Europeiska kommissionen under drottning Ursula von der Liar har beslutat att införa strafftullar om 17.4–38.1 % på kinesiska elbilar, utöver de 10 % som redan föreligger. Detta trots att unionen är splittrad i frågan, och man har inte heller hörsammat de varningar som har rests kring reciproka åtgärder från Kina.
Helt säkert är nämligen att Beijing kommer att ge ett proportionellt svar, vilket innebär att tariffer i motsvarande storleksordning införs mot europeiska produkter av olika slag, exempelvis tyska bilar, svensk elektromekanik och franska viner. Det är en lose–lose-situation som i slutändan leder till dyrare produkter och därmed minskad efterfrågan.
Följdeffekter blir att europeiskt näringsliv får svårare att sälja på den kinesiska marknaden, varvid man måste anpassa kostymen sålunda. Minskad produktivitet och ökad arbetslöshet blir därför det omedelbara resultatet. En annan konsekvens är att omställningen till grön energi bromsar in då man fördyrar i alla led.
BYD kraschar in i europeiska tullmurar.
Protektionism leder småningom ofelbart till bristande konkurrensförmåga, och på samma sätt som amerikansk bilindustri förlorade mot japanska uppstickare, kommer europeiska tillverkare att tappa mot kinesiska i det långa loppet. Det man vinner på kort sikt förlorar man på längre.
EU hade gjort bättre i att formera en egen industripolitik, på samma sätt som Kina och USA, i syfte att stödja den egna industrin utan att för den skull hämma konkurrensen med höga tullmurar. Det är i själva verket alldeles självklart att man borde subventionera grön teknik på olika sätt, givet den ambition man har kring omställning.
Lika självklart är att Zhongnanhai för tiotalet år sedan slog in på en sådan linje, eftersom man då tampades med svåra luftföroreningar och allt större behov av import av olja. Man stimulerade därför näringslivet att ta fram grön teknik, samtidigt som marknaden stimulerades till konsumtion med rabatter. Resultatet är att Kina numera är världsledande på grön teknik, samtidigt som smogen i städerna är ett minne blott.
På samma sätt kommer BMW att krascha in i kinesiska muren när Beijing svarar.
Ett par viktiga punkter här är att subventionerna har kommit i åtnjutande av samtliga tillverkare, inte minst amerikanska Tesla, medan de amerikanska och europeiska tullarna riktar sig strikt mot kinesiska tillverkare, samt att subventionerna upphörde 2022 då marknaden var mättad.
De tillverkare som är kvar efter denna omställning står på egna ben och är synnerligen effektiva, så till den grad att Europa och USA inte kan konkurrera med dem. Det är vad det hela kokar ned till, även i detta fall. Tidigare har man infört marknadsförbud gentemot Huawei på samma grund, om än under svepskäl kring «nationell säkerhet».
Att kissa i sängen är varmt och skönt, i alla fall ett tag. Sedan blir det vått och kallt och äckligt. I överförd bemärkelse inträffar motsvarande alltid då en innovationsdriven marknad tar skydd under mått av protektionism. Europeisk bilindustri har därför redan sett sitt bäst före-datum.
Såvitt man kan förstå ska det under gårdagen ha varit «nationaldag», men firandet tycks samtidigt ha uteblivit, inte minst på grund av den så kallade «klimatkrisen» omfattande tiogradigt regn och rusk. En annan faktor är förstås att Sverige inte längre är en nation i egentlig bemärkelse. Sedan kapitulationsdokumenten skrevs under om att ge främmande makt fri åtkomst inom landet är Sweden i praktiken en amerikansk vasallstat.
Även långt dessförinnan har Sweden förstås krupit i stoftet för den amerikanska skurknationen. Direkt efter kriget spelade man under täcket med jänkarna, utan att för den skull meddela allmänheten om detta. Men samtidigt hade man en någorlunda självständig utrikespolitik, och vågade därför kritisera USA:s invasionskrig i Vietnam, Laos och Kambodja, med följd att relationerna frös till is under en tid.
