Kategori: Kultur

Kategorier
Asien Indien Japan Kina Korea Kultur Politik Religion

Dharmiskt värn mot islam

Myanmars kansler Angsan Suqi företräder själv sitt land i processen vid Internationella domstolen i Den Haag, där man ska avhandla huruvida landet har brutit mot FN:s konvention om folkmord. Angsan Suqi själv avfärdar anklagelserna, och menar att de är våldsamma överdrifter.

Klart är att stora mängder muslimska bengaler (ruihanggya) har drivits ut ur landet till angränsande Bangladesh, likväl som att konflikt med våldsinslag har uppstått under processen. Orsaken därtill är att dessa statslösa muslimer importerades i stor mängd under brittisk kolonialtid som billig arbetskraft, och sedermera har skapat problem, bland annat med ambition att söndra Myanmar och låta delar av landet uppgå i muslimska Östpakistan (Bangladesh).

Intentionen att städa upp efter britterna har funnits länge och ligger fast. Det är ingenting Angsan Suqi kan (eller vill) ändra på, även om hon som kansler görs ansvarig för folkförflyttningen, och Myanmar kommer inte att låta sig bevekas av trycket från omvärlden.

Man kan se det som en nationalistisk yttring att bevara den gängse kulturen och fjärma ett hot om splittring, som ett dharmiskt värn mot det invasiva islam. Det har paralleller i Modis hindunationalistiska ambition att återupprätta Indien som en huvudsakligen hinduisk nation.

Dharmisk tradition har inga problem att samexistera med andra traditioner och religioner, förutom när dessa inkräktare kräver överhöghet och skapar problem. Islam är en sådan tradition som skapar problem, och så även kristendom i viss mån – två abrahamitiska traditioner med anspråk på den enda sanningen.

Hur det kan gå ser vi i hur Indien har klyvts i delar, med Pakistan i nordväst och Bangladesh (Östpakistan) i öst, efter att demografin tippat över till islams fördel. Samtidigt är 15 % av Indiens befolkning muslimer, varför hotet om ytterligare konfliktlinjer kvarstår.

Islam har som bekant även skapat problem i Xinjiang, där uigurer som historiskt bekänt sig till buddismen har smittats av islam och sedan sent 1970-tal radikaliserats svårt. Kraven är även där ett självständigt muslimskt «Östturkestan», det vill säga att splittra Kina.

Islam i förhållande till västliga och östliga traditioner

En blick på kartan ger vid handen att urgamla konfliktlinjer alltjämt gäller. Islam har aldrig slutat att expandera, utan fortsätter trycka på i alla riktningar. I öst håller dharmiska traditioner stånd, på samma sätt som väst har motat Mohammed i grind sedan tusen år tillbaka. Ändå har islam lyckats slå hål genom Bangladesh och Indonesien, två av de folkrikaste muslimska väldena i världen.

Huruvida islam även lyckas slå hål på Europa genom massmigration och högre födslotal återstår att se, likväl som vilka konsekvenserna blir av denna utveckling. Delar av Balkan är sedan länge fullt islamiserade, sedan det osmanska kalifatets dagar, och vi har där i modern tid sett konflikter avlösa varandra.

I väst har vi i allmänhet slutat vara kristna, men i grunden ligger ändå en kristen tradition. Mångkultur i all ära, men med förändrad demografi kommer samma muslimska krav på ökat inflytande göra sig gällande här som på annat håll, och konflikten kommer att ligga i öppen dager. Vi borde ta lärdom av utvecklingen i Myanmar.

Kategorier
Asien Film Kina Korea Kultur USA

Triss i film

Samtiden är i vanlig ordning ur led. Det sägs att folket inte hinner med att titta på alla teveserier som erbjuds i strömningstjänster, och att det gamla tevemediet därmed har återetablerat sin forna roll som underhållningsdrog. Det kanske är det som menas med att få ihop livspusslet?

Själv har jag inte tid för teve eller några serier alls, med undantag för utmärkt science fiction, ty då finns ingen tid kvar för film och böcker. Faktum är att jag aldrig hinner beta av den växande högen med endera mediet, och det kanske är så att det är jag som är ur led. Hu.

