Film och litteratur är underhållning snarare än vetenskap eller dokumentär, och ibland – oftast – måste den konstnärliga friheten gå först. Vi köper det resonemanget, och vi kan även lätt bortse från banala invändningar som kommer för en under betraktande av vetenskaplig fiktion.
Exempelvis kan man ganska enkelt motivera absurd teknik (som «warp drive») med att mänskligheten bara är i begynnelsen av sin förståelse för naturen och den tekniska tillämpningen därav, och att en mer avancerad civilisation – eller en framtida mänsklig – kanske har löst problemen och därmed möjliggjort teknik vi trodde omöjlig.
Noga räknat kan man inte helt utesluta en sådan utveckling, vilket möjliggör en lucka för vild spekulation i fiktionen. Icke desto mindre kan man ändå estimera sannolikheten för att en viss teknik kan realiseras, och i en del fall kan vi även utesluta möjligheten helt och hållet även med den ringa kunskap vi besitter om naturens väsen.
Ett exempel på det senare är tidsresor, som är ett populärt tema i science fiction. Man skildrar då gärna hur en person reser bakåt (eller famåt) i tiden, varvid komplikationen vanligen ligger i att man då kan påverka det förflutna så att den egna existensen upphör eller «framtiden» ändras.
Man tycks då föreställa sig rumtiden som en serie filmrutor som man godtyckligt kan traversera fram och tillbaka, och att allt som har hänt och kommer att hända bildar enskilda universa som föreligger statiskt, det vill säga att du finns i en fix uppsättning för varje plancksekund av ditt liv, från späd ålder till en avlägsen framtid på ålderns höst, och att samma slags tillstånd då gäller för varje annan person, objekt och enskild partikel under universums hela existens.
I verkligheten finns dock bara ett enda kontinuerligt och omedelbart nu, och tiden är en funktion av rummets förändrade tillstånd, en mänsklig konstruktion om man så vill. Det finns ingen sparad konfiguration av universum som det förelåg för ett ögonblick sedan eller för tusen år sedan, och därför kan man inte heller «resa» mellan dessa tänkta konfigurationer. Av samma skäl föreligger ingen framtid som redan har hänt.
Den enda resa i tiden man kan företa är relativ, det vill säga att färdas längs en annan tidslinje i accelererat tillstånd under en längre tid, varvid man åldras saktare än referenspersonerna i den ordinarie tidslinjen. Detta är tvillingparadoxen i relativitetsteori, och den är nog så svårbegriplig, men kanske ändå ganska tråkig. Det är ändå ett vanligt tema, som i Interstellar (2014) eller Lightyear (2022).
Ett betydligt vanligare motiv är invasion av en främmande interstellär styrka, som i Independence day (1996) eller War of the worlds (2005). Här kan man som sagt rent hypotetiskt föreställa sig en alternativ energikälla till vårt primitiva raketbränsle, men den fysikaliska grunden kvarstår, att det krävs utomordentligt massiva mängder energi för att möjliggöra interstellär rymdfart av den magnituden, och därtill att det kräver omfattande tid och erbjuder andra slags resursproblem att det i praktiken är en högst osannolik händelse.
Den i Star trek populariserade teleporteringen av människor genom molekylär sönderdelning och sammansättning är en annan teknik som i verkligheten stöter på hårt motstånd, och det har att göra med den bandbredd som krävs för att replikera den konfiguration som en människas varje enskilda cell har, motsvarande 10¹⁰ bitar per cell för varenda en av de 3·10¹³ celler en människa består av.
Beräkningar visar således att det kräver motsvarande 2.6·10⁴² bitar för att spara data på något medium som medger den kapaciteten, och att det skulle ta 4.85·10¹⁵ år i anspråk att överföra en sådan datamängd med en bandbredd om 30 GHz, eller motsvarande 350 000 gånger universums hittillsvarande ålder.
Samma slags bandbreddsproblem föreligger för övrigt även för tidsresor enligt ovan, och för tanken om parallella «multiversa». De senare antas bildas varje gång en kvanthändelse sker, varvid universum «klyvs» i två delar och bildar en snarlik uppsättning av vardera universat.
Tanken här är att allt som någonsin kan hända då också händer i något av dessa universa, och att det bland dessa nära nog oändligt många universa alltid kommer att finnas några konfigurationer som möjliggör vår typ av universum, med gynnsamma naturlagar för mänsklig och annan existens.
Frågan om hur universum omedelbart «klyvs» i två nära nog identiska uppsättningar har dock aldrig fått något tillfredsställande svar, och det torde bara vara möjligt om rumtiden är renodlad information, det vill säga att det vi upplever som en fysisk värld med utsträckning och tidsförlopp i själva verket är en illusion.
Men även under sådana omständigheter måste alltså universums varje enskilda atomära tillstånd kopieras, i likhet med mänskliga celler under teleportering, vilket är en så informationsmässigt kostsam procedur att den inte är möjlig ens i teorin. Härav kan vi utesluta att multiversa finns, i vart fall av den typ som regelbundet fissioneras av kvantförlopp – existensen av kausalt skilda universa är förstås hypotetiskt möjlig, men också vetenskapligt meningslös, eftersom hypotesen inte går att pröva.
Bäst sci-fi är nog den som visserligen bryter mot fysikaliska principer, men som är svår att omedelbart peta hål på. Tidssnurror som i Edge of tomorrow (2014) och Arrival (2016) likväl som retrokausala skildringar som Tenet (2020) kan visas vara fysikaliskt omöjliga (i makrovärlden), men är ändå intellektuellt kittlande och inte uppenbart kontraintuitiva.
Föreställningen om en simulerad värld som i The Matrix (1999) är än svårare att bryta ned, men den faller egentligen på samma argument om bandbredd som ovan, en omständighet som man i filmen förbigår med viss humor: There’s way too much information to decode the matrix. You get used to it, though. Your brain does the translating. I don’t even see the code. All I see is blonde, brunette, redhead.
