Kategorier
Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Taiwan

Idealet Elon Musk

Naturligtvis inga jämförelser i övrigt, men jag upplever en allt större själsgemenskap med Elon Musk, med allt fler beröringspunkter i vår respektive åskådning och åsiktsflora. Vi hör för övrigt till samma generation (X) och har dessutom ungefär samma fula utseende, även om det nog inte har så mycket med saken att göra.

Exempelvis har han en syn kring Kina och Taiwan som avviker från den gängse i Västvärlden och mer minner om min, nämligen såtillvida att han prisar den kinesiska regeringens ekonomiska politik samt menar att Taiwan borde bli en särskild administrativ region (SAR) i Kina likt Hongkong. Här menar en del att han mest är ute efter att smickra sig till fördelar för Tesla i Kina, men å andra sidan finns det en hel del som talar emot den tesen.

Häromdagen kvittrade han att den ungerske spekulanten George Soros påminner om skurken Magneto, och att hans intentioner knappast är goda, utan att han tvärtom vill rasera civilisationens kitt. Soros hatar mänskligheten, som han skrev, och för vilket han omedelbart fick en skur ovett från de gängse socialliberala kanalerna, som naturligtvis anklagade honom för «antisemitism».

I en intervju försöker en wokejournalist förstå varför Musk ideligen torgför utsagor som kan reta potentiella Tesla-köpare eller aktieägare i Twitter, varpå Musk efter en lång konstpaus försvarar sin frihet att säga vad han vill, även om det kostar honom pengar och makt. Just den omständigheten att han frenetiskt hävdar denna frihet samt även tillämpar den är bevis för att vi kan ta honom på orden.

Det är för övrigt en märklig omständighet att man i samtiden anses behöva ta ständig hänsyn till hur andra kan uppleva och tänka kring det man säger, och att man därmed i praktiken är förhindrad att säga sin mening såvida den inte fullt ut rimmar med den politiskt korrekta i åsiktskorridoren. Vad ska vi med «liberal demokrati» till om vi inte kan utnyttja de «liberala friheterna» fullt ut?

Wokevänstern har här opponerat sig mot begreppet kancelleringskultur, och benämner det istället «konsekvenskultur», det vill säga att det får «konsekvenser» om man yppar ting som avviker från partilinjen eller det offentligt påbjudna, exempelvis att man blir förklarad persona non grata i debatten, blir av med sin anställning eller kanske till och med förlorar sitt bankkonto om man engagerar sig sverigedemokratiskt eller liknande. Men vad är egentligen skillnaden från motsvarande «konsekvenskultur» i forna Sovjetunionen?

Musk har här förstås en avgjord fördel i att vara tämligen oberoende i så måtto att han är omåttligt rik och därmed har råd att inta en sådan frihetlig position, men det vanliga är emellertid att den sortens entreprenörer infogar sig i den strömlinjeformade mittfåran i syfte att inte väcka ont blod och därmed äventyra affärerna, typ Tim Apple och dennes vedervärdiga PK-dravel.

Men därmed blir han även ett föredöme och en galjonsfigur för oss kvarvarande frihetsliberaler (till skillnad från rättighetsliberaler), utöver att han utövar ett visst inflytande genom sin pionjärverksamhet i SpaceX, Tesla med mera. Twitter passar inte in i Musks entreprenörskap, utan är en mer personlig affär som bottnar i ideologi av frihetlig karaktär, nämligen för att han avskyr den censur och kancelleringskultur som präglar sociala medier och nätet i stort.

Därmed inte sagt att allt vad karln säger är vettigt, exempelvis knäppa konspirationshypoteser kring utomjordisk konstruktion av Egyptens pyramider, eller att han skulle vara något slags universalgeni. Men i det stora hela har han en tämligen nykter och realistisk åskådning kring stort och smått, och är i det avseendet just det slags föredöme världen är i så stort behov av i dessa synnerligen skruvade tider.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tänka fritt eller rätt?

Till författaren Thomas Thorild skrivs citatet tänka fritt är stort, men tänka rätt är större, som även pryder ingången till en hörsal vid Uppsala universitet. Anföringen kommer i sin tur från «avhandlingen» Rätt, eller alla samhällens eviga lag (1794), i vilken Thorild delibererar tidens upplysningsfilosofiska strömningar med fokus på Montesquieus tankar i ämnet.

Det är en snurrig historia som skulle få en modern gymnasiestudent att rodna av skam, och Thorilds förliberala tankar om frihet och sanning är inte välutvecklade. Han tycks i själva verket mena att det «rätta» består i att verka för det «goda» i någon mening, nämligen i en kollektivistisk anda på det att var och en kommer i åtnjutande av tankearbetets frukter. Det «rätta» är det dygdiga, det gudfruktiga och det goda, det vill säga en typisk moralkaka.

Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.

Devisen har kommit att spegla en falsk dikotomi kring tankens frihet, varvid många har nyttjat citatet i syfte att förespråka frihet framför påbjuden sanning. Ty att en tanke är rätt innebär att den värderas av någon entitet, kanske en makthavare av något slag.

