Kategori: Korea

Kategorier
Asien Film Korea Kultur Politik

Svensk mjuk makt

Nej, någon sådan har inte Sverige och har inte haft på länge. Svensk film är under all kritik, och i stort en form av statligt sponsrad woke utan kommersiell eller konstnärlig framgång. Svensk så kallad musik begränsar sig samtidigt numera till märklig negerrap från orten, även den utan relevans utanför landets gränser.

Men om man får tro Aftonbladets virriga ledarskribinna Jonna Sima är det statlig styrning och offentligt stöd till kulturlivet som skapar framgång, och hon beklagar att moderatregimen skär ned på såväl kulturstöd som «enprocentmålet» samt avvecklar den socialistiska «feministiska utrikespolitiken». Vad detta nu har med mjuk makt att göra.

För tesen åberopar hon den sydkoreanska kulturella framgången med k-pop, film och litteratur, där den senare nog bara begränsar sig till ett enstaka nobelpris. Sant är att Sydkorea har investerat i k-pop och annan kultur, på ungefär samma vis som Japan med sitt «Cool Japan», men det är i infrastruktur snarare än i villkorade bidrag som i det svenska socialistiska systemet.

Märkliga krav om kvoterad könsfördelning och politisk korrekthet, som under Svenska filminstitutets regim, förekommer alltså inte i Sydkorea, eller för den delen Japan. Den hypersexualitet i traditionella könsroller som odlas i båda länderna, samt i Kina, hade aldrig tolererats i det vänsterliberala Sverige, där socialistisk jämställdhet i kombination med *2SHBTQIAP++ regerar. Än mindre Japans omfattande porrindustri, som är en fundamental del av landets mjuka makt, men som hade varit helt omöjlig i Sverige.

Sima ställer också upp en märklig tes om att den sydkoreanska kulturen frodas i en demokratisk tradition, till skillnad från Nordkorea och «den kinesiska regimen». Tanten vet då inte mycket om Asien i stort eller Kina och Korea i synnerhet, eftersom Kina är en så mycket större kulturell maktfaktor än Sydkorea, inte minst på filmens område.

Hon verkar inte heller vara överens med tidningens egna kulturkritiker, som höjer en kinesisk författare som Liu Cixin till skyarna för sina science fiction-mästerverk. Inte heller verkar hon förstå att k-pop till stor del bärs upp av kinesiska och japanska talanger, och att det är en panasiatisk företeelse med många förgreningar och beröringspunkter. Sydkoreansk kultur verkar inte i ett vakuum.

Så hur skulle Sverige kunna emulera en sådan veritabel framgång? Det kan man inte, för att Sverige är Sverige, och att man därmed aldrig kan släppa kontrollen, utan kräver politiskt inflytande in i minsta detalj. Detta är det socialistiska regleringshelvetet på jorden, där staten är allestädes närvarande, och sådana regimer skapar aldrig stor kultur.

Stor kultur kan inte heller byggas på politisk korrekthet, utan den kräver att få gå extremt långt utanför ramarna för att ha såväl konstnärlig som kommersiell framgång. Sydkoreansk film är ofta så långt från sådan politisk korrekthet man kan komma, och är i vissa fall så våldsam och brutal att den aldrig skulle kunna produceras i ett så mesigt och fjantigt land som Sverige.

För att svensk kultur skulle frodas på liknande sätt krävs inte bara «armlängds avstånd», utan även att kulturen släpps fri från de politiska ramarna med riktade stöd. Pengar får skjutas in på annat vis, utan några som helst krav på eller inblandning i verksamheten, ungefär som man investerar i en aktie. Den samhälleliga repressionen i stort måste även upphöra, och yttrandefrihet införas.

I samma ögonblick som politiker eller statsmedier befläckar en viss kultur, är den i princip död. Stor kultur kan aldrig någonsin odlas inom politiska ramar, utan lever alltid utanför sådana, fritt och självständigt. Den läxan måste Sverige lära om man till äventyrs skulle vilja odla mjuk makt.

Sverige hade fordom mjuk makt, men det var i ett annat samhälle som inte led av repression, politiskt korrekthet och åsiktskorridorer.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Segerparad

Den västliga historieskrivningen har att andra världskriget härjade mellan första september 1939 och andra september 1945, men det är bara slutdatumet som är korrekt. För med den karakteristiken kan man inte tala om något krig i världen, eftersom det inledande skedet uteslutande utspelade sig i Europa.

