Kategorier
Asien Buddism Filosofi Hälsa Kina Kultur Vetenskap

Buddadiet

Efter avklarad kvartalsfasta har jag kommit till slutsatsen att en smärre modifikation i schemat vore önskvärt. Istället för sju dagars vattenfasta i början av varje kvartal, övergår jag till att fasta fem dagar i början av varje månad.

Fem dagar är psykologiskt mer hanterbart, och ger de fulla eftersökta fysiologiska effekterna. Det ger också sammanlagt sextio dagars vattenfasta per år istället för tjugoåtta, och är alltså en större utmaning. Fem dagars fasta är ändå inga problem när man väl vant sig, utan man avverkar perioden utan minsta besvär eller ens hunger.

Övriga dagar tillämpas som vanligt 1mod, eller ett mål om dagen, krigardiet, eller vad man nu vill kalla det, vilket därmed lägger till uppåt trehundra dagar av periodisk fasta per år. Resterande dagar, i vart fall tolv, ägnas då åt påfyllnad och fest efter längre vattenfasta.

När jag kläckte konceptet var jag ett tag övertygad om att jag nu hade danat en helt egen regim, ett mönster som inte tidigare hade tillämpats eller ens diskuterats. I själva verket visar det sig att även denna variant är av mycket gammalt snitt, och praktiseras av bland andra buddister.

Det finns en hel del sympatiskt kring den österländska filosofin buddism, men att dagligen tigga ihop sitt enda mål hör inte till den kategorin.

Här kan man notera att buddan själv, Siddhartha Gautama, praktiserade ett mål om dagen, och kanske var han först med att (medvetet) tillämpa sådant tidsbegränsat ätande. Innan han fann den gyllene medelvägen under boditrädet, prövade Gautama de traditionella metoderna av att späka sig med bland annat långvarig fasta.

Mendicants, I eat my food in one sitting per day. Doing so, I find that I’m healthy and well, nimble, strong, and living comfortably. You too should eat your food in one sitting per day. Doing so, you’ll find that you’re healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.

Även nutida buddister, särskilt praktiserande sådana, tillämpar således denna metod av att bara äta en gång per dag (ekāsanikanga), vanligen med ett mål mat före tolvsnåret. Det kan uppfattas som extremt av ett nutida västerländskt samhälle där ätandet är mer eller mindre konstant, men det är snarare så att det är detta idisslande som är det verkligt extrema.

I buddismen finns även andra fastemönster, bland annat att periodiskt fasta i tre eller sex dagar per månad, så kallad changzhai (长斋), utöver det enda dagliga målet. Detta motsvarar alltså tämligen exakt min nya föresats, som vi därför lämpligen kan benämna buddadiet. Eller kanske 23/1, 7/7 + 5/30, 12/12 med vedertagen sifferbeteckning!

Buddister och andra hade förstås ingen kännedom om autofagi, minskad mTOR-aktivitet, AMPK och andra biokemiska mekanismer, men de visste ändå att moderation i födan bidrog till hälsa och långt liv.

Och det är vad det kokar ned till. Man kunde tro att man skulle bli alldeles utmejslad av detta schema, men det beror ju alldeles på vad man inmundigar under ätfönstret. Nyckeln är alltså att tillföra adekvat näring efter fasteperioden, oavsett längd, och inte att utsätta sig för asketism.

Kategorier
❤️ Buddism Kina Kultur Musik Tibet

❤️ ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ་ Alan Dawa Zhuoma

Änglar finns inte, men tibetanska sångfågeln Alan kommer väldigt nära. Naturligtvis tibetansk buddist, men samtidigt kadett i Folkets befrielsearmé, och vars blotta blick kan döda. Självklart tillhörande den större kinesiska kultursfären, samtidigt som hon hårt vårdar sitt tibetanska arv och huvudsakligen har karriär i Japan.

Repertoiren omfattar således såväl C- och J-pop som traditionell tibetansk och kinesisk folkmusik. Som många andra har hon dock slösat bort sin talang på kommersiell smörja, men emellanåt levererar hon mer seriösa bidrag, dels av klassiskt slag, dels av religiöst.

无相 (Wuxiang, formlös).

Det är naturligtvis rösten, som levererar toner så höga att de flesta inte ens kan uppfatta dem – en specialitet för qiang- och tibettjejer. Men det är också framtoningen och karisman, ty detta är en alltigenom magisk gestalt, en svårbeskrivlig egenskap som ändå är högst påtaglig.

