Kategori: Teknik

Kategorier
Kultur Liberalism Politik Teknik

Begränsa skärmtiden (för vuxna)

Socialisterna under Anderssonskan hakar nu på filterliberalerna och de censurkristna i att föreslå «begränsad skärmtid», eller snarare åldersgräns för sociala medier. Repression och social ingenjörskonst är tydligen à la mode i politiken, men det är nog tveksamt om den typen av drakoniska ingrepp i vardagen är ett vinnande koncept inför valet.

Tankefostret har man fått från forna straffkolonin Australien, som har infört just den sextonårsgräns som föreslås i debatten. Canberra tog i sin tur rygg på Kina, som för några år sedan införde begränsad speltid för barn och unga. Men inte ens Kina har alltså någon mer generell form av begränsning av ungas nyttjande av mobiler.

Kristmuppen tillika hälsominister Forssmed motiverar ingreppet med att skärmtiden är det största hotet mot barns och ungas hälsa i vår tid, men det bevisar bara varför den snubben inte ska ansvara för hälsofrågor. Om det är hälsa bland barn och unga man vill åtgärda, finns nämligen betydligt mer angelägna reformer att genomföra.

Till dem hör att införa mycket kraftiga punktskatter på alla former av ultraprocessade livsmedel, inte minst godis och «energidryck», sådant som barn handlar på rasterna då de inte får tillräcklig näring i den «köttfria» skolbespisningen. Naturligtvis måste motsvarande skattebefrielse ske för alla former av riktig mat i en skatteväxling.

Men den Coca-Cola-sponsrade hälsoministern är inte intresserad av ett sådant grepp, eftersom hans bevekelsegrunder inte är ungas hälsa, utan istället att koppla grepp om informationen, att kontrollera narrativet. Det är även Anderssonskans motiv, och man ska helt enkelt inte inbilla sig något annat.

Det handlar om att i ett första steg, med barnen som ursäkt, införa bankID-terror och andra mekanismer hos «techjättarna» för att kontrollera identiteten hos användare, grepp som sedan med den allra största enkelhet kan vidgas till allt fler domäner på nätet, tills det blir helt obligatoriskt att legitimera sig innan man ens går pålina.

Hela internet blir då som en socialdemokratisk-folkpartistisk-kristmuppig barnhage likt Svenska spels horribla användargränssnitt, i vilket man varje timme får upp en ruta med «tankar om ditt spelande» och svart på vitt om hur mycket man har «förlorat» (efter att bara ha lagt oddsspel som ligger ett dygn fram i tiden) samt en fråga om man vill logga ut. Om man inte blir utloggad utan fråga, vill säga.

Statens förmanande och uppfostrande finger blir då allestädes närvarande, på samma sätt som i skräckromanen «1984», vars «teleskärm» är motsvarigheten till dagens mobil- och datorskärmar. Men inte ens i Orwells digitala sociala ingenjörskonst begränsas skärmtiden specifikt.

Regimen ska hållas borta från internet, och det är inte dess uppgift att reglera eller begränsa den fria informationen eller för den delen hur man brukar en viss apparat eller tjänst. Det är government overreach av ett slag som man inte ens ser i diktaturer.

Men finns det då inga problem med att barn hänger över skärmen dagarna i ända och därmed får mindre tid för att läsa, röra på sig, umgås med andra och så vidare? Är oron över störd sömn, ångest kring «likes»-kulturen eller för den delen «skadligt innehåll» obefogad?

Nej, men ansvaret att tackla den och all annan problematik som rör barn och unga ligger hos föräldrar och skola, inte hos regimen. Det är föräldrar som måste reglera sina barns tid för mobiler (och allt annat) samt sätta ramar för skolarbete, fritid och så vidare. Och det är skolan som har motsvarande uppgift om dagarna, då föräldrarna arbetar.

