Tydligen krigar man fortfarande där borta i Ukraïna, en konflikt som alltjämt inte angår oss men som ändå dränerar Europa genom bortfall av energi, patologisk upprustning samt politisk förvirring. Man ska inte heller förringa den ekonomiska effekten av det tionde som regelmässigt pytsas ut till den ukraïnska sidan, bara för att omedelbart destrueras vid frontlinjen.
Till yttermera visso tycks Donald Trump ha lagt en ny propå för fred, men den skiljer sig inte nämnvärt från tidigare varianter. Ryssland tillerkänns således hela Donbass (Lugansk och Donetsk), inklusive de kvarvarande fläckar man ännu inte kontrollerar, samt det mesta av Zaporozje och Cherson. Krim är sedan 2014 stadigt under rysk kontroll.
Den ukraïnska hären ska även bantas så att den inte utgör något hot mot Ryssland, samtidigt som utländsk trupp förbjuds på ukraïnsk mark. Sådan stationering av trupp hade varit liktydigt med en smyganslutning till Nato, vilket Bryssel säkert hade hoppats på, men som naturligtvis är fullständigt omöjligt – då har man inte förstått krigets grundorsak.
I gengäld erhåller den ukraïnska rumpstaten amerikanska säkerhetsgarantier, med vilket ska förstås att ett ryskt angrepp mot Ukraïna är ett angrepp mot USA, med stormaktskrig som automatisk följd. Det borde räcka för att trygga Ukraïna, på det att man kan börja återbygga sin sargade nation.
Ändå beskrivs fredsplanen som «absurd», men faktum är att det aldrig hade kunnat sluta på annat vis, eftersom Ryssland ledigt håller fronten. Zelenskyj är alltjämt utan kort, och sitter i själva verket med skitgubbe på hand.
Han bör därför nappa på erbjudandet, eftersom han helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka de territorier som Ryssland har annekterat. Det är fullständig idioti att tro något annat, och att fortsätta med utnötningskriget vid fronten har ingen annan effekt än att yttermera likvidera unga män och kvinnor för ingenting.
Ryssland vinner, Natos expansion hejdas och Ukraïna blir en buffertstat. Det utfallet stod klart i ett tidigt skede, och man hade alltså kunnat undvika denna slakt av människoliv med diplomati. Faktum är att hela konflikten hade kunnat biläggas innan invasionen var ett faktum, om Bryssel och Washington inte hade manat Kiev till motstånd.
Den förhärskande uppfattningen är att Putin är den aggressiva parten, och att han snart kommer att ge sig på Nato-länder, ett sinnesrubbat narrativ som av någon anledning har fått fäste i allmogens medvetande. Den effektiva propagandan har slagit blå dunster i populasen, som har odlat ett märkligt känslomässigt förhållande till Ukraïna.
Men det som kommer att stå i historieböckerna vad det lider är den dystra sanningen, att Natos expansion är huvudorsaken till kriget, och att Väst har nyttjat Ukraïna och dess befolkning som bondeoffer i en ställföreträdande konflikt med Ryssland i syfte att yttermera vidga sitt livsrum, ett geopolitiskt spel som slog slint.
Venezuela smugglar visserligen knark till USA och Europa, men man spelar inte i den högsta divisionen. Om det specifikt är narkotikan Washington vill åt, vore det mer rationellt att angripa Mexiko och Colombia. Frågan är därför varför USA står i begrepp att för femtielfte gången militärt intervenera i ett land på sin egen bakgård i Sydamerika, utan att man för den skull straffas för det enligt det skämt vi kallar den «regelbaserade världsordningen».
Svar har redan givits apropos detta, och det har mer med Kina att göra än något annat. Maduro är kompis med såväl Xi Jinping som Vladimir Putin och ayatollorna i Iran, och är därför ett geopolitiskt problem för Pentagon.
En titt på kartan visar den geopolitiska komponenten med all tydlighet, eftersom landet är geografiskt nära såväl USA som den hårt trafikerade Panamakanalen, som också omfattas av kinesiska intressen. Kina eller Ryssland skulle kunna upprätta baser på venezuelansk mark, och därmed utgöra ett hot mot amerikanska intressen.