Tibetansk version: ལས་འབྲས། (Laydrei) / (情缘, Qingyuan / Karma).

ན་མོ་གུ་རུ་བྷྱ༔ / 南无咕噜呗 / namo guru bhya
Jag tar min tillflykt i mina guruer

ན་མོ་བུ་དྡྷྱ་ཡ༔ / 南无布达呀 / namo buddhaya
jag tar min tillflykt i buddan

ན་མོ་དྷར ྨཱ་ཡ༔ / 南无达摩呀 / namo dharmaya
jag tar min tillflykt i darman

ན་མོ་སངྒྷ་ཡ༔ / 南无桑伽呀 / namo sanghaya
jag tar min tillflykt i sangan

大江东去 (Dajiang dong qu / Floden leder åt öster) / 久远的河 (Jiuyuan de he / evighetens flod) / 久遠の河 (Kuon no kawa), ledmotiv för filmen 赤壁 (Chibi, Röda klippan).

Artistnamnet A-lan (阿兰) är kort för Alan Dawa Zhuoma (阿兰·达瓦卓玛), eller ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ som det skrivs på tibetanska, bördig från legendariska Kangding (康定) i Sichuan (四川), i något så passande som Skönhetsdalen (美人谷, Meirengu) – en term som har fog för sig, då flickor från Sichuan äger en särskild sorts skönhet. Alan beskrivs som zang (tibetan), men förefaller även ha rötter i qiang.

Hon har inte som andra artister en samling hitlåtar, utan låter sin subtila röst komma till uttryck i olika sammanhang och genrer, och emellanåt lirar hon även på sin tvåsträngade erhu. Detta är uppenbarligen inte strömlinjeformad eurodisco, och därför kanske inget för dig – men personligen har jag älskat denna donna i dryga tio år. 爱死了, goddamn!

晨靄 / Chenai (Morgondagg).
Kategorier
Buddism Filosofi Kultur

बौद्ध धर्म – Buddans väg

Gautama var en rik snubbe i järnålderns Indien för drygt 2500 år sedan. Indien var då som nu ett höggradigt stratifierat klassamhälle med mycket armod, vilket fick honom att fundera över lidandets natur. Han övergav därför sitt privilegierade liv för att söka kunskap under ledning av tidens yogiska mästare.

Hans första insikt var att ett asketiskt leverne var förenat med lidande, varför han hamnade i onåd hos sina lärare och därför fullföljde sökandet på egen hand. Efter långvarig meditation fann han slutligen en medelväg och en metod för att hantera lidandets natur.

Myten har att han blev budda (den vakne, den upplyste) under ett boditräd, ungefär som Newton fick fröet till gravitationslagen genom ett fallande äpple. Gemensamt för de båda berättelserna är att det kanske inte är så dumt att meditera under ett träd ute i det fria.

På svenska skriver vi enligt hävdvunnen tradition titeln budda. På sanskrit och andra indiska språk fogas två ligaturer ब (ba) + उ (u) = बु (bu) och द (da) + ध (dha) = द्ध (ddha) till buddha (बुद्ध), men eftersom aspiranten ध (dha) är helt främmande för svensk fonetik, utelämnar man således h. På samma sätt har vi buddism (बौद्ध धर्म, bauddha dharma), som betyder den upplysta vägen.

Läran – dharman (धर्म, med h, i avsaknad av hävd) – som blev följden av Gautamas meditation har sedermera utvecklats på bredden och djupet i ett antal olika grenar och än fler sekter med en omfattande textmassa och en rörig kosmologi, ofta synkretiskt uppblandat med folkreligion, daoism, konfucianism och andra österländska läror och filosofier, vilket gör att det för en lekman kan framstå som en ogenomtränglig och svårgripbar materia.

Men kärnan i det som värktes fram under boditrädet är genialt enkel, och det som förenar alla former av buddism. Det är denna kärna som är det väsentliga i läran, medan allt annat är fotnötter och frivilliga påhäng av olika slag. Buddism är i grunden en psykologi och en livsfilosofi, men är samtidigt utvecklad i regelrätta religioner med monastiska traditioner och heliga företeelser.

