Kategorier
Kultur Politik Teknik Vetenskap

Sojavänsterns betahannar klimathetsar

Att det främst är överviktiga omegasexkärringar i klimakteriet samt unga vegankvinnor med ätstörningar som «brinner» för «klimatet» är förstås ingen nyhet, men notoriska Aftonbladet drar nu saken ett steg längre, nämligen genom att hävda att det i själva verket är «omanligt» att strunta i klimatet.

Man jämför med forna tiders «plattfotsbrigad», vars medlemmar på falsk grund sökte frisedel under förespegling av att lida av någon åkomma som hindrar utförandet av värnplikten. Den underliga liknelsen består i att «klimatfördröjare» bland män har en motsvarande hållning visasvis «klimatet», att man gärna pratar om fenomenet men inte har några «seriösa planer» på att minska utsläppen.

Vi gigachads på högerkanten har nämligen bara kärnkraft som svar på dessa de yttersta frågorna, enligt ledarskribenten. Det är också vi män som står för utsläppen, äger industrierna och så vidare, och allt är därför männens fel. Allra helst de vita männen, som per vänsterns arvssynd är rasistiska, sexistiska, homofoba, transfoba och alltså även klimatofoba.

Vi alfa- och sigmahannar borde tvärtom se det som en moralisk plikt att gå i bräschen för «vår största kris någonsin», enligt (för)ledarskribenten, nämligen för att vi machomän ser det som dygdigt att «skydda familj och fosterland». Men istället för att ge sådant skydd mot «översvämningar och torka», ägnar vi vår tid åt att håna miljömuppar…

Den som sa’t han var’t, och pamflettskrivaren ägnar sig alltså på samma sätt åt att håna verkliga män i högern för att de inte gör gemensam sak med sojavänsterns betahannar, som gör sällskap med omegasexkärringarna och veganerna i extremvänsterns klimatagenda.

Men till skillnad från sagda gen Z-freak kunde vi riktiga män inte bry oss mindre om de muspip som emanerar från klicken i fråga, även om vi blir storligen vreda över att dessa pajasar och uppmärksamhetshoror förstör konst och limmar fast sig på vägar och föremål och därmed utgör fara för allmänheten.

En mer intressant fråga är vad puckot till skribent tror den enskilde virile mannen skulle kunna göra, om vi för ett ögonblick antar klimatagendan som relevant. Ansluta oss till Heliga Klimat-Gretas rörelse och sabotera än mer? Bli veganer? På vilket sätt hindrar det framväxten av nya kinesiska kolkraftverk eller tillväxten av tre miljarder fler koldioxidutsläppande afrikaner innan århundradets slut?

Angående «seriösa» bidrag har vi i Aftonbladets toxiska demagogi aldrig sett prov på sådana, exempelvis hur dessa sojaskribenter tänker sig att upprätthålla en befolkning om elva miljarder utan förtätning i storstäder, vars blotta existens är en fossil historia från början till slut, givet att dess infrastruktur i form av stål, betong och plast inte kan produceras utan fossila bränslen.

Visserligen kan man bygga elbilar – av det snitt som initiativrika högermän som Elon Musk producerar – men varje sådant fordon (multiplicerat med några hundra miljoner per år) tar i anspråk väldiga resurser i form av mineraler och energi, vilket lämnar djupa avtryck i både miljö och klimat. Det blir alltså ingen klimatreducering på totalen av en sådan omställning, särskilt inte om basbehovet av energi inte är garanterat av stabila energislag som kärnkraft utan istället drivs av polsk kolkraft.

Istället för att antagonisera «högermän» och därmed bidra till polarisering som inte ett jota för situationen framåt, bör Jalalian och de andra inkvoterade elementen till låtsasskribenter studera vad vi i den klimatrationella falangen egentligen hävdar, vilket är en helt annan sak än att «strunta» i klimatet.

Det är visserligen riktigt att vi lämnar därhän Klimat-Greta och vänsterns klimathysteri, och vi delar inte riktigt synen på att uppryckelsen är nära förestående eller att jorden riskerar att gå under på grund av uppvärmning, helt enkelt för att data motsäger sådant apokalyptiskt dårpladder. Ja, även IPCC:s Jim Skea hävdade detta härförleden, vilket dock förstås undertrycktes i statsteve och andra vänstermedier.

Allra minst riskerar Sverige negativa konsekvenser i netto, och det är snarare så att fördelarna väger över markant när större ytor öppnas upp för odling och liv under en längre period av året, även om det kan skvalpa mer. Varför skulle en patriot och nationalist gå emot en sådan utveckling, givet att det överhuvudtaget vore möjligt?

