Kategori: Ryssland

Kategorier
Politik Religion Ryssland

Först Moskva, sedan Malmö?

Frågetecknen är många angående terrorattentatet i Moskva, och svaren låter vänta på sig. Islamiska staten har visserligen tagit på sig ansvaret, men det behöver inte betyda något annat än att man vill ha lite uppmärksamhet. Specifikt pekas grenen IS-K (Khorasan) ut för implementationen av angreppet.

Men IS-K opererar primärt i Afghanistan med omnejd, och har på sitt samvete runt hundrafemtio terrorattacker i landet och grannlandet Pakistan. Därutöver har man registrerat en operation vardera i Tadzjikistan (2019) och Iran (2024), det vill säga två andra grannländer i regionen.

Därifrån är steget till Moskva tämligen långt, och man har heller ingen naturlig flyktväg från en sådan operation – såvida inte man har något slags samröre med Ukraïna och dess västliga supporterskara. De fyra gripna gärningsmännen är till yttermera visso tadzjiker, inte afghaner, vilket ger ytterligare huvudbry. En av dem säger sig ha fått betalt för att utföra uppdraget, det vill säga att han är legosoldat i någons sold. Vems?

Islamiska staten ger sig ut på ny world tour.

Jänkeriet varnade för ett par veckor sedan just för en attack av detta slag, men varför basunerade man ut det öppet istället för att informera SRV och FSB via hemliga kanaler? Om signalspaningen var välunderbyggd gav man därmed även terroristerna förvarning, varvid man fick tillfälle att omgruppera och ändra planering. Det är inte så att Washington här ville skaffa sig ett alibi i en operation man själv är delaktig i?

Nog för att Ryssland har varit behjälpligt i att utradera kalifatet i Syrien, men frågan är då varför hämnden kommer först nu, ett decennium senare, och varför just Khorasan skulle ha intresse av att spilla krut och resurser på den saken? Än mer besynnerlig blir saken i ljuset av att Moskva på senare tid ofta har tagit islams parti, exempelvis under de svenska koranbränningarna.

För närvarande torde islamisternas fokus vara på judarna och Israels folkmord i Gaza, varför angreppet på Ryssland ter sig tämligen feltajmat, om det nu verkligen är av islamistisk natur. Ryssland står ju här i princip på Hamas sida, eller i vart fall inte på den amerikanska marionetten Israels. Även Islamiska staten bedriver ytterst sin verksamhet på geopolitisk logik, och detta är givet omständigheterna i så fall en knasig operation.

Stats- och kommersmedier i huvudfåran ger uttryck för den bisarra tesen att Moskva under en «falskflaggoperation» skulle ha mördat sina egna landsmän i syfte att motivera en kommande mobilisering, eller i vart fall drar nytta av händelsen i den riktningen. Det är en avskyvärd analys, och man förstår av det större händelseförloppet att den inte kan ha någon riktighet.

Den springande punkten här är om det är med sanningen och verkligheten överensstämmande att de islamistiska legosoldaterna tog sin flykt mot den ukraïnska gränsen, eller om just den utsagan är en rysk fabricering i syfte att kleta skuld på Zelenskyj. Men om detta verkligen är korrekt är det i Kiev den rykande pistolen finns, och det vore då i linje med hur den korrupta regimen i Ukraïna har agerat på senare tid i räder in på ryskt territorium.

Om det å andra sidan är ett genuint och bisarrt islamistiskt angrepp utan logisk verklighetsförankring indikerar det att terrorismen åter har en internationell utblick, som en given följd av israeliternas etniska rensning i Gaza. Man har väckt den islamistiska vreden, och det kan då ytterligare komplicera den geopolitiska situationen.

Man kan här erinra sig att den svenska regimens utrikesföreträdare Billström har uttalat att den judiska apartheidstatens svar på Hamas räd är «proportionerligt» (30k döda, varav hälften barn), och att landets statstelevision utan att blinka har välkomnat ockupationsmakten att delta i den årliga schlagerfestivalen trots det pågående genocidet.

Ett tämligen naturligt mål för islamistisk terrorism är därmed sagda festival, som går av stapeln i Malmö 7–11 maj. Svensk säkerhetspolis lär inte vara bättre skickad än FSB och SRV att undanröja sådana operationer, och det kan därmed bli en våldsam mardröm för nationen. Potentiella celler finns det gott om i staden, som sedan länge plågas av islamistiskt inflytande. Som man bäddar får man ligga, och skadeglädjen i statstevehuset kan bli kortvarig när karman slår till.

