Carlson på takets intervju med Putin var inte alls pjåkig, utan snarare fullständigt urusel. Självklart är den ryska historien intressant och relevant för konflikten kring Ukraïna, men en fyrtio minuter lång utläggning i ämnet passar sig inte i teveformat på bästa sändningstid, utan är för gemene man ett veritabelt sömnpiller.
Spektaklet gav inget nytt om Putins intentioner eller saken i övrigt, men däremot bekräftade reaktionerna på evenemanget hur labilt och auktoritärt Väst har blivit. Man tål helt enkelt inte att andra röster än Storebrors gör sig gällande i debatten, utan ger sig mangrant på den journalist som bryter den propagandistiska konsensuslinjen.
Politiker i Bryssel tar här priset genom att förorda sanktioner mot Carlson för dennes initiativ att låta den andra sidan komma till tals i den debatt som i övrigt inte finns i ämnet. En nederländsk representant vid namn Verhofstadt hävdar på fullt allvar att det är demokratins död när journalister sålunda ger ett annat perspektiv ofiltrerat.
Nej, det är inte så demokratier dör. Det är i själva verket demokratins essens, dess livslina, och dess luft, att låta allsköns åsikter stötas och blötas utan någon som helst filtrering, oavsett substans eller källa. Filtrering är diktaturens kännetecken, inte demokratins…
Men utspelet visar med eftertryck hur den europeiska demokratin har sin dödsdans, inte för att Putin får en syl i propagandavädret, utan för att sådana tankegångar är helt förhärskande i maktens korridorer i Bryssel och i nationalförsamlingar kontinenten runt. Det fria ordet står ingalunda högt i kurs i Europa, utan ses snarare som ett obekvämt inslag i vardagen.
Verhofstadt, von der Liar och deras likar har betydligt mer gemensamt med Putin än vad de själva inbillar sig, och det är deras agerande som drar ned Europa i slukhålet, inte Putins. Det är med EU:s drakoniska filterregim och andra auktoritära inslag demokratin dör, och det helt självförvållat.
Demokrati fordrar nämligen fullständig yttrande- och informationsfrihet, på det att var och en självständigt kan bilda sig en egen uppfattning i varjehanda ämne utan att få det skrivet på näsan av statliga grindvakter. Det gäller inte minst i frågan kring Ukraïna, och vad den ryske presidenten har att säga i ämnet. Förstår man inte den grundläggande principen har man inte i europeisk politik att göra.
Festung Europa har fått en alldeles ny innebörd av mer digitalt slag.
Tidigare Fox-ankaret Tucker Carlson lär ska ha intervjuat Vladimir Putin i Moskva, vilket har föranlett en veritabel kritikstorm. Inslaget har ännu inte publicerats, men betraktas redan som en propagandavinst för den ryske presidenten. På förekommen anledning karaktärsmördas Carlson av vänsterliberala medier, och avfärdas som en opålitlig konspirationshypotetiker.
Självklart har Kreml vinnlagt sig om att «rätt» person får uppdraget, samtidigt som de flesta andra nekas tillträde. I så måtto är kritiken befogad, men sådana är ofta villkoren för att närma sig auktoritära ledare. Med den brasklappen torde det ändå finnas ett stort intresse av att höra den andra sidans synpunkter, som ett fräscht avbräck i den sedvanliga propagandan.
Men kancelkulturen lever stark i Europa, och grindvakterna i Bryssel säger sig vilja sanktionera (!) Carlson för tilltaget, givet att Putin betraktas som krigsbrottsling. Helt förvånande är det nog ändå inte, med tanke på hur andra journalister behandlas, som exempelvis Julian Assange, eller för den delen Russell Brand.
Man vill alltså behärska och kontrollera viktigare narrativ, vilket sker med metoder som censur (RT och andra ryska medier), deplattformering, påhittade brottsanklagelser (ofta av sexuell art) med mera. Tvångsmedel finns i form av utfärdande av dryga böter för medieföretag som inte lystrar till Bryssels dekret och bannbullor, DNS-förgiftning och ytterst nyttjande av våldsmakten.
Låt oss inte lyssna på vad karln har att säga! Han skulle ju kunna ha rätt i något!
Kanske inga nyheter för den som har hängt med i flödet de senaste decennierna, men även mer hårdföra dissidenter som Ai Weiwei har långt om länge insett att detta är exakt samma mekanismer och galenskaper som karakteriserade den kinesiska kulturrevolutionen 1966–1976.
Själv blev han föremål för censur när han tog parti för Palestina, vilket var ägnat att förvåna den hyllade konstnären. En utställning i London blev helt sonika kancellerad när han i sociala medier uttryckte sympati för den palestinska saken, och han blev därmed varse att det kan få konsekvenser att utmana det starka judiska särintresset. Man kan således inte alltid säga sanningar i Väst, konstaterar Ai, vilket då rimmar med sentimenten under Maos kulturrevolution.