Nå, man får välja med omsorg, vilket är raka motsatsen till att slötitta på serier med trivial handling och hög förutsägbarhet. Det man trängtar efter är ett drag av nyskapande, något som avviker från det invanda och bekanta. I högen märkt 2019 finns en del sådana filmer, varav tre redovisas här.

Bekant för många är förmodligen Alita: Battle Angel (USA, 2019), ett mangainspirerat drama av ett slag som bara kan åstadkommas med moderna digitala effekter. En läkare hittar på en soptipp en skrotad cyborg utan kropp, och väcker henne till liv i sin avlidna dotters kropp. Alita, som hon blir kallad, minns inget av sitt forna liv, utan försöker finna sig i sin nya miljö.

Småningom går det upp för henne att hon har tjänstgjort som stridsrobot, och hennes teknik kommer väl till pass för uppgörelser med skurkar av olika slag, särskilt efter att hon förses med en anpassad cybernetisk kropp. Som all manga är handlingen och karaktärerna överdrivna, men genom dramarealistiskt foto som grund blir resultatet anmärkningsvärt fräscht.

Alita: Battle Angel (Robert Rodriguez)

Svart komedi i form av Parasit (기생충) (Sydkorea, 2019) ger en makaber historia om en fattig arbetarfamilj som steg för steg nästlar sig in i en rik familj som tjänstemän av olika slag. Sonen får i uppdrag av sin kompis att lära den rika dottern engelska medan kompisen studerar utomlands.

Väl på plats rekommenderar han sin syster som konstnärlig rådgivare åt den rika familjens son, och senare även sin far som chaufför och sin mor som hushållerska – de tidigare anställda manipulerar man bort. Handligen tar senare mer tragikomiska vändningar av det mer oförutsebara slaget.

Parasit / 기생충 (Bong Junho, 봉준호)

Nazha (哪吒之魔童降世) (Kina, 2019), eller Nezha som den formellt översätts, är en animation kring en hinduisk och buddistisk mytologisk figur som föds direkt som pojke snarare än spädbarn. Å andra sidan hålls han kvar i pojkstadiet med en magisk anordning, för att han är farlig för sin omgivning med sin uppdämda ilska och demoniska natur.

De kinesiska mytologiska superhjältarna är av betydligt äldre snitt än sina amerikanska motsvarigheter, och med en mer komplicerad bakgrund. Men i modern animation och tolkning blir handlingen lättöverskådlig och en trevlig njutning. Den elake Nazha motsvarar en modern vresig tonåring, och är i själva verket lätt att tycka om.

Nazha, 哪吒之魔童降世 (Jiaozi, 饺子)
Kategorier
Kultur Politik Språk

Språkvidriga ord går dädan

Den sargade Svenska akademien har en ordlista, som lär ska vara en förteckning av ordförrådet i det levande språket. Högst vanliga ord som kulturmarxist, batikhäxa, skäggbarn, godhetsknarkare, klimatalarmist eller sjuklövern finns dock inte upptagna. Däremot är de «goda» politiska orden med, exempelvis *hen, klimathot, klimatsmart och så vidare. Detta speglar det politiskt korrekta bruket i regimens årliga nyordslista.

Inför den kommande upplagan av SAOL har man aviserat en utrangering av tusen ord som anses ha fallit ur bruk. En flyktig inspektion ger dock vid handen att ord som antropofag, deducera, hibernera, ideografisk, kommutativ, lågnivåspråk och orogenes förvisso används åtminstone härstädes – men man får anta att Akademiens lektyr är av annat slag.

Ord som med enkelhet skulle kunna återfinnas å denna blogg, och för den delen i annan text, men som inte duger i SAOL är dimensionalitet, uncialskrift, analogislut, aposteriorisk och isomorfi. Kanske är det en spegling av en allt mindre vetenskapligt skolad allmänhet, men orden förekommer alltjämt definitivt utanför en snäv akademisk krets.