Falsk, ty i själva verket har tankens frihet aldrig premierats i vårt land, där istället ortodoxi och konformism har varit allenarådande. Detta inses enkelt genom att betrakta grundskolans och gymnasiets läroplaner, vilka intermittent utökas med allt fler tämligen detaljerade värderingar att överföra på eleverna i fostran och indoktrinering, men som bara i en kort passus nämner «kritiskt tänkande».

Sådan värdeöverföring grundades tidigast i kristendomsundervisning, på det att barn måtte skolas i sedlighet och en god moralisk uppfattning, men har sedermera antagit en mer sekulär form av att respektera statsskicket (det vill säga demokratin), allas lika värde och så vidare, för att på senare år accentuera begrepp som mångfald och hållbarhet kring vilka tänkandet måste ske. Det är ett hårt riggat ramverk som inte ger utrymme för så många fria tankar, utan bestämt placerar tankeverksamheten i vänsterns mallar.

Saken är vidare övertydlig i den allmänna debatten, där en kväljande åsiktskorridor upprätthålls för viktigare frågor av just det slag som präglar värdeöverföringen i skolan. Det är av det skälet vi har haft en strid om migrationen i ett par årtionden, där den tongivande sidan har borrat ned huvudet i sanden och istället framhållit värdegrunden utan att fundera så mycket kring konsekvenserna.

Den som har tänkt annorlunda (det vill säga fritt) har smetats ned med tillmälen av olika slag, samt mer eller mindre motats bort från såväl debatten som samhället i stort, med angiveri som en synnerligen obehaglig ingrediens. Samma fenomen yppar sig i den överideologi kring klimatet som nu har etablerats, där man inte alls är fri att ifrågasätta huruvida det föreligger en «klimatkris», utan i så fall ska misstänkliggöras och förlöjligas under begrepp som «klimatförnekare» och andra pejorativa uttryck.

Maximen i fråga har inte heller någon tillämplighet vid det universitet den dekorerar, och inte heller i den högre utbildningen i stort, ty även universitetsväsendet präglas av tung postfaktisk materia som genusvetenskap som genomsyrande överideologi för hela verksamheten, samtidigt som identitetspolitiska strömningar bland studenter och lärare inte medger en friare diskurs, utan kräver «trygga rum» samt att obekväma åsikter och fakta hålls på behörigt avstånd.

Under så tung ortodoxi kan ingen ny och banbrytande vetenskap kläckas, eftersom den fria tanken då är kvävd i sin linda. Bara det redan tänkta är då möjligt, vilket lägger tung sordin på kreativiteten. Den fria tanken är en förutsättning för att småningom kunna tänka rätt, exempelvis under den vetenskapliga metodens ramar snarare än vänsterkotteriets politiska överideologi.

Med det menas inte att man ska slopa värdeöverföring och fostran i skolan eller låta anarki bryta ut vid universiteten eller i samhället i stort, men att toleransen för oliktänkande måste bli betydligt vidare. Den som tror sig tänka rätt har nämligen inget att frukta av att i debatt stöta och blöta sina åsikter med meningsmotståndare som tänker fritt, utan det är faktiskt bara så vi kan ta oss framåt.

Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större
Kategorier
Asien Indien Kina Kultur Politik

Vackra desikvinnor och äckliga indiska män

Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.

Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.

Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.

Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.

Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.

Palki Sharma är förstås en skön och tilldragande desi, men så är hon också indoeuropé och medelklass.
Kategorier
Buddism Kina Kultur Politik Religion Tibet

Pederast lamaistisk kultur

Dainzin Gyaco, den 14:e tibetlaman, hamnade nyligen ånyo i blåsväder, då han offentligt gav utryck för pedofila böjelser genom att begära att en liten pojke skulle «suga hans tunga». Eftersom händelsen inträffade i indiska Dharamsala föreligger förmodligen inget straffansvar, då den indiska kulturen är ökänd för dess såväl pedofila som misogyna karaktär.

Samtidigt är det inte en isolerad händelse kring den åttiosjuårige och i prostatacancer döende laman, utan är en karakteristisk företeelse i tibetansk buddism. Munkar och andra i traditionen har att avlägga ett kyskhetslöfte, och hamnar därmed i samma prekära situation som katolska präster i den europeiska kristna traditionen, nämligen att man inte har något naturligt utlopp för sin sexualitet utöver den likaledes förbjudna självbefläckelsen.

Fenomenet är inte begränsat till tibetansk buddism, utan förekommer sporadiskt även i den renodlade mahayanatraditionen i Kina, Japan och Sydkorea. Men den tantriska vajrayana som är karakteristisk för lamaismen i kombination med feodal livegenskap av det slag som praktiserades i det «fria Tibet» 1912–1950 efter dynastin Qings fall accentuerade företeelsen.

Dainzin Gyaco pekades ut som lama redan i tvåårsåldern, och har således aldrig knutit band med det täcka könet, och har förmodligen aldrig haft något könsligt umgänge med en kvinna. Återstår således pojkar i hans hägn, lätta byten som enkelt kan övertalas att tjäna ett högre syfte.

