En indisk fregatt kör in sig i Bottenviken efter att ha producerats i Kaliningrad, men händelsen anses ändå av stats- och kommersmedier i huvudfåran ha stort nyhetsvärde. Man menar nämligen att Indien inte har några säkerhetspolitiska intressen här.
Men om den lilla och alldeles obetydliga randstaten Sverige har en «indopacifisk strategi» och anser sig ha intressen i Sydkinesiska sjön, varför skulle då Indien med världens största befolkning sakna geopolitiska intressen på våra breddgrader?
Indien importerar nämligen rysk olja och skulle därför kunna ha ett naturligt intresse av att hålla farlederna öppna och signalspana i de oroliga vattnen i Östersjön. Det vill säga ungefär samma intressen som när västmakter mer eller mindre ständigt provocerar Kina genom att skicka krigsfartyg genom Taiwansundet.
Men det är förstås alltid okej när vi gör det, medan man blir enormt upprörd när man får smaka samma medicin i retur. Som när Kina för ett tag sedan skickade en signal till den paranoida australiska staten genom att öva skarpt utanför dess kust. Det blev ett herrans liv.
En analogi till de ständiga västliga provokationerna vore att ryska krigsfartyg tar en vända mellan Gotland och det svenska fastlandet, en manöver som nog inte skulle roa statsledningen eller den militära motsvarigheten. Det räcker faktiskt med att någon oljepråm ur «skuggflottan» tar den rutten för att man ska skicka upp en skvadron JAS-39 och skicka iväg några jagare att eskortera schabraket.
I själva verket borde såväl Indien som Kina regelmässigt börja patrullera farvattnen vid våra breddgrader, där så mycket rackarspel ju pågår, som sprängning av gasledningar och frekventa brott på kablar längs havsbottnen. Särskilt Kina med sin suveräna skeppsproduktion skulle kunna börja avsätta ett hangarfartyg med följe till Östersjön för att lugna ned situationen och markera närvaro. Så länge de inte börjar bråka med varandra, vill säga.
Fartyget i fråga, INS Tamal, kommissionerades för knappt tre veckor sedan.
En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.
Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!
Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.
Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.
Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.
Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.
Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.
Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.
Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.
Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.
Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.
Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.
Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?
Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.
Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.
Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.
Tre och ett halvt år har nu passerat i det ryska inbördeskriget, och Donald Trumps försäkran om att han skulle kunna avsluta kriget på en dag har kommit rejält på skam. Tvärtom lutar det nu åt att kriget kan komma att rasa i många år till, eftersom Europa alldeles har grävt ned sig i skyttegravarna och inte tolererar något annat än fullständig seger för Ukraïna.
En seger som naturligtvis aldrig kan infrias, men i brist på den väljer man hellre ett likaledes totalt nederlag för Kiev framför förhandlingar och delseger för Moskva. Offras görs de många ukraïnske män som brinner upp för ingenting annat än en hägring, eftersom Europa inte vågar skicka egna trupper i rädsla för vidgad militär konflikt.
Men Europas skadas ändå svårt, dels genom den energikris som har följt i spåren av det västliga sabotaget mot Nord stream och utfasningen av rysk energi, en bristsituation som orsakar fördyringar i näringslivet och bland befolkningen, och som i förlängning har följdeffekter som lägre tillväxt, konkurser och på sina håll recession.
Den utvecklingen skadar Europas näringsliv permanent, då man hamnar rejält på efterkälken i konkurrensen med inte minst Kina. Europeiska bilar riskerar bli lika omoderna som amerikanska när Kina tar täten, i lihet med hur Japan och Sydkorea fintade bort USA för ett par decennier sedan. Överhuvudtaget har Europa inte längre så mycket att komma med vad gäller ny teknik, utan har redcuerats till en global semesterort som inte kan leverera annat än floskler, sovjetreglering och käcka «värderingar».
Under dessa omständigheter har EU:s apparatjiker enats om att tokrusta för lånade pengar, trots att man redan har en trefaldigt större budget än Ryssland. Det kanske vore en någorlunda sund idé om pengarna ginge till europeisk försvarsindustri, men risken är att man bara matar det amerikanska militärindustriella komplexet – vilket förmodlligen är Trumps underliggande motiv i att hetsa om fem procent. Man klamrar sig fast i den kapade «transatlantiska länken» i hopp om att rädda vad som räddas kan.
Situationen liknar allt mer den i Vietnam 1955–1975, det första av USA:s många evighetskrig. Det amerikanska imperiet hade lagt under sig Japan och Sydkorea i kolonisation efter andra världskriget och därmed skapat den ordning som gäller än i dag, med en tudelning av Korea och befästning av Taiwan. Men framförallt gällde den paranoida dominoteorin, att om ett land faller till den röda kommunismen, så riskerar övriga att falla som dominobrickor.
