Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Politik Religion

Sverige inte 500 år

Nej, det är inte alls så som de socialliberala ledarskribenterna och de statsunderstödda kolumnisterna hävdar, att Gustav Vasa för exakt femhundra år sedan valdes till svensk kung vid riksmötet i Strängnäs. Inte heller är det sant att Sverige skulle vara 500 år, eller ens att självständigheten är så gammal.

För det första har vi att ta hänsyn till den kalenderreform som genomfördes 1582 genom påvlig bulla, varvid den forna julianska kalendern gick i graven och ersattes med den gregorianska. Den gamla romerska kalendern var inte exakt nog, utan hade vid tiden kommit ur kurs med tio dagar, vilket ställde till med religiösa bestyr för den kristna makten.

För protestantiskt svenskt vidkommande infördes den gregorianska kalendern på sedvanligt efterblivet vis först 1753, nämligen genom att stryka 18–28 februari ur kalendern och direkt hoppa till första mars. Däremot kvarstår tidigare data i historieskrivningen intakt, och man får således tillgripa en omräkning för samtliga data före 1753 för att få rätsida på saken.

Det visar sig då att Vasa valdes den 16 juni 1523 enligt gregoriansk kalkyl, och vi får alltså vänta i ännu tio dagar innan vi kan fira exakt femhundraårsjubileum. Detta är dock alldeles för krångligt för en matematiskt och historiskt obildad allmänhet, varför man symboliskt representerar saken med blandade data. Det är i sin ordning, men då ska man inte heller nyttja ord som exakt.

Vidare gäller att Sverige aldrig har varit under annan makts kontroll, och att vi även under personalunionen med Danmark och Norge förblev självständiga. Kalmarunionen var en militärunion likt nuvarande Nato, eller en konfederation liknande nuvarande EU, och därför inte ett substitut för den nationella självständigheten i fråga om lagstiftning och annat.

Kristian II hade visserligen framgång i att invadera Sverige och låta sig krönas som svensk kung, men han befäste aldrig kontrollen över riket, utan fick se sig besegrad av en rad upprorsmän, av vilka Vasa var en. Man måste alltså förstå det som att hela riket måste vara under utrikes kontroll, vilket aldrig har varit fallet i Sverige.

Hur gammalt Sverige är går egentligen inte att fastställa, då nationen gradvis har vuxit fram under järnålder fram till nordisk medeltid. Svearna och götarna var inte enade förrän under 1200-talet, och även därefter kvarstod en feodal ordning med en svag kungamakt. Det var Vasas förtjänst att bryta det mönstret och dana en starkare centralmakt, och i den meningen är jubileet motiverat.

För egen del ser jag Sverige som en kontinuitet från bronsåldern -500 och framåt, åtminstone i kulturell bemärkelse i samverkan med brödrafolken i Norden. Jag ser även mig själv som västgöte mer än svensk, varför äldre mönster kvarstår intakt. På samma sätt håller jag forn sed högt, medan jag bespottar inkräktarreligionen (båda två!).

Visserligen fanns gemensam fornnordisk kultur och språk innan medeltiden förgrenade de skandinaviska stammarna, men även under järnålder och vikingatid fanns distinkta nationella drag. De danske drog till Engeland, medan vi tog oss an Rus under vikingatiden – de svenske var mer inriktade på handel än erörvring.

Svitjod eller Sveariket är belagt som begrepp sedan åtminstone 500-talet, medan Tacitus i Germania (98) berättar om svioner och goter – Suionum hinc civitates ipso in Oceano praeter viros armaque classibus valent respektive Trans Lygios Gotones regnantur, paulo iam adductius quam ceterae Germanorum gentes, nondum tamen supra libertatem.

Sverige har som de flesta andra nationer haft sina upp- och nedgångar, och numera befinner vi oss uppenbarligen i nedförsbacke sedan en topp kring 1970. Välståndet är visserligen alltjämt gott, men tågen går inte i tid (om alls), och omfattande slitningar förekommer i kulturen, inte minst på grund av vidlyftig migration och en rad vänsterradikala samhällsexperiment.

