Kategori: Teknik

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

EU digital vasall

USA har flaggskepp som Nvidia, Apple, Microsoft, Alphabet, Oracle, Cisco, AMD och IBM, med många fler. Kina har på motsvarande vis Alibaba, Tencent, Xiaomi, Pinduoduo, Netease, Baidu, SMIC och Meituan att stoltsera med. Vad har EU på motsvarande lista över de hundra största techbolagen? ASML, Spotify och Seagate.

Det är alltså stor amerikansk och kinesisk dominans, vilket beror på att förutsättningarna för digital teknik av olika slag är så mycket bättre i USA och Kina än i den överreglerade och övertaxerade Europeiska unionen. Det innebär i sin tur att USA och Kina har ett suzeränitetsförhållande till EU, att man dominerar genom teknik.

Bryssel vill ändra på det och istället uppnå vad man benämner digital suveränitet. Men hur det skulle gå till står skrivet i stjärnorna, för i så fall måste unionen först upplösas och därefter återbildas på ny grund. Europeiska sovjetunionen är en byråkratisk koloss på lerfötter, och är mest i vägen för den typ av kreativitet man säger sig vilja fostra.

Kreativitet kan inte heller kommenderas fram politiskt, utan växer fram organiskt under frihet. Men EU tror att man med en massa piffiga adjektiv kan reglera fram en miljö i vilken sådan kreativitet frodas, under den sedvanliga mastodontambitionen att få med precis allt i reformen, från «våra värden» till «klimatet».

Det enda EU har åstadkommit hittills är att fullkomligen förstöra internet med reglering. Meningslösa kaklagar med popups, censur via Digital services act och en rad andra «acts» (AI, Data, Digital Markets o.s.v.) som samtliga lägger sordin på verksamheten för uppstartsföretag.

Nog för att reglering finns även i USA och Kina, men den tillkommer i efterhand när det finns något påtagligt att reglera, medan EU reglerar först och sedan ska stoppa in en tänkt verksamhet i den överreglerade mallen. Bryssel drömmer om hur det borde vara, men kan aldrig nå dit med sovjetreglering.

Andra hinder är att EU inte är i närheten av att ha den gemensamma marknad som är själva grunden för unionen, eftersom lokala bestämmelser ofta har företräde. Ännu har inte hela unionen samma valuta, då efterblivna länder som Sverige av någon anledning vill behålla sin skvalpkrona. Har vi gemensamma betalsystem i Europa? Nej.

Men den största stötestenen är att omfattande skatter och pålagor förhindrar varje försök att konkurrera. Europa importerar nittio procent av all sin digitala hårdvara från Kina, och mjukvara i samma härad från USA. Produktion av elektronik är dock en smutsig verksamhet, och den har därför ingen bra grogrund i ett EU som är besatt av «klimatet». Höga elpriser är inte heller ägnade att hjälpa, särskilt inte för energislukande artificiell intelligens.

Allt detta gör att talanger och uppstartsföretag sjappar till USA, där man har betydligt bättre möjlighet att växa och få utväxling på sin investering. Så länge USA och Kina har betydligt bättre förutsättningar har EU inte skuggan av en chans att bli en digital suverän, utan förblir istället en digital vasall till både USA och Kina.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Teknik

Gurka med burka av olja

Ett «innovationsföretag» i Lund tror sig ha kommit på ett sätt att ersätta plasten runt gurkor med ett tunt skikt av olja, för att på så vis kunna spara 150 000 kilo plast varje år. Man ser det som ett «klimatsmart» sätt att «ställa om» för att «rädda planeten», och med sådana moderna politiska sexord har man beviljats omfattande skattestöd från Naturvårdsverket, Europeiska unionen med flera intressenter.

Oljan sägs bestå av «växtbaserade» ingredienser, nämligen fullhärdad rapsolja och glutenfri havreolja. Det tunna skyddet sägs vara «ätbart» och behöver därför inte borstas bort, enligt «innovatörerna».

Men havreolja används vanligen för hud- och hårvård, och är inte avsett för konsumtion. På samma sätt som för rapsolja utvinns den genom en industriell process i kemiskt raffinaderi, omfattande bruk av lösningsmedlet hexan, upphettning, blekning, deodorisering och färgning. Att det skulle röra sig om «växtbaserade» oljor är därför trams, det rör sig om industrioljor.

