Kategori: Liberalism

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Världsordningen

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) ska inte läxa upp Sverige om yttrandefrihet, dundrar Expressen-blaskan i ett ledarstick, eftersom flertalet av rådets medlemmar har att städa upp i eget bo kring mänskliga rättigheter. Detta efter att rådet antagit en resolution mot bränning av heliga skrifter, på Pakistans initiativ, med röstsiffrorna 28–12.

Om det kan man förstås bara hålla med, och i själva verket har UNHCR inget som helst inflytande över saken, utan uttrycker blott en hållning som dominerar i världen. Det senare inses även av skribenten, som resignerat konstaterar att västerländska demokratier utgör en minoritet i världen.

Men den större frågan är då vad FN ska spela för roll, och vilka regler som ska definiera internationella relationer. Man brukar hänvisa till den (liberala) regelbaserade världsordningen, en struktur som etablerades efter andra världskriget – eller i vart fall efter kommunismens fall 1990 – under starkt inflytande av USA och andra västmakter.

I den ordningen ingår faktiskt FN, vars institutioner bildades explicit i syfte att förhindra ett nytt världskrig, samt att upprätthålla mänskliga rättigheter. Själva begreppet härrör från organets deklaration om de mänskliga rättigheterna, som är den enda traktat som har universell giltighet. Föreslagna utvidgningar kring sexuell läggning, Q-frågor med mera är alltså inte mänskliga rättigheter i denna internationella ordning, utan en lokal västerländsk hållning.

Frågan är således om vi ska strunta i FN och majoriteten av världens länder, och istället göra som vi alltid har gjort i kolonial anda, det vill säga utropa oss själva till världens ledare, vars dekret övriga bara har att anpassa sig till? Vi, denna sjundedel av världen, bör leda, styra och kommendera resten av packet, i kraft av att vi «har kommit längre» och är så mycket bättre (om vi får säga det själva), för att vi är fina liberala demokratier med de allra ädlaste värderingar, till skillnad från de auktoritära skurkstaterna.

Vid närmare eftertanke låter det inte särskilt demokratiskt, och givet att autokratiska system utgör hälften av världens länder (med en majoritet i befolkning), torde det bli strid om saken. Inte minst Kina har motsatt sig en unilateral ordning där USA och Väst tar sig frihet att definiera regler samt agera polis, åklagare och domare utan att själv behöva följa regelverket (ingen sanktionerade USA efter den illegala invasionen av Irak).

Demokrati och mänskliga rättigheter är nog bra, men det är upp till var och en nation att själv finna vägen dit, så som en gång Sverige och andra västerländska demokratier. Deklarationen om mänskliga rättigheter är alltså inte bindande på något sätt, utan mer att se som en ambition att sträva efter. Rättigheterna kan dessutom tolkas olika, och det är inte på något sätt givet att vår tolkning är den enda rimliga.

Tills nationer på egen hand utvecklas i riktning mot större demokratiskt inflytande och bredare samsyn kring mänskliga rättighter, har vi nog bara att godta ett imperfekt system som Förenta nationerna, som en mötesplats för att deliberera meningsskiljaktigheter och nå kompromisser, samt godta tanken att världen inte är en monolit med ett enstaka system, en enskild världsåskådning eller en singulär västerländsk ordning.

I den aktuella frågan innebär det att skurkstaterna kan kritisera våra bränningar av religiösa skrifter i yttrandefrihetens namn, medan vi i de fina länderna kan kritisera skurkstaterna för bristande mänskliga rättigheter (i vår tolkning), men längre än så kommer vi nog inte. Det är en typ av polarisering som inte kan lösas på global demokratisk väg (ty demokrati är ett statsskick för enskilda nationer), och inte heller med våld eller tvång.

Vår roll ligger inte i att bomba eller sanktionera fram underkastelse av den västerländska ordningen, utan att utgöra föredömen för andra att kopiera, på helt frivillig grund (samt i förekommande fall kopiera andra). Det skulle sannolikt gå betydligt fortare för nationer att anamma en sådan utveckling, om Väst kunde släppa sin grötmyndiga mission, sitt tvång (ekonomiskt eller annat) och sina eviga pekpinnar och moralkakor, eftersom absolut ingen gillar att bli manipulerad, dompterad eller skriven på näsan – det gäller nationer i lika hög grad som individer.