Som under Kalmarunionen är vi inte helt självständiga, utan i viss mån beroende av Bryssels långa arm. Vi har också valt att underkasta oss Washington genom att efter tvåhundra år av alliansfrihet söka medlemskap i Nato, därtill närmast i panik och alldeles utan eftertanke.

Men på samma sätt som vi repade oss efter Karl XII:s förlust av halva riket, kan vi i framtiden kanske åter se en renässans och en ny guldålder. Men det kommer knappast att ske under Kristersson eller Andersson, utan fordrar nog en kataklysm i närområdet, som ett nytt världskrig eller så. Först då kan vi säga hejdå till woke, systembolaget och folkhemmet, de sorgliga rester som återstår av Sverige från fornstora dagar.

En mer passande flagga som berättar om historisk kontinuitet sedan bronsåldern och dess hällristningar fram till dagens medlemskap i unionen.
Kategorier
Kultur Teknik

Bästa bildformat?

Webben består mestadels av bilder i formatet JPEG, och så har det varit sedan begynnelsen, det vill säga sedan början av 1990-talet. Det har en utmärkt algoritm, som är snabb och typiskt ger en destruktiv kompression 10:1 mot originalet. Det betyder att en 24-bitars bild om en megapixel (1000 x 1000) reduceras från 3 MB till runt 300 kB utan förlust i perception.

Det är ändå en tung fil, varför man vanligen tummar något på kvaliteten för att åstadkomma lättare filer med en kompressionsgrad 100:1 eller mer. Ju högre kompression, desto mer distortion av olika slag framträder, som bandning av ytor eller brus av olika slag.

Formatet är även begränsat till just åtta bitar per kanal, och saknar dessutom en alfakanal för transparens. Av det skälet förekommer även formatet PNG (samt dess fattiga föregångare GIF), med stöd för alfatransparens. Å andra sidan är kompressionen ickedestruktiv, vilket ger tyngre filer, och stöd finns inte heller för andra färgmodeller än RGB. PNG är därför inte lämpligt för fotografier, utan nyttjas mest för ikoner och annan grafik.

Försök att konsolidera de båda formaten saknas inte, och JPEG-2000 med varianter är särskilt känt. Formatet har stöd för såväl ickedestruktiv komprimering som transparens, och kan hantera upp till 38 bitar per kanal. Det nyttjas flitigt i andra sammanhang, men just inte på webben, då de flesta webbläsare saknar stöd.

Orsaker härför torde vara att JPEG-2000 inte är bakåtkompatibelt, att formatet bara ger smärre vinster för mindre bilder, att det är betydligt mer processorkrävande, samt kanske även de sedvanliga patenttvisterna. Det är annars fullständigt överlägset jämfört med föregångaren.

En annan utveckling råder på på videosidan, där AVC/H.264 allt mer har kommit att ersättas med efterföljaren HEVC/H.265 (och nu även VVC/H.266). Men för video finns uppenbara vinster att göra med effektivare komprimering, varför man snabbare anammar nyare format.

Men videoformaten kan även användas för stillbild, och just HEVC har en sådan komponent i HEIC, som används på Apples plattformar. Det är ett modernt format med bättre kompression än JPEG-2000, men även här finns patenttvister och andra hinder för en bredare implementation. Inte ens Apple stödjer formatet i den egna webbläsaren.

Konkurrens är en annan faktor, och bland andra Google är involverat i att utveckla egna format för såväl video som bild. VP9 är här en motsvarighet till HEVC, om än inte med samma utbredning. VP9 har i sin tur gett upphov till AOM:s AV1, som har till syfte att kringgå patentproblemen med HEVC och därmed göra formatet mer tillgängligt.

Även AV1 har en stillbildskomponent i AVIF, ett format som likt HEIC distribueras i metafilformatet HEIF. AVIF är publikt tillgängligt utan avgifter, och har därmed en uppenbar fördel i att snabbt ha anammats av företag och utvecklare. Formatet stöds därför numera av alla större webbläsare (Chrome, Firefox, Webkit/Safari), men har ännu liten spridning.

AVIF är något mer begränsat än JPEG-2000 i termer av bitdjup (8–12 bitar), färgmodeller och andra avseenden, men har moderna algoritmer som ger en helt överlägsen kompressionsgrad och avservärt mindre distortion.