Eftersom oljorna dessutom är härdade, är det inte längre fråga om vare sig raps- eller havreolja, utan någon kombination av mättade fetter, typiskt stearinsyra och palmitinsyra. Det är därför en marknadsgimmick, där man försöker renommésnylta på plantindustrins i och för sig korkade uppfattning att rapsolja skulle vara nyttigt.

Härdningen plockar bort både cis- och transbindningar i de «mjuka fetternas» struktur, varvid fettet blir mättat och därmed inte längre föremål för oxidering eller andra skadliga processer. Jag är inte insatt i processen, men det synes vara en märklig omväg att gå via rapsolja och dyr havreolja när man lika gärna kan använda helt vanliga kommersiella kemikalier för att få ned kostnaderna.

Fast man kanske inte vill skylta med skräcktermen «mättat fett», nämligen av det slag som är legio i bakverk och godis, utan istället rida på den falnande planttrenden? Mer troligt är emellertid att det rör sig om ett i raden av bedrägerier i den akademiska världen för att casha in skattemedel på töntiga projekt som aldrig kan realiseras.

Ty å ena sidan är metoden mycket dyrare än plast, varför det ekonomiska incitamentet saknas. Det är ofta så med chic artificiell «plantföda», att den prissätts i stratosfäriska nivåer och därmed prisar ut sig direkt i förhållande till riktig mat, exempelvis avseende «vegofärs» (ihoplimmade sojabitar) kontra riktig nötfärs i ungefär samma prisklass.

Och å den andra är intresset bland konsumenter svalt, enligt rapporter i medier kring ett pilotprojekt som nyligen genomfördes. Man förefaller ha en skeptisk inställning till företeelsen, trots att produkter som äpplen länge har vaxats för att få längre hållbarhet.

Den första tanken är att fett lätt binder till sjukdomsalstrande partiklar, som inte enkelt kan sköljas bort. Plastens funktion är inte bara att öka hållbarheten, utan att skydda mot andra människors bakterier när man klämmer på varorna i butiken. Till yttermera visso är plasten inte ett problem i det här avseendet. Det rör sig inte om förpackningar som slängs i naturen, utan om sådant avfall som går till förbränning.

If it ain’t broken, don’t fix it. Man försöker här angripa ett ickeproblem, med konsekvens att resultatet för konsumenten bara blir sämre. Det är inte den typen av «innovation» vi behöver, utan är i samma korkade härad som EU:s lag om fastsatta korkar på förpackningar.

Kemiska raffinaderier krävs för både rapsolja och plast, det är svårt att se vad vinsten skulle bestå i med denna form av oljegurka.
Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Teknik

Klimathaveriet

Klimatmöte vankas i Brasilien, men ingen person av rang är där. I bästa fall skickas någon delegation, i sämsta uteblir man helt och hållet, exempelvis gällande USA. Klimatbubblan har således brustit, och det är numera inte längre à la mode att skylta med domedagsretorik – till och med Bill Gates har ändrat ståndpunkt.

Samtidigt faller förtroendet för den svenska regimens klimatpolitik, enligt statskontrollerade regimmedier. Drygt sjuttio procent anser visserligen att det är viktigt att Sverige minskar utsläppen för att begränsa den globala uppvärmningen, men ungefär lika många har litet förtroende för att den ambitionen realiseras.

Orsakerna härtill är mångahanda. Dels har moderatregimen dragit in bonussystemet för försäljning av elbilar, vilket minskar incitamentet att investera i gröna fordon, och dels har man tillsammans med europeiska unionen medverkat till att hämma importen av billigare elbilar från Kina.

Man tycker alltså att det är viktigare att försöka rädda den döende europeiska bilindustrin genom merkantilistiska handelshinder än att satsa fullt ut på den «gröna omställningen». Det är emellertid inget nytt för vare sig Europa eller Sverige, utan dessvärre ett mönster som går igen.

Exempelvis pumpade svenska regimer in oändligt antal miljarder i varvsindustrin för att försöka hålla jämna steg med Japan och Sydkorea, och man gjorde samma sak i tekoindustrin. Den elektromekaniska industrin försökte man bevara på samma vis då den digitala revolutionen tog fart, och man kunde helt enkelt inte se vart världen var på väg.

