Tidigare socialistregimens gröna dårfantasier om «grönt stål» och vindkraft som bas i elkraften kom förstås på skam, och nu är tiden kommen för det stora batteriföretaget Northvolt att konka. Grattis alla idioter som flyttade till Norrland för att uppfylla Löfvéns och Lööfs vision om den «norrländska boomen»!
Man kunde förstås ha frågat en sinolog för tio år sedan angående möjligheterna att etablera en batterifabrik i Sverige, och svaret hade blivit ett snett leende och ett bekymrat veck i ögonvrån. Det var ändå innan Kina hade sjösatt sitt Made in China med storskalig statlig industripolitik, men det stod redan då klart att landet hade övertaget på en rad områden i allt från logistik till skalfördelar.
I dag är Kina förstås en ledande teknikmakt, inte minst avseende batteriteknik, samtidigt som man står i begrepp att massexportera elbilar. Tysk och europeisk bilindustri hamnar plötsligt på efterkälken, och måste därför banta verksamheten för att försöka överleva.
Exempelvis Volkswagen, som har investerat stort i Northvolt, ligger mer eller mindre för döden när kassaflödena sinar och idétorkan infinner sig. Det betyder i sin tur att svenska och andra underleverantörer omedelbart påverkas av mindre orderingång, och det är på så sätt Kinas roll i ekonomin främst slår mot svenska intressen.
Men Northvolt har större problem än så, nämligen att man inte ens förmår producera mer än en bråkdel av den utlovade kapaciteten, att tekniken är kraftigt föråldrad och att man ändå sitter i knät på kinesiska producenter av kritiska råmaterial och nyckelkomponenter.
Någon sinolog konsulterade man förstås inte om saken, men däremot ett gäng ekonomister, som nog såg ett «möjlighetsfönster» att under den «gröna vågen» mjölka statskassan och andra intressenter medelst ett lämpligt skalbolag och yvig retorik om en ljus framtid för grön teknik i Norrland och Sverige. Kommunalpolitikerna var enklare att övertyga än Volkswagen.
Pengarna omsattes förvisso i någon sorts produktion i nybyggda gigantiska hallar, samtidigt som ett rimligt courtage plockades ut för egen snöd vinning. När handen småningom synas och visar sig vara en bluff, skyller man på omvärldsutvecklingen, kriget i Ukraïna eller någon annan lämplig omständighet. Men idén var alltså dödfödd redan från första stund.
Nog för att man måste bemöta konkurrensen från Kina, men det kan inte ske genom att pyttesmå svenska intressenter agerar frifräsare, utan snarare genom planerade nationella och europeiska reformer kring industripolitik, så som nyligen föreslaget av Mario Draghi. EU måste kontra med «Made in Europe» med lämpliga mekanismer för att stimulera (och hålla kvar) entreprenörer samt se till att svinnet blir minimalt, samtidigt som marknaden hålls vidöppen.
Ingen kan höra dig skrika i rymden, och inte heller i källaren eller garaget. Men det som här har skrikits länge, har förstås även yttrats av många andra, personer med inflytande. Och nu har ropen äntligen nått Bryssel, då Mario Draghi har levererat en rapport om Europas konkurrenskraft. Han har rätt i allt, och borde ha blivit EU-kommissionens president istället för skatan Uschela.
Draghi berättar i klartext att EU kontinuerligt tappar mot både Kina och USA i konkurrenskraft, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Utan en radikal förändring kan Europa i längden inte upprätthålla sin välfärd och européerna inte sin livsstil.
Han pekar särskilt på att Europa inte har sådana teknikbolag som präglar Kina och USA, utan förlitar sig på gamla industrier. Europa tappade helt i den digitala revolutionen, och orsakerna står att finna i alldeles för stor reglering och oförmåga att frambringa och framförallt kvarhålla talang – framgångsrika entrepenörer sjappar till USA.
Technological change is accelerating rapidly. Europe largely missed out on the digital revolution led by the internet and the productivity gains it brought: in fact, the productivity gap between the EU and the US is largely explained by the tech sector. The EU is weak in the emerging technologies that will drive future growth. Only four of the world’s top 50 tech companies are European.
För att råda bot på den allt större innovationsklyftan föreslår Draghi en industripolitik under EU, omfattande inte mindre än fem procent av den samlade bruttonationalprodukten. Det är nivåer som aldrig tidigare har setts, men det är i paritet med Kinas satsningar.
