Under två års tid har Kiev-regimen hållits under armarna av Väst, genom dels militärt understöd i form av vapen, ammunition och underrättelser, motsvarande hundra miljarder euro, men dels även finansiella bidrag uppgående till ytterligare hundratrettio miljarder euro. Vad händer om vidare hjälp uteblir?
Föreslagna stödpaket har redan försenats i amerikanska kongressen, medan allt fler röster i Europa höjs mot vidare subventioner i en konflikt som av allt att döma redan är förlorad. Vita huset har även aviserat en «bortre gräns» för fortsatt stöd, och att vi befinner oss i sluttampen av denna gräns.
Fronten ligger still sedan ett år tillbaka, och Ukraïnas «motoffensiv» visade sig bli ett praktfiasko. Sedermera har ryssarna återtagit initiativet, och rycker nu fram by efter by, om än i sakta mak. Uppenbarligen kan aldrig så mycket västerländskt understöd hjälpa Kiev att vinna kriget, utan bara att hålla emot under en begränsad tid. När den militära supporten uteblir, kan den ryska hären rycka fram obehindrat och lägga under sig hela Ukraïna.
Tihi!
Men dessförinnan kan Ukraïna faktiskt falla på eget grepp, nämligen när det finansiella stödet minskar undan för undan. Per månad har man hittills erhållit tre miljarder euro, vilket då är den summa som krävs för att underhålla landet i krigstid. Man har inte förmåga att under dessa omständigheter upprätthålla en intakt ekonomi på egen hand, utan blöder friskt.
Småningom förblöder man helt, varvid löner och pensioner inte längre kan utbetalas. Möjligen kan man härda ut ytterligare under en tid, men förr eller senare brister tålamodet, och vi har ett internt uppror mot Voldemort Zelenskyjs korrupta regim. Hungriga, oroliga och desperata människor kommer att inta parlamentet och kanske slutligen välkomna Putin Befriaren för att ända lidandet.
Kiev imploderar i uppror.
Vad man då gör med den korrupte Zelenskyj återstår att se, men har han tur tas han av daga direkt. I annat fall lär han få skaka galler under återstoden av sitt liv, nämligen i ett sibiriskt fångläger. Det var inte så det var tänkt, men sådant är kanske ändå Zelenskyjs slutliga öde.
Ytterligare konsekvenser av inre förfall är en enorm flyktingvåg, som nog inte kommer att välkomnas unisont av medlemsländerna i unionen. Marknaden för ukraïnska sexdockor börjar redan bli mättad, samtidigt som ingen vill befatta sig med desertörerna bland männen.
En praktisk lösning för att förhindra ett sådant bistert scenario finns emellertid, nämligen att man medan tid ännu är förhandlar fram fred. Naturligtvis blir en sådan huvudsakligen på Moskvas villkor, och Kievs och Bryssels hallucinationer om kapitulation från Kremls sida måste avvisas som psykotiska feberdrömmar.
Det bär mig emot att vara en sådan vresig party pooper, men jag är inte här för att vifta med den ukraïnska flaggan i kumbaya-liknande anda, utan att bibringa en smula realism till den frejdiga propagandan i övrigt. Kiev är alltså på fallrepet, och det är hög tid att inse det – rädda vad som räddas kan.
Kinas ekonomi går för närvarande en aning trögt, även om inte alla förstår att det är en medveten förändring och ett tillfälligt tillstånd snarare än en kollaps. Bidragande externa faktorer är emellertid pandemin i kombination med amerikansk exportkontroll och handelskrig, som lägger sordin på den kinesiska tillväxten.
Men det ena ger det andra, och när den kinesiska tillväxten viker och horder av främst unga blir arbetslösa, har man som en följd mindre pengar att spendera på franska handväskor, tyska bilar och amerikanska telefoner. Längre ned i dominokedjan följer således minskad europeisk och amerikansk export till Kina, vilket ger motsvarande hack i kurvan i våra ekonomier.
Kina vabbar.
