Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Konsensus

Förmodligen föreligger något slags «konsensus» om att 1 + 1 = 2 (i gruppen ℤ av heltal), eller att månen inte är en grön ost, men det uttalas aldrig, eftersom det inte tycks finnas något behov av sådana underliga utsagor. «Konsensus» används istället när man av politiska eller andra skäl vill framhäva en förment vetenskaplig sanning, medan verkliga sanningar inte behöver en sådan förankring i pluralitet.

Den vetenskapliga modellen känner för övrigt inte majoritetsuppfattning som begrepp, utan dröjer sig vid upprepningsbarhet och prediktion samt i viss mån även falsifierbarhet av uppställda hypoteser, på det att den samlade kunskapsmassan kan förenas i en fullständig teori (teori = kropp av fakta och metoder; hypotes = antagande).

I praktiken skiftar majoriteter med generationer, då enskilda forskare inte är särskilt trogna den vetenskapliga modellen, utan stenhårt håller fast vid sina favoritteser, även i ljuset av nya rön. Exempelvis Evariste Galois fick inget erkännande för sina banbrytande studier om den begynnande gruppteorin, och få kunde i förstone fördra Albert Einsteins märkliga relativitetsteori.

Faktum är att man i slutet av 1800-talet hade ett slags «konsensus» om att fysiken var nära nog fulländad, och att det bara fattades enstaka detaljer. Därefter omkullkastades fysiken fullständigt då kvantmekanik och relativitetsteori introducerades och gjorde upp med tidigare modeller.

Relativitetsteorin är fortfarande den mest superba mekanik vi känner, men den är samtidigt oförenlig med den standardmodell som beskriver mikrokosmos, även om båda teorierna är ackurata i furton decimalers noggrannhet inom respektive tillämpningsområde. Samtidigt lider dagens fysik av ett slags «kris» i det att man inte kommer längre, och för att man är i stort behov av ny fysik.

Exempelvis finns ännu bara hypoteser kring det faktum att reguljär baryonisk materia bara tycks utgöra en liten bråkdel av den samlade energin i universum. «Konsensus» här är att det existerar en form av «mörk materia» som visserligen ger gravitationellt avtryck men i övrigt inte samverkar med fotoner eller annan vanlig materia.

Ingen har dock i experiment kunnat påvisa sådan «mörk materia», och den går inte heller att få in i standardmodellens fulländade teoretiska ramverk. «Mörk materia» är helt enkelt en platshållare för ny fysik som man inte vet ett skvatt om. Men det är samtidigt inte den enda hypotesen, utan den har konkurrens från modifierad newtonsk dynamik (MOND) och andra alternativa gravitationsmodeller.

Men i det vetenskapliga samfundet har det numeriska förhållandet mellan anhängarna av respektive hypotes ringa betydelse, och vi ser inte heller rasande debattstrider på mediernas kultur- och ledarsidor om ämnet. Frågan är alltjämt vidöppen, och det är till syvende og sidst den mest anpassningsbara och med data överensstämmande modellen som kommer att avgå med segern, i vart fall i det längre loppet.

Vetenskapshistorien är full av sådana drabbningar, exempelvis gällande kontinentaldriften, som hypotetiserades så tidigt som 1596 (Ortelius) och sedermera fick en mer fyllig framställning 1912 (Wegener), men som avvisades av det vetenskapliga samfundet i brist på en föreslagen mekanism till driften. Minsta barn kan annars se på en karta att kontinenterna passar som bitar i ett pussel, och det är således märkligt hur sent (1950-tal) teorin kom att etableras.

Den mer suddiga medicinska vetenskapen är fylld av samma slags konsensus genom historien, från åderlåtning till moderna och ytterst seglivade moderna doktriner om mättat fett och rött kött som sjukdomsalstrande – det sistnämnda alltjämt gällande överideologi, trots ett prekärt bevisläge som berättar om andra mekanismer.

Inte all vetenskap står på samma hylla, utan det finns en given hierarki i termer av förutsägbarhet, noggrannhet och så vidare, från den mest hårdkokta partikelfysik till den flummigaste genusvetenskap. Här hamnar den unga och interdisciplinära klimatvetenskapen någonstans i mitten av spektrat, och det är typiskt att det är just i en sådan som politisering och polarisering uppstår, på samma sätt som i den medicinska näringsläran.