Ytterligare en pretendent i genren är WebP, ett stillbildsformat baserat på Googles videoalgoritm VP8. WebP har numera brett stöd på webben, och används allt mer flitigt – inte minst på denna blogg. WebP är avgjort mer effektivt än JPEG, med transparens och effektivare komprimering, även ickedestruktiv sådan. Däremot har det bara stöd för åtta bitar.

Vän av ordning vill här kanske inflika att de flesta skärmar ändå bara kan visa åtta bitar per kanal, men högre dynamiskt omfång ger alltså mjukare övergångar och motverkar att kraftig bandning uppstår. Det är inte heller säkert att fler bitar ger större filtyngd, eftersom algoritmerna är vågbaserade och därmed drar nytta av den större graden av kontinuitet.

Gradient 2000 px x 1000 px (AVIF, 12 bitar)

För att i någon mån utröna vilket av dessa format – WebP, AVIF, HEIC, JPEG, JPEG-2000 – som är «bäst» i någon lämplig mening, ska vi här studera hur en 16-bitars gradient med en skarp avgränsning i text renderas i de olika formaten. Det är givetvis ett högst begränsat test, som inte tar hänsyn till en rad olika situationer, och som inte heller varierar parametrar för kvalitet – vi sätter här 80 % generellt (vad det nu kan betyda). Men jag vågar ändå påstå att vi med denna information kan få klarhet i formatens för- och nackdelar.

Originalet är 2000 x 1000 i 16 bitar per kanal, vilket motsvarar 12 MB i filtyngd. Export till JPEG ger som förväntat tydliga bandlinjer istället för en steglös gradient, vilket förfular intrycket. Vid förstoring ser man även tydligt smuts kring texten, men å andra sidan är filstorleken reducerad till 95 kB, eller 1/126.

Bandning i åtta bitars AVIF (samt JPEG, WebP, HEIC)
Kontinuerlig ton i tio bitars AVIF (samt JPEG-2000)

Faktum är att samtliga format ger bandning när export sker i åtta bitar, men med bättre kompression. HEIC ger här 37 kB (1/324), WebP 33 kB (1/363) och AVIF 31 kB (1/387), det vill säga ganska likvärdiga resultat. Distortionen försvinner först vid närmast ickedestruktiv kompression, vilket för WebP motsvarar 667 kB eller blott 18:1. Det är ändå bättre än JPEG-2000, som ger 869 kB (14:1) i åtta bitar, men det duger inte för webben.

Distortion vid 8 bitars JPEG

Alla format ger även distortion kring texten vid åtta bitars export, med undantag för AVIF, som ger en helt ren rendering. Vid sexton bitar ger även JPEG-2000 ett gott resultat, men till priset av alldeles för tung filstorlek.

AVIF ger ingen distortion vid vare sig 8 eller 12 bitar

Ohotad vinnare är här AVIF i tolv bitar per kanal, med en filstorlek om blott 29 kB (1/414), och utan vare sig bandning eller distortion av annat slag – första bilden ovan. Nackdelen är emellertid att kodningen är oerhört processorintensiv, vilket är ett hinder för bredare implementering på webben, då de flesta bilder genereras på server.

WebP dras med en smutsig kantremsa

WebP intar en mellanställning i att vara avsevärt mer effektivt än JPEG, men inte lika processorintensivt som AVIF, och därmed har formatet kommit att etablera sig på webben. Man kan förstås räkna med att mer effektiva algoritmer utarbetas vad det lider, och att man därmed kan reducera belastningen. Behov finns för AVIF och framtida efterföljare, och de kommer därför småningom att få bredare fäste.

Även HEIC har grå nyans insprängd i kantremsan

I praktiken behöver man inte nyttja 80 % i kvalitet, utan det räcker vanligen med 30 % för både WebP och AVIF, varvid vinsten blir än större. Undantaget är natthimmel och liknande gryniga ytor, som kan kräva betydligt högre kvalitet.