Yttrandefrihet, blasfemilagar med mera är en nationell angelägenhet, inte en sak för FN.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Kohandel med principer och värdegrund

Högsta domstolen har på senare tid i ett flertal fall beviljat utlämning av personer till Türkiet, emellanåt alldeles i anslutning till samtal mellan Ankara och Stockholm. Under andra omständigheter hade man inte tagit upp fallen överhuvudtaget, eller i vart fall kommit till en annan slutsats, vilket med eftertryck visar att den svenska rättvisan inte alls är så oberoende som man försöker ge sken av, utan tvärtom lystrar till Rosenbad när så är påkallat.

Det minner om hur socialistregimens ordförande Persson 2001 lät överlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» (tortyr), under amerikanskt hot om handelsblockad. Den episoden krävde inte ens medverkan av rättsväsendet, utan exekverades utomrättsligt. Även här intog man en «pragmatisk» linje framför att upprätthålla de ideal och värderingar man annars försvarar i falsett, enkannerligen de mänskliga rättigheterna.

Sveriges ansökan till Nato är på samma sätt en företeelse som överordnas allt annat, och om man får tro ett utspel av den senildemente US-presidenten, arbetar Rosenbad för närvarande med en lagändring i syfte att förbjuda koranbränningar, det vill säga införa ytterligare en inskränkning i yttrandefriheten och således böja sig i stoftet för den fascistoida ideologin islam.

Men stollen i Ankara, den koleriske Erdogan, förefaller inte nöja sig med vare sig frekventa utlämningar av PKK-anhängare eller införande av blasfemiförbud i svensk lag, och för den delen inte heller leverans av amerikanska F-16 i utbyte mot ratificering av Sveriges ansökan, utan höjer nu budet något alldeles vansinnigt inför Nato-toppmötet i den indopacifiska supermakten Litauens huvudstad Vilnius: Sverige blir medlem i Nato när Türkiet blir medlem i EU.

Det senare är normalt sett en ickefråga, och förhandlingarna strandade för länge sedan i takt med att Türkiet under Erdogan islamiserades och avlägsnade sig allt vad demokrati och rättsstat heter. Köpenhamnskriterierna stipulerar här att ett land kan upptas i unionen under vissa förutsättningar, utöver demokrati och rättsstat även skydd för minoriteter – vilket inte kan sägas vara uppfyllt givet klappjakten på kurder.

Den permanent höga türkiska inflationen i kombination med bristande marknadsekonomi samt utbredd korruption utgör andra orsaker till att Ankara inte kvalificerar som medlem. Friheten för medier att verka är också tämligen begränsad, med en rad journalister bakom lås och bom.

Samtidigt delibererar Väst på halvt allvar att uppta den än mer korrupta halvdiktaturen Ukraïna i såväl EU som Nato, nämligen av strikt strategiska skäl. Erdogan ser här en möjlighet att slå in en kil i den utvecklingen, och därmed åka snålskjuts in i EU. Även detta visar att man är beredd att kasta alla principer, värderingar och villkor överbord, så länge man kan uppnå ett överordnat mål av vikt – Väst i ett nötskal.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Ska svensken myndigförklaras?

Högsta domstolen har förkunnat att en dansk e-handlare får sälja vin till svenska kunder. Det innebär i praktiken att det blir fritt fram även för andra aktörer att sälja alkoholhaltiga drycker pålina, och därmed att monopolet är på upphällningen.

Men man ska nog inte korka upp champagnen riktigt än, eftersom en majoritet i riksdagen värnar detaljhandelsmonopolet. Det är ingen vågad gissning att folkpartisterna i maskopi med kristkonservativa och socialister kommer att verka för en lagändring som omintetgör denna landvinning – även om en sådan då lär strida mot EU:s grundprincip om fri rörlighet för varor och tjänster.

