Kategori: Asien

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Klumpig dans mellan panda och elefant

Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.

Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.

Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.

Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.

Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.

Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.

Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.

Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.

Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.

Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland USA

Segerparad

Den västliga historieskrivningen har att andra världskriget härjade mellan första september 1939 och andra september 1945, men det är bara slutdatumet som är korrekt. För med den karakteristiken kan man inte tala om något krig i världen, eftersom det inledande skedet uteslutande utspelade sig i Europa.

Nordafrika kom in i bilden 1940, men det var i egenskap av europeiska kolonier snarare än afrikanska nationer som sådana. Först med Japans angrepp mot Pearl Harbor i december 1941 blev konflikten global, då Asien och Nordamerika blev involverade. Med den märkliga historieskrivningen, alltså.

Men i själva verket hade kriget i Asien pågått sedan 1937, med Japans fullskaliga invasion av Kina 7 juli, ett angrepp som föregicks av invasion och ockupation av Manchuriet 1931. Japan nöjde sig för övrigt inte med Kina, utan koloniserade stora delar av Asien, och syftet med att bomba Pearl Harbor var att fördröja amerikanskt motstånd.

Bombningarna av Shanghai och andra kinesiska städer blev på sin höjd en notis i den tidens provinsiella svenska och europeiska tidningar, och än i dag förbigår man i skolans historieundervisning med den största tystnad sådana händelser som massakern i Nanjing 1937, då 300 000 kinesiska civila mördades av japanska trupper.

Det är så för att man har ett utstuderat eurocentriskt eller västligt synsätt, och «världen» med västliga ögon har alltid varit Västvärlden. Därför talar man om «världskriget» med samma slags begränsade utblick, som ett krig mellan länder i Västvärlden, och möjligen några bihang därtill.

Japanska imperiets brutala invasion av Kina betraktas istället som en separat företeelse benämnd andra sino-japanska kriget (det första utspelade sig 1894–1895, då Taiwan blev en japansk koloni). Följaktligen talar man i Kina inte primärt om världskriget, utan om «motståndskriget mot Japan» (抗日战争, kang Ri zhanzheng), vanligen förkortat till «motstå Japan» (抗日, kang Ri) eller «motståndskriget» (抗战, kangzhan).

I Japan benämner man istället kriget som en «incident» (事變, jihen), och än i dag förskönar man i japanska skolböcker imperiets mångahanda brott mot mänskligheten, därtill på order av regeringen. Japan har inte på samma sätt som Tyskland gjort upp med sitt brutala förflutna, varför man alltjämt kan läsa i respekterade japanska tidningar märkliga kolumner om att massakern i Nanjing eller det japanska imperiets missbruk av «trivselkvinnor» (tvångsprostituerade kinesiska och koreanska kvinnor) är påhittade företeelser.

Åttio år har passerat sedan denna hemska tid tog slut, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas segerdag, en omfattande militärparad som går av stapeln i Beijing 3 september. Inbjudna gäster är bland andra Vladimir Putin, Gim Jongeun och de flesta ledare i Asien och Centralasien, medan Europa och USA förstås lyser med sin frånvaro.

Man vill inte ge Kina glans och uppmärksamhet, och man vill inte heller dela podium med Putin eller Gim, men i grunden är det en (då) västallierad som uppmärksammar samma slags krigsslut som vi, med samma slags önskan om fred och välstånd. Om nu européerna egentligen vill ha fred, med tanke på Ukraïna först-policyn.

Budskapet är att Kina är starkt och att man aldrig mer tänker låta sig underkastas utländsk aggression, oavsett om den kommer från Japan, USA eller Europa. Men detta vänds förstås i Japan och Väst till retorik om «kinesisk aggression», en företeelse som saknar historisk legitimitet, då Kina har dominerat med handel, kultur och diplomati samt i övrigt murat in sig.

Kina har inte heller någon betydande försvarsbudget att tala om, utan den ligger stabilt kring två procent, till skillnad mot de fem procent som krigshetsarna i evighetskrigens Europa nu preparerar för. Men i ett stort land med en starkt växande ekonomi blir det ändå en betydande utväxling i militär slagkraft, nog för att freda sig även mot den amerikanska hegemonen.

Men det är ett budskap man inte gillar i Europa och USA, för att det accentuerar att Västs storhetstid är förbi, och att man inte längre dominerar världen. Realpolitiskt är det också ett faktum att Ryssland hamnar under Beijings paraply, naturligtvis helt självförvållat då Väst kontinuerligt har stött bort Kina genom ständiga angrepp mot landet och infiltration i Hongkong, Tibet och Xinjiang, för att inte tala om handelstullar mot elbilar och grön teknik eller stödet till utbrytarprovinsen Taiwan.