Men är det inte tydligt uttalat av Nato, Kristersson och gänget att det står varje land fritt att självt välja sin väg i fråga om allianser och försvarssamarbeten, det vill säga inte bara Ukraïna? Eller är det ännu en sådan där grej där det bara gäller oss, och inte andra? Argumentet faller alltså alltid på att USA aldrig skulle tolerera att Kina eller Ryssland får in en kil på den egna bakgården.
Den militära aspekten är hypotetisk och ligger längre fram i scenariot, men Kinas mastondontprojekt Ett bälte, en väg innebär att framväxten av hamnar och annan infrastruktur ger Kina viss kontroll över handelsrutterna och ett embryo till framtida baser.
Till yttermera visso härbärgerar Venezuela världens största oljereserver, vilket Kina redan exploaterar i egenskap av landets största exportdestination, på grund av de sanktioner som USA har mot Caracas. Beijing har investerat i oljeplattformar för att utvinna råolja och på annat vis stödja den venezuelanska produktionen och ekonomin, och detta irriterar Vita huset.
Genom att störta Maduro och stödja oppositionen skulle man kunna få till en ändring på denna ordning. Sanktionerna skulle då upphöra och Venezuela kunna exportera sin olja till USA och andra destinationer istället för till Kina, samtidigt som man eliminerar Beijings fotfäste i landet. Detta är alltså vad det handlar om, inte om knarkbåtar, och USA döljer alltid sina egentliga motiv.
Venezuela har en geopolitiskt strategisk position.
Uppdelningen av världen i intressesfärer är oacceptabla, menade någon sosse för några år sedan. Det är också traditionellt svensk politik, i vart fall före anslutningen till det amerikanska vasallskapet genom Nato, eftersom konceptet som sådant gröper ur det nationella självbestämmandet, då småstater som Sverige måste ta hänsyn till stormakter.
Det är också det argumentet som anförs vad beträffar Ukraïna, att det är en «demokrati» (i själva verket valautokrati, i vart fall så länge man hade val) som har «valt» (förmåtts) att orientera sig mot Väst, och att det därför inte ankommer på Ryssland att betrakta landet som en del av sin intressesfär. Men argumentet är tämligen ihåligt, eftersom Västs idoga försvar av Ukraïna är ett uttryck för att landet istället borde tillhöra Västs intressesfär.
Ty en sådan finns, och har alltid funnits, i vart fall sedan Rom etablerade ett imperium i större delen av Europa, Nordafrika och Mellanöstern. När Rom föll 1453 krympte den östliga delen av intressesfären, men i gengäld medförde den åtföljande upptäcktstiden att den västliga expanderade kraftigt. Sedermera koloniserades hela Amerika och Afrika samt stora delar av Asien, varvid hela världen kom att bli en europeisk «intressesfär».
Efter världskriget avkoloniserades världen i stort, och de europeiska länderna blev plötsligt och hastigt skenheliga förespråkare av en rättvis världsordning under mänskliga rättigheter baserade på europeisk kristendom och annan kultur. Bara det att världsordningen alltjämt kontrollerades av västliga institutioner, samtidigt som de koloniala strukturerna och kontrollen över forna lydstater upprätthölls med andra metoder, som bistånd under utpressning med mera.
Vi ser hur denna koloniala ådra alltjämt kommer till uttryck i hur Väst lägger sig i Kinas inre angelägenheter med synpunkter kring Taiwan, Hongkong och Xinjiang, och i hur det illegala sanktionsvapnet används för att domptera andra länder. Väst har utsett sig självt till polis, åklagare, domare och bödel i en och samma roll.
Diverse domstolsväsenden i den Haag är ett uttryck för detta, i det att de nästan uteslutande nyttjas för att klämma åt förmenta skurkar i Afrika och andra svagare aktörer, medan samma slags institutioner aldrig skulle komma i fråga för exempelvis USA, med dess digra lista av brott mot mänskligheten, iscensatta statskupper och så vidare.
