Kategori: Korea

Kategorier
Europa Indien Kina Korea Kultur Politik Ryssland USA

Trumpna européer

Mindre än en vecka återstår innan Cirkus Trump drar igång, en bisarr föreställning med Beavis & Butthead vid spakarna i form av Donald och Elon. Europa bävar med fasa för vad som komma skall då den «transatlantiska länken» åter utsätts för hårda prövningar, givet att man har den brandgule mannens senaste sejour vid makten i färskt minne.

Man menar att det blir en osäkrare och sämre värld, där «värld» i vanlig ordning ska förstås som Västvärlden, som utgör en allt mindre andel av den stora och riktiga världen. Ty i denna riktiga och stora värld har man en helt annan uppfattning om den annalkande president, och är mestadels positivt inställd. Detta enligt en global opinionsundersökning genomförd av Europeiska utrikesrådet (ECFR).

Det visar sig att Brics-länderna Indien, Saudiarabien, Ryssland, Kina, Brasilien, Indonesien och Sydafrika är mest positiva till Trumps presidentskap, i fallande ordning. Därefter följer Ukraïna och Brics-kandidaten Türkiet på något positivt netto.

I det negativa spektrat finner vi Schweiz, EU-11 och Storbritannien, och allra mest negativa är man i Sydkorea med -56 % netto. Två tredjedelar av sydkoreaner anser att Trump är en dålig deal för landet, vilket har att göra med att Sydkorea i egenskap av neokolonial vasallstat är beroende av USA för sin säkerhet, och att Trump vill ha mer betalt för beskyddet.

Det positiva sentimentet i Kina kanske överraskar, givet att Trump senast inledde handelskrig mot landet och därmed skruvade ned den kinesiska tillväxten. Men eftersom Sleepy Joe Biden sedermera fortsatte och utökade sagda handelskrig, spelar just den aspekten mindre roll, och Kina är denna gång mer förberett på konfrontation, samtidigt som man sitter med trumf på hand.

Zhongnanhai ser samtidigt ett isolationistiskt USA under Trump som utmärkt för de egna ambitionerna, inte minst i fråga om Taiwan, Sydkinesiska sjön och relationerna med grannländer. Man får mer svängrum när världspolisen drar sig tillbaka.

Ryssland vädrar morgonluft av det enkla skälet att Trump har indikerat beredvillighet att avveckla stödet till Ukraïna och därmed effektivt sätta stopp för vidare stridigheter. Ryssland behåller därmed territoriella vinster, och kan utverka en deal om en ny säkerhetsdoktrin med Trumps regim. Det blir säkert inte billigt, men man uppnår hur som helst sina primära mål.

Respondenter i undersökningen anser att Ryssland därmed ökar sitt inflytande, samtidigt som USA:s geopolitiska dominans fortsätter att avta. Man är rörande överens, även bland européer, om att Kina är den största globala makten om tjugo år.

Men här har vi då svart och vitt på att Europa måste dra lärdom av denna utveckling och likt Indien och andra makter hedga mot alla möjliga utvecklingslinjer. Europa måste bli självständigt och inte förlita sig på USA för sin säkerhet under ett fånigt vasallskap. Det är alltså bara bra att den «transatlantiska länken» brister, för den har spelat ut sin roll lika mycket som Nato.

Här kommer Donald och Elon…
Kategorier
Asien Film Korea Kultur

Andra bläckfiskspelen

Ojing-eo geim (오징어 게임) är tillbaka i en andra serie, kanske mer känd som «Squid game» efter att ha tagit en märklig rundtur över Nordamerika och renderats på det engelska imperiespråket utan att publikum funderar närmare över det. Sju avsnitt släpptes i klump på annandagen, och ytterligare en packe lanseras under kommande år.

Första säsongen blev som bekant en sprudlande framgång, och utgjorde strömningsföretagets främsta kioskvältare någonsin. Utan överraskningsmomentet kan man knappast överträffa en sådan formidabel succé, men efterföljaren levererar ändå över förväntan.

Detta för att den underliggande premissen kan nyttjas om och om igen för olika syften, och serien måste därför förstås som en moralfilosofisk betraktelse utöver den banala underhållningskomponenten. Därtill får man aldrig nog av brutalt sydkoreanskt våld, även om man håller igen på sådant för att undslippa den västliga censuren.

Vinnaren i runda ett, 456 Seong Gihun (성기훈), fick som bekant avsmak för mänsklighetens korrupta natur, och bestämmer sig för att nyttja sitt enorma kapital till att avslöja och ställa inför rätta spelets herrar. För detta ändamål tvingas han småningom ställa upp än en gång i spelet, samtidigt som hans privatarmé arbetar från utsidan i att försöka finna orten i fråga.

