Kategorier
Kina Politik Ryssland

Paranoid underrättelsepsykos

Tre underrättelsetjänster släpper samtidigt trenne årsrapporter med i stort sett gemensamt innehåll, under tesen att de största «hoten» mot Sverige och «vårt sätt att leva» (inlånad amerikanism) emanerar från Ryssland, Iran och Kina samt «högerextremism». Gemensamt är också att man fortsätter piska upp en fullständigt paranoid bild av att Sverige är hårt utsatt för hot från alla håll och kanter.

Det ligger förvisso i dessa organisationers intresse att äska mer medel och på annat sätt göra sig själva märkvärdiga, men larmandet i falsett får ses som tämligen bisarrt, och så även de underliga «slutsatserna». Vad är det man egentligen vill uppnå med denna beklämmande och i stort sett falska retorik?

Ryssland är förstås ett potentiellt militärt «hot», nämligen beroende på hur vi själva agerar. Att sjuttiofem år efter bildandet av kalla krigs-pakten Nato i all hast och utan demokratisk deliberation plötsligt ansluta till organisationen i fråga medför att vi gör oss själva till måltavla i ett större geopolitiskt spel, samtidigt som vi rubbar den förhandenvarande säkerhetsordningen under den neutralitet som har tjänat nationen väl.

Det hjälpte nog inte heller att bistå Washington i att spränga Nord stream, utan gav enbart upphov till ryska incitament till motsvarande hybridkrigföring, som att störa GPS-trafiken eller sabotera infrastrukturellt kablage av olika slag. Som man bäddar får man ligga.

Under mer normala omständigheter är Ryssland knappast ett «hot» mot nationen i vedertagen mening, men det är klart att man bedriver underrättelseverksamhet i syfte att anskaffa teknisk och politiskt känslig information. Det har man alltid gjort, och det är således inget nytt. Nyheten är snarare att Sverige i detta läge väljer att binda sig hårdare till USA, och att man därmed ger upp sitt relativa oberoende och gör sig till geopolitisk pjäs.

Mer anmärkningsvärt är att man målar upp Kina som ett «hot», dessutom tillsammans med Iran. Det låter som ett beställningsverk från Pentagon, men har inte så mycket med svensk verklighet att göra. Givet argumentationen måste man även fråga sig vad det är för foliehattar som arbetar vid dessa organisationer.

Exempelvis hänvisar man alltjämt till den felaktiga föreställningen att alla kinesiska medborgare oavsett hemvist har skyldighet att bistå underrättelsetjänsten med information. Man förstår helt enkelt inte lagtexten i fråga, utan har förmodligen fått och rakt av svalt idén från någon amerikansk smedja.

Man hävdar vidare att KKP kartlägger och försöker påverka svensk åsikts- och opinionsbildning, men jag tror nog inte att Must kan kvalificera den utsagan med annat än ett lösryckt exempel med någon lokaltidning som får svar på tal av ambassaden i någon fråga. Man kokar soppa på en spik, och i verkligheten lägger sig Kina inte i andra länders inre angelägenheter – Sverige bör ta lärdom.

Underrättelsenisse i aktion.

Humor på hög nivå blir det när man hävdar att Kina har intresse av svensk flygindustri, exempelvis i fråga om Jas-39 Gripen. Man menar att svensk teknik kan nyttjas för militära ändamål. Men å ena sidan har Sverige inte så mycken teknik som Kina inte redan besitter eller har vidareutvecklat, och å den andra förfogar Kina över betydligt mer avancerade plan än de föråldrade svenska.

Överhuvudtaget umgås man med den högfärdiga tanken att Kina skulle vara intresserat av svensk «spetskompetens» från «näringsliv och lärosäten», medan verkligheten har att Kina är världens ledande teknikmakt och sedan länge har sprungit förbi Sverige i de flesta fält.

Oroande är också synen på enskilda studenter och doktorander som Partiets benägna «celler», beredda att suga åt sig kunskap som sedermera kan nyttjas för «militära ändamål» (Kina har inte varit i krig sedan 1979) enligt den ovan nämnda «underrättelselagen», ett slags etnisk profilering som minner om den amerikanska rasismen gentemot kinesiska akademiker.