Nu är det inte bara elbilar som är i fokus, utan i princip all grön teknik som emanerar från Kina. Det rör sig inte bara om handelshinder och bristande kompetens, utan om toxisk retorik från foliehattar av olika slag om att Kina skulle kunna kontrollera och ta över exempelvis vindsnurror, eller för den delen avlyssna Volvo-bilar och andra fordon, alltså helt sinnessjuka farhågor som inte har någon verklighetsanknytning och heller aldrig kommer att ha det.

Man har utsett Kina till «systemisk rival» i Europas fall och «fiende» i USA:s, men de åtgärder man tar till i form av protektionism och handelshinder kommer yttermera att stärka Kinas ledning i fråga om grön teknik, både vad avser forskning och utveckling, men framförallt produktion. I det tjugoförsta århundradet kan man inte tullstraffa sig ur en sämre konkurrensposition.

Samtidigt behåller Europa den ultratunga regleringen och dras fortsatt med så enormt höga elpriser att näringslivet inte har skuggan av en chans att hålla jämna steg med Kina. Mittens rike har korrekt noterat att energi står i proportion till utveckling och välstånd, och bygger därför ut kolkraften samtidigt som man investerar frenetiskt i sol-, vind-, vatten- och kärnenergi, i syfte att minska fossilberoendet successivt i ett senare skede.

Europa, framförallt Sverige och Tyskland, gjorde tvärtom och stängde helt sonika ned kärnkraften innan man hade stabila alternativ. Därmed lade man en effektiv bromskloss på det egna näringslivet och blottade dessutom en säkerhetspolitisk lucka, som Ryssland sedermera kom att utnyttja. Samtidigt försöker man «komma ifatt» i mogna industrier som Kina dominerar stort, som batteritillverkning och industrivitaminer (jordartsmetaller), istället för att ta täten i framtidens teknik.

För detta fullständiga haveri kan man naturligtvis inte ha förtroende, men det finns dessvärre ingenting som tyder på nyorientering eller uppvaknande. Det blir i vanlig ordning mest floskler och utredningar, medan Kina direkt sätter spaden i marken och bygger, bygger, bygger.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Hål i Europas huvud

Amerikanska vasallstaten Nederländerna beslöt i slutet av september, på Washingtons order, att medelst lagar från kalla krigets dagar ta kontroll över företaget Nexperia, som tillverkar ultrabilliga chips för bruk i främst bilindustrin. Anledningen sades vara oro över ospecificerade missförhållanden i ägarstrukturen, främst gällande kinesiska VD:n Zhang Xuezheng (张学政).

Den verkliga orsaken är emellertid att USA utvidgade sin «entity list» över företag under exportkontroll med underleverantörer till berörda företag, vilket fick Nexperia att hamna i fokus. Företaget ägs nämligen av kinesiska Wingtech (闻泰, Wentai), efter ett uppköp 2018.

Samma Wingtech beordrades nyligen av den brittiska vasallregimen att sälja sin majoritetsandel i ett brittiskt halvledarföretag, och vad man kan skönja i denna utveckling är en systematisk utrensning av kinesiskt ägande i sektorn. I vanlig ordning sker det under täckmantel av «nationell säkerhet», men de chips som saken gäller är inte spetsteknologi, utan mer en form av baskomponenter i fordonsindustrin.

Kinas svar? Man stoppade all export från Nexperias fabriker i Kina, med resultat att den just-in-time-styrda bilindustrin i Europa direkt fick komponentbrist och med nöd och näppe undvek att stänga de löpande banden. Beijing har sedermera lättat en smula på restriktionerna, efter mötet mellan Xi och Trump, men grundproblematiken kvarstår.

Debaclet visar än en gång hur Väst ideligen skjuter sig själv i foten med tuffa tag som bara kommer i retur från mottagaren, likt en pingpongboll smashad av Fan Zhendong själv. Exportkontrollerna kring halvledarteknik härrör från Sleepy Joe Bidens tid, och innebär att Kina bara får handla avancerade halvledarprodukter på licens från amerikanska och andra tillverkare som innehåller den allra minsta patenterade amerikanska teknik.

Det uttryckliga syftet är även här «nationell säkerhet», och man vill inte att Kinas «militär» ska kunna bruka de mest avancerade GPU:erna för exempelvis AI, men i praktiken rör det sig om att strypa den kinesiska utvecklingen av helt civila produkter i telekomsektorn, nämligen för att man inte kan konkurrera med Kinas produkter på annat vis.