L’État islamique… douze points!
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland

Krigspsykosen

Huruvida utrikesminister Wang Yi (王毅) under sitt besök i Canberra tog upp frågor om mänskliga rättigheter, exempelvis Australiens behandling av aboriginerna, är inte klarlagt, men under alla omständigheter innebär mötet med motparten Huang Yingxian (黄英贤) alias Penny Wong en normalisering i förbindelserna. Det är första gången sedan 2017 som Wang besöker landet.

Minns att Scott Morrisons skogstokiga regim 2018 bannade Huawei och ZTE från utbyggnad av landets 5G-nät, och senare efter pandemins utbrott 2020 föreslog en coronakommission under australisk ledning i syfte att fastslå skulden för den redan utpekade brottslingen. Beijing svarade med tariffer på kött, vin, bomull, timmer och kräftor, vilket till dags dato har kostat australiskt näringsliv ett antal miljarder dollar i förluster.

Den australiska regimen utvecklade sedermera ett slags paranoid psykos, som resulterade i den märkliga pakten Aukus och inköp av kärndrivna ubåtar i syfte att patrullera Sydkinesiska sjön långt från australiska vatten. Man tror alltjämt att Kina kan komma att invadera ökennationen, men det är förstås en del av den schizoida symptombilden och har inget med verkligheten att göra.

Sedermera har Australien skiftat regim, med visst töväder i relationerna som resultat. Anthony Albanese bröt isen med ett besök i Shanghai i november, och Wang Yis besök kommer småningom att följas av premiärminister Li Qiangs (李强) dito. I samband med detta kommer även tarifferna att skrotas, och Canberra har därmed kanske lärt läxan och insett realiteten i att vara i ömesidigt ekonomiskt beroende med Beijing – en relation som även kräver ömsesidig respekt.

Samtidigt kvarstår krigsparanojan, och planer finns på att utöka Aukus med fler parter, kanske Kanada och Japan, en allians som småningom även kan länkas samman med Natos ambition att vidga sina domäner österut över Eurasien. Under alla omständigheter utgör Australien en amerikansk marionett i syfte att innesluta Kina, även om den australiska ekonomin visade sig vara på tok för liten och svag för att på egen hand kunna utmana Beijing.

Den märkliga australiska krigspsykosen har sedermera även drabbat oss i Europa, visserligen till följd av ett verkligt krig. Men tanken att Ryssland skulle gå vidare med attacker mot Nato-länder är i samma schizofrena härad som Canberras rädsla för Kina. Ändå förbereder drottning Ursula Europa för «krigsekonomi», samtidigt som de enskilda medlemsländerna rustar som aldrig förr.

Upprustningen syftar till försvar mot en fiende som aldrig kommer, men också att tillverka vapen och ammunition för fortsatt krig i Ukraïna, en konflikt man tror kommer att fortgå under lång tid, trots att Kiev inte bara har slut på ammunition utan framförallt manskap. I vart fall rustar man för lång konflikt med Moskva.

Produktion av det slaget ger emellertid ingen exportvinst, och gagnar inte heller samhället i övrigt. Pengar som kunde ha anslagits för forskning och utveckling samt bättre välfärd går istället till meningslös destruktion och statliga utgifter för ett överdrivet försvar. Detta i en tid då Europa till stora delar är i recession och lider av en levnadskostnadskris till följd av inflation.

Detta är nämligen inte som under kalla kriget, då Väst var överlägsen ekonomisk herre på täppan och enkelt kunde manövrera ut Sovjetunionen. Ryssland drabbas inte särskilt hårt av sanktionerna, men framförallt kan Kina ånga på som aldrig förr när Moskva gör grovjobbet. Kinas femprocentiga tillväxt är kanske inte som fordom dubbelsiffrig, men det ska alltså jämföras med Europa som står still eller går back.