Man menar att Kina agerar allt mer «offensivt för att nå sina mål», men vem som är offensiv är nog föremål för diskussion. Man kan notera att Sverige på Washingtons order har infört marknadsförbud gentemot Huawei med flera kinesiska aktörer, men ändå tycks man bli förvånad över att Beijing svarar med (lindrigare) reciproka åtgärder mot Ericsson.

Man menar att Kina använder «ekonomiska medel» («economic coercion» med en inlånad amerikansk term) för att driva igenom sina egna mål, när man blott svarar på de «ekonomiska medel» som Sverige nyttjar mot Kina under fiktiv täckmantel av «säkerhetshot». Skulle Zhongnanhai lägga sig platt när Sverige och andra västländer på helt godtyckligt manér kringgår den «regelbaserade ordningen» och drar undan mattan för kinesiska konkurrenter?

Säpo avslöjar emellertid, förmodligen oavsiktligt, de egentliga bevekelsegrunderna när man hävdar att vi måste göra allt vi kan för att förhindra att främmande makt stärker sin egen förmåga på bekostnad av Sverige och andra länder, det vill säga att förhindra Kina och andra att såväl komma ikapp som att gå förbi, vilket väsentligen är den amerikanska inneslutningsstrategin – det är bra att det nu offentliggörs att Sverige är en bricka i detta geopolitiska spel snarare än att Kina skulle utgöra ett egentligt hot.

Vad det egentligen handlar om: att som amerikansk spelpjäs delta i ambitionen att innesluta Kina, i syfte att bevara västliga privilegier under den USA-ledda världsordningen.

På en punkt träffar man emellertid rätt på spiken, nämligen i fråga om «hotaktörers» spionage gentemot diasporor i Sverige. Det gäller såväl Kina som Iran, men även Türkiet och en förskräcklig mängd andra länder. Det är dock inget hot mot Sverige per se, utan på sin höjd mot enskilda dissidenter.

Även här får man se det som en form av ömsesidig inblandning i respektive lands angelägenheter, då Sverige ger en fristad till separatister, terrorister och mer renodlade dissidenter, som man inte är sen att nyttja i propaganda riktad mot Kina och dess intressen, exempelvis avseende Xinjiang, Tibet och Hongkong.

Det är klart att om det verkligen är Sveriges «intresse» att stycka upp Kina och frigöra Taiwan, Xinjiang, Tibet och Hongkong samt destabilisera nationen i övrigt, så är Kina förstås ett «hot» mot Sverige i så måtto att man avser bekämpa denna ambition, men i någon annan mening är Kina inget egentligt säkerhetshot mot Sverige.

Tomtarna på Säpo, Must och FRA bör ta sina litiumtabletter, äta ordentligt samt sova om nätterna istället för att jaga upp sig med amerikanskt sockervatten och löjliga konspirationshypoteser, samt även konsultera en ordbok för att se vad «hot» egentligen betyder. Denotationen är inte relevant reaktion på annans aktion, så som man här tycks föreställa sig.

De egentliga hoten mot Sverige då? Framförallt islamistisk terrorism och invandrarrelaterad gängbrottslighet. Cyberattacker mot en tämligen illa skött digital infrastruktur. Den djupa staten, inklusive FRA, Must och Säpo. Mediekoncentrationen. Men det vill man av uppenbara skäl inte tala om, utan riktar hellre blicken mot fiktiva mål i fjärran.

Fixa den urusla svenska digitala infrastrukturen istället för att hallucinera om Kina.
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Polycentrisk världsordning

Donald Trump är inte närvarande vid säkerhetskonferensen i München, men hans skugga vilar ändå tung över evenemanget. Detta för att han har medvind i opinionen och har oddsen på sin sida att åter bli US-president, och för att han åter slungar ut chockerande uttalanden om att Ryssland borde angripa snyltarna inom Nato, det vill säga de som inte avsätter sina två procent till försvaret.