Inte heller Bryssel skulle komma på tanken att använda sanktionsvapnet mot sin husse USA, exempelvis när man iscensätter statskupper på sin egen bakgård i Latinamerika. Donald Trump har fri lejd i att likvidera förmodade knarkkurirer på öppet hav, det behövs ingen rättsprocess eller annat trams som stipuleras i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Skulle han invadera Venezuela och avsätta Maduro, skulle det inte rendera annat än en axelryckning från Bryssels sida.
Ty Bryssel har inget att sätta emot det betydligt starkare USA, vilket är ett uttryck för att det är den starkes rätt som gäller, alltid har gällt och alltid kommer att gälla. Under efterkrigstiden har vi invaggats i en illusion om att en annan världsordning är möjlig, under pax americana, med ett USA som garant för den «regelbaserade världsordningen». Bara det att hegemonen USA själv konstant har brutit mot sina egna regler, vilket därmed har omöjliggjort ordningen. USA har varit den ende starke mannen.
Varken Ryssland eller Kina, eller för den delen större delen av det globala syd, kan godta en ordning i vilken man är underställd västlig överhöghet och amerikansk dominans, och agerar därför för en multipolär ordning i vilken stater äger inflytande i proportion till den egna storleken. En balanserad världsordning.
USA legitimerar faktiskt numera den uppfattningen genom att göra anspråk på såväl Kanada som Grönland likväl som att lika vårdslöst som alltid angripa diverse bananrepubliker i Latinamerika när det passar. Det är power politics av traditionellt snitt, och om stormakterna USA, Kina och Ryssland är överens om denna ordning kan EU protestera bäst man vill.
Det har varit så här sedan civilisationen uppstod, en ständig kamp om territorium, resurser och inflytande. Gränserna upprätthålls genom såväl språk, skriftsystem och religion som fysiska barriärer, och om man ska erövra land måste man låta konvertera massorna i den nya kulturen.
På så sätt kristnades Norden, och på så vis överger Ukraïna sin ortodoxa hållning för att istället ansluta till västerländsk tideräkning med mera. Afrika söder om Sahara använder latinska alfabetet som en konsekvens av kolonialism, medan övre halvan och Mellanöstern nyttjar det arabiska. Var kristendom respektive islam har störst fotfäste får du räkna ut själv.
Buddism och konfucianism håller stånd i den dharmiska världen, där islam och kristendom har haft begränsad framgång, så även västlig kolonialism. Traditionella stormakter som Indien och Kina kommer aldrig att ge upp sina regionala anspråk eller krav om inflytande, i vad vi numera benämner intressesfärer.
För Kinas del utgör den intressesfären Sydkinesiska sjön och länderna däromkring, traditionellt även Korea och Japan. Det är så att säga inte ett «kommunistiskt» påfund, utan en urgammal hållning. Den så kallade tiopunktslinjen fastslogs av det «goda» och «verkliga» Kina som numera huserar på Taiwan, och upprätthålls alltjämt av den illegitima regimen i Taibei, även om man vanligen talar tyst om det i västliga kanaler. Samma «riktiga» Kina betraktar förstås Tibet (och till och med Mongoliet) som kinesiskt territorium.
USA vill kontrollera den västliga hemisfären, Ryssland den slaviska kultursfären (inklusive Ukraïna) och Centralasien, Indien den dharmiska världen samt Kina den traditionellt sinitiska sfären med omnejd, inklusive Sydkinesiska havet. Europa vill i sin tur försöka vidga sin union till Moldavien, Georgien och andra länder, samtidigt som man försöker behålla kontrollen över Afrika.
Det senare går så där, eftersom Kina i afrikanska länder erbjuder business utan moraliska pekpinnar. På samma sätt har Kina numera gjort insteg i Sydamerika, på USA:s egen bakgård, inte minst i Brics-landet Brasilien samt i Panama och Venezuela. Man investerar häftigt i Mexiko, samtidigt som man ser mellan fingrarna angående export av kemiska beståndsdelar som används för produktion av fentanyl med destination USA.
Förutom att ge igen för opiumkrigen under 1800-talet utmanar man den globala hegemonen USA med dess egna metoder, genom att snoka i dess intressesfär på samma sätt som USA har haft en fot i Kinas sfär i hundrafemtio år och alltjämt stryker längs dess kuster. Man ger igen för gammal ost när man nu har kraften.