Därförutan avser man stryka förment språkvidriga företeelser som heterodox, effeminerad, ambiguitet och impertinens, ord som måhända inte är vanligt förekommande under kaffepausen, men som har sin givna plats i litteraturen och kulturspalten.

Man får förmoda att Akademien trålar nätet för att avgöra ordfrekvens, men givet resultatet kan man på samma sätt anta att metodiken lider av svåra brister. Manuell handpåläggning borde ha avfärdat de exempel som ges ovan, likväl som ärkebiskopsdöme, ömskinnad, syllogism, perifrastisk, pankromatisk, expatriera, divination och andrafiering.

Fast frågan är vem som bryr sig – har SAOL överhuvudtaget något existensberättigande numera? Å ena sidan tillgriper man en vidrig politiskt korrekt censur och speglar därför inte språket som det faktiskt brukas, och å den andra finns numera en rad andra digitala tjänster som är betydligt smidigare. Statens normativa anspråk har helt enkelt inte någon giltighet i stordatasamhället.

Kategorier
Kina Kultur Politik

Kinahatet

Med en kinahatande press får man ett kinahatande folk. Statstelevisionen meddelar att sjuttio procent av svenskarna är negativt inställda till Kina, enligt en undersökning av Pew, vilket alltså beror på att man utsätts för höggradigt negativt kampanjande från medier.

På sin höjd någon promille förstår språket, och kanske någon procent har djupare erfarenhet än turism i landet. Mot vilken bakgrund bedömer man då Kina, om inte den rapportering som emanerar från medier?

Den bild man förmedlar har väldigt lite med verkligheten att göra, utan är en vrångbild. Ett Sverige som vanligtvis är så fixerat av den egna nationsbilden har inga som helst problem att photoshoppa andra länder som det passar, och Kina hör till dem. Man kan därför förstå att kinesiska ambassaden är på krigsstigen, för vi skulle själva aldrig godta att bli karikerade sålunda.

Men ambassaden kan förstås inte ändra på någonting, utan tycks tvärtom bidra till att förvärra tillståndet. Det är inte direkt medietränade snubbar, och de har ungefär samma grad av kulturell vilsenhet kring Sverige som svenskarna har om Kina. Det är ett recept för ständig ömsesidig missförståelse.

Men vi som har kunskap om och erfarenhet av Kina, är vi då inte i själva verket förblindade av en släng av röda sjukan, gula febern eller vad man nu ska kalla det? Sådana förälskelsesymptom är inte ovanliga bland personer som engagerar sig i en kultur och i ett land, och man kan därför inte bortse från möjligheten.

Men någonstans blir de flesta småningom tillräckligt luttrade när verkligheten tränger sig på bakom de fina fasaderna. I Kina finns mycket riktigt en hel del skit under mattan, och den förälskelse man kan känna kring kulturen vägs upp av många negativa fenomen. För egen del har jag haft trassel med polisen, blivit halvt ihjälslagen, stått helt utan pengar, bråkat med släktingar till flickvänner, blivit lurad, utsatts för vad vi skulle kalla rasism, och på flera andra sätt upplevt en rad otrevligheter i Kina.

Inget av det kan förstås jämföras med att hamna i myndigheternas blickfång och utsättas för kränkande behandling av ett slag som är unikt för diktaturen. Det är också en del av Kina, och sådant som förtjänar att uppmärksammas och kritiseras. Men det är inte så kritiken ser ut.

Typisk kritik i medier gäller till exempel kameraövervakning, som man likställer med något slags orwellianskt 1984. Sanningen är att London är mer kameraövervakat än någon del av Kina (det är okej när vi gör det), och i samma syfte, nämligen för att stävja att man blir halvt ihjälslagen, lurad eller på annat sätt utsätts för brottslighet.

I Sverige har vi länge haft en integritetsdebatt kring övervakning, men har på senare år blivit fullt medvetna om behovet – ett behov som är avsevärt större i Kina med dess större folkmängd. Brottsligheten är av en annan karaktär, men folk i gemen har ingen som helst aning om hur utbrett det är med ficktjuvar och andra småbrottslingar i en befolkning som är mindre homogen än i Sverige. Jag känner personligen kineser som har blivit kidnappade.