Man har sig själv att skylla, och medan Europa försvagas dag för dag genom märkliga politiska beslut kring kärnkraft och energi eller för den delen satsningen på Ukraïna, tuffar Kina på som det världens ekonomiska lokomotiv man har kommit att bli. Europa har egentligen ingen glans att ge Kina, man är självlysande som man är.

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Snabbtinad relation Kina–Indien

Man ska inte underskatta den amerikanska och västliga graden av idioti, förkroppsligad av sådana som Trump och von der Liar, ständigt i jakt på «allierade» med vilka man vill manövrera ut «motståndare» i en evig cirkus av skiftande förbund. Särskilt har man försökt slå in en kil mellan Kina och dess grannländer, som Indien, i syfte att innesluta folkrepubliken.

Men med Trump förhåller det ju sig så att han samtidigt vill slå in en kil mellan USA och resten av världen, uttryckt genom vidlyftiga handelstullar. Därmed motarbetar man den tidigare ambitionen, som vänds i sin motsats när andra länder reagerar genom att söka stöd hos varandra.

Bättre blir det nog inte av att Trump hotar Indien med sanktioner och ytterligare tullar för att Bharat handlar olja och gas av Ryssland, för då slår man ytterligare mot den indiska ekonomin. Vad gör Indien då? Stärker relationerna med Ryssland samt snabbtinar de frysta förbindelserna med Kina…

Efter skärmytslingarna i Himalaya 2020 blev relationen mellan Kina och Indien rejält ansträngd, och Modi bannlyste Huawei och en rad andra företag på den indiska marknaden, samtidigt som man slutade dela ut visum. Det var den fnurran Sleepy Joe Biden sökte utnyttja genom att närma sig Indien och försöka blåsa liv i Quad. Nu skulle företagen flytta från Kina till Indien, var det tänkt.

Men under dessa nya märkliga förutsättningar med globalt handelskrig har man goda incitament att bilägga konflikten och se till den större bilden. Gränsfrågan blir visserligen inte löst i en handvändning, men den är å andra sidan mer symbolisk än av praktisk betydelse; folkmängderna finns så att säga inte i Himalayas bergstrakter.

Visumstoppen och handelspropparna kan man emellertid avskaffa på en eftermiddag, vilket är just vad Wang Yi och indiska kollegan Jaishankar gjorde häromdagen. Det mötet följs senare av Narendra Modis besök i Tianjin för att delta i Shanghaigruppens överläggningar, där man kan ana att dagordningen består just i att koordinera gentemot USA:s handelskrig och potentiella sanktionspaket.

Washington driver därmed Kina, Indien och Ryssland allt närmare varandra, på samma vis som tidigare Bryssel. Tanken att Kina och Indien skulle lägga om sin ekonomi för ett litet inbördeskrig i Europa är tämligen befängd, särskilt när man ständigt utsätts för Västs aggressiva angrepp, och mer befängt blir det när man gång efter annan gör samma framstöt i tron att de båda länderna skulle ändra sig.

Tiden är alltså sedan länge förbi då USA eller Europa kunde tvinga länder att åtlyda kommandon, och de västliga ekonomierna är sedan länge kontinuerligt krympande i förhållande till de asiatiska jättarnas. Och så länge Moskva har täta förbindelser med dessa länder, kommer man inte åt Ryssland heller, vilket tre och ett halvt år av meningslösa sanktioner ju har visat.

Men Trump, von der Liar och nötterna i Europas huvudstäder lever mentalt kvar i en svunnen tidsålder, i ett tidigare paradigm, i en världsordning som inte längre är förhandenvarande, utan ersatt av en flerpolig motsvarighet. Kina, Indien och Ryssland inser att man under dessa omständigheter står starkare tillsammans än genom att vara en västlig marionett, även om det aldrig är fråga om regelrätta allianser – varken Kina eller Indien ingår sådana.

Naidili och Beijing vet emellertid att man har oändligt mycket mer gemensamt med varandra än med de opålitliga och ständigt skiftande västmakterna, samt en flertusenårig gemensam historia och dharmisk kultur, även om det finns olikheter och ett antal stötestenar, som gränsfrågan, förhållandet till Indien 2 (Pakistan) med mera. På lång sikt är det därför betydligt mer fruktbart för båda länder att utveckla täta band än att spela ut varandra under västligt inflytande.

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Kultur Politik Ryssland USA

Imperiedöd

Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.

Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.

Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.

Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.

Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.

Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.

Världens kärnvapenmakter.

Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.

Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.

Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.

Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.

Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.

Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.

500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.

Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.

Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.

Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.

Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.

Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.

I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.

Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.

Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik

Thailändska JAS-39 Gripen?

Något «fullskaligt» krig mellan Thailand och Kambodja blir det nog inte, dels för att dispyten begränsas till mindre områden längs gränsen och är av postkolonial natur, men framförallt för att Thailand enkelt skulle vinna en sådan drabbning. Det förblir därför en isolerad företeelse av samma snitt som präglar många andra områden i Asien, exempelvis gränstvister mellan Indien och Kina.