Olof Palmes efterträdare på posten, Maggan Andersson, ställde sig istället på knä – eller snarare på alla fyra – för att bedyra sin beundran för «president Biden» och vår följsamhet under «den regelbaserade världsordningen», det vill säga USA:s frihet att göra vad fan man vill världen över utan kritik. Den irrationella rädslan för ryssen fick vänstern att hoppa i säng med folkmordshögern och ansluta till den förlegade militärpakten Nato, och på den vägen sålde man ut landet fullständigt utan minsta demokratiska debatt eller sedvanlig behandling i byråkratin.
Men sosseregimen hade redan tidigare tagit steg i den riktningen, bland annat genom att på Washingtons order spärra ut Huawei från svensk telekommarknad under luddiga svepskäl om «nationell säkerhet». Den nyvaknade fientligheten mot Kina tog sig också bisarra uttryck i form av att banna kulturella institutioner som konfuciusinstitut samt behandla kinesiska studenter som potentiella particeller och spioner. Ett «Kinacentrum» etablerades under en kongressfinansierad agent för att leda det doktrinära arbetet.
Vad som synes vara en plötslig förändring har således varit i görningen under en längre tid, utan att det har delibererats i den demokratiska debatten. Inte minst har försvarsmakten successivt anpassats till Nato under en lång rad år, bland annat genom att införa imperiets engelska som «koncernspråk».
Vän av ordning minns säkert hur samma sosseregim blev alldeles till sig i byxan av att amerikanska Facebook visade intresse av att etablera serverhallar i Sweden, och man utlovade således gratis el under förhoppningen att mängder av nya arbetstillfällen skulle genereras. Jobben uteblev dock helt och hållet, men Meta tackade hjärtligt svenskarna för subventionen av elen.
Microshit ska koka AI i den arktiska kylan.
Nu är det dags igen, då den borgerliga fascistregimen skvätter brunt i brallan minst lika mycket när Microsoft på samma sätt lovar guld och gröna skogar i utbyte mot att få erhålla den billiga arktiska nedkylningen av sina AI-kluster. Man får visserligen inte elen helt gratis denna gång, men företag är generellt kraftigt subventionerade, varför det återigen blir folket som får ta springnotan under fullkomligt absurda priser och skattesatser.
Generativa AI-modeller slukar nämligen kolossalt med energi, och det är således en ny variant på temat sedan allmänheten genererade blockkedjor för bitcoin för några år sedan. Bara det att det nu är teknikföretagen som står för ruljangsen, och med tusenfalt större behov.
Trettio miljarder ska således investeras, och man säger sig vilja «utbilda» inte mindre än en kvarts miljon svenskar i att hantera AI. Vad som menas därmed är oklart, men «utbildningen» består månne i att lära skolelever nyttja ChatGPT och Dall-E snarare än något mer djuplodande och uppbyggligt som att programmera ML-modeller.
Sweden lägger sig återigen platt för Onkel Sam.
Nå, det kanske ändå finns vissa fördelar med att ha större utländska bolag representerade i landet, eftersom det kan ge vissa ringar på vattnet. Problemet är dock alltjämt att Sverige inte har den energiinfrastruktur som krävs, och varje ny påfrestning ställer därför till med problem för en redan hårt pressad allmänhet.
Fortsatt förhöjt elpris späder alltså på inflation i alla led, och leder till vidare urholkning av välfärd och reallöner. Sweden har samtidigt bland Europas mest skuldsatta befolkning, och hög ränta i kombination med bostadsbubbla är därvidlag en piñata som bara väntar på att smällas i tusen bitar.
Tidölaget har här något slags plan på längre sikt om att etablera ny kärnkraft, men den förhandenvarande energipolitiken är i övrigt lika hjärndöd som under den tidigare sosseregimen. Man ger inte rätt slags direktiv till den statliga eloligarken, utan tillåter fortsatt investering i kablar till utlandet istället för att fixa överföringsproblemen, samtidigt som man får fri lejd i att ytterligare höja konstlade «elnätsavgifter». Eviga fördyringar i spiral som alltså ger värdeminskning, kronras, inflation och småningom kanske kollaps på argentinskt manér.