Men för den skull ignorerar vi inte det faktum att uppvämningen kommer att medföra en del konsekvenser, främst i form av ökad havsvattennivå och mer energirikt väder. Det är emellertid effekter som sker under generationer och därför är fullt hanterbara, och i grunden är det synen att jorden är evigt stabil som är fullständigt skev – vi har alltid tvingats anpassa oss efter naturens ständigt föränderliga förutsättningar.

De metoder vi förespråkar är emellertid inte att förstöra konstverk eller limma fast sig på biljardbord och fotbollsramar, utan att bedriva vidare innovation, inte minst för att överkomma problemen med fossilberoende i framställning av betong och stål, civilisationens primära beståndsdelar. Det är så verkliga män gör, nämligen att angripa problemen och komma med lösningar istället för att limma fast de sojainfesterade manstuttarna på en glasmonter för att göra ett meningslöst statement.

Även konstgödsel, som hälften av världens befolkning beror av, kan inte framställas utan metan, varför det är en angelägen uppgift att forska kring sådana metoder. Det är förstås vad Klimat-Greta borde ha tagit sig an, istället för att skolka och stå där med sitt fåniga plakat, i vart fall om hen hade haft en mer seriös inställning.

Andra forskningsfält rör givetvis fusionsenergi och metoder för att nyttja äldre kärnavfall i modernare bridreaktorer som turbo. Energibehovet kommer nämligen inte att minska, utan tenderar att öka exponentiellt, även med en stabil befolkningsnivå. Gärna brutal utbyggnad av sol, vind och vatten, men det kan bara ske under en stabil grund av traditionell kärnenergi, tills vi har kraftigare verktyg i fusion.

Slutligen har vi befolkningskomponenten, den elefant i rummet ingen vill prata om, men som är av fundamental vikt om man verkligen menar allvar med att få ned utsläppen. Så länge den diskussionen inte förs, även i underlivsmedier som Aftonbladet, kan vi nog strunta i vänsterns klickbeten och allmänna tramsande om «klimatkrisen».

Kategorier
❤️ Film Korea Kultur

❤️ 김민희 Gim Minhui

Det hände sig en gång att jag såg filmen Winter’s Bone (2010), och så att säga «upptäckte» Jennifer Lawrence, det vill säga att prestationen gjorde ett habilt och permanent intryck. Inte bara på mig, utan på de flesta åskådare, och det är ju så stjärnor manifesteras.

Samma sak gäller många andra figurer, exempelvis 김Gim민희Minhui (eller «Kim Min-hee» med nordkoreansk stavning), vars minimala uttryck avslöjar en särskilt sällsynt förmåga att gestalta känsloyttringar med miner, ögonspel och andra attribut.

Moby Dick (모비딕) (2011)

Bakgrunden är som vanligt ganska brokig, och vägen till toppen har ingalunda varit spikrak, utan kantad av hårt arbete, misslyckanden och stegvisa framgångar. Very Ordinary Couple (연애의 온도, Yeon-ae-ui ondo) (2013) är en sådan milstolpe, och ger ett smakprov på Gims talang för relationsdramer och förmåga att ta ut svängarna.

Very Ordinary Couple (연애의 온도) (2013)

I No Tears for the Dead (우는 남자, Uneun namja) (2014) besätter hon istället den mer passiva rollen som måltavla för en professionell lönnmördare, i en typiskt koreansk miljö av besinningslöst våld, och ger därmed prov på en annan sida.

No Tears for the Dead (우는 남자) (2014)

För svenskar och västerlänningar i gemen är emellertid Handmaiden (아가씨, Agassi) (2016) det verk som sätter Gim på världskartan, och det med ganska ordentligt besked. Filmen betraktas allmänt som ett mästerverk, trots en tämligen erotisk och emellanåt pornografisk estetik som inte brukar tilltala västerlandets radikalfeministiska vänsterkotteri.

Handmaiden (아가씨) (2016)

Efter en sådan prestation kunde man tycka att rollerna skulle trilla in från alla håll och kanter, men ingen blir profet i sitt eget land. Särskilt inte om man har en relation med en tjugotvå är äldre gift man med barn, nämligen regissören 홍Hong상수Sangsu. Det traditionella koreanska samhället rynkar gärna på näsan åt sådana ickekonforma förhållanden, och straffar därför avfällingen.