Skolan ska således införa ett generellt mobilförbud under skoldagen, och därmed låsa in mobiler och andra objekt som inte behövs i undervisningen. Skolan ska också sörja för behovet av fysisk träning genom vidgad idrott på schemat, ty den som tror att en åldersgräns på sociala medier med automatik skulle få barn att röra sig mer har naturligtvis fel – man skulle fortfarande glo på skärmen, men då på film eller musikvideor utan koppling till konto. Det är vidare skolans uppgift att lära ut källkritik samt instruera i hur man hanterar skadliga företeelser på nätet.

I den mån det är ett problem är det inte heller specifikt för barn, men man nyttjar barn som murbräcka för mer svepande reformer under argumentet att de inte är myndiga. Man ser annars samma slags beteende i den vuxna befolkningen, till exempel chefen som inte kan släppa sitt fönster med aktiekurser på Avanza, ständigt frågande sig om han bör sälja nu när kursen rasar.

Eller den statsteveknarkande äldre befolkningen vars tevetittande i gungstolen gott och väl överstiger tio timmar, ett problem som är äldre än datorn och nätet och är tämligen utbrett. Men det ses av någon anledning inte som ett problem att vara slav under dumburkens kontinuerliga ström av hjärndöda lekprogram, betaserier och unken vänsterbliven propaganda.

Man kunde alltså begränsa inte bara barns skärmtid, utan även vuxnas, med exakt samma obevisade argument kring «folkhälsa» och andra dumheter. Hm… vid närmare eftertanke ska man kanske inte yppa idéer som dessa… eller det är måhända en tanke som det redan har tänkts djupt kring…

Kategorier
Politik Ryssland Teknik

Stor skrotaffär med Kiev!

En avsiktsförklaring om investering i ett stort antal JAS-39 Gripen har undertecknats av regimerna Kristersson och Zelenskyj i Linköping, och det får räknas till kategorin av goda nyheter. Det är strålande för svenskt näringsliv om bara en bråkdel av affären går i lås, och här finns egentligen inget att erinra. Bra politik!

Framförallt är det så mycket bättre att faktiskt exportera krigsmaterial än att skänka sådant som en del av det obligatoriska tiondet till Ukraïna. Det är nu en gång för alla så att krig är lönsamt, åtminstone för de som inte strider, och i vart fall för en tid. I längden förlorar dock alla på konflikt.

Å andra sidan ligger detta projekt längre fram i tiden, potentiellt efter att kriget har lagts till handlingarna och renderat en notis i historieböckerna. I så fall har tiondet ändå varit en hygglig investering, om det leder till en affär av denna dignitet. Återigen, inget att erinra.

Men här finns ändå ett antal aspekter som är bekymmersamma, varav den främsta rör finansieringen. Ukraïna var redan före specialoperationen Europas fattigaste land, och kommer nu att förbli i den rävsaxen för resten av seklet, nedtyngt av skulder och i skriande behov av återuppbyggnad, under demografiska omständigheter som lämnar mycket i övrigt att önska.

Några pengar för att handla i storleksordningen 100–150 stycken JAS-plan finns alltså inte, och man måste i så fall låna. Ska Sverige i så fall stå för lånet, och hur troligt är det då att den korrupta Kiev-regimen någonsin återbetalar det fulla beloppet?

I diskussionerna finns även tanken att nyttja Rysslands frysta tillgångar i Europa, vilket då skulle fordra EU:s godkännande. Krigsminister Pål ställer sig positiv till den lösningen, och så i princip även Bryssels tokiga kjolstyg von der Liar och skatan Kallas.

Men tyngre figurer i fonden kommer här att inlägga sitt veto, eftersom EU helt enkelt inte kan norpa Rysslands tillgångar. Det skulle i ett slag rasera trovärdigheten för Europa och dess finansiella institutioner, och övriga världen skulle raskt dra tillbaka alla sina tillgångar. Det kommer alltså inte att hända, utan är nog mest en form av verbal retorik med destination Moskva.