Problemet är emellertid hur det ska omsättas i praktiken, eftersom förslagen innebär en större federalisering, vilket många länder motsätter sig. Pengarna ska även lånas, vilket även det lär bli föremål för dispyt. Slutligen innebär en mer dynamisk arbetsmarknad att socialistiska partier kommer att sätta sig på tvären för att värna arbetarnas villkor – men å andra sidan lär det inte gynna arbetarna att hela Europa går under, industri efter industri.
Draghi pekar även på skyhöga energipriser som en strukturell nackdel för Europa, samtidigt som han förordar fortsatt satsning på grön teknik. Energipriserna i sin tur beror på den politiska ambitionen att ställa om, samt på huvudlösa nationella beslut om att avveckla kärnkraft. Kriget i Ukraïna har påverkat utvecklingen på senare tid. Detta är åsnan mellan hötapparna, och man kan inte uppfylla båda villkoren samtidigt. Energipriserna måste ned, punkt slut.
Ett annat dilemma är att Europas befolkning kommer att minska, men invandring är inte längre en möjlig strategi för att tackla det problemet. Invandringens många negativa effekter måste istället lösas, samtidigt som ökad produktivitet får ordnas med högre effektivitet, mer innovation och lättad byråkrati. En EU-gemensam industripolitik kan inte heller ha tonvikt på protektionism som medel, utan på liberalisering – man får möta Kinas subventioner med samma mynt.
Huruvida denna plan någonsin sjösätts återstår att se, men ett omedelbart krav för att Europa ska kunna tillfriskna är att man ordnar fred med Ryssland och kommer överens om en säkerhetsdoktrin. EU kan inte vara en geopolitisk aktör som låter Nato expandera på Rysslands bekostnad, och man kan inte få ned energipriserna så länge man betalar fem gånger mer för naturgasen av jänkarna. Det är dags att ge upp högmodet och ta fram pragmatismen.
Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv i den. Devisen gäller inte minst för Europas märkliga neomerkantilistiska ordning i att införa strafftullar på kinesiska elbilar, sådan grön teknik som skulle kunna säkerställa omställningen. En naturlig konsekvens blir nämligen att Kina svarar med reciproka tullar, och att kineserna därtill självmant väljer att handla inhemskt framför europeiskt.
Huvudeffekten blir därför inte att Kina tappar fart, utan att Europa gör det, då den kinesiska marknaden stängs. Och när vi pratar bilar och Europa, är det främst Tyskland saken gäller. Den tyska bilindustrin vet detta, och är på samma sätt som Elon Musk emot sådana tullar. De är för frihandel, och i den mån Kina subventionerar sin industri, så får Europa kontra på motsvarande sätt.
Volkswagen tycks bli först i den tyska bildöden, efter att ha annonserat ett besparingsprogram om tio miljarder euro. Man säger sig ha två år på sig att vända skutan, men inget talar för att man lyckas med det. Företaget har blödit pengar i femton år, närmare 1.5 miljarder euro årligen, och ironiskt nog har man kunnat balansera den utgiften med försäljning i Kina, Volkswagens största marknad.
Det fönstret minskar nu, samtidigt som företaget laggar i utvecklingen. Man kan inte konkurrera med vare sig teknik eller pris, och man har inte heller någon förmånlig «folkvagn» att erbjuda marknaden. En stor ironi med tanke på att företaget grundades 1937 av Nationalsocialisterna under Hitler just för att varje tysk skulle kunna äga en bil.
Samma ironi har att Volkswagen länge var en kinesisk folkbil (大众, dazhong, den stora massan), men att den inhemska bilindustrin har tagit ett stort språng förbi företaget i fråga om elbilar. Fossildrivna bilar kunde kineserna aldrig konkurrera om, för att man saknade både logistik och spets i knowhow, medan det omvända förhållandet råder kring elbilar: Kina kontrollerar logistiken, batterierna, råvarorna, forskningen och utvecklingen i hela kedjan.
Enligt uppgift säljer företaget en halv miljon för få bilar, motsvarande två fabriker, samtidigt som man har tjugo tusen anställda för mycket. Det är samtidigt en form av dästa arbetare som oftare är «sjuka» och frånvarande (likt vabbandet i Sverige), medan kinesiska arbetare är både billigare och effektivare. Det är en svår ekvation att lösa, och den kommer småningom att smitta av sig på hela den tyska bilindustrin.
Det hjälper så att säga inte att att Europa har skyhöga energipriser under en skogstokig klimatpolitik och krigshets, samtidigt som Bryssel reglerar sönder och samman industri efter industri. Under sådana former kommer ingen att överleva i konkurrensen med vare sig Kina eller USA, och i längden går Europa under.