Spelen följer i stort tidigare ordning, men med viss nyordning som är ägnad att överraska. Bland annat nästlar sig frontmannen Hwang Inho (황인호) in som spelare 001 för att manipulera Seong, så till den grad att han deltar fullt ut i ett väpnat uppror med massivt blodig utgång.

Som tidigare har deltagarna uttryckt samtycke till att delta, och arrangörerna följer till punkt och pricka det reglemente man har överenskommit i kontrakt. Efter varje spel anordnas en omröstning för att utröna huruvida kvarvarande deltagare ska dela på den aktuella potten, eller fortsätta spela.

Man kunde här tycka att det vore mer logiskt att ta en större delvinst hellre än att riskera livet i en allt mer upptrappad kamp, men underlaget består alltså av skuldsatta spelberoende personer som är vana att hantera betydligt sämre odds. «Bara ett spel till» är det gemensamma mantrat, som kanske karakteriserar beroendepotentialen hos dessa individer.

Denna typ av gladiatorspel skulle principiellt vara fullt möjliga att arrangera i frånvaro av relevant lagstiftning, och de mildare varianter som faktiskt föreligger illustrerar hur människors girighet och utsatthet utnyttjas av än girigare arrangörer under villkor som präglas av begränsad valmöjlighet, kanske än mer så i Sydkorea än i europeiska länder. Den illegala spelmarknaden under maffian är samtidigt på liv och död när skulder ska drivas in.

Serien är ett av många uttryck för koreansk kultur, som på detta vis slår igenom på bredare front i Väst. Koreansk film är tillsammans med japansk och kinesisk den bästa som produceras numera, kanske i konkurrens med oberoende amerikansk. Lägg därtill den k-pop (uttalas kå-pop utan skutt över Nordamerika) som erövrar stora delar av världen och årets Nobelpris i litteratur, och man förstår att Sydkorea har etablerat sig som en modern kulturell stormakt.

Ojing-eo geim 2 (오징어 게임 2).
Kategorier
Korea Kultur Liberalism Politik Taiwan

Skör koreansk demokrati

Sydkoreas president Yun Seokyeol (尹석열) fick under gårdagen för sig att iscensätta en statskupp genom att deklarera undantagstillstånd samt kalla in polis och militär för att barrikadera parlamentsbyggnaden. Såväl opposition som Yuns eget konservativa parti fördömde emellertid kuppen, och kunde samlas för votering för att häva undantagstillståndet.

Incidenten varade bara några timmar, och man kunde här gärna tro att Yun alldeles har tappat det, men i själva verket är detta en tradition i sydkoreansk politik. Sydkorea är en ung och inte helt stabil demokrati, och konstitutionen ger alldeles för mycket verkställande makt till presidenten, som en följd av det spända läget på Koreahalvön.

Landet demokratiserades först 1987, lagom till olympiska spelen i Seoul året därpå, och kantades dessförinnan av ständiga kupper och massakrer – vilket inte minst årets nobelpristagare i litteratur, Han Gang (한강), vet att berätta om i sina romaner.

Militären har också alltid haft en tendens att åtlyda presidentens – överbefälhavarens – diktat, som i upproret i Gwangju (광주) 1980, eller som under gårdagens dramatik. Trots att parlamentet hävde undantagstillståndet inväntade armén Yuns order flera timmar senare. Konstitutionen föreskriver här ingen ordning för militären, utan bara att presidenten ska åtlyda parlamentet. Så sent som 2019 stormades parlamentet av tre partier, vars medlemmar nyttjade våld mot parlamentsledamöter.

Märkligt stöd för Yuns undantagstillstånd kom från den likaledes unga och labila demokratin i den kinesiska provinsen Taiwan, där Demokratiska framstegspartiet (进步党, Jinbudang) framförde att man erfar en liknande situation som i Sydkorea, nämligen att parlamentet blockerar presidenten Lai Qingdes (赖清德) politiska plattform.

Men det senare är förstås helt normalt i republiker med maktdelning i lagstiftande och verkställande grenar, och Framstegspartiet borde veta bättre än att förorda det slags undantagstillstånd som Nationalisterna upprätthöll i närmare fyrtio år 1949–1987. Utspelet är mest ägnat visa att man inte riktigt har de demokratiska ryggradsreflexerna, och att demokratin är tämligen skör i dessa tigerekonomier.

