Kategorier
Europa Korea Politik Ryssland

Folkarmén rensar Kursk

Vladimir Vladimirovitj Putin tycks ha slagit en snillrik pakt med Gim Jeongeun om att hyra nordkoreanska legosoldater i utbyte mot teknik och pengar, nämligen då de råbarkade asiaterna sätts in för att städa upp i Kursk på ryskt territorium efter Kievs märkliga anfall mot Ryssland.

Den ukraïnska manövern var tänkt som avledning för att dränera ryska resurser, men strategin är huvudlös då Kiev saknar än mer manskap. Kreml kontrar således genom att sätta in legoknektar i området, medan ordinarie förband kan koncentrera sig på den egentliga fronten.

Utbytet blir därmed legitimt, eftersom koreanerna nyttjas för att försvara ryskt territorium snarare än att delta i annekteringen av Ukraïna. Västpakten hävdar visserligen att det rör sig om en «eskalering», men det är vulgärretorik och propaganda utan juridiskt eller annat värde.

Mer av sådan retorik hörs då man tonar ned den tolv tusen man starka truppens förmåga. Man menar att diktaturen mest förbereder soldater för militärparader och att man saknar erfarenhet av strid, eller att Gim har skickat fördömd kanonmat utan egentligt värde. De små gulingarna blir därmed ett lätt byte för den erfarna ukraïnska armén, menar man illvilligt.

Man får här nog påminna om att Kievs manfall har varit tämligen stort, och att inget är kvar av den armé som fanns då kriget inleddes. De som strider nu är äldre gubbar och yngre kvinnor utan erforderlig träning, även om den erfarenhet man har hunnit skaffa inte ska underskattas.

Nordkoreanska folkarméns bidrag till konflikten är tvärtom yngre män med lång militär utbildning och tjänstgöring, av allt att döma jägare och andra elitsoldater med erfarenhet av sabotage och ränker kring den koreanska gränsen. Därför lär Kursk rensas på ukraïnsk materia tämligen fort när motiverade krafter anländer.

Motivet i fråga är att dessa härdade soldater vid hemkomsten, om man överlever, kan räkna med att upptas i den övre medelklass som i Nordkorea lever ett tämligen hyggligt liv. För Gim är veteransoldater av stort värde, då de stärker Nordkoreas militära förmåga i den utdragna konflikten med syd, och han kan säkert tänka sig att skicka än fler om utfallet är gott.

Tankar har framförts om att koreanerna säkert kommer att «hoppa av» till Ukraïna och västmakterna, men man kan förutsätta att regimen i Pyeongyang har hållhakar på knektarna i form av familj, flickvänner och annat. Det är ändå Nordkorea vi pratar om.

Men som en säkerhetsåtgärd kommer man nog ändå att ha kvar koreanerna på ryskt territorium för att bevaka och säkra den ryska gränsen, medan ordinarie ryska förband avancerar i Ukraïna. Därmed undviker man även eventuella förvecklingar, exempelvis att Nato skulle få för sig att det nu vore legitimt med västtrupp i Ukraïna.

조선인민군 (Joseon inmingun) eller Nordkoreas folkarmé.
Kategorier
Asien Korea Kultur Språk

Nobelrepresentation

Det tog 123 år, men nu finns Korea och det fantastiska koreanska språket äntligen på kartan även med avseende på Nobels litteraturpris. Detta sedan Akademiens ständige dörröppnare förkunnat att Han Gang (한강) erhåller priset 2024, till den självutnämnda kulturelitens totala förvåning.

Inte heller i år blev det Can Xue, men väl en kvinnlig östasiatisk författare, och de är alltid roliga att läsa. Han Gang har jag aldrig läst, men vet att det kommer att bli underhållande när jag nu skrider till verket att plöja några av hennes verk.

Sedan några år tillbaka jobbar jag mig igenom nobelpristagarna bakåt i tiden, men det är en grannlaga uppgift som kommer att ta än fler år i anspråk, särskilt vid parallell läsning av en stor mängd annan litteratur. Varje nytt nobelpris innebär således ett litet avbräck i rutinen.

Verk av Han Gang (한강).

Det här med representation är ett tema som ständigt är aktuellt, särskilt avseende könsfördelningen bland pristagare, i vart fall för den radikalfeministiska vänstern och dess mediehus, från statstelevisionen till penisstorlekstabloiderna. De kan då glädja sig med att kvinnorna faktiskt leder under 2020-talet med 3–2, även om man allt som allt bara har kammat hem 18 av 121 litteraturpris, eller 15 %.

