Kategori: Liberalism

Kategorier
Kultur Liberalism Politik USA

Woke: USA avslutar kvoteringsexperiment

Affirmative action, tanken att man måste tillämpa «positiv särbehandling» för att uppnå mångfald, är en vänsterradikal amerikansk idé i syfte att motverka den institutionaliserade rasismen och dess effekter, enkannerligen med avseende på den svarta befolkningen med bakgrund i slaveri. Radikalismen har sedermera gått på export till Europa och Sverige, som saknar motsvarande diskriminerande strukturer.

Reformen har visserligen uppnått sitt syfte att lyfta en del av den svarta populationen till en högre nivå, men på andra gruppers bekostnad. Särskilt den högpresterande asiatiska minoriteten är systematiskt förfördelad av positiv särbehandling, för övrigt en grupp som i USA länge har utsatts för systematisk diskriminering.

Meritokratin har fullständigt satts ur spel av «affirmative action», varvid en omvänd form av rasism har kommit att tillämpas. Dessvärre har detta synsätt vunnit insteg i svensk och europeisk tradition, där institutioner som statstelevisionen aktivt premierar «kulturell kompetens» framför traditionella yrkesmeriter.

Supreme court har i dagarna beslutat att etnicitetsbaserad positiv särbehandling strider mot konstitutionens fjortonde tillägg gällande lika skydd i lag, med innebörd att man inte kan behandla medborgare ojämlikt med avseende på kön, sexuell läggning och så vidare. Att ge personer företräde på grund av hudfärg är just en form av konstitutionsvidrig diskriminering, enligt domstolen.

Dessvärre lär Sverige få vänta många år på motsvarande vändning, eftersom vi kontinuerligt ligger tio år efter Danmark och tjugo efter USA i utveckling, oavsett riktning på denna. Det innebär att kvoteringsexperimentet visserligen är slut i USA, men sannolikt lär fortsätta länge än i Sverige.

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Religion

Flaggan måste brinna

Koranbränningen häromdagen har lett till uppretade känslor på sina håll, inte minst i Mellanöstern, där man på sina håll har anställt demonstrationer av olika slag, under vilka man bland annat har bränt den svenska flaggan. Man säger sig vilja sätta hårt mot hårt och lära oss en läxa, bland annat genom att bojkotta produkter och därmed slå mot svensk ekonomi.

Men exempelvis exporten till Irak uppgick till 311 Mkr under första kvartalet i år, vilket givet det samlade varuutflödet om 700 453 Mkr för samma period motsvarar 0.44 ‰ (promille). På samma sätt importerade vi nötter, dadlar och liknande från Irak till det hisnande värdet av en miljon kronor under första kvartalet, vilket motsvarar 1/682 443 eller 1.5 ppm av den totala importen. Ska man hota måste man ha något att sätta bakom, annars blir det mest lyteskomik.

Det är klart att den samlade muslimska världen skulle kunna agera mer samfällt med något större resultat (enstaka procent i termer av handel), men verkligheten är sådan att dessa länder är i underläge och mer beroende av oss än vi av dem. Det enda reella hotet är Ankaras om att inte släppa in Sverige i Nato, men det kan Erdogan inte nyttja i all evighet utan att själv utsättas för den samlade västvärldens svar.

I Sverige gäller svensk lag, inte koranen, inte sharia och inte irakisk sekulär lag. På motsvarande sätt gäller inte våra lagar i Badgad, och vi – med undantag för den nationalistiska klicken – kunde i själva verket inte bry oss mindre när man där bränner svenska flaggor. För oss leder det inte till annat än en axelryckning, eftersom det är en självklar frihet att skända flaggor och andra slags symboler.

Muslimerna misstar sig alltså när man tror sig ge svar på tal, och på samma sätt är uttryck som att «knulla din mamma» och andra förmenta skymfningar ett slag i luften avseende svenskar, eftersom vi här har sexuell frihet och inte lägger oss i mammans, systerns eller andra kvinnors sexliv – med undantag för frågan om samtycke, vilket i den muslimska misogyna världen förstås är en mer underordnad företeelse.

Förutom att två fel inte gör ett rätt, är det därför bra att man bränner flaggan och andra symboler i Badgad, Tehran med flera platser, eftersom det kan ge upphov till idéer om frihet och att vända sig mot de egna förment heliga symbolerna. Det är just det faktum att Väst har kunnat tämja religionen och släppt lös tankefriheten som ligger till grund för vetenskaplig och teknisk utveckling, och med den ekonomisk och annan.

Omvänt har den muslimska världen gått ned sig i religiös extremism, som mest är ett hinder för utveckling. Man har förpuppat sig i en medeltida världsbild, och hamnar allt längre efter den moderna världen, ett stadium man inte kommer ur förrän man gör upp med islams genomsyrande ställning och reducerar religionen till en av flera kulturella krafter, som kristendom i Väst.