Ska man iscensätta en statskupp måste man emellertid i princip ha folkligt stöd för sin sak. Det har inte Yun Seokyeol, och därför kommer han att få skaka galler vad det lider, på samma sätt som tidigare Bak Geunhye (박근혜), som dömdes till tjugofyra års fängelse för korruption. Även det har en parallell i Taiwan, där Chen Shuibian (陈水扁) dömdes till nitton års fängelse för samma slags brott.

I vår del av världen är sådana händelser nästan otänkbara, även om amerikansk lawfare mot Trump och underliga benådningar faller under samma korrupta fack. Europa präglas mer av oförvitliga tjänstemän i Oxenstiernas tradition, och korruptionen begränsar sig vanligen till personliga skumraskaffärer med lägenheter och kontokort – illa nog, men inte i närheten av östasiatiska skandaler.

Joseon ilbo (조선일보, 朝鮮日報) var under gårdagen under presidentens kontroll.
Kategorier
Europa Korea Politik Ryssland

Folkarmén rensar Kursk

Vladimir Vladimirovitj Putin tycks ha slagit en snillrik pakt med Gim Jeongeun om att hyra nordkoreanska legosoldater i utbyte mot teknik och pengar, nämligen då de råbarkade asiaterna sätts in för att städa upp i Kursk på ryskt territorium efter Kievs märkliga anfall mot Ryssland.

Den ukraïnska manövern var tänkt som avledning för att dränera ryska resurser, men strategin är huvudlös då Kiev saknar än mer manskap. Kreml kontrar således genom att sätta in legoknektar i området, medan ordinarie förband kan koncentrera sig på den egentliga fronten.

Utbytet blir därmed legitimt, eftersom koreanerna nyttjas för att försvara ryskt territorium snarare än att delta i annekteringen av Ukraïna. Västpakten hävdar visserligen att det rör sig om en «eskalering», men det är vulgärretorik och propaganda utan juridiskt eller annat värde.

Mer av sådan retorik hörs då man tonar ned den tolv tusen man starka truppens förmåga. Man menar att diktaturen mest förbereder soldater för militärparader och att man saknar erfarenhet av strid, eller att Gim har skickat fördömd kanonmat utan egentligt värde. De små gulingarna blir därmed ett lätt byte för den erfarna ukraïnska armén, menar man illvilligt.

Man får här nog påminna om att Kievs manfall har varit tämligen stort, och att inget är kvar av den armé som fanns då kriget inleddes. De som strider nu är äldre gubbar och yngre kvinnor utan erforderlig träning, även om den erfarenhet man har hunnit skaffa inte ska underskattas.

Nordkoreanska folkarméns bidrag till konflikten är tvärtom yngre män med lång militär utbildning och tjänstgöring, av allt att döma jägare och andra elitsoldater med erfarenhet av sabotage och ränker kring den koreanska gränsen. Därför lär Kursk rensas på ukraïnsk materia tämligen fort när motiverade krafter anländer.

Motivet i fråga är att dessa härdade soldater vid hemkomsten, om man överlever, kan räkna med att upptas i den övre medelklass som i Nordkorea lever ett tämligen hyggligt liv. För Gim är veteransoldater av stort värde, då de stärker Nordkoreas militära förmåga i den utdragna konflikten med syd, och han kan säkert tänka sig att skicka än fler om utfallet är gott.

Tankar har framförts om att koreanerna säkert kommer att «hoppa av» till Ukraïna och västmakterna, men man kan förutsätta att regimen i Pyeongyang har hållhakar på knektarna i form av familj, flickvänner och annat. Det är ändå Nordkorea vi pratar om.

Men som en säkerhetsåtgärd kommer man nog ändå att ha kvar koreanerna på ryskt territorium för att bevaka och säkra den ryska gränsen, medan ordinarie ryska förband avancerar i Ukraïna. Därmed undviker man även eventuella förvecklingar, exempelvis att Nato skulle få för sig att det nu vore legitimt med västtrupp i Ukraïna.

조선인민군 (Joseon inmingun) eller Nordkoreas folkarmé.
Kategorier
Asien Korea Kultur Språk

Nobelrepresentation

Det tog 123 år, men nu finns Korea och det fantastiska koreanska språket äntligen på kartan även med avseende på Nobels litteraturpris. Detta sedan Akademiens ständige dörröppnare förkunnat att Han Gang (한강) erhåller priset 2024, till den självutnämnda kulturelitens totala förvåning.