Man kan alltså inte åberopa «vetenskapen» som en obestridlig källa till sanning och vederhäftighet, eftersom inte all vetenskap har samma prediktiva förmåga, och eftersom även den mest etablerade av vetenskapliga discipliner har grenar med mer skakigt fundament (som «mörk materia»).

På samma sätt kan man inte åberopa «konsensus» inom någon vetenskaplig gren, eftersom sådant inte har vetenskaplig relevans. «Konsensus» ska istället förstås som en politisk term att drämma folk i huvudet med, under den felaktiga föreställningen att vetenskapen står under något slags demokratisk förankring kring någon hypotes (som «mörk materia»).

För övrigt gäller att 1 + 1 = 0 (i den cykliska gruppen ℤ₂ av heltal modulo 2), och även den enklaste av vetenskapliga utsagor kan alltså vara mer komplex än man i förstone tror.

Kategorier
Asien Ekonomi Indien Kina Kultur Politik Religion

Efterblivet Indien nu folkrikast

Indien ska nu ha passerat Kina i befolkningsstorlek, och man lär komma att inneha tätplatsen i flera hundra år om man får tro projektionerna. En topp nås runt 2060 med 1.7 miljarder invånare, varefter storleken minskar på samma sätt som i Kina.

Kina har alltså just toppat ut kring 1.4 miljarder invånare, en storlek som kan komma att halveras till drygt 700 miljoner fram till sekelskiftet. Många spekulerar i hur den demografiska omständigheten påverkar den ekonomiska utvecklingen i de båda länderna, men sambandet mellan demografi och ekonomi är inte riktigt så enkelt.

Befolkningsutveckling i Kina, Indien och Nigeria 1950–2022, plus projektioner fram till 2100 i FN:s medelscenario.

Folkrepubliken Kina och det självständiga Indien etablerades ungefär vid samma tid – 1949 respektive 1947 – med ungefär samma demografiska förutsättningar. Båda var utfattiga nationer i tredje världen, men Kina har numera lämnat det skiktet och avancerat till global medelklass.

Fram till 1978 presterade de båda länderna ungefär lika i ekonomiskt hänseende, trots att Kina var isolerat och hårt sanktionerat, men därefter har Kina ryckt ifrån ordentligt, och ligger stabilt på dubbla den indiska nivån i fråga om bruttonationalinkomst per capita. Utvecklingen sammanfaller med Deng Xiaopings ekonomiska reformer, och har mindre med demografi att göra – den var vid tidpunkten nämligen snarlik i respektive land.

Diktaturen Kina utvecklas stadigt bättre än den korrupta demokratin Indien.

Redan här kan man således punktera tesen att demokratier har bättre förutsättningar till ekonomisk tillväxt. Indien har även en högre nivå av korruption än Kina, trots det demokratiska statsskicket. I ett tidigt utvecklingsskede tycks demokratin istället vara ett hinder, vilket förstås är varför världens demokratier har utvecklats i senare skeden, efter en längre auktoritär period.

En viktigare skillnad är emellertid den filosofiska grunden för statsskicket. Kinesisk konfucianism ligger bakom inte bara utvecklingen i Kina, utan även motsvarande utveckling bland tigerekonomierna i Östasien. Länder som Japan, Sydkorea och Singapore har samtliga en konfucianistisk grund, medan Indien istället vilar på religiös hindunationalism.

Konfucianismen är en meritokratisk lära som betonar vikten av utbildning, därtill under jämlika former, medan Indien istället har ett sadistiskt kastsystem samt inte premierar utbildning, särskilt inte bland kvinnor. Den misogyna komponenten är avsevärd i Indien.

Indien har därför inte bara släpat efter i ekonomisk utveckling, utan även i graden av läskunnighet. Medan Kina har närmast universell nivå av läskunnighet, är en fjärdedel av indier över femton år analfabeter, med övervägande andel bland kvinnor.

Indien är vidare ett höggradigt religiöst land med bittra fejder mellan troende av olika slag, en omständighet som redan har resulterat i avknoppning i Pakistan och Bangladesh. Kina är mer synkretiskt med betoning på buddism och inhemsk folkreligion, under konfucianistisk överideologi sedan åtminstone 1200-talet (så kallad nykonfucianism). Man låter aldrig religionen ta överhanden, vilket är en faktor i de sociala reformerna i Xinjiang.