Det är också av det skälet koranen och den svenska flaggan måste fortsätta brinna i Sverige, som en fyrbåk för upplysning och ett uttryck för frihet. Clownen till statsminister och andra som menar att det visserligen är lagligt men inte «lämpligt» att förfara så är oss svaret skyldiga om vad vi ska ha alla dessa demokratiska friheter till, om vi inte får eller inte «bör» använda dem. Är grundlagen mest ett karottunderlägg vid nobelbanketten, eller ett verkligt rättsstatligt styrdokument?

de Geers «Skända flaggan» borde gå på export till Särkland.
Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik Religion

Index verborum prohibitorum: koranbränning

Vad förenar Vladimir Putin, Recep Tayyip Erdogan, Aftonbladets skribent Anders Lindberg samt en rad politiska företrädare från samtliga partier? Att de fördömer koranbränningar och anser att det är ett brott som borde beivras, sig själv till straff och androm till varnagel, på det att den muslimska gruppens rättighet att leva fredat från religionskritik ska skyddas.

I Sverige och Europa är denna så kallade rättighetsliberalism förhärskande, medan USA och Japan istället omhuldar frihetsliberalism. De två begreppen står i kontrast och är inte kompatibla, eftersom rättigheter ofta innebär inskränkning av friheter.

Uppoffringen är inte så stor när det gäller rätt till utbildning eller andra medborgerliga förmåner, utan det dröjer sig då om en ekonomisk sanktion i form av skatt för att uppfylla rättigheterna. Det är en evig demokratisk diskussion var en adekvat gräns för sådant skatteupptag ska dras, och det är vad som traditionellt skiljer höger och vänster, liberala och konservativa. Det är demokratins livsluft, köttet på det demokratiska skelettet.

Däremot gröper man ur demokratins själva fundament när man inskränker friheten att yttra sig, demonstrera, mötas och så vidare, de grundläggande friheter som är axiomatiska element i demokratins fri- och rättighetskatalog. Utan sådana friheter existerar inte demokratin, och särskilt inte så kallad «liberal demokrati».

Enligt rättighetsliberalismen är yttrandefriheten inte absolut, utan en begränsad «rätt till frihet» som förlänas medborgarna av den högsta makten. En rättighet är alltså något som tilldelas av en monark, ett parlament eller någon annan entitet, som ett privilegium.

Frihetsliberalismen definierar istället frihet som en i naturen inherent existerande egenskap som inte kan skänkas, utan bara begränsas av en makt. Sådana naturliga friheter benämns även negativa, medan positiva friheter är samma sak som rättigheter, det vill säga konstruerade friheter som ges till allmogen per lag, exempelvis rätt till ekonomiskt bistånd – det finns ingen i naturen förekommande mekanism av sådant slag, medan friheten att yttra sig eller samlas är given tills någon med våld förhindrar att så sker.

Tanken att en makt kan benåda allmogen med rättigheter – inklusive den absurda konstruktionen «rätt till frihet» – stammar naturligtvis från en monarkistisk tradition, som en föregångare till demokrati under upplyst despoti. Den fulländade demokratin slår igenom först med upplysningsfilosofins frihetsliberalism, i vilken medborgarna anses vara utrustade med en rad oskiljaktiga friheter, bland dem främst yttrande- och mötesfrihet, det vill säga naturligt förekommande negativa friheter som inte är skänkta av en makt, och som inte heller kan inskränkas av en makt.

Men i Europa får den frihetliga traditionen aldrig något starkt fäste, annat än tillfälligt i Frankrike, utan tvingas till kompromisser med den konservativa skaran av monarkister. Det är framförallt i USA som frihetsliberalismen blir fundament för den första moderna demokratin, uttryckt i den upplysningsfilosofiska konstitutionen.

Härav har man i USA alltjämt nära nog absolut yttrandefrihet, varvid den praktiska begränsningen sker vid omedelbart förestående fara av något slag, exempelvis om uppvigling eller andra uttryck kan antas leda till blodspillan – shouting fire in a crowded theater, som det brukar illustreras med.

I kontrast utgör begränsningarna i Europa en lång räcka explicita förbud mot vissa för makten förhatliga uttryck, omfattande allt från hetslagar till förnekelseförbud kring historiska företeelser och andra statliga historiska sanningar. Det är den upplysta despotins yttrandefrihet, tanken att det föreligger en «rätt till frihet» att yttra sig, så länge det yttrade inte är explicit förbjudet av majestätet, parlamentet eller annan regim.

Koranbränning är en ickefråga i frihetsliberalismen, och särskilt stammar den sortens liberalism från en motsvarande strid med kyrkan, en av dåtidens makthavare. Hädelse, blasfemi och liknande uttryck är definitionsmässigt givna som grund för yttrandefriheten, själva resonen för dess existens.