Knäckfrågan om finansieringen måste därför lösas på något trovärdigt vis om affären ska gå i lås, och man bör redan nu dämpa förhoppningarna om jätteordern. I slutändan blir det kanske trettio plan som mest, vilket ändå är en hygglig affär med svenska mått mätt, och särskilt för det misslyckade JAS-projektet.

USA har ju för vana att alltid bjuda under (efter sedvanlig avlyssning och annat industrispionage), och har oftast bättre erbjudande på totalen givet det större utbudet. Sverige är samtidigt bundet av USA:s veto, för att inte tala om den egna exportkontrollen.

JAS har således haft exportframgång enbart i ett fåtal mindre utvecklade nationer som Brasilien, Ungern, Sydafrika och Thailand, där de kan göra viss nytta gentemot jämbördiga grannländer. Danmark, Finland och andra mer utvecklade nationer ratar emellertid JAS-39 Gripen, för att det är ålderstiget och omodernt.

Vad som kommer att hända med Kievs JAS-plan…

Frågan är således till vad Kiev ska ha denna «ryggrad» till flygvapen, för i termer av jämbördiga nationer finns inga potentiella fiender invid Ukraïnas gränser. Däremot finns en ojämbördig i form av Ryssland, vars flygvapen förstås inte skulle ha något problem med att hantera Gripen, som i sammanhanget är lika mycket skrot som amerikanska F-16.

Det är inga «dåliga» plan, men de hör till generation 4.5 och förslår inte heller mot den flotta i generation 5 som Ryssland (samt USA och Kina) förfogar över. Lägg därtill att stormakterna nu utvecklar generation 6, där Kina har tagit ledningen med två prototyper i luften. Ryssland och USA är fortfarande vid ritbordet, den förra med Mikojan-Gurevitj PAK-DP.

Ukraïna måste förstås ha något slags flygvapen, och JAS-39 är då i den absoluta budgetklassen, Men man får vad man betalar för, och det blir då mest en flotta utan något större militärt värde. Fast det är ju Kievs problem, inte vårt.

Motståndet: Su-57
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Splinternet

Bidenregimen införde som bekant exportkontroll kring all avancerad chipteknik med minsta del som har amerikanskt ursprung, vilket fick till följd att nederländska ASML inte fick skicka sina mest avancerade EUV-maskiner till Kina, och att andra tillverkare på samma sätt engagerades i ett veritabelt embargo mot Kina. Kina fick dessutom bara köpa andra rangens GPU:er från Nvidia, i mindre kvantiteter.

Syftet uppgavs vara att «kinesiska militären» kan nyttja tekniken, och att det därför är en «nationell säkerhetsrisk» för USA:s vidkommande. Men den egentliga ambitionen är förstås att försöka lägga krokben för Kina och förhindra att landet kommer i fatt och förbi, och det är symptomatiskt att USA inte tål marknadsekonomi när man själv står på den förlorande sidan.

En annan sak som USA inte riktigt tål är att bli sanktionerad, vilket man för närvarande faktiskt blir av den starkare parten Kina. För om USA kan införa exportkontroller, kan Kina förstås svara med samma mynt, vilket är just vad man gör.

Men då grinar USA högt och pratar om «economic coercion» och att «vår militär är beroende av magneter från Kina» (!). Man får alltså tillbaka den bumerang man själv kastade, och gillar det uppenbarligen inte. Kina säljer så gärna magneter och jordartsmetaller till USA och övriga världen, så länge det rör sig om civilt bruk. Tit for tat.

Då ska man hålla i minnet att Zhongnanhai länge undvek att svara på USA:s provokationer, då Trump införde handelstullar under sin första sejour och då Biden införde exportkontroller. Man närde ett hopp om att Washington skulle ta sitt förnuft till fånga, och antydde mest att man förfogar över motmedel, som jordartsmetaller.

Men sedan dess har Beijing metodiskt utarbetat en spelbok, som inte bara tar fasta på ovan metodik med att svara med samma mynt medelst exportkontroller och reciproka handelstullar, utan även inbegriper större mått av självförsörjning och att handla produkter av andra än USA, till exempel soja från Brasilien.