Kina kan emellertid avvara dessa hävstänger, i utbyte mot att USA drar sig tillbaka från Sydkinesiska sjön och lämnar Taiwan åt sitt öde. Trump tycks överväga den möjligheten, inte minst för att söka stöd för att ta kontroll över Grönland. På samma sätt kan Trump tänka sig att dra ett streck vid nuvarande frontlinje i Ukraïna, för att få med sig Ryssland på samma tåg.
Därmed respekterar stormakterna varandras intressesfärer, och freden bevaras. En polycentrisk världsordning danas. I annat fall leder dessa allt intensivare skärmytslingar till större konfliktytor, ytterst i det tredje världskriget. Oceanien är i krig med Eurasien: Oceanien har alltid legat i krig med Eurasien.
En avsiktsförklaring om investering i ett stort antal JAS-39 Gripen har undertecknats av regimerna Kristersson och Zelenskyj i Linköping, och det får räknas till kategorin av goda nyheter. Det är strålande för svenskt näringsliv om bara en bråkdel av affären går i lås, och här finns egentligen inget att erinra. Bra politik!
Framförallt är det så mycket bättre att faktiskt exportera krigsmaterial än att skänka sådant som en del av det obligatoriska tiondet till Ukraïna. Det är nu en gång för alla så att krig är lönsamt, åtminstone för de som inte strider, och i vart fall för en tid. I längden förlorar dock alla på konflikt.
Å andra sidan ligger detta projekt längre fram i tiden, potentiellt efter att kriget har lagts till handlingarna och renderat en notis i historieböckerna. I så fall har tiondet ändå varit en hygglig investering, om det leder till en affär av denna dignitet. Återigen, inget att erinra.
Men här finns ändå ett antal aspekter som är bekymmersamma, varav den främsta rör finansieringen. Ukraïna var redan före specialoperationen Europas fattigaste land, och kommer nu att förbli i den rävsaxen för resten av seklet, nedtyngt av skulder och i skriande behov av återuppbyggnad, under demografiska omständigheter som lämnar mycket i övrigt att önska.
Några pengar för att handla i storleksordningen 100–150 stycken JAS-plan finns alltså inte, och man måste i så fall låna. Ska Sverige i så fall stå för lånet, och hur troligt är det då att den korrupta Kiev-regimen någonsin återbetalar det fulla beloppet?
I diskussionerna finns även tanken att nyttja Rysslands frysta tillgångar i Europa, vilket då skulle fordra EU:s godkännande. Krigsminister Pål ställer sig positiv till den lösningen, och så i princip även Bryssels tokiga kjolstyg von der Liar och skatan Kallas.
Men tyngre figurer i fonden kommer här att inlägga sitt veto, eftersom EU helt enkelt inte kan norpa Rysslands tillgångar. Det skulle i ett slag rasera trovärdigheten för Europa och dess finansiella institutioner, och övriga världen skulle raskt dra tillbaka alla sina tillgångar. Det kommer alltså inte att hända, utan är nog mest en form av verbal retorik med destination Moskva.
Knäckfrågan om finansieringen måste därför lösas på något trovärdigt vis om affären ska gå i lås, och man bör redan nu dämpa förhoppningarna om jätteordern. I slutändan blir det kanske trettio plan som mest, vilket ändå är en hygglig affär med svenska mått mätt, och särskilt för det misslyckade JAS-projektet.
USA har ju för vana att alltid bjuda under (efter sedvanlig avlyssning och annat industrispionage), och har oftast bättre erbjudande på totalen givet det större utbudet. Sverige är samtidigt bundet av USA:s veto, för att inte tala om den egna exportkontrollen.
JAS har således haft exportframgång enbart i ett fåtal mindre utvecklade nationer som Brasilien, Ungern, Sydafrika och Thailand, där de kan göra viss nytta gentemot jämbördiga grannländer. Danmark, Finland och andra mer utvecklade nationer ratar emellertid JAS-39 Gripen, för att det är ålderstiget och omodernt.