Huruvida svensken äntligen ska myndigförklaras och återfå elementära friheter som är alldeles självklara på kontinenten och i civiliserade länder är alltså långt ifrån klart, och man kan förutsätta att detta dras i långbänk. Man har som bekant inte ens kunnat införa gårdsförsäljning av vin, trots decennier av debatt.

Det är ändå märkligt att det politiska stödet för en så abnormt förlegad lag är så stort. Det är en djupt stötande ordning, som berövar människor det egna ansvaret och fråntar individen en frihet som människor på de flesta andra håll visar sig kunna hantera alldeles utmärkt.

Det är ändå inte statens groteska skatteuttag från alkoholförsäljningen som står på spel. Inte heller någon annan negativ konsekvens kan förväntas av fri alkoholförsäljning, eftersom svenskens dryckesvanor numera är av mer kontinentalt snitt.

I praktiken rundar svensken systemordningen genom att bunkra hemma för att säkra tillgången. Därmed är ordningen meningslös, och man kan lika gärna släppa spriten fri. Enstaka alkisars problem får hanteras på annat sätt, och det kan inte motivera ett så drakoniskt instrument som Systembolaget.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Biblioklasm

Statsmedier behandlar frågan om koranbränning i en intervju med en professor i islamologi (naturligtvis), som för in ett resonemang om att Sverige tog och tar avstånd från de tyska nationalsocialisternas bokbål, och att många i den muslimska världen inte kan se skillnad mellan dessa illdåd och andra yttringar av biblioklasm – förstörande av böcker – i yttrandefrihetens namn.

I all enkelhet dröjer det sig om att enskildas uttryck gentemot koranen, eller för den delen bibeln eller motsvarande skrifter, är ett angrepp mot en ideologi, medan de nazistiska bokbålen riktade sig mot ett enskilt folk – judarna. Notera att den senaste koranbränningen inte exekverades av en dansk, utan av en irakisk medborgare, en son av islam.

Det dröjer sig också om frågan i vilken kapacitet sådana handlingar utförs. Enskildas ceremoniella protestyttringar är en helt annan sak än en stats eller annan större aktörs systematiska destruktion av ett helt kulturfält, som när den första kinesiska dynastin Qin lät bränna samtliga konkurrerande skolors verk, eller som när den kristna makten lät bränna misshagliga böcker (och människor) under dess tusenåriga era i maskopi med statsmakten.

Visserligen var det inte den tyska staten som anställde bokbål i Tredje riket, utan den tyska studentkåren, men dels gjorde man det i en systematisk anda, och dels var udden riktad mot det judiska folket. Bokbålen skedde upprepat, och upptogs småningom som instrument av tyska staten i ockuperade territorier.

Man kan notera att segrarmakterna på samma sätt brände nazistisk lektyr efter krigsslutet, och att den svenska rättvisan regelmässigt bränner misshaglig konst signerad Johan de Geer, Dan Park med flera när så anses vara påkallat. Det är vanligare än man tror att bränna böcker (och konst) i syfte att censurera och undertrycka, vilket åtminstone ur liberal synpunkt är förkastligt.

Att häda och på annat sätt uttrycka blasfemi är emellertid en diametralt annan sorts yttring, och den riktar sig underifrån och uppåt mot en makt, i det här fallet en religiös sådan. Det är av det skälet hädelse och blasfemi har blivit grundpelare i liberal filosofi, för att det är uttryck som riktar sig mot en förtryckande makt, ursprungligen den kristna kyrkan i Europa, i en rörelse som småningom gav oss de friheter vi nu (?) tar för självklara.

Hela enchiladan av andra friheter, från emancipation till sexuell frihet, bygger på friheten att häda förment heliga ting och angripa en maktstruktur som tagit sig rätten att bestämma över moral, sedlighet och enskilda människors förehavanden under allehanda former. Utan den yttrandefriheten faller hela bygget samman som ett korthus, och det är det fundamentet man nu angriper från alla håll och kanter.

