En bild av Ebba Busch iförd bikini har fått det radikalfeministiska och kristmoralistiska Sverige att koka av ilska, nämligen för att den är genererad och har spridits utan «samtycke». Man menar att det är en fråga om «digitalt sexuellt våld» som utgör ett «glapp i lagstiftningen», och som man vill passa på att täppa till så fort det bara går.
Men å ena sidan är bilden knappast förnedrande och grov, utan snarare smickrande och snäll – knappast något som Strandhäll hade fått erfara! Och å den andra är Ebba Busch en offentlig person som får tåla betydligt mer än kreti och pleti, även om man i den tyska vänsterliberala diktaturen har den motsatta uppfattningen, att politiker och högre offentliga djur inte alls får behandlas sålunda.
Det är också detta AI är till för, för att gestalta ett fiktivt scenario med politiker, snarare än att försöka pressa ut taffliga generiska bilder av komiskt snitt ur språkmodellerna. AI fyller därmed bara den funktion som elaka karikatyrtecknare fordom hade, och gycklarrätten är nu istället var mans demokratiska egendom.
«Sexualiseringen» sker hursomhelst ändå, och var man har redan klätt av Ebba Busch tusentals gånger med blotta blicken, ett ändamål hon själv bistår med genom att antyda kroppsformer med sin klädsel. Det är så mannen fungerar, och om det inte passar så kan kvinnan lika gärna ta på sig en burqa för att slippa den manliga blicken.
Fast inte ens då försvinner den, vilket alla muslimska män ju vet, utan lägger bara till ytterligare ett moment av åtrå, det som brukar betecknas nunnefantasin i vår del av världen. En passande fantasi för kristdemokratiska nuckor med sexualneuros!
Någon ytterligare urholkning av det skämt till yttrandefrihet som föreligger ska naturligtvis inte ske, även om det är ett bisarrt tecken i tiden att denna bikinibild faktiskt censureras av X, Google och andra så kallade «techjättar», på det att man inte ska riskera drabbas av EU-diktaturens «böter» om fantasiljarder euro. Det är för detta ändamål man numera måste ha VPN även i Europa, utöver Kina – ett sorgligt faktum.
En tabloid skriver på ledarplats att Kiruna skulle kunna «rädda oss från Xi Jinping», nämligen om man finge bryta sällsynta jordartsmetaller tillsammans med järnmalm. Egentligen är beslutet redan fattat av Kristerssons moderatregim, men därefter ska saken delibereras i den demokratiska processen, vilket brukar ta några decennier eller så för den här typen av projekt.
Samerna ska ju få säga sitt, även om de alltid blir överkörda i slutändan när det verkligen gäller något viktigt för riket, men svårare är att flytta på hela byar för att kunna iscensätta brytningen. Därtill kommer tillståndsprocessen i den djupa staten, den myndighetsvänster som är marinerad i klimatdoktriner. Det ska utredas och prövas, överklagas och debatteras, protesteras och sympatistrekjas, och först därefter kanske man kan börja fundera på själva projektet.
Det är inte så att man tar spadtag från första dagen i Kina, men processen att utreda och besluta är betydligt snabbare än i en vänsterbliven demokrati som har slagit knut på sig själv med byråkrati. I Kina är det för övrigt det privata näringslivet som tog initiativet för trettio år sedan, och staten konsoliderade småningom verksamheten för femton år sedan, med högre miljökrav och annat.
I Sverige ämnar staten ta initiativet direkt genom statliga LKAB, som helt säkert kan utvinna metallerna. Det kan faktiskt vem som helst, och det är ju inte där det egentliga problemet finns. Förutom att Kina vimlar av samma slags fyndigheter som i Kiruna, har man även mer eller mindre monopol på processen att separera och raffinera metallerna.
Det är en mycket miljöfarlig och smutsig verksamhet som Väst förlade till Kina just för att man ville flytta miljöproblemen någon annanstans och samtidigt göra processen mycket billigare. Vill man nu ta tillbaka den industrin får man således hantera såväl miljöproblemen som den betydligt dyrare notan, därtill i konkurrens med Kina. Det kommer dessutom att ta sin lilla tid att återetablera denna gruvnäring, räkna med minst ett decennium.
Självklart ska vi göra det, men det kommer inte att frigöra oss från Kinas dominans, bara göra oss lite mindre beroende. Det är gott nog så, och vi ska inte önskedrömma om att kunna ersätta mogna industrier i Kina, för det blir bara Northvolt av det. Se det som en reservkapacitet, inget annat.