Europa skjuter därför sig själv i foten – eller snarare i huvudet – när man halkar allt längre efter både USA och Kina, och man faller i egen grop när man har den futila ambitionen att samtidigt sanktionera Moskva till stenåldern och «frikoppla» från Kina. Hjärnsläppet är fullt i paritet med Canberras, och frågan är således hur vi ska kunna tillfriskna från detta tillstånd.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Ryssland

Sprudlande rysk demokrati

Stats- och kommersmedier i huvudfåran lägger stor vikt vid det ryska presidentval som pågår under helgen, trots att det är en ickehändelse med redan avgjord utgång. I andra sammanhang har man emellertid ingen bevakning av riggade val i auktoritära regimer, och frågan är då vad som är annorlunda denna gång.

Visserligen är det stort fokus på Ryssland och Putin överlag, varför valet kanske passar in i den städse propagandan, men man märker här en nästan övernitisk pedagogisk ansats av att vilja upplysa folket om de rätta omständigheterna kring Rysslands statsskick – kanske av rädsla att man skulle ta intryck av evenemanget och tro att Putins ställning är demokratiskt legitim.

Men det talar mer för den verkliga demokratins skörhet, att man från staten och dess mediala utskott inte riktigt litar på folket, utan istället söker forma medielandskapet och filtrera informationsbruset på det att befolkningen ska tänka rätt. Inte för att Svea drängar egentligen trängs på RT, men vem vet vad för slags dumheter som sägs på Tiktok och Flashback – bäst att stämma i bäcken genom en gedigen statsmedial kampanj!

En annan aspekt är att demokrati i dessa elitskikt inte blott ses som ett statsskick i mängden, utan det enda godtagbara av sådana, enkannerligen med prefixet liberal. De som ännu inte har uppnått detta suveräna politiska slutstadium måste övertygas om att anamma det, med eller utan bomber och sanktioner.

I själva verket gäller sedan minst tusen år tillbaka den mer generella ansatsen att det system som för närvarande präglar Väst är universellt giltigt och därför måste pådyvlas andra med de medel som står till buds. Den tidens kristendom – den enda och sanna läran – spreds med svärdet och religiösa lockelser, medan den moderna demokratin sprids med bombliberalism och ekonomiska lockelser, men gemensamt för båda är ramverket, missionen och den underliggande monoteistiska ansatsen.

Samtidigt är det en märklig paradox att man är så fruktansvärt rädd för att demokratin inte ska stå pall, exempelvis mot utländska «påverkanskampanjer». Hur kan ett så förment överlägset system samtidigt vara så skört, och om det verkligen är så bräckligt, vad har vi då för nytta av det?

Sant är att den liberaaala demokratin fortsätter att gå kräftgång i världen, enligt en ny rapport från demokratimissionerande V-dem, men det rör sig då om regression i nyligen demokratiserade nationer mer än att stabila demokratier (i princip västliga nationer) skulle vara i farozonen för revolution.

Den fina liberala demokratin – den gyllene miljarden – omfattas bara av Västvärlden och några enskilda marionetter annorstädes, medan resten av världen är ful, auktoritär och ofri. (V-dem)

Därest västliga demokratier skulle falla torde orsaken vara intern, nämligen omfattande politiskt vanstyre med kraftigt försämrade ekonomiska och sociala villkor. Det är så europeiska nationer har anammat auktoritära regimer i ett tidigare skede, och det är så det kommer att ske igen. En religiös syn på demokrati som det enda rätta statsskicket ändrar inte på detta, och inte heller aldrig så mycken «vaccination» genom skolans och statsmediernas försorg.

Putins system utövar emellertid ingen som helst lockelse för svenskar eller européer, men är kanske rätt för Ryssland i det mer primitiva stadium man befinner sig i efter kollapsen av Sovjetunionen och det misslyckade försöket med ekonomisk chockterapi. Autokratier med starke män är alltid ett förstadium till organiskt evolverad demokrati, och folkstyre kan således inte inympas i en nation som saknar traditioner och institutioner därför.

Putins förtroendesiffror. Observera 2014 och 2022. (Statista)

Den krassa verkligheten är samtidigt att Putin är mer populär i Ryssland än vad Kristersson är i Sverige, vilket är ett annat uttryck för grundläggande demokratisk legitimitet, om än «illiberal» sådan. Oberoende anonyma mätningar gör gällande att Putin har 86 % stöd bland befolkningen, vilket ska förstås som att folket sluter upp bakom sin diktator i tider av existentiell kris.