Sedermera och långt om länge svarade Kina med exakt samma mynt, genom exakt samma slags exportkontroll medelst exakt samma licensförfarande med exakt samma argument kring «nationell säkerhet», avseende exporten av sällsynta jordartsmetaller. Det fick de amerikanska politrukerna att yra om «economic coercion» och att man ju behöver metallerna för sin «militär» (!!). Pingpongbollen träffade mitt i ögat, och Taco-Trump fick backa.

Metallerna används mycket riktigt för militärt bruk, inte minst för egenskaper som magnetism och värrmeresistens. Bara ett stridsflygplan kräver ett halvt ton av sådana metaller, som Kina mer eller mindre har monopol på. Det skulle ta Väst tre decennier att återuppbygga en sådan industri, och till dess att det eventuellt sker har Kina ett formidabelt trumfkort på hand för att handskas med de amerikanska (och europeiska) aggressionerna med handelstullar, exportkontroller och andra former av «economic coercion».

Det ger Kina den tid man behöver för att utveckla den egna halvledartekniken utan att behöva utsättas för ett fullständigt embargo. Numera nobbar Kina även amerikanska chips, då man har tillräckligt bra inhemska lösningar samt vill ge incitament till den egna industrin att vidareutveckla metoder.

Europa talar om «riskminimering» och USA till och med om «frånkoppling», men det visar sig att Kina har störst resiliens och förmåga till självförsörjning, givet att man kontrollerar produktionen och logistiken för nästan allt. Men även Kina dras därmed in i denna juche-liknande ideologi av att vara «självförsörjande» när globalismen rullas tillbaka, vilket bara är ägnat att göra världen mer oberäknelig och produkter så mycket dyrare.

Det är också dåliga nyheter för oss i Europa, för vi har inte tillstymmelse till chans att bli självförsörjande, utan är brutalt beroende av omvärlden för leveranser av råmaterial, komponenter och annat gods, för att inte tala om tjänster i framförallt techsektorn. Desto märkligare då att vi ständigt ska tuffa till oss mot Kina, och Europa har helt enkelt hål i huvudet just nu.

Kategorier
Politik Teknik Vetenskap

Vänsterliberalt klimatavhopp

Nyheten nämns inte i statstelevisionens nyhetsflöde, trots att man har en utpräglad klimatagenda och vanligen redogör för den svenska klimatflickans minsta lilla inlägg på X. Det är nästan så man kunde tro att mediehuset har bias i sin rapportering?

Det kunde i så fall bero på att ingen mindre än Bill Gates står för ett veritabelt avhopp från klimatreligionen, när han i ett utspel kommer ut som klimatrealist. Sådant gillar man inte i klimatindustrin, som buar unisont.

Gates är nu inte vem som helst, utan har ett utpräglat intresse för hälsofrågor. Han har inte det tunnelseende som vanligen utmärker klimataktivister, utan har en bredare utblick och kan därför göra en samlad analys. I en artikel redogör han för denna.

Det är inte så att han plötsligt blir «klimatförnekare», men han konstaterar icke desto mindre att jorden inte kommer att «gå under», och att domedagskvacksalvarna därmed har fel. Människor kommer att leva gott på de allra flesta platser även framgent, och i kompensation till områden som drabbas frigörs nya ytor då tundran grönas.

Gates menar att man bör fokusera mindre på temperatur och utsläpp, och mer på att utrusta fattigare länder att hantera förändringarna. Teknikutveckling måste prioriteras, och han konstaterar att grön teknik redan har förändrat läget i positiv riktning. Energi är en ställföreträdande parameter för välstånd och utveckling, och världen måste därför nyttja allt mer energi, främst i form av elektricitet.

Klimatförändringar kommer inte att vara den främsta orsaken till lidande, utan i vanlig ordning fattigdom och sjukdom. Därför är det viktigare att bekämpa fattigdom genom tillväxt, teknikutveckling och nyttjande av mer energi, reformer som i sin tur kräver mer stål och betong och med dem associerade utsläpp.

Det är den klimatrealistiska skolan som här kommer till uttryck, i motsats till den hysteriska, och om Gates kan bli en motor i den rörelsen vore mycket vunnet. Felaktiga investeringar ger sämre avkastning eller ingen alls, och den principen gäller även på klimatområdet.