Det är en påminnelse om att den amerikanska demokratin är labil och föremål för tvära kast vart fjärde år, och att Europas säkerhet inte kan vila på en sådan skakig grund. Europa måste ta eget ansvar för sin utveckling, istället för att lägga alla sina ägg i den uttjänta amerikanska korgen.

De båda har olika mål och förutsättningar, med ett USA inbegripet i ett existentiellt kallt krig med Kina, medan Europa står i ömsesidigt beroende med Kina för sin export. USA är samtidigt självförsörjande på i princip allt, medan Europa beror av import av energi, spannmål och en lång rad andra produkter, varav en del av strategisk art.

Europa har därför ingen tung stämma av eget slag i världen, utan blir mest Washingtons nickedocka. För all del finns i Sverige ett förlegat och synnerligen naivt fokus på den «transatlantiska länken», men den uppfattningen är inte lika stark bland europeiska ledare i stort.

På samma sätt föreligger bland svenska, baltiska och en del andra europeiska politiker ett aggressivt förhållningssätt gentemot Kina, medan de större och tyngre medlemsländerna har en mer pragmatisk inställning till landet. Europas egen marknad är otillräcklig, och utan Kina skulle ekonomin implodera.

Förhållandet till Ryssland och kriget i Ukraïna är en annan skiljelinje. Visserligen har man gått hand i hand under de inledande två åren, men vi ser nu hur stödet svajar betänkligt i Washington, då representanthuset vägrar godkänna fler stödpaket. Trump har här deklarerat att han avser avsluta kriget «inom några dagar» om han blir återvald, vilket är liktydigt med att dra ett streck i sanden och erkänna rysk seger.

Förvisso ser vi ett vikande stöd även i Europa, och allt fler kommer till insikt om att Ukraïna inte kan återta vad man har förlorat, alldeles oavsett hur mycket pengar och materiel man pumpar in. Däremot kvarstår ett principiellt avståndtagande gentemot Moskva, medan Washington under Trump kan komma att normalisera relationen.

Här ser vi även hur Kina och Indien med flera nationer vidmakthåller vänskapliga relationer med Ryssland, istället för att ansluta till den västliga sanktionscirkusen. Det betyder inte att man ställer sig bakom aggressionen i Ukraïna, utan bara att man inte ser konflikten som tillräckligt skäl för att bryta band – man ser till skillnad från Väst även det ryska perspektivet i frågan.

Därmed skulle Europa stå ensam kvar på banan om USA faller ifrån, och det är uppenbarligen ingen fruktsam utveckling. Dels har sanktionerna ringa effekt, och dels spiller de över på avsändaren, med ett Europa numera statt i recession. Ska vi verkligen vara ovänner med Moskva för evigt, samt låta en koreansk situation uppstå i hjärtat av Europa? Skulle inte tro det!

Vad alla dessa trådar visar är att Västs problemformuleringsprivilegium är förbi, och att en polycentrisk världsordning numera är förhandenvarande. En mångpolig ordning med ett Väst tudelat i Washington och Bryssel samt med Beijing som ny central maktfaktor, flankerade av mindre poler som Nai Dilli och Moskva.

För Europas vidkommande innebär den utvecklingen att man måste komma ned från sitt moralistiska elfenbenstorn högt uppe i skyn och mer pragmatiskt sköta sina egna bestyr istället för att försöka kommendera och uppfostra världen i övrigt som under kolonial tid.

Den «regelbaserade världsordningen» under amerikansk hegemoni är till ända, och världen är därför i behov av en omförhandlad ordning som inte särskilt gynnar Väst och framförallt USA. Förhoppningsvis kan en sådan mer rättvis ordning komma till stånd utan ett nytt världskrig, och det ligger i Europas intresse att bidra till en sådan utveckling.

Europa måste finna en egen och självständig väg att stå stark i denna mer komplexa värld, med så hög grad av självförsörjning och diversifiering av varuflöden som möjligt, under ömsesidig respekt visavis övriga aktörer. Det enda europeiska politiker ska ha för ögonen är att utveckla Europa för européerna, snarare än att lägga sig i avlägsna konflikter och schismer.