Detta är bekymmersamt för Västs demokratimissionärer, som därför finner för gott att lägga sig i processen medelst stöd till den undertryckta och svaga oppositionen, samt genom sedvanlig propaganda kring den ryste tsaren och dennes förväntade sorti från makten medelst statskupp, sjukdom eller något annat.

Men det ändrar nog inte så mycket i verkligheten, och Putin får vi hur som helst dras med i sex år till. Under den tiden hinner såväl Biden som Kristersson försvinna, och så även Macron, Scholz och många andra. Gissningsvis även Zelenskyj.

Hans majestät, cæsar Vladimir Putin, tar emot folkets jubel.
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Påven och Stollenberg

Pontifikatet i Rom uttalade en nykter utsaga om att Kiev borde hissa vit flagg, det vill säga erkänna sig besegrad, istället för att fortsätta skicka människor i drivor in i dödens köttkvarn längs fronten. På det svarade Voldemort Zelenskyj att flaggan är gul och blå, inte vit.

Den ukraïnska statsbildningen är som bekant tämligen ny i historiskt perspektiv, och det har aldrig funnits någon ukraïnsk stat före 1991. Man har ömsom lydit under litauer och polacker, ömsom under ryssar, och nu kanske främst under amerikaner. Den ukraïnska nationalismen är även den en relativt ny företeelse, med en del morbida inslag.

Bland annat välkomnade man under andra världskriget tyskarna som «befriare», men till priset av att Ukraïnas många judar fick plikta i ugnarna. Det är av detta skäl nazism och dess efterföljare fick fäste i Ukraïna, och det är även av denna orsak Moskva benämner Kiev-regimen nynazistisk.

Härav är det svårt förstå varför Väst lägger så oerhört mycket krut, pengar och prestige på att försöka bryta loss Ukraïna – Lillryssland – istället för att befria katalanerna, baskerna eller andra grupper som minst lika mycket som ukraïnarna anser sig företräda en egen nation. Saken bottnar förstås i geopolitik, i en evig träta med Ryssland, och man vill inte ge upp den möda man lagt på orange (snarare än gulblå) färgrevolution sedan Sovjetunionens fall.

Natos generalskreterare Stollenberg inflikar således i debatten att det inte är vita flaggor Ukraïna behöver, utan vapen. Men vapen kan inte vinna kriget, och än mer än vapen behövs mannar på slagfältet för att Kiev ska kunna hålla ryssen stången. Men stövlar på backen vill Stollenberg inte skicka, vilket förstås är ett fullkomligt befängt resonemang om man verkligen vill att Ukraïna ska vinna.

Ty demografin talar entydigt till Rysslands fördel, och man har i kraft av större folkmängd matematiken på sin sida. Båda parterna har förvisso demografiska problem, men Ukraïna har redan passerat den punkt från vilken man aldrig igen hämtar sig. Det blir inte bättre av att man nu sätter in kvarvarande fyrtioåriga män och äldre i tjänst.

Även industriproduktionen är på Rysslands sida, då det avindustrialiserade Europa inte riktigt har kapacitet att tillverka erforderlig mängd vapen och ammunition för att jämna ut spelplanen. Från von der Liar i Bryssel kommer visserligen stora ord om att Europa ska tillverka «supervapen», men det förutsätter då att tyskarna får tummen ur röven innan Kievs siste man är nedhuggen.

Samtidigt kan Stollenberg och Nato förstås inte bedriva annat än ekonomiskt hybridkrig mot Ryssland samt förse Kiev med vapen, eftersom man annars utökar konflikten till ett veritabelt storkrig på kontinenten, med påtaglig risk för bruk av åtminstone taktiska kärnvapen.

Ryssland är världens andra militära stormakt i slagkraft räknat, men kan i praktiken aldrig vinna mot Nato. Men på samma sätt kan Nato inte vinna mot Ryssland, och det är därför närmast garanterat att det urartar i kärnvapenkrig. Sådan är ekvationen, och sådan har den varit sedan kalla krigets dagar – terrorbalansens matematik har aldrig upphört.

Men därmed kan Ukraïna inte heller vinna tillbaka förlorat territorium oavsett hur mycket vapen man erhåller, och således har Ryssland redan vunnit kriget. Vad är då poängen med att skicka mer vapen och ammunition? Vad är Stollenbergs och Natos slutmål härvidlag? För man har väl ett sådant? Eller?