Vietnam, som hade koloniserats av Frankrike, föll under andra världskriget till Japan, och därefter vidtog ett befrielsekrig som sedermera urartade till ett inbördeskrig mellan nord och syd, understödda av respektive sida i det pågående kalla kriget. Vietnam blev därmed ett av flera skuggkrig under kalla kriget.
Nord avgick som bekant med segern, och Vietnam blev kommunistiskt. Men inga andra dominobrickor föll i Thailand med flera omliggande länder, varför «teorin» uppenbarligen var felaktig. USA fick sjappa från Saigon, på samma sätt som man sedermera har fått sjappa från Kabul i ett liknande evighetskrig mot en primitiv fiende.
Vän av ordning skulle här kanske inflika att Ukraïna då är Rysslands Vietnam, eller Rysslands andra Afghanistan om man så vill, men så är ju inte riktigt fallet då man enkelt kontrollerar det territorium man har tagit. Det är tvärtom så att Ukraïna riskerar att bli Europas Vietnam, ett skuggkrig vi engagerar sig i med hull och hår utan att det egentligen angår oss.
I retoriken torgför man den enfaldiga fabeln att vi står på tur om Ukraïna förlorar, vilket är och förblir en amsaga. Det är således Europas variant av «dominoteori», att Ryssland efter Ukraïna ska ge sig på baltländerna, Finland, Sverige, Polen och så vidare. Som om Moskva på allvar skulle utmana det långt rikare och resursstarkare Nato… det är så befängt att man måste ta sig för pannan.
Nej, i grund och botten handlar det även här om geopolitisk expansion, en modern form av kolonialism genom övertygelse, inflitration, manipulation, desinformation, komplotter och direkt engagemang i form av iscensatta statskupper (Euromaidan 2014). Tugga för tugga och bit för bit har Nato mumsat i sig forna sovjetstater och därmed allt mer inkräktat på den tidigare säkerhetsordningen, men det har då handlat om bufferstater.
Ukraïna är emellertid ingen satellit, utan ryskt kärnområde, och därför en illröd linje för Moskva. Västs och Natos hållning är att det står varje land fritt att söka sin egen väg i att försvara sig, men det fungerade inte riktigt så när Kuba blev föremål för installation av sovjetiska robotar under Kubakrisen 1962. På samma sätt skulle USA aldrig godta att centralamerikanska länder faller inom ramen för Kinas militära engagemang, och Kina skulle inte heller godta att Taiwan blir en amerikansk utpost.
Därför blir det kraftmätning, där å ena sidan Moskva anser att den egna existensen är hotad, och å den andra Väst har plöjt ned så mycket kraft och prestige i projektet Ukraïna att man inte kan backa med hedern i behåll. Förnedring genom rysk totalseger är i det perspektivet så mycket lindrigare än att backa och hissa vit flagg.
Därför fortsätter skuggkriget i många år till, för att pajasar som Kallas, von der Liar och många lokala europeiska politiker alldeles har tappat förståndet och förskansat sig i skyttegravar och «situationsrum» för att utkämpa ett skuggkrig som för allt vad det är värt faktiskt inte angår Europa och dess medborgare.
Framförallt är det ett krig man aldrig kan vinna, och det enda man kan åstadkomma är att fördröja den givna utgången, på Ukraïnas och ukraïniernas bekostnad. Men som resonerat ovan kostar det även Europa dess plats i den första världen, och kontinenten riskerar att tappa så mycket mark att man får nöja sig med att hädanefter spela i division två. Superligan är vigd för USA och Kina, som är de som tjänar på denna konflikt, tillsammans med Indien och några till.
Ett efter ett faller Europas länder i den europeiska «dominoteori» som för närvarande torgförs av paranoida politiker och ledarskribenter.
Västvärlden styrs för närvarande av riktigt sjuka människor, då krigspsykosen breder ut sig ohejdat och hökarna tar allt syre. Den lallande pajasen i Vita huset har fått sällskap av europeiska motsvarigheter i land efter land, men med något andra bevekelsegrunder.
I drygt tre års tid har man varit fullkomligt besatt av det ryska inbördeskriget i Ukraïna, en skärmytsling som nu resulterar i att länder i den förlegade militäralliansen Nato ska lägga fem procent av bruttonationalinkomsten på militärt försvar. Annars måste vi lära våra barn att tala ryska, som det fullständigt sinnessjuka skrämskottet lyder.