I europeisk rättighetsliberalism menar man istället att «yttrandefriheten» även kan omfatta blasfemi och annat problematiskt tankegods (såvida det inte är explicit förbjudet), men det är alltså samma slags «yttrandefrihet» som man finner i Moskva, Pyeongyang och Gustaf III:s Sverige.

Det är vidare en skogstokig definition av yttrandefrihet, eftersom det ofarliga och banala inte är i behov av något skydd. Yttrandefriheten existerar enbart för att uttrycka det kontroversiella, det som retar andra (som kristna, muslimer, Putin eller Lindberg), eller det som upplevs som stötande. Yttrandefrihet existerar för att ostraffat kunna skända majestätet, inte för att smickra vederbörande.

Men i Sverige och övriga Europa blir koranbränning föremål för maktens prövning huruvida det är en legitim yttring, och vad man kan förstå av debatten lutar man åt att införa ännu en inskränkning i det allt längre index verborum prohibitorum som definierar förbjudna uttryck, nämligen genom att jämställa blasfemi med hets mot folkgrupp.

Det blir då ännu en spik i demokratins kista, i det välvilliga syftet att skydda en viss grupp mot kritik av dess religion, samt i det mer pragmatiska syftet att föra regimens Nato-ansökan i hamn genom att blidka türkarna och uppfylla Ankaras anspråk på respekt för islam.

Kategorier
Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Taiwan

Idealet Elon Musk

Naturligtvis inga jämförelser i övrigt, men jag upplever en allt större själsgemenskap med Elon Musk, med allt fler beröringspunkter i vår respektive åskådning och åsiktsflora. Vi hör för övrigt till samma generation (X) och har dessutom ungefär samma fula utseende, även om det nog inte har så mycket med saken att göra.

Exempelvis har han en syn kring Kina och Taiwan som avviker från den gängse i Västvärlden och mer minner om min, nämligen såtillvida att han prisar den kinesiska regeringens ekonomiska politik samt menar att Taiwan borde bli en särskild administrativ region (SAR) i Kina likt Hongkong. Här menar en del att han mest är ute efter att smickra sig till fördelar för Tesla i Kina, men å andra sidan finns det en hel del som talar emot den tesen.

Häromdagen kvittrade han att den ungerske spekulanten George Soros påminner om skurken Magneto, och att hans intentioner knappast är goda, utan att han tvärtom vill rasera civilisationens kitt. Soros hatar mänskligheten, som han skrev, och för vilket han omedelbart fick en skur ovett från de gängse socialliberala kanalerna, som naturligtvis anklagade honom för «antisemitism».

I en intervju försöker en wokejournalist förstå varför Musk ideligen torgför utsagor som kan reta potentiella Tesla-köpare eller aktieägare i Twitter, varpå Musk efter en lång konstpaus försvarar sin frihet att säga vad han vill, även om det kostar honom pengar och makt. Just den omständigheten att han frenetiskt hävdar denna frihet samt även tillämpar den är bevis för att vi kan ta honom på orden.

Det är för övrigt en märklig omständighet att man i samtiden anses behöva ta ständig hänsyn till hur andra kan uppleva och tänka kring det man säger, och att man därmed i praktiken är förhindrad att säga sin mening såvida den inte fullt ut rimmar med den politiskt korrekta i åsiktskorridoren. Vad ska vi med «liberal demokrati» till om vi inte kan utnyttja de «liberala friheterna» fullt ut?

Wokevänstern har här opponerat sig mot begreppet kancelleringskultur, och benämner det istället «konsekvenskultur», det vill säga att det får «konsekvenser» om man yppar ting som avviker från partilinjen eller det offentligt påbjudna, exempelvis att man blir förklarad persona non grata i debatten, blir av med sin anställning eller kanske till och med förlorar sitt bankkonto om man engagerar sig sverigedemokratiskt eller liknande. Men vad är egentligen skillnaden från motsvarande «konsekvenskultur» i forna Sovjetunionen?

Musk har här förstås en avgjord fördel i att vara tämligen oberoende i så måtto att han är omåttligt rik och därmed har råd att inta en sådan frihetlig position, men det vanliga är emellertid att den sortens entreprenörer infogar sig i den strömlinjeformade mittfåran i syfte att inte väcka ont blod och därmed äventyra affärerna, typ Tim Apple och dennes vedervärdiga PK-dravel.

Men därmed blir han även ett föredöme och en galjonsfigur för oss kvarvarande frihetsliberaler (till skillnad från rättighetsliberaler), utöver att han utövar ett visst inflytande genom sin pionjärverksamhet i SpaceX, Tesla med mera. Twitter passar inte in i Musks entreprenörskap, utan är en mer personlig affär som bottnar i ideologi av frihetlig karaktär, nämligen för att han avskyr den censur och kancelleringskultur som präglar sociala medier och nätet i stort.

