveten om att Väst inte går att lita på. Dessutom går den «transatlantiska länken» åt helvete, vilket inte lär hjälpa USA i sin ambition.
Förvisso är Ryssland öppet för en stabil relation med Väst, under villkor om ömsesidiga säkerhetsgarantier och slopade sanktioner, men man kommer för den skull inte att «välja sida» och gå emot Kina. En sådan «omvänd Kissinger» skulle bara vara möjlig om det funnes en stor spricka mellan Ryssland och Kina, som det fanns under 1970-talet.
Om Trump vill «besegra» Kina är den enda egentliga möjligheten väpnad konflikt, och kanske är tanken att provocera fram en sådan via Taiwan. Logiken är att alla förlorar i ett sådant scenario, men att Kina förlorar mest och att USA därmed «vinner» i relativ mening.
Allt annat lika är det omvända scenariot att alla vinner om USA lägger ned sin aggression mot Kina, tar sig i kragen och satsar på att vässa den egna nationens konkurrenskraft istället för att obstruera andra. Problemet ur ett trumpskt synsätt är att Kina då kommer att fortsätta vinna relativt mer, och att USA därmed «förlorar», vilket för honom är oacceptabelt. Därför störtar vi mot avgrunden.
USA vill vinna matchen genom att sparka Kina på smalbenet, dra Kina i håret och peta Kina i ögonen.