Pontifex maximus terminerar det ukraïnska experimentet.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Politik Ryssland USA

Vårt sätt att leva

Tydligen har Sverige anslutit sig till Nato för att skydda vårt sätt att leva, en underlig amerikanism (our way of life) som i politiken upprepas ad infinitum tillsammans med motsvarande plattityder, som våra värden eller den regelbaserade världsordningen. De halvkvädna och luddiga begreppen definieras emellertid aldrig, utan förutsätts vara implicit givna.

Men en sak är säker: Magdalena Anderssons sätt att leva har ingenting att göra med mitt sätt att leva, och hennes samhälle, hennes värden och hennes världsbild har inte heller mycket gemensamt med mina motsvarigheter. Outtalat här är således en modern sekulär form av cuius regio, eius religio, att undersåtarna med automatik omfattas av monarkens (statsministerns, etablissemangets, Bryssels) tro och världsåskådning.

Man kan annars elementärt konstatera att vårt sätt att leva har rubbats i sina grundvalar under de senaste decennierna, och ett folk har aldrig varit så hunsat i att tvingas förändra sitt sätt att leva för att ge plats åt en oönskad miljonhövdad skara utsocknes migranter. Den svenska kulturen har redigerats, ord har förbjudits, hälsningsgester har deklarerats vara diskriminerande och folket har anklagats för att vara genomrasistiskt.

Anderssonskan med flera politiker slår blå dunster i populasens ögon och lockar med manna som inte finns.

På motsvarande sätt förhåller det sig med *2SHBTQIAP++ och transagendan, en vänsterextremistisk rörelse som har implementerats uppifrån och ned med sedvanlig social ingenjörskonst. Man kan annars vara tämligen säker på att folket hellre hade sett en tandvårdsreform än att könsdysforiska element ska erhålla könskorrigerande vård eller att man i gängkriminalitetetens spår satsar stort på traumakirurgi.

Vårt sätt att leva har även hotats av islamistiska celler inympade i det svenska och europeiska samhället under stort inflöde av migranter undan amerikanska krig. Terrornivån är konstant förhöjd, och folket uppmanas att inte gå med hörlurar. Utanförskapsområden har vuxit upp som svampar ur jorden, och med dem har kommit omfattande kriminalitet, sexuellt våld och kulturell friktion. Kvinnor drar sig numera för att gå ensamma om kvällen. Vårt sätt att leva?

Vårt sätt att leva fick ge vika för deras sätt att leva.

Under tvåhundra år av alliansfrihet kunde Sverige utvecklas efter egen vilja och i egen regi, och vi blev ett demokratiskt land utan bombliberalism eller andra påtryckningar. Vi hade frihet att välja och att uttrycka oss fritt avseende omvärlden, och gick inte i någons ledband. Hot fanns från Tyskland, men ingen allians hade räddat oss ur den kalamiteten, utan tvärtom dragit in oss i stridigheterna.

Hot från Ryssland har inte förelegat överhuvudtaget sedan 1815, och det faktum att Moskva gör anspråk på hävdvunnet ryskt territorium – historiskt kärnområde i Kievrus – ändrar inte på detta faktum. Däremot blir vi med automatik rysk måltavla när vi ansluter oss till en aggressiv militärpakt som ständigt utökar sin östgräns mot Ryssland.

För att komma i fråga för medlemskapet har vi tvingats kompromissa med vårt sätt att leva, nämligen genom att lägga sordin på den egna utrikespolitiken, självcensurera samt inte minst krypa för diktatorn i Ankara. Rättsstatens principer kastades ut genom fönstret när domstolar gick på politikens linje i att utvisa förmenta terrorister till den islamistiska skurkstaten.

Den anpassningen fortskrider när vi knyts allt hårdare till det amerikanska imperiet, och vi binder därmed ris för egen rygg. Vårt sätt att leva begränsas till det amerikanska sättet att leva, som nog inte ska ses som vare sig fördömligt eller uppbyggligt. Med Washingtons hållhakar blir vi inlåsta i en given mall, och har inte längre frihet att själva välja inriktning. Det är en form av förslavning eller suzerän underkastelse i vasallskap, och därmed ännu ett fatalt politiskt misstag.

Nu bestämmer han.