Vad pristagaren har mellan benen är dock helt oviktigt, och meritokratin är den enda parametern av intresse. Här finns en del biologiska faktorer som har bäring på elitens komposition i könsmässigt hänseende, och dem kan man inte bortse från. Den dag Nobelpriset låter kvotera in förment förfördelade grupper tappar man anseendet helt och hållet. Det sagt finns inget alls som hindrar kvinnlig dominans i just litteratur, då kvinnor generellt har bättre språkförmåga.

Representation är ändå inte oviktigt, och en mer relevant sådan avser härkomst, kultur och språk. Man kan kanske förvänta att ett svenskt, europeiskt och västligt pris har en viss bias som resulterar i viss överrepresentation av svenska, europeiska och västliga priser, men i ett globalt tidevarv blir den snedfördelningen allt mer belastande för Akademiens vidkommande, särskilt när den är så grotesk till omfattningen.

Det är således inte bara koreanska som har misshandlats av Akademien, utan även hindi/urdu med dess 415 miljoner talare, vietnamesiska (85 miljoner), persiska (62 miljoner) med många fler. Dessa kulturer skulle alltså inte ha frambringat ett enda författarskap värdigt ett nobelpris.

Språklig representation bland litteraturprisen.

Statistiken berättar att 112 av 121 priser (92.6 %) omfattar litteratur på indoeuropeiska språk, medan språkfamiljen i sig täcker 45 % av världens befolkning. Överrepresentationen är således 2.3-faldig. Inom familjen är det inte oväntat germanska språk som dominerar med 61 priser (50.4 %), med en överrepresentation om 7.8 gånger. Nederländska är dock av någon märklig anledning inte representerat.

Romanska språk samlar 35 priser (28.9 %), vilket är en överrepresentation om 2.4. Därefter följer baltoslaviska språk med 13 priser (10.7 %) och 3.1x, grekiska med 2 priser (1.7 %) och 9.8x överrepresentation, samt bengaliska med ett enskilt pris (0.8 %) och en underrepresentation om 0.68x. Även uraliska språk med 2 priser (1.7 %) och 5.3x är överrepresenterade, tack vare Finland och Ungerns respektive priser.

Det enda språk som i statistisk mening är välrepresenterat är Japan, med 2 priser (1.7 %) och 1.03x. Med Han Gangs pris för i år hamnar koreanska på 0.86x underrepresentation, men om Sydkorea skulle kamma hem ännu ett pris, blir det istället en överrepresentation.

Bland underrepresenterade språk finner vi utöver hindi och persiska framförallt kinesiska, med hela 0.087x i underrepresentation. Siffran innebär att det skulle krävas 11.5 gånger fler pristagare för att kinesiska skulle nå paritet med 1x, eller sammanlagt 23 pris istället för de 2 som faktiskt har delats ut.

Jämför vi istället med svenskans 7 priser (5.8 %) och 42x i överrepresentation, skulle det krävas 960 kinesiska pristagare för att matcha det svenska litteraturundret. Ett annat sätt att uttrycka detta är att det svenska litteraturområdet enligt Akademiens synsätt är 480 gånger mer relevant än det kinesiska, vilket nog inte har så mycket med verkligheten att göra. Än mer prekärt är saken för de indoiranska språken, som är 945 gånger mindre relevanta än det svenska, med ett enda pris (Rabindranath Tagore, 1913, bengaliska).

Eftersom detta är Asiens århundrade borde vi därför framgent se en strid ström av asiatiska författare erhålla litteraturpriset, och om det huvudsakligen är kvinnliga författare slår man två representationsflugor i en smäll.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik

Ishiba ny ultranationalistisk shōgun

Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.

Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.

Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.

De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.

Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.

Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.

Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.

Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.

Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.

Kategorier
❤️ Japan Kina Korea Kultur Musik

❤️ 에스파 æspa

K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.

Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.

Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.

I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.

Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.

Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.

En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Förlegat men farligt Nato

En sjuttiofemårig allians under informell ledning av en åttioettårig senildement US-president illustrerar ganska väl Natos tillstånd som en förlegad organisation. Den borde ha pensionerats efter kalla kriget, men istället tog man tillfället i akt att expandera med nya medlemmar från det forna sovjetblocket.

En titt på kartan ger en ganska kuslig bild av denna expansion, som skedde trots muntliga löften till Gorbatjëv om motsatsen. Den svaga ryska federationen kunde emellertid inte göra så mycket annat än att titta på när land efter land anslöts till Nato, och i stort utgjorde det inte heller något problem för Moskvas säkerhet. Man hade större problem med att få ordning på ekonomi och en begynnande demokrati under neokonservativ chockterapi.