Men med den reserven i ryggen kanske paranojan för Kina kan släppa något, och det är ju inte så att Beijing har infört exportkontroll av metaller och dess tillämpningar för skojs skull, utan som ett omedelbart och direkt svar på Västs motsvarande exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion».
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad är nog en bra utgångspunkt för relationen med Kina, eller för den delen varje annat land. Den uppnästa moderatregimen bör visa lite mer ödmjukhet i förhållande till främmande makt.
Amerikanska skurkregimen kan inte längre konkurrera med Kina, så man försöker istället obstruera landet med ojusta medel och metoder. Exportkontroll av vissa slags gods är en metod, särskilt avseende halvledare och litografiska maskiner, handelstullar en annan, marknadsförbud mot kinesiska företag en tredje och sanktioner och annan slags «economic coercion» en fjärde.
Motivet för exportkontroll av halvledare uppges vara «nationell säkerhet», då «militären» skulle kunna tänkas nyttja halvledare för att implementera AI-system av olika slag. Således ger man Kina bara sekunda vara för grafikchips från Nvidia i syfte att hämma utvecklingen.
Men det är naturligtvis inte den egentliga orsaken, och militären har inte något större behov av den mest kraftfulla AI. Istället är det helt civila tillämpningar som är i fokus för AI, och det är den konkurrensfördelen USA vill behålla genom att sinka Kina. Inte för att man lyckas, då Kina enkelt klustrar sig förbi problemet och utvecklar effektivare metoder, som bevisat med DeepSeek.
Även marknadsförbudet för Huawei, ZTE med flera kinesiska företag uppges handla om «nationell säkerhet», men är i grunden inget annat än ett fult sätt att mota bort en överlägsen konkurrent. Det enda praktiska resultatet av det är att man fördyrar och försenar sin egen 5G-implementation.
Huawei lider förstås stort av sådan obstruktion, och än mer så av att inte ha åtkomst till de bästa chipseten från Taiwan. Men nöden är alla uppfinningars moder, och företaget har under senare år gjort sig av med all amerikansk teknik i sina produkter och istället utvecklat egna metoder för i stort sett allt, inklusive operativsystemet i telefoner.
Grafikchipsen gör man lika effektiva som Nvidias genom bättre klustring, samtidigt som den inhemska utvecklingen av chips genom Huawei och SMIC går betydligt snabbare än bedömare hade räknat med. Att hålla företagets ekonomichef Meng Wanzhou i husarrest i Kanada under tre år fungerade inte heller som avsett, utan sågs av Kina som en amerikansk krigsförklaring.
Som svar på den amerikanska skurkstatens illegitima metoder har Kina svarat med samma mynt, bland annat genom att införa exakt samma slags exportkontroller för kritiska mineraler, därtill med exakt samma argument om «dual use». Vad säger amerikanerna då? Att man behöver mineralerna och tillämpningar i form av magneter för sin militär, och att Kina därmed obstruerar landet…
Med sådana vapen kan man samtidigt ta strid kring Trumps handelstullar och helt enkelt reciprokera tarifferna. USA beror av Kina mer än Kina beror av USA, samtidigt som Kina i ljuset av det timade tar sin hand från amerikanska produkter i görligaste mån. Exempelvis finns rekommendationer från Beijing om att avstå chips från Nvidia och istället nyttja kinesiska alternativ för att ytterligare stimulera framväxten av en egen industri.
En given konsekvens av det ekonomiska förtrycket är således att den amerikanska exporten av teknik till Kina minskar och därmed ytterligare ökar det amerikanska handelsunderskottet, i direkt strid med Trumps intention. Det egna näringslivet gynnas helt enkelt inte av att man drar undan mattan för den största marknaden och kunden.
Ett svårare trumfkort är ASML, det nederländska företaget som har ensamrätt på att tillverka litografiska maskiner för chipstillverkning. Företaget står under amerikansk exportkontroll, och äger bara rätt att exportera sina maskiner till USA, Taiwan, Sydkorea och Japan med flera västliga intressenter (ingen i EU tillverkar emellertid sådana chips).