Nordafrika kom in i bilden 1940, men det var i egenskap av europeiska kolonier snarare än afrikanska nationer som sådana. Först med Japans angrepp mot Pearl Harbor i december 1941 blev konflikten global, då Asien och Nordamerika blev involverade. Med den märkliga historieskrivningen, alltså.

Men i själva verket hade kriget i Asien pågått sedan 1937, med Japans fullskaliga invasion av Kina 7 juli, ett angrepp som föregicks av invasion och ockupation av Manchuriet 1931. Japan nöjde sig för övrigt inte med Kina, utan koloniserade stora delar av Asien, och syftet med att bomba Pearl Harbor var att fördröja amerikanskt motstånd.

Bombningarna av Shanghai och andra kinesiska städer blev på sin höjd en notis i den tidens provinsiella svenska och europeiska tidningar, och än i dag förbigår man i skolans historieundervisning med den största tystnad sådana händelser som massakern i Nanjing 1937, då 300 000 kinesiska civila mördades av japanska trupper.

Det är så för att man har ett utstuderat eurocentriskt eller västligt synsätt, och «världen» med västliga ögon har alltid varit Västvärlden. Därför talar man om «världskriget» med samma slags begränsade utblick, som ett krig mellan länder i Västvärlden, och möjligen några bihang därtill.

Japanska imperiets brutala invasion av Kina betraktas istället som en separat företeelse benämnd andra sino-japanska kriget (det första utspelade sig 1894–1895, då Taiwan blev en japansk koloni). Följaktligen talar man i Kina inte primärt om världskriget, utan om «motståndskriget mot Japan» (抗日战争, kang Ri zhanzheng), vanligen förkortat till «motstå Japan» (抗日, kang Ri) eller «motståndskriget» (抗战, kangzhan).

I Japan benämner man istället kriget som en «incident» (事變, jihen), och än i dag förskönar man i japanska skolböcker imperiets mångahanda brott mot mänskligheten, därtill på order av regeringen. Japan har inte på samma sätt som Tyskland gjort upp med sitt brutala förflutna, varför man alltjämt kan läsa i respekterade japanska tidningar märkliga kolumner om att massakern i Nanjing eller det japanska imperiets missbruk av «trivselkvinnor» (tvångsprostituerade kinesiska och koreanska kvinnor) är påhittade företeelser.

Åttio år har passerat sedan denna hemska tid tog slut, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas segerdag, en omfattande militärparad som går av stapeln i Beijing 3 september. Inbjudna gäster är bland andra Vladimir Putin, Gim Jongeun och de flesta ledare i Asien och Centralasien, medan Europa och USA förstås lyser med sin frånvaro.

Man vill inte ge Kina glans och uppmärksamhet, och man vill inte heller dela podium med Putin eller Gim, men i grunden är det en (då) västallierad som uppmärksammar samma slags krigsslut som vi, med samma slags önskan om fred och välstånd. Om nu européerna egentligen vill ha fred, med tanke på Ukraïna först-policyn.

Budskapet är att Kina är starkt och att man aldrig mer tänker låta sig underkastas utländsk aggression, oavsett om den kommer från Japan, USA eller Europa. Men detta vänds förstås i Japan och Väst till retorik om «kinesisk aggression», en företeelse som saknar historisk legitimitet, då Kina har dominerat med handel, kultur och diplomati samt i övrigt murat in sig.

Kina har inte heller någon betydande försvarsbudget att tala om, utan den ligger stabilt kring två procent, till skillnad mot de fem procent som krigshetsarna i evighetskrigens Europa nu preparerar för. Men i ett stort land med en starkt växande ekonomi blir det ändå en betydande utväxling i militär slagkraft, nog för att freda sig även mot den amerikanska hegemonen.

Men det är ett budskap man inte gillar i Europa och USA, för att det accentuerar att Västs storhetstid är förbi, och att man inte längre dominerar världen. Realpolitiskt är det också ett faktum att Ryssland hamnar under Beijings paraply, naturligtvis helt självförvållat då Väst kontinuerligt har stött bort Kina genom ständiga angrepp mot landet och infiltration i Hongkong, Tibet och Xinjiang, för att inte tala om handelstullar mot elbilar och grön teknik eller stödet till utbrytarprovinsen Taiwan.

Man har sig själv att skylla, och medan Europa försvagas dag för dag genom märkliga politiska beslut kring kärnkraft och energi eller för den delen satsningen på Ukraïna, tuffar Kina på som det världens ekonomiska lokomotiv man har kommit att bli. Europa har egentligen ingen glans att ge Kina, man är självlysande som man är.

Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 청하 Chungha

En mer dansant genre av K-popen företräds av Gim Chanmi (김찬미), mer känd som Chungha (청하, Cheongha), en 29-åring från Seoul med delvis amerikansk bakgrund. Hon finns därmed i samma fack som exempelvis ❤️ Taeyeon och ❤️ Heize, men med en något annorlunda profil.

Som alla tjejer i det facket är hon också – eller främst – dansös, modell och artist i största allmänhet, en yrkesgrupp man bara kan beundra för dess professionalism och makalösa framgång. Korea framstår alltmer som nöjesindustrins globala centrum, och attraherar inte bara talanger från Kina, Japan, Thailand och Vietnam, utan även gräddan av västvärldens låtskrivare.

Den banala K-popen med dess glitter, skönhet och ytliga lättsinne står i kontrast till den amerikanska intellektuella och progressiva rockens deprimerande tunggung, men det rör sig om disparata stilarter. Man behöver inte skämmas för att man gillar dessert efter middagen, och de båda sorterna appellerar till olika slags känsloregister. Även om man naturligtvis inte ska förväxla denna höggradigt intelligenta pop med hjärndöd schlagermusik och sådant trams.

K-popen ger mig energi, glädje och inspiration, och jag är tacksam för att ha introducerats i denna spännande genre. Det sagt finner jag det intressant att stilarten skördar framgångar i en lång rad länder, men inte slår i exempelvis Sverige. Har det att göra med den vänsterkommunistiska slagsidan i folkhemmet, det radikalfeministiska motståndet mot snygga tjejer och allt som andas sensualism?

För det är ju det vi talar om här, helt oemotståndliga paket, tjejer med ett fysiskt yttre som få kan matcha, även när maskaran rinner av. Det är delvis en förutsättning för att verka i branschen, vilket många skulle beteckna som ett «sjukt ideal». Nog för att det finns avarter och problem i industrin, som skönhetsoperationer, självmord och omänsklig press.

Men människan behöver vackra ideal att förhålla sig till, människan behöver flärd, glitter och ögongodis. Och K-popen levererar på alla punkter, det är just det som gör den så bra och framgångsrik. Det är inte en mänsklig rättighet att bli stjärna, utan förbehållet en liten klick personer med rätt slags förutsättningar och inställning.

Chungha hör definitivt till toppskiktet av detta klientel, och är som så många andra en typ av kameleont som förändrar sitt utseende med jämna mellanrum. Det är avgjort lättare för asiatiska tjejer med en ganska odefinierad profil i grunden. Fotografen i mig bara älskar det.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik USA

Östasiatisk stålaxel

Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.

Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.

Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.

Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.

Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.

Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.

Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?

Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Korea Politik USA

MAGA: Make America go away

Petar man i ekonomin händer saker och ting. Oljekrisen 1973 ledde till stegrade energipriser, ransonering, produktionsbortfall, inflation och småningom stagflation. Om det känns igen beror det på att vi i Europa har en liknande situation i dag under krisen i Ukraïna och bortfallet av både kärnkraft och rysk energi.

En politisk konsekvens blev att Ronald Reagan och Margaret Thatcher kom till makten, vilket inledde en ny period av neokonservatism. Aktiv penningpolitik med höga räntor stärkte dollarn och fick fart på ekonomin, men med resultat att den amerikanska konkurrenskraften urholkades.

Ytterligare en faktor i sammanhanget utgjordes av det «japanska undret», som då resulterade i en störtflod av japanska bilar, elektronikprodukter och annat gods. Även det är en situation som minner om dagens, men med Kina som aktör. Hatet mot Japan visste inga gränser, och man krossade demonstrativt japanska bilar och diskuterade i termer av väpnad konflikt.

För att stärka den amerikanska konkurrenskraften tog USA initiativ till ett möte med den tidens största ekonomier, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan, i syfte att devalvera dollarn gentemot respektive nations valuta. Dollarn hade nämligen stigit med femtio procent i jämförelse med denna valutakorg, vilket ansågs skada amerikansk ekonomi.

Vilka former av «economic coercion» som nyttjades är oklart, men man gick i alla fall med på en uppgörelse om devalvering av dollarn, kanske under hot om handelskrig, sanktioner och andra ekonomiska påtryckningsmedel. Inget har egentligen förändrats sedan dess, det är den amerikanska skurkstatens modus operandi.