Man kunde tro att Dongwang (懂王, besserwisser, det vill säga Trump) skulle ha fördel i att nyttja Nvidias GPU:er som lockbete för att blidka och tämja den kinesiska draken, men Beijing antog den radikala strategin att helt enkelt nobba Nvidia helt och hållet. Inte för att man har bättre chips, men för att man kommer runt problemet ändå med egenutvecklad klustring och för att man vill ha alla incitament på den egna industrin att utvecklas snabbare.

På samma sätt har Huawei utvecklat hundra procent självförsörjning under de senaste åren, sedan man av USA och dess allierade mobbades ut från telekommarknader. Huawei var helt enkelt för överlägset, men USA ville inte tappa sitt privilegium att tillhandahålla de nät i vilka man bedriver sitt långvariga spioneri mot europeiska företag och politiker. Återigen är det så att USA och Väst inte tål konkurrens från uppstickare, och då använder man alla fula knep som finns i verktygslådan.

Det som sker nu är därför en teknisk bifurkation, ett så kallat splinternet, där Kina utvecklar egen hård- och mjukvara av alla de slag, utan något beroende av amerikansk eller västerländsk teknik. Vi talar inte längre om «riskminimering« från endera hållet, utan om en omfattande frånkoppling mellan Kina och Väst.

Och det är här Kina som har intiativet och momentet, medan USA inte riktigt har orken eller förmågan att svara. Visst, man kan låta TSMC bygga fabriker i USA, men det kommer alltid att vara en äldre generations produkter som tillverkas, om man överhuvudtaget får lönsamhet i produktionen. USA har helt enkelt inte produktionsförmågan, vare sig det gäller halvledare, magneter eller ens raffinering av jordartsmetaller.

Det är inte frågan om om, utan om när Kina blir ledande i halvledarteknik och utveckling av hårdvara, och med viss fördröjning även mjukvara. Frågan är då hur Väst ska förhålla sig till detta, och hur världen framgent utvecklas, när de bästa tekniska lösningarna finns på andra sidan jorden och inte längre i vår del av världen.

Ja, det kan vara svårt att mentalt föreställa sig att Apples lurar ska gå samma öde till mötes som en gång Nokias och Ericssons, och att framtidens nallar heter Huawei och Xiaomi, men det är nog vad man bör förbereda sig på. Samt alla de nu okända märken och prylar som kommer att dominera marknaden om tjugo år.

Kategorier
Film Kina Kultur Teknik USA

Tronskifte i animerad film

Redan den första installationen av animerade filmen Nezha (2019) väckte viss uppmärksamhet, dels eftersom den slog mängder med finansiella rekord kring animerade filmer, inklusive att peta ned Spirited away från den internationella förstaplatsen bland icke engelskspråkiga animerade filmer. Men en annan aspekt som uppmärksammades är dess mästerliga rendering, på en nivå som USA tidigare haft i ensamt majestät.

Efterföljaren, Nezha 2 (哪吒之魔童闹海, Nezha zhi motong naohai) utvecklar båda dessa företeelser yttermera, bland annat genom att överlägset krossa tidigare rekord för samtliga animerade filmer och icke engelskspråkiga filmer i allmänhet, där det för övrigt är idel kinesiskt i topp sedan tidigare. Fast givet Kinas större folkmängd är det kanske inte en helt överraskande utveckling.

Nezha 2

Mer anmärkningsvärt än sådana siffror är då kvaliteten på hantverket, och man kan ganska enkelt konstatera att inget liknande tidigare har gjorts i denna genre. USA tog täten med datoranimerad rendering kring sekelskiftet, för att man hade den teknologiska spetskompetensen och härskade i den cineastiska kulturen, först med pionjärer som Pixar.