Västs traditionella styrka har länge utgjorts av pluralism i åsikter och andra uttryck, och befolkningen har självklart varit betrodd i att kunna göra självständiga analyser av den information som finns tillgänglig, oavsett källa. Så icke längre, och numera är man istället rädd för att externa aktörer ska få grepp om populasens gunst medelst propaganda och desinformation.
Därför måste Västs enda egentliga fördel gentemot auktoritära och antidemokratiska system rivas ned, resonerar man, och därför lever censur, deplattformering, kancellering och filtrering i högsta välmåga i dagens Väst. För att demokratin ska kunna vidmakthållas måste vi montera ned demokratins yttersta fundament i uttrycks- och informationsfriheterna, enligt denna knasiga logik.
Som så många andra lämnar Berra regelbundet in en bong på travet i hopp om att dra hem storkovan. Visserligen hämtar han hem en och annan mindre vinst, men på det stora hela går han kraftigt back (för att idioten följer strömmen). Men snart vänder det!, tänker Berra, och han är övertygad om att han förr eller senare tar hem miljoooooovinsten.
Berras gamla klasskompis, von Apelqvist, håller inte på med V75 och sådana folkliga nöjen, utan investerar istället på börsen. Sedan barnsben har han haft det bättre förspänt än Berra, helt enkelt för att han hade vett att välja bättre föräldrar med ett vittförgrenat kontaktnät.
Den betydligt högre lönen spenderar han på att försöka bli riktigt rik, nämligen genom att blanka SKMR (Skumraskbolaget AB) i hopp om att kursen snart ska gå ned och stålarna formligen välla in på kontot. Snart vänder det!, tänker äppelkvisten, men aktiens raketutveckling bara fortsätter, och han drar på sig rejäla skulder för att täcka förlusten (för att idioten går mot strömmen).
Vi känner dessa idioter till stereotypen, dårar som inte lär sig av den observerade verkligheten, utan blint fortsätter i samma hjulspår utan att uppdatera a posteriori-kunskapen och förfina sina metoder. Det är samtidigt ett typiskt mänskligt drag, det som i grunden skiljer förlorare från vinnare.
Betrakta nu den förhandenvarande politiska situationen i Europa, med ett krig som rasar sedan drygt två års tid, och som tidigt gick i stå vid en mer eller mindre orubblig front. Här har EU pumpat in 133 miljarder euro, USA 71 och andra 37, inalles 241 miljarder euro, fram till oktober 2023.
Det motsvarar ungefär hälften av den svenska bruttonationalprodukten, för att sätta summan i perspektiv, och är kanske en utgift unionen har råd med (på samma sätt som Berra har råd med travspel). Man kan till och med hävda att det är väl investerade pengar för att rädda Ukraïna och stoppa den ryska aggressorn, givet att man prenumererar på den dominerande tankefåran i debatten.
Men retoriken här är att Ryssland «inte får» vinna kriget, och att vi måste «stå med Ukraïna» så länge det krävs, och röster höjs ideligen för att vi måste fortsätta plöja ned medel i krigshärden, särskilt om USA ballar ur. Ty snart vänder det!, menar många i den underliga tron att kriget plötsligt ska ta en annan riktning – det motsvarar Berras förhoppning om en miljoooooonvinst von oben.
I den där besvärliga verkligheten är a posteriori-kunskapen emellertid att Ryssland inte knäcktes av sanktionerna utan tvärtom har bättre ekonomisk utveckling än Europa och USA; att Ryssland inte lider brist på komponenter och råvaror, eftersom sådana ledigt slinker över gränsen genom mellanhänder; och att Ryssland inte saknar vare sig manskap eller vapen. I likhet med von Apelqvist misslyckades man med att «blanka» Ryssland.
Moskva har sedermera mångdubblat krigsmaterielproduktionen och försatt landet i krigsekonomi, samtidigt som Kiev lider svår brist på både manskap och ammunition. Matematiken har varit på Rysslands sida från första början, vilket för närvarande blir övertydligt när Zelenskyj mönstrar fyrtioåringar och gravida kvinnor som ny kanonmat.
Det kommer alltså inte att vända, utan det enda som händer om man fortsätter i samma hjulspår är att en nordkoreansk situation cementeras mitt i Europa. Man måste uppdatera a posteriori-kunskapen och med den förnya analysen, istället för att fortsätta med meningslöst önsketänkande om att Ukraïna «måste vinna» ett redan förlorat krig. I annat fall är man just idioter.
Man satsade på fel häst, av fel orsaker, och med fel medel, men vill inte lära av sina misstag, utan håller fast vid sin barnatro.