JPEG-2000 har istället mer utspridd distortion, i likhet med föregångaren JPEG

Här kanske någon invänder att det inte spelar någon roll om en bild är 30 kB eller 100 kB, eftersom det är småpotatis i sammanhanget. Men å ena sidan är bandbredd faktiskt inte gratis, och å den andra finns ett faktiskt behov av såväl större bildformat som att nyttja de tio eller tolv bitar som kamerabilder typiskt renderas i. 50 Mpx i 12 bitar motsvarar 200 MB per bild, vilket med AVIF skulle kunna tas ned till mindre än en halv megabyte.

Gradienten i 8 bitars WebP, med tydlig bandning
Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Vetenskap

Förste svensken inte afrikan

Härförleden lanserade en populär strömningstjänst en «dokumentär» om Kleopátra (inte *Kleópatra) med den sensationella tesen att den egyptiska drottningen i själva verket var subsaharisk afrikan snarare än den otvetydigt makedoniska person som avbildas på ett otal samtida byster och målningar. Det är en form av historieförfalskning som resulterade i det sämsta betyget någonsin för en teveserie.

Den skattefinansierade och tungt vänsterlutande statstelevisionen ämnar nu upprepa bedriften i fråga genom att gestalta de första svenskarna som afrikaner och även araber. Det är för all del inte första gången man lanserar en sådan tes, men frågan är varför. Det tycks i grunden vara ett utslag av kulturmarxism snarare än rön förankrade i vetenskap.

Statstelevisionen förstår helt enkelt inte hur evolution fungerar, och man tycks här tro att den afrikanska fenotypen bevaras i stort sett oförändrad från -70 ka till -15 ka, bara för att plötsligt övergå till nuvarande eurasiska fenotyper efter att det nutida Sverige koloniseras. Så är förstås inte fallet, utan vi har här en stegvis morfologisk förändring som redan efter tio tusen år resulterade i nya fenotyper skilda från den afrikanska.

Visserligen är vi alla afrikaner i den meningen att människan stammar från Afrika sedan 300 000 år tillbaka, men de skaror som utvandrade från -70 ka till Eurasien har genomgått vidare evolution samt även beblandats med neandertal, varvid nyare människotyper har uppstått. Mekanismerna i fråga är i övrigt genetiska flaskhalsar, grundareffekt samt inte minst genetisk isolering under långa tider av flykt undan den senaste nedisningens karga klimat.

I korta drag har vi en utvandring av afrikaner vid -70 ka, till såväl Levanten som den arabiska halvön över Bab al-Mandab (ett isolat som småningom resulterade i araber, som inte har med den europeiska utvecklingen att göra). Även tidigare utvandringar har förekommit, men de har inte blivit bestående, eftersom neandertal har behärskat Eurasien under lång tid. Neandertal – Homo neanderthalensis – är för övrigt vår kusin, med en gemensam anfader i Homo antecessor.

Men Homo sapiens fick ändå fäste i Levanten vid -70 ka, och kunde sprida sig längs en sydlig rutt till Asien. Europa fick vänta till -45 ka på grund av geologiska och klimatiska hinder, samt inte minst neandertals värn.

Efter 25 000 års vistelse i Levanten hade man redan genomgått substantiella förändringar till följd av ny miljö och andra mekanismer, inte minst hybridisering med neandertal – mestadels genom sexuellt våld. Koloniseringen av Europa från -45 ka skedde under samma villkor, men ställde än högre krav på anpassning till ett synnerligen kargt klimat.

Och än kargare skulle det bli med en nedisning som nådde glacialt maximum för 20 000 år sedan, under vilken tid ett flertal distinkta populationer utkristalliserades, bland andra västeuropeisk samlare-jägare (WHG) och en östlig motsvarighet (EHG). Detta var synnerligen homogena populationer på grund av isolering under lång tid, och utmärkande drag var bland annat ljusare hy än kusinerna från Levanten samt större kropp och skalle (värmeledning premierades).

Skandinavien koloniserades av båda dessa populationer, och resulterade i en typ av skandinavisk samlare-jägare (SHG) vars främsta värv utgjordes av rennäring och traditionell jakt. De hade inte blå ögon, eftersom det är ett senare drag utvecklat i södra Europa från -12 ka.