Kategorier
Politik Ryssland

Dissidentdöden

Aleksej Navalnyj kollapsade under en promenad, för att sedermera avlida. Västvärlden pekade unisont med hela handen mot Putin, och skrek: mördare! Narrativet i medier är vidare att Kreml «mörkar» händelseförloppet, och att man inte är «transparent».

Kanske kan man hävda att Moskva hade ihjäl Navalnyj indirekt genom att fängsla honom under hårda former, men i så fall ligger mången politisk och annan fånge i Väst också pyrt till – hur står det egentligen till med Julian Assanges hälsa, efter flerårig isolering?

Givet allt annat lika händer det att till synes friska människor dör, även om de inte tidigare har uppvisat symptom på sjukdom. Särskilt vissa hjärtbesvär kan uppträda plötsligt, efter många års gradvis försämring.

Inte heller är man särskilt «transparent» i Sverige eller övriga Väst under sådana och andra omständigheter (tänk sprängningen av Nord stream), utan locket är i regel på tills en utredning föreligger. Varför skulle Ryssland slarva med rutinerna i just detta fall?

Inte för att försvara Ryssland, men tidpunkten är helt enkelt besynnerlig. Navalnyj var redan neutraliserad, och det fanns därför ingen anledning att ta honom av daga. Kreml kanske inte bryr sig överdrivet mycket om kritik från Väst, men man vill nog ändå inte lägga lök på laxen i onödan, eftersom det kan alienera vänner i det globala syd.

Navalnyj överlevde ett första likvideringsförsök, men valde därefter att bli martyr genom att infinna sig i Moskva för rättegång. Han kunde ha stannat i Väst och levt ett bekymmersfritt liv, men hade kanske någon naiv förhoppning om att kunna åstadkomma förändring. Den tiden är uppenbarligen inte nu.

Mest frapperande emellertid är hur han nu utnyttjas en sista gång som geopolitisk spelpjäs av Väst i syfte att ge Kreml ett tjuvnyp, ty han har inte längre någon roll att spela som oppositionell politiker, på ungefär samma sätt som Assange inte längre kan verka som journalist.

Båda har tynat bort i väntan på dissidentdöden, som alltid kommer till den som utmanar makten, i Väst som Öst. Den trista sanningen här är att människor i Ryssland bryr sig om Navalnyj furton gånger mindre än vi i Väst bryr oss om Assange – och honom bryr vi oss inte så mycket om.

Dissidentens öde.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Chihuahuan Billström

En amerikansk diplomat beskrev en gång forne utrikes- tillika statsministern Carl Bildt som en medelstor hund med en stor hunds attityd, givet den överdrivna pondus den store statsmannen utstrålar. Men om Bildt kan man i vart fall säga att han var och är påläst, ärlig och av rätt kaliber för politikeryrket.

I samma härad finner vi sedan tidigare Olof Palme, som med stort och delvis spelat patos sökte sig till en större internationell arena genom att ta ställning mot USA under vietnamkriget, samt att på motsvarande vis uttrycka sympati med Kuba och andra kommunistregimer under ett folkrättsligt paraply. I verkligheten var Palme trogen USA och fientligt inställd till Ryssland.

I övrigt har kommit och gått mestadels osynliga och färglösa blåbär, medan på senare tid de mest besynnerliga stolpskott har figurerat på posten som utrikesminister. Sossarnas Ann Linde tar här något slags pris i egenskap av att vara fullständigt renons på elementär kunskap av det slag Bildt besitter, och förstår inte ens skillnaden mellan kärndrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar.

Med Tidöregimens uppgång har moderaten Tobias Billström sedermera tillträtt som ny minister för utrikes frågor, med en rad bisarra utspel om en snar Nato-anslutning som inledande aptitretare. Småningom intog han även hållningen att Israels folkmord i Gaza utgör ett «proportionerligt» svar på Hamas terrorangrepp, och han har visat prov på viss förmåga att trassla in sig djupt i de egna resonemangen.

Tobias Billström (M) läser upp regeringens utrikespolitiska deklaration.