Till saken hör att Donald Trump har pläderat för denna nivå, under hot om att dra sig ur organisationen. Utan USA som garant står Europa naket, hävdar man, varför Europa måste dra sitt eget lass och sörja för sin egen säkerhet. För inte så länge sedan gapskrattade man åt Trumps förslag, nu implementerar man det.
Förvisso vore det alldeles utmärkt om Europa bleve självständigt och upphörde att vara en amerikansk marionett, och det vore passande så här åttio år efter krigsslutet att det ockuperade Tyskland äntligen finge sin frihet. Å andra sidan är ett Tyskland i recession i kombination med upprustning av Wehrmacht en syn man helst vill slippa se i repris, allra helst då den tyska diktaturen blir allt mer auktoritär, därtill med en allt mer hökaktig inställning till omvärlden.
Men här måste vi nog nypa oss i armen och känna doften av nybryggt kaffe innan vi fortsätter ner i denna psykos. I den praktiska verkligheten lägger europeiska Nato-länder nämligen redan tre gånger så mycket som Ryssland på sitt försvar, det efter att Ryssland ökat sitt utgiftstak till 7 % av BNI.
Om EU-Nato ökar sina utgifter till 5 % motsvarar det 1135 miljarder USD, alltså mer än vad USA lägger i dag. Ta in den siffran, ty den är helt ohemul. Den har inte i verkligheten att göra, eftersom Europa inte likt USA har 800 militärbaser och operationer över hela världen. Siffran motsvarar 7.5 gånger Rysslands budget.
Tanken att Ryssland skulle angripa ett Nato-land är i sig absurd, men det är den tankefiguren som för närvarande dominerar i mjuka hjärnor som Mark Ruttes och Kaja Kallas’. Ryssland har varken motiv eller förmåga därtill, utan det är en fabel hämtad från sagans värld. Detta redan i dag, under Europas befintliga kapacitet.
Man kan förvisso hävda att Ryssland har bättre produktionskapacitet, då man inte likt Europa har avindustrialiserat och då man kan framställa betydligt billigare på grund av skalfördelar. Europa har nackdelen av att ha mängder av mindre företag, vilket trissar upp priserna och gör europeiskt försvar så mycket dyrare. Men kvaliteten är samtidigt bättre än de ryska pjäserna.
Omvänt, om Europa ska skala upp sitt försvar innebär det att merparten av pengarna kommer att försvinna i byråkrati och luft, då upprustningen ska klimatanpassas, genuscertifieras, *2SHBTQIAP++-säkras, hållbarhetsförankras samt resultera i digra löner för personal och administration. Den friktionen finns inte i Ryssland, inte heller i Kina.
Icke desto mindre lär en sådan ofantlig upprustning ändå resultera i drastiskt ökad slagkraft och förmåga, och frågan är då vad Europa ska med all denna militära överkapacitet till? Försvara sig mot Ryssland kan man göra i sömnen med en sådan arsenal, varför man kan misstänka att Europa har börjat drömma om fornstora dagar då man dominerade världen.
Ska man i allt högre frekvens skicka fartyg med utrustning till Asien för att provocera Kina, så som många europeiska ledare har antytt? Ska Europa och Nato lägga sig i det kinesiska inbördeskriget och ta strid för provinsen Taiwan, så som många hökar har föreslagit?
Var finns den demokratiska legitimiteten bakom detta fascistoida stöveltramp? I vilka länder har man haft som vallöfte att öka försvarsutgifterna till ohyggliga fem procent samtidigt som man ignorerar recession, arbetslöshet, kriminalitet och andra för medborgarna mer trängande frågor? Europas sjuke män och fruntimmer är oss svaret skyldiga.
Man kunde kanske ha förväntat sig att tongångarna i Europa efter de oprovocerade israeliska och amerikanska angreppen mot Iran skulle likna dem efter den ryska aggressionen mot Ukraïna. «Vi står med Iran», iranska flaggor på kavajen, sanktionspaket riktade mot Washington och Tel Aviv samt omfattande leveranser av pansarskott, stridsfordon och robotsystem till Tehran. Ty den «regelbaserade världsordningen» och så vidare.
Men något stöd för folkrätten eller avståndstagande från «den starkes rätt» kan inte skönjas alls, utan tvärtom tar man i sedvanlig ordning parti för apartheidstaten Israels angrepp och de amerikanska okynnesbombningarna. «Israel har rätt att försvara sig», som den fåniga klichén brukar lyda.
Sverige tycks här raskt ha fått en ny utrikespolitik, i det att den (i alla bemärkelser) lille statsministern uttalat att för Sverige förblir det viktigt att Iran inte utvecklar kärnvapen, en utsaga som inte påträffas alls i nuvarande eller tidigare utrikespolitiska dokument, utan tycks vara en karbonkopia av den amerikanska hållningen. I Europa har den förvirrade skatan Kallas och marionetten Starmer uttalat exakt samma mantra.