Av kartan framgår emellertid också att Belarus och Ukraïna utgör mer geopolitiskt strategiska territorier, och det blir än mer uppenbart när man tar hänsyn till terrängen i området, som erbjuder flacka partier för truppförlyttning vidare mot Moskva. Vitryssland och Lillryssland är därtill ryska kulturella och historiska kärnområden, till skillnad från forna satelliter och buffertstater som baltländerna.

Därför kommer Kreml aldrig att släppa taget om Ukraïna, och även om Väst bångstyrigt inte vill ge upp sin massiva investering i att frikoppla Ukraïna, kommer det helt enkelt aldrig att ske att Ukraïna blir medlem i Nato. En eventuell ukraïnsk rumpstat, om en sådan blir fallet efter kriget, kan möjligen upptas i Europeiska unionen, om man någonsin kan komma tillrätta med den egna korruptionen och ekonomin.

Kartan punkterar även effektivt tesen om det ryska «hotet», och Sleepy Joe har förstås alldeles rätt när han hävdar att Nato i dag är starkare än det någonsin har varit. Ryssland varken kan eller vill angripa något land i Nato eller för den delen något annat land utanför dess berättigade intressesfär.

Allra minst har Ryssland intresse av att invadera Sverige, eftersom man dels inte kan hålla territoriet, och dels först måste ta Baltikum och Finland. Att Sverige sjuttiofem år efter alliansens bildande upptas som medlem är därför århundradets västgötaklimax, helt enkelt ett uruselt skämt som får oss att framstå som imbecilla och efterblivna amerikanska marionetter.

Sveriges säkerhet är inte och var inte hotad av Ryssland, men kan mycket väl bli om det fullskaliga kriget bryter ut, då vi nu har gjort oss själva till måltavlor genom att erbjuda USA en korridor till Ryssland. Det enda som har åstadkommits härvidlag är att stärka politiska egon, och den korte Kristerssons mindervärdeskomplex får nu fullt spel när han får leka med de stora grabbarna.

Allianser är farliga företeelser, vilket vi har sett i en rad historiska episoder, inte minst första världskriget som med automatik involverade allierade som fallande dominobrickor. Allianser är också en typiskt europeisk företeelse, medan länder som Kina helt enkelt inte ingår sådana.

Natos ambition att vidga sitt verksamhetsområde till «Indopacifien» är därför illavarslande, för att det bidrar till att militarisera och destabilisera en region som länge har haft fred under Pax sinica. Att engagera de amerikanska kolonierna Sydkorea och Japan i sådan allians är således vanvett, och särskilt att åter släppa loss den japanska terriern efter sjuttio år under pacifistisk konstitution.

Japan har aldrig hotats av grannländer, med undantag för två misslyckade mongoliska invasionsförsök, men däremot självt ställt till med omfattande kaos genom återkommande invasioner av Korea och sedermera även Kina och större delen av Öst- och Sydöstasien. Till skillnad från Tyskland har Japan aldrig riktigt sonat sina krigsbrott, och ser sig alltjämt som förmer än andra.

Kina är möjligen en buffel i regionen, men knappast ett hot mot någon i vedertagen mening. Kina är snarare garanten för fred och stabilisatorn för ekonomisk tillväxt, men med västlig intervention i form av allsköns pakter som Quad, Aukus och nu en antydan om ett Nato vidgat till Östasien blir effekten bara ökade spänningar och risk för storkrig.

Man ska här komma i håg att Washington inte har regionens stabilitet och välgång för ögonen, utan främst vill kontrollera och dominera Kina, en ambition i vilken man har sällskap av Tokyo. USA tar gärna ett krig om Taiwan, medan ett sådant skulle vara förödande för Östasiens vidkommande.

Men just därför kommer övriga länder i regionen att nobba samarbeten av sådant slag, och man kommer överhuvudtaget inte att ta ställning. Som forna västerländska kolonier förstår man att Väst har dolda motiv för sitt agerande. Som av en händelse är det också därför man inte tar ställning i konflikten i Ukraïna, för att den för världen i övrigt framstår som typiskt geopolitisk till sin natur, det vill säga att Väst nyttjar Ukraïna instrumentalt för andra syften än att värna lillryssarna.

Väst släppte aldrig sin kolonialistiska ådra, utan tog bara en kort paus. Man vill ha fortsatt total världsdominans med ett Nato i «Indopacifien».