Celibat är normen för den som viger sitt liv åt buddism i klosterväsendet, men samtidigt förespråkar samma lära en form av tantrisk sexualitet med «sexuell yoga» för att uppnå buddaskap. Praktiken är emellertid förbehållen de högre kasten i samfundet (naturligtvis). Tantrasex avser dock den naturliga formen mellan man och kvinna, och inte mellan man och pojke, och det finns ingen buddistisk text som ursäktar sådant missbruk.

Å andra sidan är föreskriften att avstå från okyskhet inte den enda tibetlaman har brutit mot. Han har som bekant även tagit emot stora summor pengar (bland annat ett nobelpris), och syns i regel bära dyra Rolex-klockor, och därtill medverkar han regelmässigt i underhållningssammanhang omfattande utsvävningar kring mat och dryck. Just ett föredöme för den underklass som kastar sig ned på marken mil efter mil under vallfärdelse till Lhasa.

Lyckligtvis ska laman snart dö, varvid en ny tid ska ta vid. En tid då Tibet kan slippa geopolitiska förvecklingar och de påfrestningar som följer, och en tid då en ny lama kan verka i Tibet för tibetanerna. Den laman kommer emellertid inte att utses i indiska Dharamsala, utan i kinesiska Tibet.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Zhongnanhai

Vita huset känner de flesta till, nämligen för att byggnaden huserar Förenta staternas president, även om komplexet i sig inte kvalar in på topp tjugo i storlek bland statschefers residens. Ytan är bara runt 5 000 kvadratmeter, med ett sammanlagt värde om närmare 400 miljoner kronor.

Okunnighet är salighet, och därför känner de flesta inte till så många andra kåkar av samma snitt, naturligtvis med undantag för Kreml (plats 9, 275 000 m²), Elyséepalatset (plats 20, 78 000 m²), och kanske möjligen även japanska kejserliga palatset (皇居 / Kōkyo, plats 5, 1 150 000 m²).

Däremot är indiska Rashtrapati Bhavan (plats 4, 1 300 000 m²) mer okänt, likväl som Qaṣr al-Waṭan (plats 3, 1 500 000 m²) i Förenade arabemiraten. Helt säkert känner man dock till tvåan på listan, svenska Drottningholm med 1 624 000 m², men det är alltså inte ett presidentpalats eller liknande, utan monarkens boning sedan fornstora dagar – Sagerska huset fyller funktionen som statsministerns bostad, och är som en friggebod i sammanhanget.

Satellitbild över centrala Beijing. Vidare på den stora avenyn Chang’anjie (长安街) finns shoppingstråket Wangfujing (王府井) öster om Gugong (故宫).

Det allra största komplexet finns som sig bör i Kina, närmare bestämt i Beijing. Namnet Zhongnanhai (中南海) fyller samma roll som Vita huset och Kreml att beteckna regeringen i sig, men är ursprungligen en kejserlig trädgård strax väster om Kejserliga palatset Gugong (故宫) eller Förbjudna staden (紫禁城, Zijincheng), med anor från 1100-talet (dynastin Jin, 1115–1235).

Ytan är inte mindre än 3 400 000 m², med ett angett värde om 400 miljarder kronor, det vill säga tusen gånger mer än Vita huset. Området domineras av de två hav (海, hai) som är konstruerade i parken, nämligen Södra havet (南海, Nanhai) och Mellersta havet (中海, Zhonghai), varur namnet härleds. Xi Jinping själv lär bo på ön i Södra havet.

Beihai (北海)

Man kan här räkna ut att det även finns ett nordligt hav (北海, Beihai), vilket mycket riktigt är namnet på turistparken norr om regeringskomplexet. Men det finns ännu ett sjökomplex norr därom i form av Shichahai (什刹海) eller de tio templens hav, ett område som präglas av febrilt festande nattetid och turistliv dagtid, omfattande just tio tempel av olika inriktning. Attraktionerna ligger tätt i Beijing.

Shichahai (什刹海)

De flesta svenskar och västerlänningar är nog mindre bekanta med Zhongnahai, och förväxlar det möjligen med ett populärt cigarettmärke med samma namn. Men det är ett begrepp man nog bör känna till, även om området i sig inte är öppet för allmänheten.

Kejserliga palatset Gugong (故宫) med dess entré Tian’anmen (天安门)

I teve visar man vanligen Himmelsfridsporten (天安门, Tian’anmen) in till Kejserliga palatset som symbol för Kina, men den verkliga port man borde visa är Nya Kinas port (新华门, Xinhuamen) någon kilometer väster därom, den entré som leder in till komplexet.

Parken har inte alltid utgjort regeringshögkvarter, eftersom huvudstaden har tenderat att flytta runt genom åren, och under en tid utgjorde den ett allmänt grönområde för allmänheten. Men det är ändå en kontinuitet som präglar Kina från kejserlig till modern tid, och ett plejs som är ägnat att imponera på vem som helst som har den äran att bli inbjuden.

Xinhuamen (新华门) leder in till Zhongnanhai (中南海)