Washington föreställer sig att man med denna producent av extremt komplicerad apparatur kan behålla ett strypgrepp om den kinesiska halsen, och att det kommer att ta årtionden för Beijing att utveckla motsvarande metoder. Maskinerna beror av i stort sett varje fysikalisk och teknisk landvinning som har gjorts under de senaste hundra åren, med behov av precisionsapparatur från ett flertal underleverantörer, bland annat avseende optik.
Men vad som inte framgår av historien är att en stor andel av ASML:s anställda är kineser, på samma sätt som de flesta som arbetar med AI i USA har kinesisk bakgrund. De har förvisso skrivit på kontrakt med klausuler om att inte röja företagshemligheter, men det väger lätt i ljuset av nationalism och ekonomiska lockelser.
Kina har alltså roffat åt sig personal från ASML med löfte om bonusar och andra privilegier, och från befintliga maskiner ägnat sig åt att utveckla egna litografiska maskiner. En prototyp föreligger sedan början av året, som avslöjat bara för några dagar sedan. Den är under utvärdering, med massproduktion av chips beräknad till 2028, det vill säga om blott två år.
Det är en helt annan tidsskala än de årtionden man hade kalkylerat med, och innebär att Kina i princip är ikapp och inom kort berett att gå förbi genom att yttermera vräka pengar och resurser över projektet. Vid en given tidpunkt i framtiden når man nivåer som gör ASML helt överflödigt, och företaget blir därmed ännu ett bondeoffer i den amerikanska skurkstatens märkliga merkantilistiska politik.
Vi andra kan bara hoppas att Kina inte låter revanschlusta och hämnd styra då man dominerar den framtida tekniken och likt USA obstruera marknaden, utan att man agerar enligt en rättvis och verkligt regelstyrd världsordning. Det blir då samtidigt en ordentlig prispress på elektronik, när amerikanska skurkbolag inte längre kan utnyttja ett politiskt motiverat övertag.
Europeisk bilindustri går knackigt och kan inte riktigt hålla jämna steg med Kina i utveckling av elektriska bilar. Därför har Uschela von der Liar och hennes kommission föreslagit att uppluckra det förbud mot nyförsäljning av «fossildrivna» bilar som skulle ha gällt från 2035.
Istället ska utsläppen totalt ha reducerats med nittio procent från 2021 års nivåer fram till 2035, omfattande satsningar på «grönt stål» och biobränslen. Huruvida utsläppen blir mindre av att köra på ickefossilerad rapsolja framgår inte av rapporten, men man har säkert räknat på det.
Förslaget måste först godkännas av parlamentet innan det kan bli verklighet, men givet att tunga länder som Tyskland och Italien ligger bakom sådana krav lär det förverkligas. Det innebär att EU verklighetsanpassar sig en smula, samtidigt som man förstås kapitulerar inför de absurda klimatmål man har satt upp.
De målen har man samtidigt formulerat viss i tron om att man är i något slags ledande position, och därför i stånd att leda omvärlden i «omställningen» utan att förlora marknadsandelar. Men så kom Kina med en smärre revolution av industrin då växlingen till eldrivna fordon ägde rum, särskilt som man sedan tidigare hade tagit täten i fråga om batteriteknik.
Billiga kinesiska bilar ville dock EU inte se, utan då lade man hellre på kraftiga handelstullar för att värna tysk bilindustri. Det ska vara svindyrt tyskt för européerna, men protektionismen har ändå inte hjälpt industrin att hämta sig. Det kunde ju ha något att göra med det tyska energisjälvmordet att lägga ned kärnkraften, på det att näringslivet inte har någon som helst möjlighet att konkurrera med Kina.
Vad vi ser är helt enkelt Bryssel hissa vit flagg. Man kapitulerar inför Kina och erkänner att man ligger efter, och för att rädda vad som räddas kan tar man till desperata åtgärder och backar från tidigare klimatextremistiska åtaganden. Man har sent omsider kommit på att man inte är och inte kan vara bäst i klassen, utan att man tvärtom är efterbliven i förhållande till omvärlden. Förhoppningsvis kan även än mer malliga Sverige börja nyktra till i frågan?
Oförmögen att konkurrera med Kina tar EU till desperata metoder, lyder en elak rubrik i kinesisk press.
Det blev en ny cop-out för «klimatet», denna gång då intressenter från världens alla hörn samlades i Belém för att diskutera frågan för trettionde gången. Fast det är å andra sidan så det brukar se ut. Det bar sig inte heller bättre än att en konferenslokal fattade eld, vilket så att säga fick symbolisera hela evenemanget.