Däremot hade de mörkare hy än dagens skandinaver, men alltså inte tillnärmelsevis lika mörk som subsahariska afrikaner. Man hade inte heller samma ansiktsformer som afrikaner, utan hade sedan länge antagit mer modernt europeiska drag, om än inte identiska med nutidens – men inte långt ifrån, och den senare indoeuropeiska (EHG, ANE) kolonisationen från -4 ka skulle småningom befästa ordningen.

Anledningen till att man ändå bevarade en mörkare hy beror på att man hade en sund kosthållning i form av animalisk föda till följd av jakt, och av samma anledning bevarar eskimåer och andra sibiriska grupper en mörkare ton. Men med kolonisationen av jordbrukare från Anatolien (EEF) sker en förändring i kosthållningen, vilket leder till bristsjukdomar och därmed genetisk selektion – upptag av vitamin D från solen premieras, vilket ger ljusare hy, en egenskap som dessutom samvarierar med blå ögonpigmentering, som därmed småningom kommer att prägla de bleka nordborna.

Bilden av blåögda afrikaner som kommer direkt från den afrikanska kontinenten till ett töande Sverige är alltså historieförfalskning på allra lägsta nivå. Det afrikanska arvet bestod under magdalenien (-15 ka) enbart av det mest basala, och en ny människotyp hade sedan länge utkristallierats från den aurignaciska kulturen -43 ka och framåt, den Cro magnon som lät gestalta abstrakt tänkande och symbolik i konst och musik och som lade grunden till den senare europeiska civilisationen, den beteendemässigt moderna människan.

Nej, renjägarna under magdalenienkulturen såg inte ut så här… detta är skattefinansierad historieförfalskning och kulturmarxism.
Kategorier
Ekonomi Hälsa Kultur Politik

Barn ska vara hungriga

Man brukar i debatten framhålla att Sverige är ett av världens rikaste länder, och att vi därför har råd med en extremt kostsam klimatomställning till ingen nytta alls, annan än att posera som bäst i klassen. Men om Sverige är så rikt, varför går barnen då hungriga?

Uppenbarligen finns ett ekonomiskt svagare skikt som får ta smällen när storstadsmedelklass vill agera världsförbättrare genom att fördyra allt genom olika slags avgifter, plikter, skatter och andra pålagor på bensin, el och plastpåsar. Men som har framhållits finns ändå alltid alternativ, särskilt vad gäller konsumtionsmönster av olika slag, inte minst med avseende på livsmedel.

Huruvida det är Kristerssons eller föräldrarnas fel att barnen går hungriga kan förstås diskuteras, men det finns andra mekanismer som här spelar in. En är okunskap om näring, en annan det informationsbrus som ständigt emanerar från kommersiella och kulturella krafter och som uppmanar till ett visst konsumtionsmönster.

Man kan till exempel notera att barn gärna dricker amerikanskt sockervatten, desto mer så i de svagare ekonomiska skikten. Tevereklamen påverkar såväl stressade föräldrar som barn till vissa konsumtionsmönster under förljugna påståenden om att exempelvis flingor, yoghurt och juice är nyttig mat, när det i själva verket är höggradigt bearbetat skräp med hög halt av tillsatt socker – man kan inte «berika» bort sådant.

Antimatcirkel: endast vid festligare tillfällen, om alls.

Även staten går bet på att förmedla korrekt och koherent information, och ger råd som inte har näring som främsta mål, utan klimat, hållbarhet och andra politiska modenycker. Man blir inte mätt på Livsmedelsverkets soja- och kolhydratrika meny, men underhåller däremot en hormonell berg- och dalbana av ständigt återkommande hunger.

I detta virrvarr har föräldrar ingen möjlighet att göra ett rationellt val för sig själva och sina barn med mindre än att man tar saken i egna händer och aktivt studerar näringslära – som jag, Lena Andersson och många andra. Det säger sig självt att de flesta inte mäktar med den uppgiften, och man har heller ingen draghjälp från politiken i att främja god kost – statens myndigheter vet alltså inte vad som kännetecknar en sådan, utan har målkonflikter.

