Kategori: Buddism

Gautama var en rik snubbe i järnålderns Indien för drygt 2500 år sedan. Indien var då som nu ett höggradigt stratifierat klassamhälle med mycket armod, vilket fick honom att fundera över lidandets natur. Han övergav därför sitt privilegierade liv för att söka kunskap under ledning av tidens yogiska mästare.

Hans första insikt var att ett asketiskt leverne var förenat med lidande, varför han hamnade i onåd hos sina lärare och därför fullföljde sökandet på egen hand. Efter långvarig meditation fann han slutligen en medelväg och en metod för att hantera lidandets natur.

Myten har att han blev budda (den vakne, den upplyste) under ett boditräd, ungefär som Newton fick fröet till gravitationslagen genom ett fallande äpple. Gemensamt för de båda berättelserna är att det kanske inte är så dumt att meditera under ett träd ute i det fria.

På svenska skriver vi enligt hävdvunnen tradition titeln budda. På sanskrit och andra indiska språk fogas två ligaturer ब (ba) + उ (u) = बु (bu) och द (da) + ध (dha) = द्ध (ddha) till buddha (बुद्ध), men eftersom aspiranten ध (dha) är helt främmande för svensk fonetik, utelämnar man således h. På samma sätt har vi buddism (बौद्ध धर्म, bauddha dharma), som betyder den upplysta vägen.

Läran – dharman (धर्म, med h, i avsaknad av hävd) – som blev följden av Gautamas meditation har sedermera utvecklats på bredden och djupet i ett antal olika grenar och än fler sekter med en omfattande textmassa och en rörig kosmologi, ofta synkretiskt uppblandat med folkreligion, daoism, konfucianism och andra österländska läror och filosofier, vilket gör att det för en lekman kan framstå som en ogenomtränglig och svårgripbar materia.

Men kärnan i det som värktes fram under boditrädet är genialt enkel, och det som förenar alla former av buddism. Det är denna kärna som är det väsentliga i läran, medan allt annat är fotnötter och frivilliga påhäng av olika slag. Buddism är i grunden en psykologi och en livsfilosofi, men är samtidigt utvecklad i regelrätta religioner med monastiska traditioner och heliga företeelser.

Som turist i österlandet kan jag sympatisera med traditionen, och besöker gärna tempel av olika slag, på samma sätt som jag kan finna skönhet i västerländska kyrkor och katedraler. Som ateist stöpt i vetenskaplig tradition kan jag inte på ett intellektuellt plan förlika mig med det esoteriska religiösa stoffet, medan buddismens kärna utan vidare passar in i en vetenskaplig tradition.

Ty buddism är att söka den objektiva sanningen, nämligen om den egna personen och omgivningen. Att ha fokus på nuet istället för att beklaga det förflutna eller oroa sig för framtiden. Att förstå att begär är som vågor på havet, som ständigt kommer tillbaka – såvida inte man inser sanningen att det inte finns några vågor, utan bara ett hav.

There is no spoon, eller annorlunda uttryckt: våra begär efter mer, mer, mer behöver inte undertryckas, som hos asketerna, utan kan helt enkelt elimineras med rätt slags tänkande. Om det inte finns något begär, kan man inte heller bli olycklig av det.

Uppenbarligen har vi vissa fysiologiska och psykologiska begär som inte kan undvaras, och vi behöver således mat och annat för att överleva och trivas. Men mer mat än vi behöver gör oss inte lyckligare, utan tvärtom olyckliga, i vart fall om det leder till sjukdom och förkortat liv, eller försämrat leverne av andra skäl.

Det är inte annorlunda med pengar eller andra materiella företeelser. De individuella materiella behoven har en övre gräns, efter vilka det sällan ger större tillfredsställelse att söka mer. Buddismen förespråkar en medelväg mellan armod och överflöd, beroende på kulturell kontext, och det kan således vara mer givande att spendera tid med barn, familj och vänner eller att uppleva något än att arbeta mer för att skaffa en finare bil än grannens.

Free my mind säger Neo när han står i begrepp att hoppa mellan två skyskrapor i The Matrix, med resultat att han slår i den virtuella backen. Det är lite samma sak med buddism, att man måste träna för att få ordning på tankebanorna. Gautama gav här en instruktiv algoritm för att uppnå målet, en metod han kallade den åttafaldiga vägen, som i sin tur är en av de fyra sanningarna.

Det där är begrepp man kan söka efter och fundera på när andan faller på, men det viktigast av allt är att börja meditera, det vill säga att försjunka i sina tankar och bara låta strömmen av medvetna fragment bölja fram, att godta tankarna för vad de är utan att döma, att se dem som vågor på ett hav som kommer och går – men att havet består. Att ha fokus i nuet, att uppnå medveten närvaro.