I själva verket är det betydligt värre för europeisk ekonomi, inklusive svensk, som till skillnad från Kinas är i recession. En bidragande orsak härför är förstås även kriget i Ukraïna, eller snarare den energikris som har följt i spåren av detta och därmed gjort tysk industri mindre konkurrenskraftig. De olagliga och ineffektiva sanktionerna har knappast hjälpt saken, utan snarare förvärrat läget. Och när kranker Mann Europas viker ned sig, följer svenska och andra europeiska underleverantörer med automatik med ned i malströmmen.
USA har dock parerat detta effektivt genom att dels spränga Nord stream och därmed gett sig själv möjlighet att kränga naturgas till Europa, och dels locka till sig europeiska företag och investeringar genom Inflation reduction act och andra instrument. Samtidigt har kriget i Ukraïna inneburit manna från himlen för det amerikanska militärindustriella komplexet, som noterar rekordtillväxt.
Onkel Sam cashar in på Europas lidande.
Förlorare i denna geopolitiska härva är således vi i Europa, som tar osedvanligt mycket stryk när externa krafter drar i tåtarna. Det ger samtidigt en rad intressanta effekter, som vi här ska studera på ett ytligare plan.
Först har vi levnadskostnadskrisen, som följer i spåren av inflation, recession och arbetslöshet. Prisökningarna har gjort européerna fattigare än tidigare, och särskilt i förhållande till amerikaner och kineser. Det i sin tur resulterar i att missnöjespolitiker får större utrymme, och man kan notera en tung extremhögervåg i Tyskland och andra delar av Europa.
Kranker Mann Europas.
Politisk radikalisering sker samtidigt över hela linjen, i Sverige främst uttryckt genom en fullständigt utvecklad krigsspsykos, under vilken hela samhället ska ställas om och förberedas för krig. Den nordiska randstaten svängde över en natt, och valde bort tvåhundra år av alliansfrihet och neutralitet mot medlemskap i en förlegad försvarsallians från kalla krigets dagar, i tron att det skulle ge oss skydd mot den förmenta fienden i Moskva.
Denna omställning sker alltså samtidigt med att ekonomin viker nedåt brant för en längre tid, vilket nog inte är en tillfällighet. Det interna missnöjet med arbetslöshet, sämre villkor, prisökningar och till råga på allt okontrollerad kriminalitet och otrygghet externaliseras genom påhittade yttre fiender, som Kina och framförallt Ryssland, som får figurera som allmänna busemän mot vilka den folkliga vreden kan kanaliseras.
Ytterst handlar det möjligen om en veritabel utslaktning av en ung och arg generation genom aktivt krig mot Ryssland i Natos regi, eftersom detta är en i historiskt avseende återkommande metod för att varva ned under bistra ekonomiska tider. Krig är i slutändan en kamp om resurser, och bättre soldater än en förlorad generation går inte att finna – det är den naturliga krigscykelns momentum.
Det är så Hitlertyskland förklaras, som revanschism för det orättvisa versaillesfördraget, och det är så man alltid har lockat unge män att dra i krig för en färgad tygbit och det symbolvärde en sådan har. Att det aldrig skulle komma att hända igen är förstås höjden av naivitet, och vi ser nu samma slags flipperspelseffekter utspela sig som under de båda världskrigen.
Macrons utspel häromdagen att Nato kan sätta stövlar i backen i Ukraïna vittnar om att man åtminstone umgås med tankar om ett vidgat krig, eftersom Ryssland ju inte «får» vinna. Just nu säger andra stopp och belägg, men ge det några månader till, och galenskapen är förmodligen all. Planering finns.
Man kan med rätta fråga sig om Västs söndercurlade regnbågsarmé av sojapojkar och BLM-butches verkligen kan matcha Putins barska mannar, men i realiteten behöver man bara sätta in en mindre andel mer hormonstinna män av klassiskt snitt för att matcha den krigströtta Röda armén. Och i slutändan är det ändå fråga om ett tekniskt krig, där den som har mest förödande vapen vinner. Det är synd om människan.