Något världskrig lär det inte bli tal om, men nog börjar vi se konturerna av ett regionalt storkrig i Mellanöstern, med USA som pådrivande aktör. Jänkarna är back in business, och har värmt upp med bombräder i Jemen, Irak och Syrien. Det lär nog inte pacificera rebeller och militanta grupper i regionen.
När flipperkulan väl är satt i rullning är den stokastiska processen igång, varvid den vidare utvecklingen blir oförutsägbar. Om den Store Satan blir tillräckligt uppretad, kan det hända att man återigen inleder någon storskalig «frihetsoperation» i området, kanske i ett blodigt krig med Iran.
Styrkeförhållandena är nu som de är, och ingenting lär förändras i grunden i Mellanöstern. Men om USA åter blir engagerat i ockupation och misslyckat nationsbygge, som tidigare i Irak och Afghanistan, leder det till att Washington försvagas, vilket får konsekvenser på annat håll.
Inte minst lär det påskynda konflikten i Ukraïna, varvid Kremls annektering befästs. Utan kontinuerligt materiellt stöd från omvärlden faller Kiev, varför man mer eller mindre tvingas till ett fredsfördrag på Moskvas villkor. I annat fall får Putin fria händer att erövra resten av landet.
Washingtons strategi har här varit att upprätthålla konflikten indefinitivt i syfte att nöta ned Ryssland, på det utkraïnska folkets bekostnad. Tanken har alltså aldrig varit att «vinna» kriget, så som många nog föreställer sig, utan att stärka den egna ställningen och ekonomin genom att göda det försvarsindustriella komplexet och kränga gas till Europa.
Visserligen har Vita huset principiellt «råd» att fortsätta det spelet, men i bakgrunden lurar ett presidentval med en kandidat som vill avsluta farsen, samtidigt som USA prioriterar såväl Israel och Mellanöstern som Kina. För många samtidiga konflikter försvårar det diplomatiska spelet i FN och andra sammanhang.
Såväl Sleepy Joe Biden som andra har klargjort att Kina är så mycket viktigare att ta sig an än det svagare Ryssland, och därför kommer man att släppa Moskva om man blir nedtyngd i Mellanöstern.
Alternativet är nämligen att Kina kan utnyttja situationen och vinna fördelar, varvid det amerikanska greppet försvagas. Det har USA verkligen inte råd med, i vart fall inte om man vill försöka upprätthålla sin världsdominans.
USA:s akilleshäl är här det religiöst motiverade stödet till Israel, eftersom Mellanöstern aldrig kommer att nå beständig fred utan att en tvåstatslösning implementeras i Palestina. Därmed blir man engagerad i evig konflikt samt alienerar stora delar av övriga världen, vilket ger en försvagad ställning i relation till Kina – som inte har motsvarande problem, utan istället kan bygga relationer på neutralitetens grund.
Det har bäring på sådant som globala infrastrukturprojekt som Ett bälte, en väg, som både USA och EU vill försöka kontra. Men det förutsätter i sin tur goda relationer med det «globala syd», och både EU och USA har här vissa problem att överbrygga gamla motsättningar.
Väst skulle alltså ha mycket att vinna på att sätta ned foten en gång för alla, nämligen genom att kräva att en tvåstatslösning implementeras, under hårda sanktioner gentemot Netanyahu. Det är egentligen helt obegripligt att man inte syr igen detta sår för gott, men ingen har sagt att världen måste vara begriplig.
Den türkiske byrackan Erdogan fick sedermera efterlängtade försäkringar om att erhålla en packe lastgamla F-16 från den amerikanska regimen, varför Ankara slutligen kunde klubba ratificeringen av den svenska Nato-ansökan. Återstår därmed bara Ungern, som ju lovade att inte vara sist, men nu alltså är just bakerst.
Budapest har emellertid inte fått någon utdelning på sin obstruktion, varför Orbán Viktor bjöd in Uffe till «förhandlingar». Kantänka kommer magyarerna därför att trilskas en tid till, i vart fall tills man får något slags försäkran om att framdeles inte längre framställas som den pest och kolera begreppet «polenungern» innebär i svensk debatt. Plus rabatt på hyran av Gripen-plan, förstås.
Nå, Natoanslutningen ligger ändå alldeles om hörnet, vilket har föranlett moderatregimen och dess myndigheter att trappa upp krigsretoriken. Tanken var ju att medlemskapet skulle göra oss säkrare än den neutralitet som har hållit oss utanför krig sedan 1814, men ändå uppmanar man befolkningen att förbereda sig på krig.
Om kriget kommer beror det emellertid på att vi själva gör oss till måltavla, just genom att på frivillig grund låta oss ockuperas av Washington. Därmed blir vi en bricka i det amerikanska geopolitiska spelet, och därför en naturlig måltavla för ryska missiler och rysk hybridkrigföring.