I muslimska länder lyser sådana friheter alltjämt med sin frånvaro, och människor är lika kuvade som européer under medeltiden, enkannerligen det täcka könet, som döljs bakom slöjor och systematiskt undertrycks. Det är således inte en missaktning mot folken i de många muslimska länderna att bränna en koran, utan mot den ideologi som upprätthåller detta vedervärdiga förtryck.

Av det skälet är det ynkligt och helt förkastligt av den svenska moderatregimen att i officiell kapacitet fördöma liberala yttringar som syftar till att befria människor från religiösa bojor, och man borde naturligtvis istället fullt ut försvara företeelsen. Men man är från det hållet så ideologiskt vilsen att man inte förstår vad saken ytterst dröjer sig om, utan fegar ur i syfte att vara alla till lags och godhetssignalera.

Systematiskt nazistiskt bokbål i syfte att censurera och undertrycka ett folk.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

«Liberalism har ingen plats i islams Europa»

Tidö-regimen vill naturligtvis gjuta olja på vågorna, särskilt i syfte att ro i land medlemskapet i den förlegade försvarsorganisationen Nato, efter att uppretade islamister i Mellanöstern i veckan anställt protester mot Sverige. Men M-ministärens uttalande väcker samtidigt frågetecken, eftersom innehållet är väsensfrämmande för svensk och europeisk tradition.

Med anledning av koranbränningen tidigare i veckan, och att den föranlett kritik från Islamiska konferensorganisationen, meddelar Utrikesdepartementet således att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige». Man uttalar vidare: «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Är det således Billströms och moderatregimens mening att den irakiske flyktingen Salwan Momika brände en koran som «uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans», eller hade dissidenten i fråga möjligen tämligen goda skäl att manifestera mot en hatskrift och en fascistoid ideologi som för såväl honom som många andra i den islamiska världen har inneburit svåra plågor?

Är det då också Billströms och moderatregimens avsikt att skicka tillbaka dissidenten i fråga till Irak, för att där ställas inför «rättvisa»? Det är nämligen den praktiska innebörden av att Momikas handling inte har «någon plats i Sverige eller i Europa».

Det är tänkvärt, att när för en gångs skull en verklig avfälling infinner sig i Sverige – till skillnad från sociala turister och asylshoppare som prövar alla knep i boken, från att låtsas byta religion till motsvarande för sexuell läggning – denne utsätts för officiell missaktning för sin berättigade kritik av islam.

Regimen ska i själva verket inte uttala sig överhuvudtaget om enskildas förehavanden och yttranden, eftersom det är innebörden av det samhällskontrakt som föreligger, den filosofiska traktat som stipulerar yttrandefriheten som grund för demokratin. På samma sätt ska en sekulär regim inte uttrycka stöd till någon särskild religion, enkannerligen inte det väsensfrämmande islam.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.

Amerikanska konstitutionens första tillägg fångar kort och koncist demokratins fundament.

Av debaclet kan man dra ett par slutsatser. Den ena är att den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin, den andra att ett regimskifte inte har inneburit någon som helst praktisk skillnad i den förda politiken. Det är fortfarande vänsterns muslimkramande palestinasjalar som styr, och man omhuldar alltjämt minoriteters inbillade rättigheter på bekostnad av elementära friheter.

Det man egentligen säger är att klassisk europeisk liberalism inte har någon plats i islams Europa, och att vi numera måste respektera religioner snarare än att hålla hädelse, blasfemi och annan religionskritik som självklara attribut för demokratin. Det man säger är att vi måste underkasta oss islam, alltså i stort sett en repris av tusentalets kristnande uppifrån och ned, men nu med systerreligionen i huvudrollen. Att vi måste ge upp våra sanna värden, vår hävdvunna kultur och våra förvärvade friheter, enkom för att blidka islam.

Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker under överinseende av nationalistledaren Åkessons parti, vars väljare torde vara särskilt förbistrade över att Tidö-laget lägger sig platt för islam snarare än att försvara hävdvunna europeiska frihetliga traditioner, vilket man förstås kan göra utan att förfalla till «intolerans» eller «rasism». Det är ingen vågad gissning att det kommer att få konsekvenser i opinionen.

Koranen måste brinna, för att det är ett uttryck för den tankefrihet som islam inte medger.