Vad som kommer att hända med Kievs JAS-plan…
Frågan är således till vad Kiev ska ha denna «ryggrad» till flygvapen, för i termer av jämbördiga nationer finns inga potentiella fiender invid Ukraïnas gränser. Däremot finns en ojämbördig i form av Ryssland, vars flygvapen förstås inte skulle ha något problem med att hantera Gripen, som i sammanhanget är lika mycket skrot som amerikanska F-16.
Det är inga «dåliga» plan, men de hör till generation 4.5 och förslår inte heller mot den flotta i generation 5 som Ryssland (samt USA och Kina) förfogar över. Lägg därtill att stormakterna nu utvecklar generation 6, där Kina har tagit ledningen med två prototyper i luften. Ryssland och USA är fortfarande vid ritbordet, den förra med Mikojan-Gurevitj PAK-DP.
Ukraïna måste förstås ha något slags flygvapen, och JAS-39 är då i den absoluta budgetklassen, Men man får vad man betalar för, och det blir då mest en flotta utan något större militärt värde. Fast det är ju Kievs problem, inte vårt.
Moskvas specialoperation i Ukraïna har nu pågått i tre och ett halvt år, snart tangerande första världskriget i både tid och karaktär av utnötningskrig. Givet de låsta positionerna lär kriget pågå ytterligare ett bra tag, och den som finansierar döden på slagfältet är ingen mindre än du.
Det totala militära stödet till Ukraïna uppgår för närvarande till 150 miljarder euro, med USA som största givare. EU:s totala nota landar på 132 miljarder euro, med bud på mer, särskilt som Bryssel har lovat Trump att binda upp sig för stora amerikanska vapenköp. EU:s militära stöd räknas till 63 miljarder euro.
Den årliga amerikanska vapenförsäljningen till EU uppgår numera till 58 miljarder euro, upp från bara lite drygt två miljarder euro före kriget. Paketet avspeglar inte bara stödet till Ukraïna, utan även den massupprustning som för närvarande pågår i Europa.
Vi har alltså en situation där europeiska skattebetalare – du – hostar upp dryga summor för att bekosta kriget i Ukraïna. Det gör du så gärna så, allt för ge POOH-tin en läxa han aldrig glömmer! Och så vidare.
Men det är bara en del av ekvationen, ty i det andra ledet finner vi motsvarande stöd till Ryssland, indirekt i form av köp av fossilt bränsle. Den summan uppgår för närvarande – och håll i dig nu – till 215 miljarder euro, eller 62 % mer än det sammanlagda stödet till Ukraïna.
Man sprängde visserligen Nord stream för att tvinga in Tyskland i fållan, men faktum är att EU tre och ett halvt år in i kriget alltjämt är Rysslands största importör av naturgas, omfattande 50 % av den ryska exporten av flytande gas samt 35 % av den rörledda exporten. Siffrorna döljer dessutom det faktum att en stor del av den olja som EU köper ursprungligen är rysk, men bearbetad i något transitland.
Kjolstygen i Bryssel har dock visat «stor handlingskraft» genom att nu äntligen, och för vilken gång i ordningen är okänt, ha klubbat igenom en utfasning av gasen, vilket ska ske senast 2028. Det är ytterligare tre år av krig, förutsatt att man får med sig Ungern och Slovakien på tåget (det får man inte).
EU:s medborgare betalar alltså dubbelt genom att först köpa vapen av USA, och därefter köpa gas av Ryssland, som för intäkterna producerar och köper vapen som används mot de amerikanska i Ukraïna. Vad får du då för pengarna?
Förutom en halv miljon döda och långt fler skadade förstås ett svart hål som fortsätter att sluka resurser, samt som följd energikris, industrikris, nolltillväxt, arbetslöshet, politisk instabilitet, social oro och misär i största allmänhet. När det sen går upp för allmogen att POOH-tin ändå vinner kriget, trots Paasikivis försäkran om motsatsen, lär det knytas händer i fickorna och gnisslas tänder…
Det är en missuppfattning att Rysslands ekonomi skulle vara på väg mot en kollaps, eller kanske snarare ett utryck för propaganda.