La caméra de Claire (2017)

I Väst kunde man inte bry sig mindre, och därför har priserna och den goda kritiken fortsatt trilla in, även om Gim Minhui därefter uteslutande har arbetat tillsammans med Hong, som kan förstås som en koreansk motsvarighet till Ingmar Bergman och liknande regissörer med existens, relationer och realism som teman.

On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자) (2017)

Gims senare karriär består således i mer stillsamma, smala och seriösa verk, som inte alltid är lika publikfriande, men mumma för cineasten och finsmakaren, som La caméra de Claire (2017), The Day After (그 후, Geu-hu) (2017) och On the Beach at Night Alone (밤의 해변에서 혼자, Bamui haebyeoneseo honja) (2017), där den sistnämnda resulterade i en silverbjörn för Gim vid Berlins filmfestival.

The Day After (그 후) (2017)

Gim Minhui kan för all del fortsätta det täta samarbetet med Hong, varvid paret blir en koreansk motsvarighet till 贾Jia樟柯Zhangke med fru ❤️ 赵Zhao涛Tao, det vill säga ett radarpar vars summa är större än de enskilda delarna och vars verk bildar en särskild genre.

The Woman Who Ran (도망친 여자) (2020)

Men den här kvinnan är ämnad åt något större, och det är på tiden att hon får pröva vingarna i mer prövande roller framöver. Korea slänger bort sin nationalklenod över skvaller och moral istället för att ytterligare vässa sin produktion.

Kategorier
Indien Kina Kultur Politik Religion Språk

Bharat: kolonialismens bojor

Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.

Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.

Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.

Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).

Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.

Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.

Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.

Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.

Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.

Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).

Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.

Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.

Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.

Kategorier
Filosofi Hälsa Japan Kultur Politik Vetenskap

Livselixiret socker?

Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.

Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.

Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.

I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.

Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.

Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.

Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.

Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.

Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Skammens Andersson

Den frihetliga vänstern gick en gång i bräschen för att införa ett visst mått av yttrandefrihet i Sverige, bland annat genom att avskaffa förbudet mot pornografi. Även blasfemilagar undanröjdes och ersattes med en lag om trosfrid, som i sin tur skrotades till förmån för den mer tveksamma hetslagen.

Därefter har utvecklingen i allt reverserats, och det är paradoxalt samma vänster som har drivit på, bland annat genom att angripa just pornografi, men framförallt genom att nyttja lagen om hets mot folkgrupp som ett universalverktyg att systematiskt stänga ned uttrycksfriheten, tillsammans med ständiga angrepp mot grundlagen.

Vänsterdemagogen Andersson förordar således att även koranbränningar ska omfattas av hetslagen, och motivet tycks vara den sedvanliga populistiska ansatsen att angripa Sverigedemokraterna mer än att lösa ett konkret samhällsproblem. Det våta fingret är ständigt uppe i luften: hur kan vi bäst sabotera för Åkesson?

Argumenten blir därefter, och speglar den danska hållningen om att det blott är «en lille flok» som bränner koraner, att det rör sig om en ytterst liten minoritet vars uttryck man enkelt kan inskränka, enkannerligen då det er jo ganske få personer på den yderste højrefløj, der brænder koraner af.

Anderssonskans variant på samma tema är att det «ju» inte är svenska folket som har rest sig upp för att bränna koraner, utan att det «ju» bara rör sig om två enstaka personer, vilkas yttrandefrihet man med enkelhet kan kväsa för majoritetens båtnad.

Men yttrandefrihet existerar alltså inte för majoriteten, utan för att en minoritet ska kunna uttrycka för majoriteten obekväma utsagor, exempelvis en socialistisk agitator i 1800-talets högborgerliga Sverige. Agitatorn i fråga är här en enda person, men representerar väldigt många fler än sig själv, på samma sätt som en enstaka ledarskribent vid en tidning förfäktar mångas åsikter.

På samma sätt är det med agitatorn Salwan Momika, vars modiga uttryck för religionskritik stöds av en månghövdad skara, en betydande minoritet av yttrandefrihetens, sekularismens och den verkliga liberalismens vänner. Tystar man Momika, täpper man även igen alla andra kritiker på en och samma gång, inte minst den diaspora av verkliga flyktingar som tar sin hand från den totalitära ideologin islam.

Det är en förbannad skam att Anderssonskan inte har intellektuell kapacitet att inse dessa större sammanhang, utan söker nyttja händelsen för futtiga inrikespolitiska duster om inget alls. Socialistledaren borde begrunda partiets rötter och betrakta yttrandefriheten i ett betydligt vidare sammanhang.

Min flagga är yttrandefrihetens.