Kinesiska medborgare, minus brottslingar, har inga som helst problem med sådan övervakning, utan ser det som en trygghetsåtgärd. På samma sätt är man i huvudsak positiv till det sociala kreditsystem som belönar gott handlande och bestraffar fuskare och sådana som bryter mot regler. Det är alltså inte så som kritiken gör gällande att det är något som pådyvlas befolkningen mot dess vilja av en illvillig regim, men det är ändå så det framställs i kinahatande medier.

När man plockar fenomen efter fenomen ur sin kontext och lägger på hög enkom i syfte att svartmåla eller rent av demonisera ett land blir den allmänna opinionen därefter. Man har inget annat att gå efter och är utlämnad till pressens godtycke, om man inte tar del av andra källor eller odlar ett specialintresse. Man följer strömmen.

Det kanske får den enskilde kulturskribenten att känna sig viktig, men det hjälper varken oss eller Kina att man målar landet i tjocka svarta penseldrag. Det får bara till effekt att en sansad dialog omöjliggörs och att vi drar det kortaste strået. Kina kommer nämligen inte att försvinna, inte heller minska i betydelse.

Kategorier
Kultur Politik Religion

Skrota bibelen

Efter Skolverkets monumentala fadäs att försöka fasa ut antiken ur historieundervisningen i grundskolan har en pseudodebatt om andra förändringar uppstått. Den kristna flanken är således upprörd över att bibelen inte explict nämns i uppdragsbeskrivningen, och man gör därmed vantolkningen att den helt har utgått ur undervisningen. Så är förstås inte fallet, utan man har uttryckt sig mer generellt och lämnat detaljerna till lärarkåren, precis så som det ska vara.

För den moderna skolan är problemet emellertid det omvända, nämligen att man lägger allt för stor vikt och tid åt en förlegad lära som inte längre har någon relevans. Under 1960-talet drog man konsekvensen av det genom att avskaffa den specifika kristendomsundervisningen och istället instifta en mer allmän religionskunskap. Det kristdemokratiska partiet bildades som en konsekvens av att bön och bibelläsning utrangerades.

Men religionskunskapen innehåller alltjämt en oproportionerlig tonvikt på kristendom, och eleverna har att lära sig så kallade psalmer och besynnerliga kyrkotekniska termer som saknar relevans för alla utom troende. Förmodligen resonerar man att kristendomen utgör ett kulturarv, men det samma kan förstås sägas om forn sed – som knappt alls studeras.

Religionskunskap hör tillsammans med ett antal andra ämnen som slöjd till förlegade studieämnen. Det rätta hade varit att etablera en kurs i filosofi som förutom att behandla livsåskådningar med objektivitet och likvärdighet även ger värdefulla insikter i argumentationsanalys, etiska resonemang och logik. Därmed hade man även täppt till vägen för kristna religionslärare att göra smygreklam för sin tro och dess seder, som konfirmation och annat som inte har någonting med skolan att göra.

Kristendomens historiska förlopp förläggs naturligtvis till just historia, som även har att behandla andra livsåskådningars historiska förlopp. Det som ska studeras är mekanismerna för kristendomens utbredning, inte dess trosatser eller specifika innehåll. Det som ska förmedlas är kristendomens utveckling ur panbabylonisk religion och maktkamp under antiken och medeltiden.

En del debattörer menar att bibelen förekommer flitigt i kulturen, och att man därför bör känna till sådana referenser. Men det lär man sig just genom kulturen, och inte i skolan, på samma sätt som man genom kulturen får del av mängder av andra saker som inte explicit berörs i skolundervisningen.

Givet att kunskapsmassan växer får mindre nyttiga discipliner helt enkelt maka på sig. Skolans roll är att förbereda eleverna för livet och en yrkesroll, inte att vara en filial till statskyrkan. Skrota således bibelen, och med den psalmer, slöjd, hemkunskap och annat trams som inte har i 2000-talet att göra.