I förstone kunde man ju tänka sig att man borde göra som ledare för stormakterna, det vill säga låta underhuggare utmejsla detaljerna under mindre glamorösa former, bara för att därefter träffas och skriva under avtal då allt redan är färdigförhandlat.
Man kunde också tänka sig att klimatvurmare skulle inse nyttan av att konferera per distans via skärm istället för att pytsa ut koldioxid på tiotusentals flyg- och taxiresor alldeles i onödan. Men man lever naturligtvis inte som man lär.
Samtidigt är tanken med klimattoppmötet förfelat redan från början, då man aldrig kan jämka samman världens alla länder i ett dylikt projekt utan att det blir minsta gemensamma nämnaren som blir utslagsgivande. I praktiken blir eventuella avtal därför extremt urvattnade, då de måste antas med acklamation.
Man skyller på att oljeländerna drar i bromsen, men vad har de egentligen för alternativ? Det är oljan man bygger sin välfärd och framtid på, och när den småningom sinar måste man ha nått ett fullt utvecklat stadium och transformerat till andra näringar. Det hindrar inte att ökenländerna samtidigt kan bli gigantiska reservoirer för solenergi.
Samma slags motiv föreligger för Brics och det globala syd i övrigt, som anser sig ha rätt att smutsa ned i samma utsträckning som tidigare Västvärlden för att nå någorlunda paritet i utvecklingen. Ty när allt kommer omkring är det USA och Europa som står för den absoluta lejonparten av de kumulativa utsläppen sedan industrialismens början.
Kumulativa utsläpp: USA och Europa har den största skulden, och ska därför betala mest för att bistå övriga världen med grön teknik.
Kina är på god väg att komma ikapp, men anser sig behöva all energi man kan få ut av kolkraften för att bygga den gröna infrastrukturen. Beijing har korrekt insett att tillgången på energi står i direkt proportion till utvecklingsgraden, medan Bryssel och en rad europeiska länder med Tyskland och Sverige i spetsen istället har avvecklat sin rena känkraft… man måste ta sig för pannan över denna jubelidioti.
Länder som Ryssland kan till och med se en fördel i klimatförändringarna, då fortsatt uppvärmning skulle tina upp Sibirien och frigöra enorma arealer odlingsbar mark. Både Ryssland och Kina har för övrigt intresse av att farvattnen kring den arktiska rutten mellan Asien och Europa blir isfri, eftersom det bantar transportsträckan med en femtedel.
Fram till sekelskiftet kommer Afrika att växa med tre miljarder människor, vilket i princip motsvarar hela ökningen i en i övrigt demografiskt mättad värld. Denna i stort underutvecklade kontinent kommer samtidigt att göra ungefär samma resa som Kina och andra länder i Asien, nämligen att transformeras till industrialiserade tillväxtländer med enorma behov av betong, stål och infrastruktur.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att inse vad det kommer att medföra i form av fortsatta och accelererade utsläpp, och att vi därmed högtidligen kan kyssa både 1.5-graders- och 3-gradersmålet adjö med marginal. Det spelar då helt enkelt ingen som helst roll vad duktiga Sverige och Europa gör för att yttermera späka sig själva.
Den största klimatboven av dem alla, USA, fanns samtidigt inte närvarande vid toppmötet, och har inte riktigt ambition eller stabila förutsättningar att bidra konstruktivt till klimatindustrins mål. De som håller i taktpinnen är således inte de superduktiga tjejerna i Europa, utan de slappa killarna i USA, Kina och Ryssland.
Världen i övrigt ska ikapp USA och Europa innan det kan bli tal om minskade utsläpp.
«Klimatkrisen» är därmed officiellt död, och i dess ställe har klimatrealismen sakta börjat etablera sig. Den realismen håller för sant att klimatförändringarna bara kan angripas med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt, på det att de regioner som främst kan komma att drabbas får resurser att hantera effekterna.
Den tekniska utvecklingen innefattar även att innovera fram alternativ till de fossila och nukleära energikällor som är stadda i sinande, och här har Kina tagit en helt överlägsen ledning genom satsning på grön teknik, fusionsenergi, materialteknik och andra forskningsgrenar. Medan Sverige istället grävde ned sig i ekofascismens rödgröna kärr, med «tankeförbud» och andra mekanismer för att förhindra sådan utveckling.