Landet förklarade sig självständigt redan 1990, men betraktas alltjämt av omvärlden som en del av Moldavien. Man har emellertid effektiv kontroll över sitt territorium, med egen konstitution, flagga, valuta och så vidare, under ett parlamentariskt presidentsystem.
Men i likhet med Katalonien, Abchazien och andra utbrytaregioner i Europa, erhåller man inget stöd för sin frihetssträvan. Västledare vill ogärna se ytterligare balkanisering av Europa, samtidigt som man aktivt strävar efter att stycka upp förmenta fiender världen över, exempelvis Kina – man infiltrerar och lägger sig i Hongkong, Xinjiang och Tibet, samtidigt som man har dubbla måttstockar kring utbrytarprovinsen Taiwan.
Samma frihetstörst gör sig inte riktigt gällande kring Transnistrien, för att landet lutar mot Ryssland och således vill tillhöra en traditionellt östlig sfär snarare än det Väst som Moldavien strävar efter att ingå i. Det är i grunden samma slags konflikt som i Sydossetien, Abchazien och Nagorno-Karabach eller tidigare Donetsk.
Vad transnistrierna själva anser är härvidlag sekundärt, eftersom det finns större geopolitiska ambitioner i bakgrunden. Exempelvis EU har nyligen uttalat vilja att inkorporera Georgien och Moldavien i unionen, just för att suga åt sig forna sovjetspillror och kontrollera utbrytarrepublikerna därstädes samt i syfte att hålla Ryssland i schack.
De där krusidullerna och piruetterna man brukar göra kring folkrätt, demokrati och så vidare är mest retorik i syfte att försköna den egna expansionen och ge någon sorts rational för sitt agerande, och man talar som alltid med dubbla tungor. Tydligen är Israel ett land som har en ovillkorlig rätt att existera, men man kan inte på en och samma gång erkänna Palestina?
Nå, en fundamental skillnad är här att Transnistrien har de facto-kontroll över sitt territorium, och man har även en mindre rysk fredsbevarande styrka på plats. Inte ens Ryssland har erkänt republiken, men ger naturligtvis inofficiellt stöd.
Men ett officiellt erkännande kan komma i dagarna, sedan delar av Transistriens proryska regering har begärt skydd av Moskva från moldavisk infiltration. Därmed kan ett pärlband av andra stater följa i Rysslands spår, varvid självständighetsfrågan kan bli föremål för mer formell deliberation i FN-skrapan.
Transistrien kan även komma att ingå i ryska federationen, vilket då ger Moskva en östlig front mot Ukraïna och ett gott incitament att täppa till korridoren mellan Krim och Transnistrien, nämligen genom att inta Odessa och skära av Kievs kontakt med Svarta havet. Huvudvärken blir allt svårare i Bryssels tandemkvarter för EU och Nato.
Utvecklingen bekräftar egentligen bara den här ofta anförda tanken att det vore en god idé att söka ett fredsfördrag under status quo, istället för att se hela Ukraïna sväljas av Ryssland, ty det blir det logiska resultatet om konflikten tillåts pågå ad infinitum, nämligen för att stödet till Kiev successivt kommer att minska och att man därmed saknar motståndskraft. Och ett självständigt Transnistrien är kanske ändå ett bättre alternativ än att Rysslands gränser förflyttas längre västerut?
Den vidare utvecklingen i brist på fred: inkorporation av Transnistrien, därefter sikte på Odessa, Nikolajev, Dnepropetrovsk och Charkov.
Den kristna sekten uppstod under första århundradet i Grekland, och blev inom loppet av några hundra år statsreligion i det romerska imperiet. Men till Sverige kom läran långt senare, och den svenska kyrkan bildades först 1164. Forn sed städades raskt undan, och den svenska konformismen hade sin gilla gång.