Fördraget kallas Plaza Accord, efter det hotell där mötet ägde rum 1985. Det hjälpte emellertid inte det amerikanska handelsunderskottet, och det var även för sent att rädda den amerikanska bilindustrin, som dädanefter blev stadd i kontinuerligt förfall. Såväl bil- som elektronikindustrin dominerades allt mer av Japan och Korea.

Men Japan neutraliserades ändå, och den japanska vågen bedarrade, delvis på grund av att devalveringen påskyndade att spräcka en fastighetsbubbla som sedan länge hade blåsts upp. Japan är alltjämt en välmående nation, men betydligt fattigare i relativa termer än vid den tiden – man återhämtade sig aldrig efter dessa «förlorade decennier», och har fortfarande problem att få ekonomin att växa.

Donald Trump – som numera äger Plaza Hotel – är givetvis bekant med den ekonomiska historien, och hans avsikt är att försöka upprepa bedriften. Faktiskt inte bara Trump, eftersom många har funderat i liknande termer, men Trump är disruptiv och annorlunda nog att försöka ge sig på ett komplett vansinnigt företag av det slaget.

I analogi benämns det således «Mar-a-Lago Accord», efter Trumps residens i Florida. Något möte med stormakter har dock inte skett, utan det är mer en plan för hur USA ska stärka sin konkurrenskraft under liknande mekanismer som 1985.

Man kan notera att dollarn har stigit oavbrutet sedan 2012, vilket ger amerikanska hushåll bättre köpkraft och omvänt européer och andra sämre, men på samma sätt som tidigare urholkar det den amerikanska industrin, som flyttar produktionen utomlands. Trump vill som bekant ta hem industrin igen, vilket kräver att villkoren för att producera i USA är bättre än i Mexiko, Kina och Kanada.

Härav följer handelstullar för att straffa konsumtion av varor producerade utomlands, men i förlängningen syftar tullarna till att få berörda länder att förhandla på samma sätt som under Plaza Accord 1985 för att få till en bättre balans i handel och valutor. Framförallt är det Kina som sedan länge är i skottgluggen.

Problemet är att Kina känner den ekonomiska bakgrundshistorien minst lika väl som Trump, och man kommer helt enkelt inte att gå i samma fälla som Japan. I stora drag följer Kina exakt samma plan som Japan för att utveckla sin ekonomi, med joint venture-samarbeten och tekniköverföring som metoder för att locka till sig produktion och know-how.

På samma sätt som i Japan har det resulterat i att Kina numera är världsledande i allt fler tekniska och vetenskapliga sammanhang, vilket i kombination med den överlägsna produktionsförmågan är ett uppenbart hot mot vidare amerikansk ekonomisk och annan dominans. Något måste tydligen göras för att bryta denna utveckling, och Trumps disruptiva strategi är ett sådant initiativ.

Men Kina är tio gånger större än Japan och i alla avseenden en större maktfaktor. Det går inte att skrämma Kina till lydnad, och därför är alla utsikter att upprepa Plaza Accord grusade redan på förhand. Tvärtom är det Kina som har den bättre kontrollen över sin valuta, som man medvetet trycker ned för att stärka konkurrenskraften. Det kommer man fortsätta med, samtidigt som man säljer av amerikanska värdepapper för att trycka upp den amerikanska räntan och motverka Trumps plan.

Å andra sidan vill Kina gärna öka den «inre cirkulationen», men det försvåras av att kineser gärna sparar hellre än konsumerar. Med en ambition att konstlat trycka ned valutan försämrar man köpkraften för konsumenter, varför man här har ett dilemma att lösa. Den «inre cirkulationen» måste nämligen öka om man inte kan flytta den amerikanska exporten till andra marknader. Här finns således en möjlig angreppspunkt för förlikning.

Kineser hanterar man dock bättre i uppriktig dialog än genom hot, och bästa sättet att förbättra villkor och åstadkomma större åtkomst till den kinesiska marknaden går genom förhandlingar och avtal. Europa borde ta fasta på det och nu ta tillfället i akt att inleda förhandlingsrundor med Kina för att successivt länka samman de båda regionerna i handel och andra utbyten.

Det är nämligen det enda sättet på vilket Europa kan bli en självständig maktfaktor, ty USA går helt enkelt inte att lita på och ger knappast mer rättvisa avtal – EU har haft en betydligt sämre utveckling än USA under de senaste decennierna. Make America go away borde vara devisen för européerna i dessa tider, i vart fall tills Washington har återfått förståndet.