Tidölagets kvarnar mal synnerligen långsamt i allt från brottsbekämpning till förnyad elproduktion. Angående det sistnämnda har man långt om länge presenterat ett finansieringsprojekt, som när det har tuggats klart i förvaltningen kan börja implementeras lagom till nästa riksdagsval.
Ingen har väl trott att ny kärnkraft skulle vara gratis, men den finansieringsmodell man har valt liknar mer kommunistisk planekonomi än något annat, med tillägget att staten (medborgarna) står för risken och näringslivet för vinsten. Med det upplägget har man försäkrat sig om permanent höga elkostnader, oavsett verkligt elpris. Permanent högt elpris innebär i sin tur fördyringar i alla efterföljande led, vilket urholkar konkurrenskraften.
Prissäkringsavtalet implementeras med ett differenskontrakt, som innebär att producenten garanteras åttio öre per kWh i förtjänst. Om det verkliga elpriset understiger lösenpriset går staten in med mellanskillnaden, och då elpriset överskrider lösenpriset betalar producenten skillnaden till staten.
Inflation tar visserligen ned priset vad det lider, och småningom löper tiden för kontraktet ut, men då är skadan redan skedd. Modellen leder i praktiken till att svenska skattebetalare kommer att subventionera el som säljs till utlandet, vilket alltså är vad vi ursprungligen ville komma bort från.
Staten har intresse av att hålla elpriset högt under ett differenskontrakt.
Staten etablerar med denna modell ett golv för elpriset, sett ur konsumentens synvinkel, som är två till fyra gånger högre än historiskt normalpris, och Magganpriset eller Putinpriset på el permanentas därmed. Hur detta är kompatibelt med ambitionen om sänkta elpriser får var och en avgöra, men modellen ger staten incitament att hålla elpriset så högt som möjligt.
Om det verkliga priset är lågt, måste svensken ändå punga ut med mellanskillnaden upp till åttio öre per kWh, nämligen i form av påslag på elskatten. Det gäller även den el som säljs till tyskarna. I praktiken kommer elen att landa på närmare två kronor per kilowattimma, exklusive eloligarkernas rikliga flora av abbonemang, avgifter och påslag samt moms därpå.
En annan effekt av Tidöregimens planekonomi är att statsskulden ökar, då man står som lånegarant för projektet. Man räknar med omkring fyrahundra miljarder kronor i ökad skuld, men ser av någon anledning lägre skuld på lång sikt. Vi känner emellertid sedan tidigare att samtliga projekt av denna dignitet då staten står för kalaset är underfinansierade per design.
Vad fan får vi då för pengarna och detta abnorma elpris? Två reaktorer motsvarande 2.5 GW kring 2035, och på sikt fyra reaktorer om 4–6 GW. Det är inte tillräckligt för att möta behovet, samtidigt som utbyggnaden är alldeles för långsam. Har man verkligen undanröjt alla administrativa och artificiella hinder som har byggts upp under åren?
Hade man inte valt att sätta sig i knät på USA skulle man kunna göra som britterna ursprungligen gjorde, nämligen kontraktera Kina för betydligt snabbare och billigare utbyggnad, utan att tumma på vare sig kvalitet eller säkerhet. Nu blir det istället ett nytt Hallandsåsen, fast i kubik.
Planekonomisk kapitalförstöring i Tidölagets tappning.
Propagandan har att Ryssland är en ekonomisk dvärg som får bita i gräset på grund av det mäktiga Västs omfattande sanktioner. Därtill är den ryska hären knappt stridsduglig, och man förlorar manskap som flugor i elden. Till yttermera visso är Putin på fallrepet, antingen för att han är dödligt sjuk eller för att en palatskupp är nära förestående. När Kragh, Paasikivi och Sundström oemotsagda får lägga ut texten dominerar eländesnarrativet stort.
Men retoriken rymmer också den diametralt motsatta hållningen, nämligen att om Ukraïna inte vinner kriget står vi andra på tur. Ukraïnierna slåss inte bara för sitt eget land, utan även för oss. Europas framtid står på spel, vilket är orsaken till att Sverige och Finland går med i Nato och resten av EU rustar som bara den för att mota den efterblivna ryska dvärgen i grind.
De två världsbilderna kan inte samtidigt vara sanna, och inte heller ligger sanningen i någon gråzon i mitten. Båda narrativen är i själva verket falska, och döljer det smutsiga geopolitiska spelet bakom ytan. Populasens roll i detta är i stort att agera hejaklack, under stats- och kommersmedier i huvudfåran som anförare.
Dels mår rysk ekonomi ganska bra, trots omständigheterna. Detta för att man obehindrat kan exportera olja, gas, uran, mineraler och gödsel till övriga världen bortanför den «gyllene miljarden» i Väst och därmed inte lider brist på exportintäkter. I själva verket går en ansenlig del av exporten fortfarande till EU, som alltså är en av krigets huvudfinansiärer.