Som turist i österlandet kan jag sympatisera med traditionen, och besöker gärna tempel av olika slag, på samma sätt som jag kan finna skönhet i västerländska kyrkor och katedraler. Som ateist stöpt i vetenskaplig tradition kan jag inte på ett intellektuellt plan förlika mig med det esoteriska religiösa stoffet, medan buddismens kärna utan vidare passar in i en vetenskaplig tradition.

Ty buddism är att söka den objektiva sanningen, nämligen om den egna personen och omgivningen. Att ha fokus på nuet istället för att beklaga det förflutna eller oroa sig för framtiden. Att förstå att begär är som vågor på havet, som ständigt kommer tillbaka – såvida inte man inser sanningen att det inte finns några vågor, utan bara ett hav.

There is no spoon, eller annorlunda uttryckt: våra begär efter mer, mer, mer behöver inte undertryckas, som hos asketerna, utan kan helt enkelt elimineras med rätt slags tänkande. Om det inte finns något begär, kan man inte heller bli olycklig av det.

Uppenbarligen har vi vissa fysiologiska och psykologiska begär som inte kan undvaras, och vi behöver således mat och annat för att överleva och trivas. Men mer mat än vi behöver gör oss inte lyckligare, utan tvärtom olyckliga, i vart fall om det leder till sjukdom och förkortat liv, eller försämrat leverne av andra skäl.

Det är inte annorlunda med pengar eller andra materiella företeelser. De individuella materiella behoven har en övre gräns, efter vilka det sällan ger större tillfredsställelse att söka mer. Buddismen förespråkar en medelväg mellan armod och överflöd, beroende på kulturell kontext, och det kan således vara mer givande att spendera tid med barn, familj och vänner eller att uppleva något än att arbeta mer för att skaffa en finare bil än grannens.

Free my mind säger Neo när han står i begrepp att hoppa mellan två skyskrapor i The Matrix, med resultat att han slår i den virtuella backen. Det är lite samma sak med buddism, att man måste träna för att få ordning på tankebanorna. Gautama gav här en instruktiv algoritm för att uppnå målet, en metod han kallade den åttafaldiga vägen, som i sin tur är en av de fyra sanningarna.

Det där är begrepp man kan söka efter och fundera på när andan faller på, men det viktigast av allt är att börja meditera, det vill säga att försjunka i sina tankar och bara låta strömmen av medvetna fragment bölja fram, att godta tankarna för vad de är utan att döma, att se dem som vågor på ett hav som kommer och går – men att havet består. Att ha fokus i nuet, att uppnå medveten närvaro.

Kategorier
Buddism Kina Kultur Religion Språk Vetenskap Xinjiang

Skönheten från Loulan

Bland uigurerna i Xinjiang i västra Kina finns personer som inte alls ser ut som typiska türkfolk, utan mer liknar européer med blont eller rött hår och blå ögon. Det är för att de är européer med blont eller rött hår och blå ögon, nämligen tillhörande det forna indoeuropeiska folkslaget tokharer, som sedermera assimilerades av uigurer.

Indoeuropéerna stammar från jamnakulturen vid Svarta havet, och har genom våldsam expansion under bronsåldern lagt under sig i stort sett hela Eurasien fram till Kina, plus senare kolonisation av Amerika och Australien. Det kunde ske genom att man var först med att tämja hästen och nyttja hjulet, och genom en höggradigt hierarkisk stratifiering av samhället.

Det rör sig alltså inte om germaner och kelter som har förirrat sig österut, utan om förfäder till både germaner och kelter som har expanderat i alla riktningar från ett förmodat urhem vid Svarta havet vid -4500. För det senare finns stöd i arkeologi, komparativ lingvistik och inte minst genetik, som med god precision förlägger sagda urhem någonstans i nuvarande Ukraïna.

Uigurisk flicka. (PD)

En äldre hypotes gör gällande att urhemmet stod i Anatolien, vilket skulle kunna tyckas ha stöd i att det äldsta (-1600/-1300) kända indoeuropeiska språket är hettitiska, som talades av hettiterna i nuvarande Türkiet – det fanns inga türkar där vid den tiden, utan anatolerna var indoeuropéer, de första att emigrera från urhemmet vid -4000. Tokharerna hör till den näst äldsta migrationskullen, från -3700, medan Västeuropa och Iran/Indien erövrades i nyare tid, från -3100 fram till -1000 (germaner).