Det har återigen inte med demokrati eller «kommunism» att göra, utan samma slags samhällsstruktur gäller i övriga Östasien, bland demokratierna i Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan. Det är en historisk omständighet.

En annan tydlig skillnad är hur Kina satsar så oerhört mycket mer på infrastruktur, vilket är en förutsättning för ekonomisk tillväxt. Inte bara i det egna landet, utan även internationellt genom Nya sidenvägen, en investering som kan ses som en framtida pensionsfond i syfte att undanröja de demografiska effekterna av en åldrande befolkning. Det bildningscentrerade Kina satsar också betydligt mer på forskning och utveckling, och Indien lirar helt enkelt inte i samma division.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Kina.

En åldrande befolkning har givetvis ekonomisk påverkan, nämligen eftersom bördan för yngre att sörja för de äldre ökar markant. Men det beror även på hur systemen är utformade, och man har i Kina inte riktigt samma modell som i Väst, vars system bygger på att låna från framtida planerad tillväxt. I Kina faller ansvaret mer på familjen att sörja för de sina än på det allmänna, vilket lindrar bördan något.

Demografisk fördelning mellan unga, arbetsföra och gamla i Indien.

För att Indien ska kunna närma sig Kina måste man således åtgärda bristerna i det indiska systemet. Först och främst måste man förbjuda kastsystemet rakt av och tvinga fram jämlikhet i lag, ty det finns inget mer skadligt för Indien än detta medeltida barbari.

Därefter måste man lägga betydligt mer pengar på utbildning, med betoning på universell skolplikt. Läskunnigheten måste bli universell som i Kina. Vidare måste anslagen mångfaldigas till den högre utbildningen och forskningen, om man ska ha någon som helst chans att hänga med i framtiden, ty Kina kommer bara att accelerera i det avseendet.

Man måste även lära av Kina avseende infrastruktur som en nyckel till ekonomisk tillväxt. Indien är ett skämt med avseende på energiförsörjning, vägnät och tågtrafik, och man kommer aldrig att ta sig över tröskeln om man inte investerar ordentligt, än mindre komma ikapp Kina.

Slutligen finns givetvis en geopolitisk komponent i detta, och man gör bättre i att samarbeta med Kina och se landet som en mentor, snarare än att söka konfrontation medelst lösa pakter med Väst. Indien håller visserligen dörrarna öppna åt båda håll, men man bör veta var man hör hemma, att man är ett asiatiskt land och inte en västdemokrati.

Att vara fiende till USA är visserligen farligt, men att vara dess vän är ödesdigert, som någon uttryckte saken. Man har inget att vinna i längden på att bli en bricka i den amerikanska geopolitiken gentemot Kina, utan måste inse att man har bättre möjligheter till utveckling i harmoni med sin granne, skärmytslingarna i Himalaya till trots.

Der Spiegels karikatyr har kritiserats för att utgöra «rasism», men den är förstås helt träffsäker. Fler människor är ingen garanti för ekonomisk tillväxt och framgång.
Kategorier
Film Filosofi Kina Kultur Vetenskap

Trekropparsproblemet

Science fiction som vi känner genren består vanligen i en grund av amerikanskt snitt, där amerikanska forskare upptäcker något eller leder en expedition av något slag, i nutid eller framtid, för att sedermera rädda världen från utomjordisk invasion. Det är en naturlig utveckling av att stilarten vanligen har amerikanska författare.

Det finns för all del även europeiska motsvarigheter, samt tidigare sovjetiska och nuvarande ryska, medan kinesiska är mer okända. Det hjälper inte saken att kinesiska staten tidigare lade band på sådana framställningar, ett grepp man sedermera har omprövat.

I skärningspunkten av dessa omständigheter har vi här en av de bästa av SF-berättelser i «Trekropparsproblemet» (三体San ti) av 刘Liu慈欣Cixin, en massiv berättelse som alldeles nyligen filmatiserats och släppts fri på en rad plattformar.

Wang Ziwen (王子文) gestaltar den yngre Ye Wenjie (叶文洁) under kulturrevolutionen.

Handlingen är visserligen ickelinjär och ganska komplex, men kokar ned till kontakttemat, att vi upprättar kommunikation med en främmande civilisation, med allt vad det innebär i fråga om farhågor och förhoppningar.

Unikt för denna framställning är emellertid bakgrunden i kinesisk kultur, med såväl moderna (2007) inslag som en grund i kinesisk kulturrevolution, där den senare visserligen gestaltas i synnerligen kritiska drag, men samtidigt även i ett romantiskt skimmer i egenskap av Folkrepubliken Kinas barndom, eller kanske rättare stökiga tonårsperiod.