Därmed inte sagt att allt vad karln säger är vettigt, exempelvis knäppa konspirationshypoteser kring utomjordisk konstruktion av Egyptens pyramider, eller att han skulle vara något slags universalgeni. Men i det stora hela har han en tämligen nykter och realistisk åskådning kring stort och smått, och är i det avseendet just det slags föredöme världen är i så stort behov av i dessa synnerligen skruvade tider.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tänka fritt eller rätt?

Till författaren Thomas Thorild skrivs citatet tänka fritt är stort, men tänka rätt är större, som även pryder ingången till en hörsal vid Uppsala universitet. Anföringen kommer i sin tur från «avhandlingen» Rätt, eller alla samhällens eviga lag (1794), i vilken Thorild delibererar tidens upplysningsfilosofiska strömningar med fokus på Montesquieus tankar i ämnet.

Det är en snurrig historia som skulle få en modern gymnasiestudent att rodna av skam, och Thorilds förliberala tankar om frihet och sanning är inte välutvecklade. Han tycks i själva verket mena att det «rätta» består i att verka för det «goda» i någon mening, nämligen i en kollektivistisk anda på det att var och en kommer i åtnjutande av tankearbetets frukter. Det «rätta» är det dygdiga, det gudfruktiga och det goda, det vill säga en typisk moralkaka.

Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.

Devisen har kommit att spegla en falsk dikotomi kring tankens frihet, varvid många har nyttjat citatet i syfte att förespråka frihet framför påbjuden sanning. Ty att en tanke är rätt innebär att den värderas av någon entitet, kanske en makthavare av något slag.

Falsk, ty i själva verket har tankens frihet aldrig premierats i vårt land, där istället ortodoxi och konformism har varit allenarådande. Detta inses enkelt genom att betrakta grundskolans och gymnasiets läroplaner, vilka intermittent utökas med allt fler tämligen detaljerade värderingar att överföra på eleverna i fostran och indoktrinering, men som bara i en kort passus nämner «kritiskt tänkande».

Sådan värdeöverföring grundades tidigast i kristendomsundervisning, på det att barn måtte skolas i sedlighet och en god moralisk uppfattning, men har sedermera antagit en mer sekulär form av att respektera statsskicket (det vill säga demokratin), allas lika värde och så vidare, för att på senare år accentuera begrepp som mångfald och hållbarhet kring vilka tänkandet måste ske. Det är ett hårt riggat ramverk som inte ger utrymme för så många fria tankar, utan bestämt placerar tankeverksamheten i vänsterns mallar.

Saken är vidare övertydlig i den allmänna debatten, där en kväljande åsiktskorridor upprätthålls för viktigare frågor av just det slag som präglar värdeöverföringen i skolan. Det är av det skälet vi har haft en strid om migrationen i ett par årtionden, där den tongivande sidan har borrat ned huvudet i sanden och istället framhållit värdegrunden utan att fundera så mycket kring konsekvenserna.

Den som har tänkt annorlunda (det vill säga fritt) har smetats ned med tillmälen av olika slag, samt mer eller mindre motats bort från såväl debatten som samhället i stort, med angiveri som en synnerligen obehaglig ingrediens. Samma fenomen yppar sig i den överideologi kring klimatet som nu har etablerats, där man inte alls är fri att ifrågasätta huruvida det föreligger en «klimatkris», utan i så fall ska misstänkliggöras och förlöjligas under begrepp som «klimatförnekare» och andra pejorativa uttryck.

Maximen i fråga har inte heller någon tillämplighet vid det universitet den dekorerar, och inte heller i den högre utbildningen i stort, ty även universitetsväsendet präglas av tung postfaktisk materia som genusvetenskap som genomsyrande överideologi för hela verksamheten, samtidigt som identitetspolitiska strömningar bland studenter och lärare inte medger en friare diskurs, utan kräver «trygga rum» samt att obekväma åsikter och fakta hålls på behörigt avstånd.

Under så tung ortodoxi kan ingen ny och banbrytande vetenskap kläckas, eftersom den fria tanken då är kvävd i sin linda. Bara det redan tänkta är då möjligt, vilket lägger tung sordin på kreativiteten. Den fria tanken är en förutsättning för att småningom kunna tänka rätt, exempelvis under den vetenskapliga metodens ramar snarare än vänsterkotteriets politiska överideologi.

Med det menas inte att man ska slopa värdeöverföring och fostran i skolan eller låta anarki bryta ut vid universiteten eller i samhället i stort, men att toleransen för oliktänkande måste bli betydligt vidare. Den som tror sig tänka rätt har nämligen inget att frukta av att i debatt stöta och blöta sina åsikter med meningsmotståndare som tänker fritt, utan det är faktiskt bara så vi kan ta oss framåt.

Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större