Indoeuropeisk migration (CC BY-SA 3.0 Alphaton)

Tokhariska språk hör till de så kallade kentumspråken i den indoeuropeiska språkfamiljen, till skillnad från satemspråken. Centum, med uttal /k/, är här förstås talet ett hundra på latin, medan motsvarande på avestiska är satem med uttal /s/. Att vi säger hundra med /h/ och latinets arvtagare spanska med flera nyttjar /s/ för motsvarande räkneord beror på senare ljudförändringar, och uppdelningen rör således ett mer ursprungligt förhållande.

Alla kentumspråk, med undantag för de tokhariska, är förlagda till Västeuropa och Anatolien (hettitiska) och satemspråken till Östeuropa, Iran och Indien. Att tokhariska språk (det finns flera) inte är satemspråk beror således på att det är en mer ursprunglig gren, och att satemspråken därmed är en konsekvens av en intern utveckling i det indoeuropeiska kärnområdet med senare förgreningar.

Genom tokharerna har hästen och hjulet introducerats i Kina (vid -1200), och faktum är att det kinesiska ordet för kärra (車, chē, fornkinesiska *kla) kan stamma från kukäl (tokhariska A) eller kokale (tokhariska B), ytterst från urindoeuropeiskans *kʷékʷlos. Än mer fascinerande blir etymologin i betraktande av det äldre ordet 軲轆 (gūlu).

Från urindoeuropeiskans *médʰu för mjöd (det vill säga alkoholhaltig brygd av honung) har vi mīt på tokhariska B, och därifrån en vidare härledning till motsvarande kinesiska ord 蜜 (, fornkinesiska mit) för honung, och vidare förgrening till Korea (밀, mil) och Japan (mitsu). Även türkarna har tagit till sig mjödet genom *mïr, uppenbarligen en populär dryck.

Vi känner de tokhariska språken, uppdelade i varianter A (turfanska), B (kucheiska) och C (kroranska eller loulanska), genom skrifter från -800 fram till 1200-talet, då både språken och folket upphörde att existera. A är här det mer ursprungliga språket, och det nyttjades som liturgiskt språk, medan variant B var det gängse talspråket. Status för variant C är mer osäker.

Alfabetet var inte latinskt, utan av brahmisk typ. Från induskulturen tog man även buddismen, som utgjorde tokharernas religion, i vart fall av deras texter att döma. Några ord på tokhariska B: laks (fisk, samma som vårt lax), mācer (moder), pācer (fader), ñem (namn), tuwe (du), wes (vi), trey (tre) och śana (fru, jämför polska żona och ryska жена). Därmed inte sagt att vi skulle kunna språka med dem, för de flesta ord är betydligt mer avlägsna.

Belägg för tokharisk expansion in i Xinjiang finns från -2000 genom mumier bevarade i det torra ökenklimatet. DNA-analys visar kaukasiskt arv med ljus hårtyp, med patrilinjärt arv helt och hållet av västeurasisk typ och matrilinjärt av mer blandad sort – samma fenomen som visar sig i Västeuropa, där hela manliga släkten utraderades medan de kvinnliga assimilerades av indoeuropéerna.

Vid begravningsplatsen Xiaohe (小河墓地) i Lop Nur i Xinjiang har man funnit ett trettiotal sådana mumier och runt tre hundra gravar, varav många plundrade. Platsen dateras till bronsåldern, med äldsta fynd från -2000. 92 % eller 11 av 12 manliga fynd visade spår av haplogrupp R1a1, som är typisk för Västeuropa och har sitt ursprung i jamnakulturen.

Skönheten från Loulan. (CC BY-SA 4.0 漫漫长冬)

Vid en annan begravningsplats i Lop Nur (Taiyang, 太阳墓地) har man funnit en välbevarad mumie av en vit europeisk kvinna med rött hår. DNA-analys visar på keltiskt och skandinaviskt ursprung, men även sibiriskt – vilket är ekvivalent med att hon var tokhar. Hon dog -1900 i fyrtioårsåldern, var runt 155 cm lång och går under benämningen skönheten från Loulan (楼兰美女, Lóulán měinǚ). Loulan är det kinesiska namnet för Krorän, som tokharerna själva kallade sitt oasrike.

Tokharerna hade inte mycket att sätta emot när man slutligen hamnade mitt i stridigheterna mellan den kinesiska Tangdynastin och å ena sidan türkiska nomader och å den andra det tibetanska imperiet. Både Tang och Tibet erövrade i omgångar de tokhariska oasstäderna, och från 800-talet tog det uiguriska khanatet över för gott. Tokharerna inlemmades i khanatet, och försvann därmed successivt som självständig folkgrupp.