Snuten Shi Qiang (史强) i tolkning av Yu Hewei (于和伟)

För västerländska betraktare, som från barndomen har drillats i amerikanska delstater och amerikansk historia men inte känner motsvarande kinesiska geografi eller bakgrund, kan här finnas en viss tröskel att ta sig över, men samtidigt är de vetenskapliga frågeställningarna av så allmängiltigt snitt att det inte bereder några problem.

Ye Wenjie (叶文洁) är i berättelsen en skolflicka som under kulturrevolutionen (1966–1976) sänds ned på landet (下乡xiaxiang) att hugga träd, och under dessa omständigheter kommer i kontakt med en journalist och intellektuell med radikala idéer, bland annat om miljövård. Hon hjälper denne att skriva rent ett brev till regeringen, men det bär sig inte bättre än att Ye småningom anklagas för samhällsomstörtande verksamhet, för vilken hon måste straffas.

He Dujuan (何杜娟) som Yang Dong (杨冬), Ye Wenjies dotter.

Men turligen nog har hon en räddare i nöden i egenskap av sin fars forna elev, som rekryterar henne till «Röda kusten» (红岸 / Hong an), en hemlig forskningsanläggning i grannskapet. Yes bakgrund i astronomi anses göra henne lämpad för uppdraget, och hon drillas i att manövrera vad som ser ut som ett radioteleskop men som i själva verket uppges vara ett mikrovågsvapen för att slå ut västliga satelliter.

Men även det är en lögn, och i själva verket är «Röda kusten» en anläggning för att söka utomjordiskt liv, i konkurrens med Väst. Nämligen för att kontakt med en överlägsen civilisation skulle kunna ge ett teknologiskt försprång, med en synnerligen naiv syn.

Ye finner småningom en metod att nyttja solen för att förstärka signaler miljardfalt, och därmed kunna kommunicera med tänkbara avlägsna civilisationer. Hon skickar iväg en sådan förstulen signal under hemlighetsmakeri, men finner naturligtvis inget omedelbart svar. Åtta år senare emottar hon emellertid signaler av intelligent snitt, med innebörden att hon inte bör svara (不要回答 / bu yao huida), eftersom det ofelbart skulle leda till invasion av jorden.

Innebörden är att det finns en civilisation på kortast möjliga avstånd från jorden, fyra ljusår bort (närmare bestämt Alfa centauri). Den vidare handlingen låter berätta att detta är ett system med tre stjärnor, vilket inte är överensstämmande med verkligheten, även om det finns sådana system.

Luke Skywalkers Tatooine med två stjärnor är lika stabilt som vårt, medan ett trestjärnesystem är volatilt och egentligen inte kompatibelt med civilisation. Ändå har en sådan här uppstått, och man har mekanismer för att hantera kaotiska perioder, för att småningom återuppstå i renässans under mer stabila perioder.

Man överför denna verklighet metaforiskt i form av ett spel, i vilket jordens främsta intellektuella sätts att angripa problemet. Trekropparsproblemet är dock känt sedan länge, och har inga allmänna stabila lösningar, varvid det egentliga problemet är hur den främmande civilisationen ska kunna finna ett nytt hem.

Undersköna Li Xiaoran (李小冉) som Shen Yufei (申玉菲), en central gestalt i trekropparskulten.

Detta hem är förstås jorden, och här uppstår en typiskt mänsklig oenighet kring hur man ska hantera det faktum att en invasionsstyrka är på väg och beräknas anlända inom fyrahundra år. En del förfäktar i modern wokeanda att mänskligheten måste offra sig, medan andra menar att det finns utrymme för båda att verka i harmoni – invandringsproblemet i kosmisk tappning.

Denna organisation med en rad falanger är i stort hemlig, men hamnar småningom i sökljuset från rättsvårdande myndigheter och regeringar världen över, inte minst för att en rad prominenta forskare plötsligt begår självmord under oklara omständigheter. Det visar sig att deras experiment har slagit slint, och att de helt har förlorat hoppet om fysiken och vetenskapen.

寻找外星文明 (Xunzhao waixing wenming), eller att söka utomjordiska civilisationer, det utmärkande temat för serien.