Kyrkans ställning hade då redan börjat försvagas under en medeltid stadd i förändring mot renässans, och den reformation som kulminerade med Luther och de efterföljande religionskrigen skakade om Europa. Sverige var här dock snabbt med på noterna, och kunde redan 1536 ansluta till det protestantiska lägret, nämligen för att det gav möjlighet för Vasa att förstatliga kyrkan och nyttja institutionen för egen räkning.
Sverige ansökte sent om medlemskap i den tidens europeiska union – katolska kyrkan – och blev raskt indraget i korståg mot de otrogna finnarna, vilket gav upphov till den historiska fientligheten med Novgorod, det vill säga Ryssland.
I Europa ledde vetenskaplig revolution, upplysning och ett flertal andra rörelser till franska revolutionen 1789, då man raskt gjorde sig av med både gud och kung samt införde demokrati. Detta var dock inget för Sverige, som väntade till 1921 med att etablera demokrati. Religionsfrihet fick vi faktiskt först 1953, men kvar är såväl kungen som den i lag reglerade statskyrkan – som nu används på samma sätt som tidigare för att sprida och befästa tidens vänsterliberala doktriner.
Avsmaken för Napoleons bombliberalism var stor i Sverige, särskilt som den ledde till att vi förlorade Finland, även om vi samtidigt fick Norge som tröst. Nationen beslöt att bli neutral, avskärmad från omvärlden, utan att beakta de underliga strömningar som timade i Europa.
Under världskriget resulterade denna attityd i att Sverige tillät tyska förband i transitrafik genom landet, samtidigt som man förvägrade brittisk och fransk trupp att undsätta det av Sovjetunionen angripna Finland. Finlands sak var inte vår, och inte heller Europas. Det var visserligen klok politik, men samtidigt självisk.
Som en konsekvens var Sverige inte intresserat av att ingå i det djupare samarbete som etablerades i kol- och stålgemenskapen efter kriget, senare kallat Europeiska gemenskapen (EG) och numera Europeiska unionen (sedan 1993). Sverige anslöt som bekant först 1995, nästan halvannat sekel efter grundandet.
På samma sätt fanns inget intresse av att ingå i militäralliansen Nato, som bildades 1949 i syfte att värna fred i Europa och Nordamerika samt utgöra grundbult i det kalla krig som tornade upp sig under amerikanskt inflytande. Sverige dominerades av Socialdemokraterna, vars vänsterlutning förhindrade en vidare gemenskap med västmakterna.
Visserligen låg vi tidigt under täcket med amerikanerna, då vi i hemliga fördrag samarbetade kring signalspaning och hade ganska omfattande militärt samarbete, men mycket av den socialdemokratiska politiken var i opposition till västliga friheter. Sverige var därför på ytan en neutral stat som odlade ett socialistiskt folkhem med statliga monopolmedier, statligt apoteksmonopol, statligt alkoholmonopol och en i övrigt omfattande statlig inblandning i näringslivet.
Tekniskt paradigmskifte med satellitteve pajade dock monopolet, och därmed kom svenskarna att åtnjuta främmande tankar i större utsträckning än tidigare – Socialdemokraterna misslyckades med att förbjuda parabolantenner. Frihetens idéer är vad som ledde till närmandet mot EU samt viss liberalisering av landet. Men inte mer än att systemmonopolet bevarades, statskyrkan alltjämt reglerades av staten och att statsmedier fortsatt hade en stark ställning. Än i dag är svenskarna inte betrodda att handla vin i matbutiken som i resten av Europa.
Det rör sig här uppenbarligen om ett mycket efterblivet land, som långt senare än andra länder inkorporerar moderna strömningar, om alls. Naturligtvis med undantag för vissa vänsterliberala doktriner, som man snabbt har importerat från amerikansk universitetsmiljö, strömningar som inte är av vikt för folkets materiella välfärd men som är utmärkta verktyg för att kontrollera människors tankar och att bedriva social ingenjörskonst med.