Inte minst har amerikansk animerad film tagit kinesiska motiv till sin barm, och på kuppen gjort kineserna väldigt avundsjuka med filmer som Mulan och Kung fu Panda. Men amerikansk animerad film har samtidigt sedan länge planat ut i teknisk raffinering, samtidigt som man dras allt mer med en vänsterpolitisk wokekultur som kväver kreativiteten.

Nezha 2

Inte för att man behöver sådan rendering för att göra god animerad film. När allt kommer omkring är Japan alltjämt ledande nation i allt som rör animerad film, exempelvis med all produktion i Studio Ghibli. Även européerna har överraskat med bländande animerade sagor av traditionellt snitt.

Spirited away

Mästerverk som Spirited away lever emellertid mer på den goda berättelsen än raffinerad animering, och med datoranimering kan man helt enkelt levandegöra en historia så mycket mer. De kinesiska filmerna verkar samtidigt i samma slags dharmiska tradition som de japanska, med tämligen invecklade motiv och komplicerade handlingar. I kontrast står de banala amerikanska filmerna, vanligen maximalt neddummade och överfulla med klichéer för att nå maximal kommersiell succé.

The bad guys 2

Man inser denna skillnad när man parallellt ser på Nezha 2 och The bad guys 2, och det är inte bara en skillnad i grad utan framförallt i art. Den amerikanska rullen känns föråldrad, som äldre Disney eller liknande, medan den kinesiska har en fräschör och detaljrikedom utan motstycke.

Nezha 2

Vad vi bevittnar här är kanske ett tronskifte i den animerade filmen, för även om Nezha 2 kanske är snäppet för kulturellt invecklad för en västerländsk publik, kommer samma slags teknik att nyttjas i mindre krävande framställningar. Småningom blir det volym i den kinesiska animerade filmen, och vi lär märka av det.

Kategorier
Politik Teknik

Snigelkraft

Man får vara glad för det lilla, och det måste ju trots allt betecknas som positivt att regimen så här tre år in i mandatperioden rör på sig i kärnkraftsfrågan. Statsenergin (Vattenfall) har nämligen beslutat bygga tre till fem modulära mikroverk (SMR) om 300 MW, eller runt en tredjedel av ordinära anläggningars effekt.

Något spadtag är emellertid ännu inte i sikte, och i själva verket är tidsplanen att driftsätta modulerna först om tio år, 2035. Det är hallandsåsnivå och i enlighet med svensk tradition kring långbänk, och precis allt går med snigelfart i detta efterblivna land.

Mediantiden för att uppföra ett ordinarie kärnkraftverk är sex år, medan de mer snabba byggena omfattar mindre än två år. I Japan bygger man typiskt på fem år, i Kina och Korea på sex år.

Modulära verk borde därför kunna uppföras betydligt snabbare, även om få ännu är i bruk. Kina och Ryssland är de enda länder med operativa verk, medan USA har ett flertal under konstruktion. Experimentstadiet är alltså avslutat, och det finns färdiga moduler att köpa.

Här menar vänsteroppositionen samtidigt att det är «orealistiskt» och alltför «optimistiskt» med sagda snigelfart, när man hade förväntat sig den motsatta kritiken. Istället för 2035 talar man i termer av 2040 eller däromkring, vilket skulle innebära arton (!) år efter regimens tillträde. Lever Kristersson ens då?

Förutom att det tar alldeles för lång tid, är det också alldeles för underdimensionerat, långt under den kraft som Sverige skulle behöva för att kunna utvecklas. Sverige har inte ökat sin bruttoeffekt på decennier, utan har stagnerat, i en tid då AI och annat glupskt slukar energi. Tre mikroverk ersätter alltså inte sex nedlagda ordinarie verk, och avancerar inte heller bortom det stadiet.

Men några andra operatörer än Vattenfall finns nog inte, varför detta blir det magra slutresultatet av Tidöregimens «storsatsning» på och «paradigmskifte» kring kärnkraft. Mer oimponerad kunde man faktiskt inte vara.

Sverige är långsamt och saktfärdigt.