Inte heller i år blev det Can Xue, men väl en kvinnlig östasiatisk författare, och de är alltid roliga att läsa. Han Gang har jag aldrig läst, men vet att det kommer att bli underhållande när jag nu skrider till verket att plöja några av hennes verk.

Sedan några år tillbaka jobbar jag mig igenom nobelpristagarna bakåt i tiden, men det är en grannlaga uppgift som kommer att ta än fler år i anspråk, särskilt vid parallell läsning av en stor mängd annan litteratur. Varje nytt nobelpris innebär således ett litet avbräck i rutinen.

Verk av Han Gang (한강).

Det här med representation är ett tema som ständigt är aktuellt, särskilt avseende könsfördelningen bland pristagare, i vart fall för den radikalfeministiska vänstern och dess mediehus, från statstelevisionen till penisstorlekstabloiderna. De kan då glädja sig med att kvinnorna faktiskt leder under 2020-talet med 3–2, även om man allt som allt bara har kammat hem 18 av 121 litteraturpris, eller 15 %.

Vad pristagaren har mellan benen är dock helt oviktigt, och meritokratin är den enda parametern av intresse. Här finns en del biologiska faktorer som har bäring på elitens komposition i könsmässigt hänseende, och dem kan man inte bortse från. Den dag Nobelpriset låter kvotera in förment förfördelade grupper tappar man anseendet helt och hållet. Det sagt finns inget alls som hindrar kvinnlig dominans i just litteratur, då kvinnor generellt har bättre språkförmåga.

Representation är ändå inte oviktigt, och en mer relevant sådan avser härkomst, kultur och språk. Man kan kanske förvänta att ett svenskt, europeiskt och västligt pris har en viss bias som resulterar i viss överrepresentation av svenska, europeiska och västliga priser, men i ett globalt tidevarv blir den snedfördelningen allt mer belastande för Akademiens vidkommande, särskilt när den är så grotesk till omfattningen.

Det är således inte bara koreanska som har misshandlats av Akademien, utan även hindi/urdu med dess 415 miljoner talare, vietnamesiska (85 miljoner), persiska (62 miljoner) med många fler. Dessa kulturer skulle alltså inte ha frambringat ett enda författarskap värdigt ett nobelpris.

Språklig representation bland litteraturprisen.

Statistiken berättar att 112 av 121 priser (92.6 %) omfattar litteratur på indoeuropeiska språk, medan språkfamiljen i sig täcker 45 % av världens befolkning. Överrepresentationen är således 2.3-faldig. Inom familjen är det inte oväntat germanska språk som dominerar med 61 priser (50.4 %), med en överrepresentation om 7.8 gånger. Nederländska är dock av någon märklig anledning inte representerat.

Romanska språk samlar 35 priser (28.9 %), vilket är en överrepresentation om 2.4. Därefter följer baltoslaviska språk med 13 priser (10.7 %) och 3.1x, grekiska med 2 priser (1.7 %) och 9.8x överrepresentation, samt bengaliska med ett enskilt pris (0.8 %) och en underrepresentation om 0.68x. Även uraliska språk med 2 priser (1.7 %) och 5.3x är överrepresenterade, tack vare Finland och Ungerns respektive priser.

Det enda språk som i statistisk mening är välrepresenterat är Japan, med 2 priser (1.7 %) och 1.03x. Med Han Gangs pris för i år hamnar koreanska på 0.86x underrepresentation, men om Sydkorea skulle kamma hem ännu ett pris, blir det istället en överrepresentation.

Bland underrepresenterade språk finner vi utöver hindi och persiska framförallt kinesiska, med hela 0.087x i underrepresentation. Siffran innebär att det skulle krävas 11.5 gånger fler pristagare för att kinesiska skulle nå paritet med 1x, eller sammanlagt 23 pris istället för de 2 som faktiskt har delats ut.

Jämför vi istället med svenskans 7 priser (5.8 %) och 42x i överrepresentation, skulle det krävas 960 kinesiska pristagare för att matcha det svenska litteraturundret. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det svenska litteraturområdet enligt Akademiens synsätt är 480 gånger mer relevant än det kinesiska, vilket nog inte har så mycket med verkligheten att göra. Än mer prekärt är saken för de indoiranska språken, som är 945 gånger mindre relevanta än det svenska, med ett enda pris (Rabindranath Tagore, 1913, bengaliska).

Eftersom detta är Asiens århundrade borde vi därför framgent se en strid ström av asiatiska författare erhålla litteraturpriset, och om det huvudsakligen är kvinnliga författare slår man två representationsflugor i en smäll.