Här talar vi uppenbarligen inte om en medelstor hund, eller ens en pudel, utan kanske snarare en chihuahua med motsvarande intellekt. Man förstår detta intuitivt när man läser ministerns på knagglig svenska författade utrikesdeklaration, som mest innehåller plattityder, rappakalja och inbördes oförenliga ståndpunkter.

Större delen av dokumentet upptas av Ukraïna, där Billström menar att en demokratisk stat [har] anfallits av en auktoritär och att stödet till Kiev är de kommande årens främsta utrikespolitiska uppgift. Mantrat att vi fortsätter stödja Ukraïna så länge det behövs upprepas.

Men den korrupta hybridregimen Ukraïna är dels ingen demokrati, och har heller aldrig varit, och har dels heller ingen möjlighet att mota bort Ryssland. Det faktiska kriget är sedan länge avgjort till Moskvas fördel, och saken dröjer sig numera om att tillfoga Kreml en «strategisk förlust» genom att permanenta konflikten som ett slags Europas motsvarighet till det koreanska tillståndet – på ukraïnarnas bekostnad.

Den senare strategin är helt och hållet Washingtons, medan Bryssel och enskilda europeiska länders ledare är medvetna om att det nu behövs en exitstrategi, i praktiken ett fredsfördrag, mestadels på Moskvas villkor. Det är en enorm nesa, men Europa kan helt enkelt inte ha denna konflikt pyrande i evighet, och har heller inte råd att underhålla ett sådant skuggkrig.

Här kan man särskilt notera att Tyskland numera är Europas sjuka kvinna, stadd i recession och våldsam avindustrialisering till följd av «Energiewende» med nedlagd kärnkraft och framförallt bortfall av rysk gas. När Europas motor hackar, brakar även resten av systemet samman, vilket är varför Sverige har negativ tillväxt och accelererande arbetslöshet.

Kranker Mann Europas. Tyskland är likt Storbritannien i fritt ekonomiskt och politiskt fall.

Ukraïna är därför inte heller för svenskt vidkommande den viktigaste angelägenheten under «kommande år», utan en affär som vi snarast bör avskriva på förlustkontot. Fred och säkerhet i Europa kan inte uppnås genom att etablera ett nytt kallt krig med Moskva, utan kräver en ny och gemensam säkerhetsdoktrin.

Billströms tanke om att EU:s utvidgning är en geostrategisk investering i fred, demokrati, säkerhet, stabilitet och välstånd är därför förfelad, eftersom det är en fortsättning på just den expansionistiska politik som har lett till konflikten i Ukraïna. Sverige kan därför inte alls välkomna beslutet att inleda anslutningsförhandlingar med Ukraïna och Moldavien, och bör i övrigt inte befatta sig med «geostrategi» – vi lämnade det gebitet med Karl XII.

Men i Billströms spelbetonade fantasivärld har Sverige sedan länge lämnat svenskt territorium, och arbetar nu för att EU ska stärka sin roll som utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk aktör. Det ska ske genom «stärkt konkurrenskraft», och genom företag, handel och innovationer stärker vi EU:s geopolitiska inflytande, enligt ministern.

Här får han gå balansgång på tämligen slak lina ett tag, då han å ena sidan konstaterar att det finns ökade protektionistiska strömningar i världspolitiken, vilket drabbar ett exportberoende land som Sverige, samtidigt som han hävdar att det finns behov av att skydda strategiska intressen inom EU, det vill säga protektionism.

Men man kan inte på en och samma gång slå vakt om en fri, hållbar och regelbaserad handel, samtidigt som man punkterar samma frihandel genom godtyckliga ingrepp i marknaden, exempelvis att införa marknadsförbud för Huawei, införa strafftullar för kinesiska elbilar och andra former av merkantilism. Sådant får förr eller senare reciproka återverkningar.

Slutligen kan man konstatera att Billström och moderatregimen lägger alla sina ägg i den amerikanska korgen med utspelet att det är av grundläggande betydelse att Sverige upprätthåller och fördjupar sin säkerhetspolitiska och ekonomiska relation med USA, en utsaga man snabbt kan komma att få ångra efter US-valet i höst.