Därmed är man utlämnad till kommersiella krafter, som kan fortsätta sälja sitt socker, sina fröoljor och sina industriellt framtagna produkter till ett klientel som man har gjort beroende av dylik skräpmat. Det är bekvämare att bara slänga in en färdigrätt i mikrovågsugnen än att själv ombesörja tillagningen från råvaror, och det är så enkelt att ordna en tröstande dopaminkick genom ständigt småätande av sockerrika produkter som glass, godis och «mellanmål».

Så länge staten inte griper in med koherent och adekvat rådgivning samt mekanismer för att främja god kost, exempelvis genom dryga punktskatter på fritt och tillsatt socker, höggradigt bearbetade produkter och fröoljor, kommer denna ordning att bestå, med allt vad det innebär i ökad frekvens av välfärdssjukdomar. I den meningen är det faktiskt Kristerssons fel, eller mer allmänt politikerklassens.

Matcirkel: föda som inte nämnvärts har förändrats från sitt naturliga tillstånd är i regel nyttig.

Det är annars inte särskilt svårt att äta rätt och någorlunda billigt, men problemet är alltså att förkunna sådan information till den bredare allmänheten, i konkurrens med all annan information och desinformation i det ständiga bruset. Man kan faktiskt koka ned det till några enstaka hållpunkter:

  • avstå från höggradigt bearbetade produkter
  • laga din egen mat från frysta, konserverade eller färska råvaror
  • minimera intag av fritt socker och raffinerade kolhydrater
  • öka intaget av mättande protein och fett, särskilt från animaliska källor
  • använd inte vegetabiliska oljor eller margarin
  • stek i smör, lägg olivolja på sallad

En frukost på bröd, juice och flingor ger snabb mättnad och ett skönt sockerrus, men redan efter ett par timmar är man hungrig igen. En frukost bestående av bacon, ägg, grönsaksröra samt ett glas fil (högsta fetthalt) står man sig på betydligt längre, men kostnaden är ungefär densamma med hänsyn tagen till målfrekvens. Blir man ändå hungrig kan man knapra på nötter hellre än godis eller mellanmål.

Samtidigt ska man inte ständigt ge efter för hungerreflexen, utan tvärtom bejaka och lära sig leva med sin hunger. Det gör i själva verket underverk för hälsan (autofagi) att gå hungrig under en större del av dygnet, och det är enkelt att bemästra med en kost som inte ger ständiga svängningar av blodsocker, insulin och ghrelin.

Även barn ska gå hungriga på så sätt, men samtidigt kompensera med bastanta, nyttiga och välkomponerade måltider när man väl äter. Det kunde faktiskt vara det bästa för den så kallade folkhälsan att barn i allt större utsträckning går hungriga, om det inte vore för det faktum att man samtidigt konsumerar allt mer sockrigt skräp.

Schematisk kostmodell: det är inte svårare än så här.
Kategorier
❤️ Korea Kultur Musik

❤️ 지수 Jisoo

Hennes läppsynk i Blackpink är katastrofalt usel, och jag brukade tycka att 김Gim지수Jisu – eller helt enkelt Jisoo – är den svagaste länken i det mäktiga K-pop-bandet. Men det var innan hon nyligen lanserade sin egen solokarriär och visade upp en helt annan sida…

Självfallet är det jag som är efterbliven, och alla inbitna fans vet förstås bättre. Men det är ändå ganska typiskt att individuella drag undertrycks eller inte kommer fram i kollektiva miljöer som ett band, och därför är osynliga för de flesta.

Jisoo är helt enkelt vad jag brukar karakterisera som en stark kvinna, ett självständigt väsen som är relativt oberoende av omgivningen. Det framgår om inte annat i intervjuer och andra sammanhang med dialog av något slag. Hon är i själva verket äldst i bandet med sina, eh, lastgamla tjugoåtta år, och därför något av en stomme.

Nej, man får nog inte vara med om man inte tillför något, och Jisoo kan verkligen sjunga, om än inte på låtsas. Man får inte en kvarts miljard visningar i sin solodebut för att man är söt eller så, utan för att man behärskar en konstart.

Å andra sidan är Jisoo verkligen vacker, ett klassiskt tidlöst östasiatiskt ideal, om än typiskt koreansk i sina grunddrag. Det framgår om inte annat i mer osminkade sammanhang, där hon kommer till sin naturliga rätt.