Det efterblivna landet tar nu ytterligare ett extremt sent steg genom att hoppa på den numera helt förlegade militäralliansen Nato, sjuttiofem år efter dess grundande. Detta sker därtill i fullständig panik, utan demokratisk förankring i debatt och sedvanlig parlamentarisk exercis. Minsta skitlag måste behandlas under flera år i den byråkratiska grottekvarnen, men att växla säkerhetsordning tycks vara lika enkelt som att byta underkläder.
De JAS-plan vi aldrig lyckas sälja får i alla fall ny målarfärg.
Men även det är egentligen i enlighet med svensk tradition, där vi kan byta tro från en dag till en annan när överheten så vill, varvid konsensusandan fordrar att alla sjunger i samma kör och att alla medborgerliga magneter pekar i samma riktning, på det att man i annat fall riskerar att bli utfryst, brännmärkt och förvisad.
Ryssen kom emellertid inte under hela kalla kriget, och har för övrigt inte synts på två hundra år, men om man får tro ledargarnityrets paranoida retorik står Sverige snart på tur att angripas av den ryska hären, och därför är det så bråttom, bråttom, bråttom att upptas i Natos medlemsrulla, för att det ska göra oss säkrare. Det tog dock nästan två år.
Men dels innebär det att Moskva nu ser Sverige som en kollektiv bricka i Nato under amerikanskt kommando, och att man därmed riktar missiler mot svenska installationer samt förbereder för hybridkrigföring på ett sätt som annars aldrig skulle ha skett under neutral flagg. Vi blir därmed inte alls säkrare, utan utsätter oss istället för risken att bli kollateral skada vid en konflikt mellan Ryssland och Nato.
Och dels innebär medlemskapet inte alls någon garanti för att övriga Nato kommer till undsättning om vi mot all förmodan skulle bli angripna. Den beryktade artikel fem i Nato-fördraget utgör inget absolut krav för medlemsländerna att skicka trupp, utan biståndet kan ske i den omfattning som enskilda medlemstater finner nödvändigt.
Det enda medlemskapet innebär är egentligen att vi i än högre utsträckning avhänder oss vår självständighet, och därmed blir en lydstat under USA. Washington behöver inte invadera för att installera baser, som i Tyskland och Japan, utan får utan motprestation åtkomst till svenskt territorium, därtill under egen jurisdiktion. Lycka till med att reversera denna ordning när USA faller samman under kaotiska inrikespolitiska stridigheter!
Nato-runkarna i högern – och numera även i vänstern – har långt om länge fått sin vilja igenom, men det är knappast något som gagnar Sverige och svenskarna. Förr eller senare uppstår svekdebatten, och det kan bli ett tämligen underhållande evenemang att ta del av.
Det är i grunden bra med ett förstärkt försvar, men inte i regi av Nato. EU måste arbeta fram en egen organisation, fri från skadligt amerikanskt inflytande.
Inledningen av tredje året av kriget i Ukraïna manifesteras i statsteve med direktsänd socialporr från Kiev, med skildringar av enskilda soldaters och flyktingars liv. Den ensidiga propagandan om den «fullskaliga» «storinvasionen» grundar sig i fablen om att det var där i Kiev som folket en gång reste sig i demokratisk anda mot en rysstrogen president, ett skeende som sedermera ledde till annektering av Krim och skärmytslingar i Donbass, och nu invasion.
Men det var nog inte främst «folket» som sökte «färgrevolution», och det finns omfattande belägg för Washingtons medverkan i och planläggning av statskuppen, folkupproret och den vidare politiska processen. Det rör sig om klassiskt nationsbygge i syfte att inkorporera ett land i den västliga sfären och vidga Natos tentakler, ett projekt som möjliggörs av den tudelning av Ukraïna som föreligger i språk och kultur.
Den klyftan är nu realiserad även i fysisk mening, sedan Moskva har etablerat kontroll över ryssdominerade oblast i Ukraïna, territorier som man har inkorporerat i federationen och som småningom kommer att erkännas som ryska av omvärlden. När allt damm har lagt sig.