Den långa ryska gränsen är också synnerligen porös, varför sanktionerat gods slinker igenom utan problem, om än till ett högre pris än eljest. Därtill kommer att Kina mer än gärna exporterar till Ryssland, som därmed knyts hårdare till Beijing i fråga om ekonomi, politik och kultur. Sanktionerna är därför mer eller mindre verkningslösa.
Dels har Ryssland förstås inga som helst ambitioner att ta sig an Europa i något slags expansionistisk galenskap, utan det är alltjämt så att konflikten kring Ukraïna i grund och botten dröjer sig om Natos expansion och Rysslands säkerhet. Detta viftas självklart bort i propagandan, för att det så att säga raserar bevekelsegrunderna för fortsatt engagemang.
Väst kunde i själva verket inte bry sig mindre om Ukraïnas folk och dess «demokrati», utan saken gäller landets strategiska position och dess naturtillgångar, inte bara vete som man kunde tro utan även mineraler, olja och gas. Ukraïna är visserligen slagfältet, men i övrigt är Kiev en NPC – aktörerna finns på annat håll och nyttjar Ukraïna som en proxyarena, på samma sätt som Syrien och andra konfliktzoner.
En primär målsättning är att nöta ned Ryssland militärt och ekonomiskt genom att uppehålla trycket under lång tid, om än på ukraïnska folkets bekostnad. Därmed hoppas man på sikt neutralisera Moskva, så att man inte bara kan införliva Ukraïna i den egna gemenskapen, utan även fortsätta den östliga expansionen.
Men samtidigt observerar övriga världen vad som sker, och det med viss förskräckelse. Man inser att man själv kan drabbas av Västs oändliga sanktionspaket och att bli eliminerad ur centrala system som Swift om man inte underkastar sig USA och dess «regelbaserade världsordning».
Dollarn har pyspunka som internationell reservvaluta, samtidigt som andra aktörer stärker sina kort.
På förekommen anledning «riskminimerar» man därför genom att hedga med Kina och andra aktörer, bland annat genom att diversifiera sina tillgångar. Även Kina självt agerar i syfte att långsiktigt eliminera beroendet av dollarn, bland annat genom att utveckla egna transferreringssystem och att uppmuntra renminbin som internationell valuta.
Dollarn är alltjämt världens primära reservvaluta, ett privilegium som medger Washington att trycka närmast obegränsat med pengar och låta världen i övrigt dämpa inflationseffekterna. Men samtidigt har valutan tappat nästan tjugo procent sedan år 2000, medan renminbi och andra valutor stadigt växer i reservkorgarna.
Något tronskifte står inte för dörren i den omedelbara framtiden, men när det väl sker lär det gå undan. Beijing agerar i vanlig ordning med sikte på den längre framtiden, och man har uppenbarligen en plan under exekvering.
I nästan samma ögonblick som Ryssland invaderade Ukraïna började Kina nämligen sälja av amerikanska värdepapper i accelererad omfattning, samtidigt som man ytterligare ökade guldreserverna. Man spekulerar såedes i att dollarn småningom kommer att tappa i kraft, och väljer därför att sälja sitt innehav och istället säkra med stabila metaller. Man är inte ensam om att agera sålunda.
Vidare har man överenskommit med Saudiarabien och Ryssland att handla i renminbi istället för dollar, samtidigt som Saudiarabien har avböjt fortsatt handel med petrodollar, efter att ett femtioårigt avtal löpt ut. Kinesisk yuan är numera Rysslands primära utlandsvaluta, givet sanktionerna.
Vi har därför ett givet moment i rullning mot mindre dollar och mer renminbi, vilket är ett annat uttryck för att Väst försvagas och Kina stärks. Saken gäller alltså inte så mycket Ryssland som Kina och aktörer i det «globala Syd», som inte har del i konflikten i Ukraïna.
Speciellt gäller att vi i Europa blir lidande, och vi är i själva verket också en NPC, i praktiken en amerikansk marionett, vilket avspeglar sig i hur vi slaviskt följer Washington i allt från tullar till exportkontroll och sanktioner.
Men vår egen industri hackar samtidigt betänkligt, och tillväxten går på tomgång. Vi har satsat på alldeles fel häst denna gång, och har gått vilse i geopolitiken istället för att ta en självständig rutt och bevaka våra genuina intressen, till vilka Ukraïna faktiskt inte hör.
Kina säljer sina dollarbaserade värdepapper och köper guld. Varför gör man så?
