Med Trumps återkomst på världsscenen gick luften alldeles ur Ukraïna-frågan, först när USA svängde på en femöring och tog sin hand från marionettregimen i Kiev, och därefter när man aviserade handelskrig mot hela världen. Nu finns plötsligt viktigare spörsmål att hantera, samtidigt som Zelenskyj förstås inte har någon möjlighet att gå segrande ur striden.
Det hindrar inte den svenska dårregimen från att skicka ytterligare sexton miljarder till slukhålet i Ukraïna, i något slags dumdristig vanföreställning om att detta skulle kunna åstadkomma något annat än fler döda på slagfältet. De små och obetydliga männen med napoleonkomplex – Jonsson och Kristersson – tror sig tydligen vara Winston Churchill eller av liknande kaliber, men det enda man åstadkommer är att yttermera förskingra skattemedel på meningslöst blodbad.
Notan för skattebetalarna är nu uppe i hisnande nittio miljarder, pengar som kunde ha använts betydligt bättre. Exempelvis kunde det ha täckt halva kostnaden för nya stambanor för höghastighetståg (eller hela kostnaden om man hade kontrakterat Kina), och det är inte så att det direkt saknas infrastrukturprojekt att driva. Samtidigt pendlar arbetslösheten kring tio procent och tillväxten kring nollan. Tidöregimen har alldeles tappat koncepterna, och det man ägnar sig åt nu är vanstyre av landet.
På slagfältet fortsätter Ryssland att avancera i maklig takt, förutom i Kursk, där man nu har återtagit hela det förlorade territoriet. Det visade sig vara en god investering att kontraktera nordkoreanska legosoldater för ändamålet, ty enligt rapporter nyttjades inte mindre än 12 000 av dem i slutoffensiven, då Kievs mannar tvangs till en förnedrande reträtt.
I show Pussykiwi och övrig statsmedial propaganda har det ju hetat att nordkoreanerna är värdelös kanonmat utan träning, men som tidigare konstaterats är det alldels tvärtom elittrupper med god erfarenhet av gränsbevakning. Enligt uppgift lär 4 000 av dem ha sårats eller dödats, men eftersom numerären är mer eller mindre intakt kan man nog ta den uppgiften med en skopa salt.
Kriget är alltså förlorat för Kievs räkning, och så har det varit länge, bara det att man nu har kommit till insikt om det i bredare lager (förutom i Rosenbad). Freden förhandlas i skuggan av det viktigare handelskriget, och lär utmynna i förnedring för Kievs vidkommande. Man skulle ha förhandlat när man fortfarande kunde.
Och den viktigare frågan för oss är nog vart Europa nu går. En nordkoreansk situation i Europa, kallt krig med Ryssland, omfattande upprustning, energikris, avindustrialisering samt handelskrig med USA är helt enkelt inte kompatibelt med tillväxt och fortsatt välfärd, i alla fall inte så länge man vägrar ta Kina i hand.
Den «transatlantiska länken» är uppenbarligen avhuggen, och det kanske för gott. Det går under alla omständigheter inte att lita på en så lynnig partner som USA, som kan tvärvända efter varje nytt val. Europa måste därför stå på egna ben, och när man inte längre står under USA:s kjolar kan man inte tillåta sig att vara lika kaxig och högfärdig.
Europa måste alltså orientera sig mot Kina som partner, utan att för den skull bry sig om «system» och sådant. Allt sedan Rom och Han har både Europa och Kina varit beroende av handel över den eurasiska landmassan, och det kommer aldrig att förändras. Bryssel och medlemsstaterna har att fatta ett rationellt beslut i saken, och nu brådskar det faktiskt.