Men konflikten sätter ändå under belysning ett svenskt dilemma, nämligen vapenexporten av JAS-39 Gripen och andra system till den labila regimen i Bangkok. De svenska horbockarnas paradis är samtidigt utsatt för ständig maktkamp mellan militären och den politiska klassen, som i sin tur uppvisar fejd mellan klanen Shinawatra och andra fraktioner.

Paetongtarn Shinawatra blev nyligen avstängd från ämbetet efter att ett telefonsamtal med förre kambodjanske kollegan Hun Sen läckt, då hon tog parti för denne samt kritiserade en thailändsk befälhavare. Shinawatra försökte gjuta olja på vågorna efter en incident vid gränsen i juni, som alltså ligger till grund för nuvarande eskalering, men resultatet blev istället vidgad konflikt.

Thailand kan alltså knappast beskrivas som en fullvärdig demokrati, utan har uppenbara brister. I termer av rangordning enligt Economist democracy index landar Thailand på plats 63, med beskrivningen «ofullständig demokrati», på gränsen till «hybridregim».

Ändå har landet elva JAS-39 Gripen, med bud på fler. Sverige har här sedan länge en märklig policy om att bara sälja vapensystem till länder som uppfyller vissa «säkerhetsmässiga» bedömningar samt kriterier om demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsaspekterna är i princip sådana att system inte får säljas till USA:s fiender, eftersom systemen beror av amerikanska komponenter.

Vän av ordning minns säkert att Saab under 1970-talet ville sälja fyrtio JA-37 Viggen till Indien, men förhindrades genom amerikanskt veto på grund av Indiens relationer med Sovjetunionen. Bofors ville sälja haubitsar till samma land, men det stöp på att man som alla andra i denna genre tillämpade mutor under budgivningen.

Den svenska «humanitära stormakten» sätter alltså sig själv på så hög piedestal att väldigt få passerar det nålsöga som krävs för att få köpa svenska vapen. Och de som är så förment goda köper i regel amerikanskt, eftersom USA dels pressar till sådana inköp, dels nyttjar sin avlyssningskapacitet till att lägga exakt rätt bud gentemot konkurrenter. Danmark och Finland ratade således JAS-39 för amerikanska system.

Kvar blir bara en handfull regimer som nätt och jämt kvalificerar, som Thailand (demokratiindex 63), Brasilien (57), Ungern (54) och Sydafrika (43). Vi skäller ständigt och jämt ut sådana figurer som Orbán och Bolsonaro för förment bristande demokrati, men har samtidigt inga problem att sälja vapen till samma herrar. Hyckleri är bara förnamnet.

Om Sverige fortsatt ska ha en vapenindustri med export som intäktskälla måste man därför ha en betydligt mer tolerant inställning till potentiella köpare, samtidigt som man måste göra sig av med det skadliga amerikanska beroendet. I annat fall blir inga system sålda, och svensk vapenindustri kan då lika gärna lägga ned sin verksamhet. Som amerikansk vasall kan vi då likt Danmark lika gärna handla amerikanska system, och det finns inte längre något behov av självständig utveckling.

För Thailands vidkommande finns emellertid många alternativ till fler JAS-39 Gripen, ett system man menar är lämpat att ersätta föråldrade F-16 i fjärde generationen. I spekulationerna förekommer bland andra Chengdu J-10 Menglong, en mer modern kinesisk motsvarighet till Gripen i samma generation (4.5), därtill till halva priset.

Just den omständigheten tycks man för övrigt bortse från i den «säkerhetsbedömning» man omhuldar och som stipulerar att system inte får säljas till länder med nära relationer till Ryssland och Kina (USA:s fiender, nota bene). Men Thailand har just nära förbindelser med Kina, som utövar stort inflytande i landet.

Kina är Thailands största handelspartner, samtidigt som det thailändska etablissemanget huvudsakligen är av kinesisk börd (inklusive klanen Shinawatra). Man har gemensamma militärövningar och är invecklade i ett antal gemensamma infrastrukturprojekt, även inom ramen för Nya sidenvägen. Thailand har visserligen främst amerikanska och europeiska vapensystem, men förfogar även över kinesiska stridsvagnar och ubåtar.

USA skulle kunna lägga embargo även här i ljuset av Kinas inflytande, och oavsett utgången av fejden med Kambodja förblir Thailand därför ett frågetecken för den knepiga svenska vapenexporten. Sverige får nöja sig med att vara inofficiell världsmästare i godhet.

Kinesiska J-10 i Pakistans flygvapen sköt nyligen ned franska Dassault Rafale i Indiens flygvapen. Båda planen är i generation 4.5, i likhet med JAS-39 Gripen.