Putins invasionsarmé. Vilken dag som helst nu.
Det är annars svårt att föreställa sig hur den ryska armé som i propagandan framställs som undermålig, föråldrad och omotiverad under ett korrupt ledarskap på fallrepet skulle kunna både inta och hålla Sverige, därtill utan att först ta sig an Finland och Baltikum, men överbefälhavare Bydén – förlåt, Biden – vet kanske bättre besked om den saken.
För ändamålet att preppa befolkningen inför den kommande invasionen har den kryptiska MSB-organisationen fått i uppdrag att «vässa» broschyren Om krisen eller kriget kommer, kanske med smärre uppdateringar om att ovillkorligen ställa sig under amerikanskt eller annat Nato-befäl om behov uppstår. Vad annars skulle kunna föranleda ytterligare en reviderad utgåva?
Fordom benämndes pamfletten enklare Om kriget kommer, varvid man vände sig till «Sveriges medborgare» för att ge vägledning. 1943 års utgåva tog främst fasta på vikten av att inställa sig vid relevant förband, för såväl värnpliktiga som frivilliga. Civila ansågs både berättigade och moraliskt pliktskyldiga att med vapen i hand försvara riket. Man lade även särskild vikt vid krigets lagar, men gav inga särskilda råd om proviantering eller utrymning.
En svensk tiger, som den klassiska devisen lyder.
Även 1953 års version betonade att varje angrepp mot rikets frihet och självständighet ska mötas med vapen, men man gav också utförligare råd till civilbefolkningen om att ta sig till skyddsrum samt hur man skyddar sig mot stridsgas, radioaktiva ämnen, bakterier och atomvapen. Så fortsatte det under resten av kalla kriget.
Den nutida utgåvan vänder sig istället till «Sveriges invånare», då inte alla i landet vistande entiteter är medborgare. Sagda invånare talar inte heller nödvändigtvis svenska, varför pamfletten finns översatt till en lång rad andra språk. Det är inte längre tal om att med vapen i hand försvara riket, allra minst för civila krafter – det lämnas till den fåtaliga wokearmén av jordgubbssoldater och småningom professionella Nato-förband.
Försvarsviljan bland invånarna, inte minst bland svenskländare och nyanlända, har för övrigt ifrågasatts i debatten, och sammanhållningen är kanske inte riktigt som fordom. En svensk tiger, men tiger verkligen en arab? Civila krafter med starkt våldskapital finns ju annars i den kriminella gängmiljö man är oförmögen att kämpa ned, men det är tveksamt om detta klientel verkligen kommer att rekryteras som kanonmat vid fronten, och än mer diskutabelt huruvida gruppen i fråga har någon utpräglad vilja att försvara landet.
Men tiger verkligen en arab?
Nå, om svensken i gemen förvägras att med vapen mota bort Putins förmodade styrkor, kan man ända bjuda «motstånd» på annat vis. Utrymning och packning avhandlas visserligen inte längre, men MSB rekommenderar ändå att ha ett välfyllt lager av förnödenheter i hemmet. Prepperns tid är äntligen här!
Viss konflikt föreligger här med tidens veganska ideal, då man rekommenderar ett skafferi bestående av konserver med köttfärs, makrill, sardiner, laxbullar och kokt kött, samt sådant som ägg och hårdost. Även kaloririka sockerprodukter som marmelad, sylt och kräm i kombination med hårt bröd förordas. Om kriget kommer ska man i vart fall inte gå hungrig, och det gäller kanske även Vanjas styrkor om dessa skulle komma på husförhör.
Inspirerad av konflikten i Ukraïna tycks man således föreställa sig att större delen av landet kommer att fungera någorlunda normalt, om än med vissa avbrott i logistiken och bekvämligheten, varför man måste komplettera med reservlager. Medan bataljer utkämpas någon annanstans, antas befolkningen i övrigt kunna leva som vanligt, inklusive att ta del av statlig lägereldsteve med melodifestival. The show must go on!
Den krassa verkligheten har emellertid ett helt annat scenario att bjuda på, nämligen ett regn av missiler med eller utan kärnstridsspetsar, mot vilka ett skafferi med godsaker inte förslår. Invasionen kommer helt enkelt aldrig, utan Moskvas enda mål med att angripa Sverige skulle vara att hindra Natos vidare framfart genom att slå ut befintlig kapacitet och sätta skräck i befolkningen, naturligtvis i större städer. Vi talar om ett ohyggligt mått av destruktion och terror.
Självklart ska man förbereda inför krig och kris samt informera, men i detta fall förleder man snarare allmänheten med tämligen absurda råd utan större värde i en realistisk krigssituation. Och den förda politiken har som sagt antagit en konfrontatorisk inriktning, som gör oss sårbara istället för säkra.
En tiger i regnbågens alla färger är nog mest en papperstiger.