Saken får successivt nystas upp av en garvad polis i Beijing, tillsammans med en professor i nanoteknologi och en habil polisaspirant, i samarbete med kinesisk militär och mellanstatliga organisationer. Pö om pö avslöjas en större bild ur mindre mystiska omständigheter. 我们都是虫子。

Efter att ha sett seriens trettio avsnitt två gånger kan jag inte annat än betrakta det som ett bländande mästerverk. Det finns förvisso – och som alltid – en del mer billiga inslag, men i huvudsak håller serien oerhört hög klass, med en intellektuell nivå fullt i paritet med Carl Sagans «Contact». Status är «måste se».

Kategorier
Hälsa Kultur Politik USA Vetenskap

Politisk matpyramid

Den så kallade matpyramiden är en svensk uppfinning från 1974, ursprungligen framtagen av Kooperativa förbundet, på förlaga av Socialstyrelsen. Myndigheten hade sin egen variant med en kostcirkel, som dock inte visade några proportioner.

Då som nu utgjorde matpriserna ett orosmoment, varför man lanserade ett sortiment av billiga basprodukter för att täcka fundamentala behov av energi och nutrienter. I basen fanns således kaloritäta mjölprodukter som bröd samt mjölk och potatis, medan de nyttigare grönsakerna fanns på nästa hylla. Överst fanns kött och dyrare produkter.

Pyramidens syfte var således inte primärt att illustrera optimal näring, utan sökte kombinera pris och nytta i ett enskilt schema. Icke desto mindre gick pyramiden på export, bland annat till USA, där den fick ungefär samma utseende, med rikliga mängder bröd i bottenhyllan, nämligen för att brödindustrin hade framgång i sitt lobbyarbete gentemot amerikanska jordbruksdepartementet (USDA).

Faktum är att hela pyramiden utgjorde en kompromiss mellan näringslivets intressen och folkhälsa, vilket är den självklara följden när en myndighet sitter på flera stolar. Livsmedelsverket har samma funktion i Sverige, nämligen att bevaka livsmedelsbranschens intressen samtidigt som man ska ge näringsrekommendationer, därtill under ett övergripande «klimatperspektiv».

Den amerikanska (och sedermera globala) fetmaepidemin kan spåras till ungefär samma tidpunkt, och sammanfaller alltså med en centralt dirigerad kampanj för ökat intag av kolhydrater och minskat av fett, därtill utan att skilja mellan raffinerade och andra kolhydrater. Lågfettsprodukter gjorde entré på marknaden, men när man eliminerade fettet ersatte man med socker, och därmed var epidemin ett faktum.

Även fleromättade «vegetabiliska» oljor är en bov i dramat, då sådana oljor ersatte animaliskt fett under den fetthysteri som rådde. Oljorna utgör tillsammans med socker och raffinerade kolhydrater grunden i samtlig skräpmat, i allt från kakor och bakverk till färdigrätter. Numera har man börjat inse sockrets skadeverkningar, men har grävt ned sig alldeles i skyttegravarna angående fettet – därför fortsätter epidemin.

Frågan är emellertid hur mycket som egentligen är forskningsbaserade rekommendationer respektive köpta sådana, givet hur stora kommersiella intressen som står på spel. Personer med ansvar att utforma de amerikanska kostråden sitter i företagens styrelser, och det är knappast något problem att muta inflytelserika personer. Inte heller Sverige är fritt från sådan korruption.

Framtidens matpyramid…

En annan fråga av relevans är statens intressen, exempelvis avseende att hålla industrier under armarna, eller för den delen att åberopa «klimatet» och andra ideologiska doktriner. Att man puffar för såväl vegankost som insekter hör till det senare facket, och det är då likvärdigt med hur man under 1970-talet slog ett slag för brödet (Brödinstitutets kampanj om Socialstyrelsens rekommendation 6–8 skivor bröd om dagen var inte helt uppdiktad).

Både politiska och kommersiella intressen är så mycket starkare än de som företräder självständig forskning och näringslära, och folket blir därmed slavar under dessa intressen. Du ska äta bröd och olja för att tjäna industrin, eller insekter och soja för att tjäna politikens modenycker – ditt verkliga fysiologiska behov är helt underordnat, och har ingen stark aktör som företrädare.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Ätstörningen veganism

Statstelevisionen lutar inte alls åt vänster, utan är en objektiv och neutral aktör som beaktar alla aspekter likvärdigt. Det är därför mediejätten har lika många artiklar och program om karnivorer (0) som om veganer (1050), två sorters kostextremism i vardera ändan spektrat. Tesen är således implicit given, att en «växtbaserad» kost är att föredra, inte bara för hälsan, utan även för «klimatet», vilket kanske är den egentliga vänsterkopplingen.