Yun Duo (云朵) sjunger Wo de Loulan (我的楼兰, Mitt Loulan)
Dokumentär om Loulan
Kategorier
Asien Buddism Japan Kultur Musik Religion Språk

Hatets väg – 修羅の花

När jag spelar tidig CJK-pop för vänner och bekanta möts jag oftast av ett förvånat uttryck, och man undrar varför jag gillar dansbandsmusik. Det gör jag nu inte, eftersom sådan så kallad musik saknar det minsta uns av känsla och kreativitet. Den eventuella likheten ligger i uppsättningen och det enkla instrumentala ackompanjemanget, men det som skiljer är framförallt den vokala framställningen och den fulländade poesin i sångtexterna.

På ytan smörig musik är alltså egentligen något helt annat, vilket kanske fordrar språkkunskaper och visst intresse för östasiatisk kultur i allmänhet för att upptäcka. Men enkelheten gör att denna vispop blir tidlös och tillgänglig för alla, vilket förklarar varför artister som Deng Lijun (邓丽君) uppnådde megastatus i hela Asien. Låtarna förmedlar ett känslospektrum som mestadels saknas i annan pop, modern som äldre.

Kaji Meiko (梶芽衣子) kan tjäna som exempel från Japan, här i Shura no hana (修羅の花, Asuras blomning), en sång som illustrerar filmen Shura yukihime (修羅雪姫, Asuran Snöprinsessa / Lady Snowblood) från 1973. Bakgrundshandlingen dröjer sig om Yuki (Snö), en kvinna som beträder hämndens väg efter att ett antal personer våldtagit hennes mor och dödat hennes familj, och sången berättar i poetisk form om snöprinsessans motiv och emotiva spektrum.

Asura är en sorts buddistisk halvgud med starka passioner, bland annat vrede. Titeln anspelar på att Yuki i själva verket är en asura i vardande (花 = hana kan betyda antingen blomma eller blomstring) genom sitt passionerade hat. Hon föds i ett fängelse under en snöstorm, och med den ingressen inleds sången:

死んでShindeいたita朝にasa ni
Döende på morgonen

弔いtomurainoyuki ga降るfuru
begravningssnön faller

はぐれhagureinuno遠吠えtōboe
en förlöpen hund ylar

下駄getanootoきしむkishimu
träskor som gnisslar

いんがingaなおもnaomosa
sitt ödes vikt

みつめてmitsumete歩くaruku
bär hon en lång sträcka

yamio抱きしめるdakishimeru
hon omsluter mörkret

蛇の目janomenokasa一つhitotsu
med ett Janome-paraply

いのちinochinomichio行くikuonna
en kvinna som går sin väg i livet

namidawaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade iväg sina tårar

ふりむいたfurimuita川にkawa ni
från floden svängde hon

遠ざかるtōzakarutabinohiga
en dags resa bort

凍てたitetatsuruwa動かずugokazu
en orörlig frusen trana

哭いたnaitaametokaze
i regn och visslande vind

冷えたhieta水面にmizumo ni
på den kalla vattenytan

ほつれhotsurekami映しutsushi
speglades hennes fransiga hår

namidaさえsae見せないmisenai
utan att visa sina tårar

蛇の目janomenokasa一つhitotsu
bakom ett Janome-paraply

怨みuraminomichio行くikuonna
en kvinna som går på hatets väg

kokorowaとうにtōni捨てましたsutemashita
och för länge sedan kastade bort sitt hjärta

義理girimo情けnasakemo
plikt och sympati

namidamoyumemo
tårar och drömmar

昨日kinōmo明日ashitamo
i går och i morgon

ennoないnai言葉kotoba
är bara tomma ord

怨みuramino川にkawa nimioゆだねyudane
låter följa hatets flod

onnawaとうにtōni捨てましたsutemashita
kvinnan förlorade sig själv för länge sedan

Den japanska poesin är här inte glasklar, men översättningen förmedlar i huvuddragen stämningen. Sången fick en renässans tack vare Tarantinos Kill Bill, men den utgör bara en droppe i havet av den visskatt som finns i den östasiatiska kulturen. Ignorance is bliss, och det är ju synd om man inte förmår skilja på dansbandsmusik och seriös tidlös kultur.