Den utrikespolitiska deklarationen avhandlar visserligen Iran, men säger inget alls om någon bomb. Däremot påtalas flera gånger stödet för folkrätten i dokumentet, inte minst i dess inledning: demokratiska värderingar och folkrätten utgör ledstjärnor.
Angående situationen i Gaza betonas att folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras, och att det på sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Vidare framhävs generellt: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Men om folkrätten är så viktig för Sveriges vidkommande – och det bör den vara, det är det enda skydd små länder har mot stormakter – måste man alltså upprätthålla den i varje ögonblick och inte göra skillnad mellan länder. I annat fall har man dumpat folkrätten och klargjort för omvärlden att den starkes rätt gäller – fritt fram för Ryssland att invadera, med andra ord.
Folkrättens tillämpning på Iran är att folket 1979 iscensatte en revolution mot den brittiskamerikanska marionettregimen, och att man därmed valde att gå sin egen väg i en islamisk republik. Om det kan man tycka vad man vill, det är vad majoriteten ville och vad majoriteten alltjämt omhuldar. Det är fullt möjligt att på en och samma gång ta avstånd från islam och dess avarter, och att försvara folkets rätt att välja väg.
Samtidigt ska man komma ihåg att den retorik som emanerar från Tehran har sin grund i långvarig västlig kolonisation och exploatering av Iran och Mellanöstern, och att de åtgärder man vidtar mot amerikanska och israeliska mål är en konsekvens av denna västliga aggression. Persien i sig självt har aldrig utgjort ett hot mot Väst och allra minst Sverige. Huruvida man ska benämna det som frihetskamp eller terrorism beror alltså på från vilken sida man betraktar saken.
Trängda stater tenderar att inta en tämligen hård och extremistisk hållning, och Iran är i detta avseende lika trängt som Nordkorea, Kuba och andra länder under västligt förtryck. Överlevnadsinstinkten blir primär och allt annat sekundärt.
För Nordkoreas del har denna situation inneburit att man har offrat allt på att utveckla ett kärnvapenprogram, naturligtvis inte för att anfalla andra utan för att freda sig mot amerikansk aggression. Nordkorea «fick inte» utveckla kärnvapen, men man gjorde det i alla fall, under hårda sanktioner från Väst. Därmed går landet säkert från amerikansk aggression, och tids nog kan man släppa paranojan och utvecklas till ett mer normalt land.
Iran har vacklat i samma ambition, eftersom man ändå har kunnat utverka avtal om att nyttja kärnenergi för fredligt bruk. Men med ungefär fyra års mellanrum tenderar förutsättningarna att växla, senast när Trump under sin första sejour vid makten helt sonika upphävde avtalet. Det finns ingen stabilitet att tala om i denna situation, vilket accentuerades under den senaste tidens oprovocerade anfall från Israel och USA.
För mullorna i Tehran innebär dessa ständiga skiften och de kontinuerliga ekonomiska tvångsmedlen att man frestas utveckla just det domedagsvapen Väst inte vill se, och man bidrar därmed till en ny nordkoreansk situation. Det går i praktiken inte att hindra ett land från att ta den vägen, med mindre än invasion och ockupation.
Skulle Iran använda ett sådant vapen mot Israel? Om man blir attackerad, ja, annars nej. Kärnvapen är per definition ämnade för avskräckning och kan inte användas offensivt mot andra kärnvapenmakter, eftersom det innebär ömsesidig utplåning. Innebörden av en iransk bomb är alltså att man därmed höjer insatserna för skurkstaten Israel att åter oprovocerat angripa landet. Tugget om att «utplåna Israel» är symboliskt religiöst och ska inte tas ordagrant.
Iran ska därför ha en bomb, för att det innebär att man uppnår en tillräcklig nivå av säkerhet för att man ska kunna utveckla sitt land efter en lång tid av exploatering, kolonialism och förtryck. Iran är ytterst en produkt av västerländsk rovdrift på olja och andra former av geopolitiskt förtryck, och den ordningen måste en gång för alla upphöra. Det är den centrala innebörden av folkrätten.
Iran måste även ha en bomb för att täppa till truten på västliga kolonialherrar, inklusive marionetten Kristersson i den amerikanska vasallstaten Sverige. Det har aldrig varit svensk utrikespolitik att tala om för andra länder vad de kan och inte kan göra, och den ordningen måste upphöra omedelbart.
Kristersson fortsätter att springa Onkel Sams ärenden.