Förvisso kan man argumentera för att ett ökat inslag av grönsaker leder till god hälsa och längre liv, men däremot finns inga som helst belägg för att veganism eller ens vegetarianism har den egenskapen. Tvärtom ser man hos veganer en förhöjd sjuklighet till följd av näringsbrist, främst avseende fettlösliga vitaminer ADEK, vitamin B₁₂ samt ω-3-fettsyror.

Akut brist på vitamin B₁₂ leder obehandlat till hjärnskador och död, men även mindre brist ger åkommor som depression och ångest, som har en högre prevalens bland veganer. Benskörhet är en annan vegansk åkomma, till följd av uselt upptag av kalcium på grund av brist på vitamin D.

En annan konsekvens är en avsevärt högre förekomst av avancerade glykerade slutprodukter (AGE) bland vegetarianer i allmänhet och veganer i synnerhet. Orsaken stavas fruktos, som konsumeras i hög utsträckning av gruppen. Traditionellt har man tillskrivit AGE köttätare, vilket veganlägret alltjämt förfäktar, trots ett uppdaterat kunskapsläge.

Avancerade glykerade slutprodukter är den cellulära motsvarigheten till att baka en sockerkaka, och leder till förbränd kristallisering. Skillnaden är att en sockerkaka bakas på en timma, medan motsvarande (samma) process i cellerna tar sjuttio år, plus eller minus ett par decennier. Ökad förekomst av AGE påskyndar alltså åldrandet, vilket inte är förenligt med tanken om längre och hälsosammare liv bland veganer. Det är också därför extrema frukterianer kan förefalla betydligt äldre än sin kronologiska ålder (rynkor är ett resultat av AGE).

Den gängse rekommendation som förmedlas är att man bör äta mer frukt och grönsaker, där man regelmässigt föser samman två vitt skilda livsmedelsgrupper. Man avfärdar risken med socker i frukt, eftersom det är inbäddat i fibrer, och för att det ju finns så mycket vitaminer och mineraler i frukten. Men fruktosen frigörs småningom av bakterier i tarmarna, och bildar då antingen AGE eller omvandlas av levern till glukos. Bådadera processerna är skadliga.

Förvisso är en än större källa till fruktos den västerländska dieten, enkannerligen i USA, där höga halter av fruktos förekommer i isoglukos (HCFS), det vanligaste sötningsmedlet i läsk och skräpmat. Resultatet är även här kraftigt ökad förekomst av AGE, vilket är förväntat. Tillsammans med ω-6-fettsyror i «vegetabiliska» oljor är det ett recept för den hälsokatastrof vi observerar i realtid.

Men även den veganska dieten är rik på ω-6-haltiga sojabaserade produkter, och ger tillsammans med hög förekomst av fruktos likartade metabola problem. Veganer är ändå betydligt friskare än snittet, men det beror uteslutande på kompensation genom lägre kroppsvikt, den kanske bästa indikatorn på god hälsa, nämligen genom den effekt kalorireduktion har.

Tvivelsutan är det därför så att veganer lever både längre och bättre än den stora massan av metabolt förstörda fetton, men det är kanske inte den optimala komparationen. I jämförelse med omnivorer med en mer balanserad och hälsosam kost, omfattande fisk, kött och grönsaker samt en del mejeriprodukter – exempelvis i Japan och Norge – står sig veganer helt enkelt slätt.

Veganism måste egentligen förstås som en modediet, och praktiseras inte naturligt någonstans i världen, med undantag för Indien, där man av ekonomiska skäl inte har råd med animaliskt protein. Det finns även en del religiös extremism som omfattar veganism. I Västvärlden är det främst ett litet segment av yngre kvinnor, oftast med vänsterprogressiva idéer, som utövar dieten, och man kan se det som en form av ätstörning, ofta som en utvidgning av anorexia och bulimi.

Ändå försöker man normalisera fenomenet, inte minst genom att införa «köttfria» dagar i skolan, därtill i en inflationstid då hungriga elever inte får nog med mat hemma. Det är sorgligt att beskåda denna tragiska utveckling.