Kalla krigs-mentaliteten genomsyrar således Rosenbad, och man tycks ha fastnat i ett tidigare stadium av världshistorien. Man inser inte att en ny polycentrisk världsordning redan är ett faktum, och att Sverige och Europa har mer att vinna på en mer neutral profil och traditionell hedging. Som amerikansk marionett står vi i slutändan enbart som just sprattelgubbe och förlorare.

En geopolitisk maktkamp som inte gagnar oss.
Kategorier
Politik Ryssland

Märklig finsk nation

Veteranen Alexander Stubb får avsluta sin politiska karriär med att besätta den numera urvattnade presidentposten, på vilken han avser hantera den allt frostigare relationen till Ryssland. Finland har ju på samma sätt som Sverige övergett den framgångsrika neutraliteten och sökt sig mot Nato, vilket får givna följdeffekter.

Det kan vara svårt att föreställa sig för en del, men den finska nationen har bara funnits i drygt ett sekel. Dessförinnan var området en oförytterlig del av Sverige, från medeltid fram till 1809, då vi tappade bort vår östra rikshalva till Ryssland. Sedermera bildades den finska republiken 1917 då Tsarryssland kollapsade och Sovjetunionen uppstod ur ruinerna, men det var en labil statsbildning som omedelbart resulterade i inbördeskrig 1918.

Finland upplevde ännu en turbulent tid under andra världskriget, då man slogs med Sovjetunionen i vinterkriget 1939–1940, och därefter i fortsättningskriget 1941–1944, nu i allians med ingen mindre än Adolf Hitlers Tyskland. På den tiden var Finlands sak inte vår, och vi släppte inte ens fram franska och brittiska undsättningstrupper genom svensk mark, nämligen för att inte stöta oss med Adolf (vars trupper vi dock släppte in i permittenttrafiken).

Efter kriget kunde finnarna – eller finländarna på medialt nyspråk – emellertid ägna sig åt mer seriöst nationsbygge, och man erfor en omfattande industrialisering och modernisering. En effekt av urbaniseringen blev för övrigt att arbetslösa finnar sökte sig till Sverige som trasproletariat, den tidens andra rangens babbar.

Samtidigt visste man sin plats i skuggan av det sovjetiska imperiet, och höll en lågmäld ton i utrikespolitiken. Ständige presidenten Kekkonen (under 1956–1982) hade som princip att inte reta Moskva, utan att istället bygga goda relationer med både Väst och Öst, en pragmatisk politik formad av Finlands bistra erfarenheter.

Om ryssen kommer är det nog självförvållat.

Finlands relationer med Sovjetunionen var faktiskt så goda att man erfor en smärre ekonomisk chock när imperiet kollapsade 1991, men ur samma händelseutveckling formades det nutida Finland, med en friare och mer offensiv linje. Först EU, och nu även Nato, och numera är Finland en stabil och välmående europeisk demokrati.

Måhända kan man ha förståelse för tanken om ett större mått av frihet efter att ha varit underkuvade i tusen år, men den friheten tycks kosta mer än den smakar då den ger upphov till stor oro och mer militär aktivitet kring den numera helstängda gränsen. Moskva har inget egentligt intresse av Finland, annat än som buffert gentemot Nato, men om man är en del av Nato blir man samtidigt ett problem för ryskt vidkommande.

Stubb borde därför söka avspänning under sin mandatperiod för att desarmera denna pyrande konflikt, men risken är stor att han tvärtom eskalerar genom att i egenskap av överbefälhavare amerikanisera Finland med allt intimare samarbete med såväl USA som Nato, i den naiva tron att man då blir tryggare. Alltså samma stridspittspolitik som för närvarande plågar den svenska nationen.

Något krig lär det ändå inte bli, men ansamling av Nato-trupp längs den ryska gränsen leder under alla omständigheter till försämrade ekonomiska och andra relationer med Ryssland samt påtaglig rysk hybridkrigföring i syfte att skaka om finnarna (och i mindre skala svenskländarna). Är det en ordning finnarna verkligen eftersträvar?

Avspänning.