Från politiskt håll svajar stödet allt mer, särskilt i USA, där republikanerna har fått nog av att ösa in pengar i ett svart hål som dränerar resurser utan att omsättas i territoriell förändring. Visserligen gynnar det amerikansk ekonomi i allmänhet och det militärindustriella komplexet i synnerhet att elden underhålls, men på längre sikt skadar det den amerikanska planen för inneslutning av Kina om man tvingas lägga krut på ett flertal bränder och konflikter världen över.
Om USA faller bort, följer EU med automatik, eftersom unionen är svag och orkeslös på egen hand. Samtidigt går det allt mer upp för medborgarna i Europas länder att Ukraïna inte har någon möjlighet att «vinna» kriget, det vill säga ta tillbaka förlorade territorier.
Européerna tror inte längre på Ukraïna. När följer politikerna efter? (The European Council on Foreign Relations)
Analysen är enkel. Inte ens med det omfattande materiella och pekuniära stöd som västmakterna har erbjudit har man kunnat rubba fronten så mycket som en millimeter. Den omtalade «motoffensiven» blev ett komplett fiasko, och det är nu åter ryssarna som har initiativet.
Mot Ukraïna talar även demografin, med en mindre befolkning och koncentration kring medelåldern. De få unga som kan slåss vill av förståeliga skäl inte möta döden i unga år i ett meningslöst krig, och man får stöd av Zelenskyj. Alltså skickar man in allt fler fyrtio- och femtioåringar som kanonmat, tillsammans med frivilliga kvinnor, i den köttkvarn som inte kan resultera i annat än ond bråd död eller ett liv i invaliditet.
Européerna förstår ekvationen, och ser därför att den mest sannolika utgången är ett avtal mellan Ryssland och Ukraïna, givetvis främst på Moskvas villkor. I snitt tror bara var tionde europé på ukraïnsk seger, medan betydligt fler nu förstår att Ryssland står som slutlig vinnare.
Verkligheten har således kommit ikapp européerna, och realismen har börjat sjunka in. Med undantag för det alltid idealistiska och efterblivna Sverige, som tenderar att röra sig i fantasins gränsland i de allra flesta frågor. Svenskarna tror alltjämt på Kiev, vilket bara kan förstås som en medieeffekt.
För egen del har jag ingen tro alls, eller för den delen något investerat i kriget. Jag ser till realia, och kontemplerar båda sidors ståndpunkter, med konklusion att Ryssland har kammat hem spelet. Man har satt punkt för Natos vidare östexpansion och levererat en svidande nesa för Bryssel, även om det har kostat på.
Västs sanktioner biter emellertid inte på Moskva i den grad man hade hoppats på, utan skadar avsändaren mer än mottagaren. Ryssland har inte heller avindustrialiserat i samma omfattning som Europa och USA, och kan därför ledigt producera mer krigsmateriel för att underhålla ställningarna så länge som krävs, därtill med materiellt understöd från det globala Syd.
Under de förutsättningarna bör gemene man fråga sig vad syftet egentligen är med att fortsätta den meningslösa kampen, om den ändå inte kan resultera i vinst, utan bara innebär fler människors död på slagfältet. Frågan har ställts efter varje krig, men man tycks ha svårt att dra lärdom.
Det är nu inte von der Leyens söner som strimlas till slamsor i köttkvarnen längs fronten, ej heller svenska familjers, varför man kan hålla idealismens flagga högt utan att göra några egentliga uppoffringar. Ett fåtal svenskar har frivilligt sökt sig till detta armageddon, med typiskt resultat i död eller skada – ett mer hedervärt agerande än att ikläda sig en löjlig ukraïnsk flagga på kavajen.
Nu är dags att dra ett streck i konflikten och förmå Zelenskyj att underteckna pappren. Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson är förlorade till Ryssland, men om man inte passar sig kan Ukraïna implodera och helt och hållet falla i ryska händer. Man ska veta när man är besegrad, och Europa måste sörja för att freden inställer sig.