Utländska bolag som vill ha åtkomst till svensk el, svenska mineraler och andra tillgångar ska förstås vara hjärtligt välkomna, men de ska redan från dag ett betala fullt pris och skatt för detta, därtill med visst påslag för att skydda inhemsk industri från otillbörlig konkurrens. Att ge utländska företag subventioner och särskilt förmånliga villkor är däremot att sälja ut nationen, och Sweden tycks dessvärre ha viss fallenhet för detta.
Ett av Folkrepubliken Kinas starkaste kort är kanske lite oväntat en docent vid London school of economics med doktorsgrad i ekonomi från Harvard. Det är normalt inte den sexigaste grenen inom akademin, och än mindre så utanför detta näste av aptrista torrbollar.
Men Jin Keyu (金刻羽) är just både tilldragande och fascinerande, och därtill en intellektuellt rörlig person som förmår föra Kinas talan i världen på västerlänningars språk. Med ett ben i varje kultur är hon särskilt skickad att för både västerländska och kinesiska åhörare dissekera politiska och ekonomiska dilemman som präglar relationen mellan Öst och Väst, fjärran från den fantasi- och låtsasdiskurs som vanligen äger rum.
Jin äger således förmåga att avdramatisera den annars falsetthöga skrämselretoriken samt plocka ned diskussionen på realpolitisk nivå, vilket tenderar att förarga motståndarna i kinakollapslägret. Å andra sidan charmar hon ständigt mer neutrala analytiker med sina skarpa argument och typiskt konfucianistiskt följsamma natur.
Född 1982 är Jin Keyu ett barn av Deng Xiaopings Kina, och har därför egna erfarenheter av vad ekonomisk tillväxt innebär i realiteten. Förvisso knappast tillhörande det fattigare samhällslagret, men hennes far Jin Liqun (金立群) drabbades ändå av den tidiga Folkrepublikens eländen, inte minst kulturrevolutionens fasor.
Fadern påbörjade således sin akademiska bana först vid 29 års ålder, då högskolorna åter öppnade efter tio års avbrott, en karriär som tog honom till USA för vidare studier och sedermera till en rad toppjobb i finanskretsar. Numera chefar han över den mäktiga Asiatiska infrastrukturinvesteringsbanken, som är en motsvarighet till Världsbanken under kinesisk kontroll.
Familjen Jin har därmed gjort en klassresa som heter duga, naturligtvis tillsammans med mängder av andra kineser. Jin Keyu har därför en inherent förståelse för Kinas politiska och ekonomiska villkor och utveckling, parametrar som ofta är svåra att greppa för en västerländsk publik.
Diskursen i Väst bygger vanligen på tanken att Kina är ett hemskt totalitärt land med omfattande övervakning och repression, och att medborgarna därför tar eller borde ta varje chans att etablera sig i annat land som politiska flyktingar. Men sådan förvrängning har förstås inte mycket med verkligheten att göra, vilket Jin vet att berätta i sina föredrag.
Till USA anlände hon redan som fjortonåring, varför hon är helt integrerad i den amerikanska och västerländska kulturen. Till skillnad från många andra kineser som numera föredrar en karriär i Kina, särskilt under växande västerländsk fientlighet, pendlar hon frekvent mellan Beijing och London.
Kändisskapet har främst kommit med fascinerande boken The New China Playbook: Beyond Socialism and Capitalism (2023), som ger de kinesiska argumenten i den annars ensidiga och intetsägande debatten. Jin skulle kunna pulvrisera vem som helst i debatt om Kina, av vilket man förstår att hon aldrig lär dyka upp i agendajournalistik av det slag som svensk statstelevision representerar.
Regimtelevisionen SVT berättar att tre afrikaner under sluttampen tycks ha släppt förbi hemmahoppet He Jie i Beijings halvmara under «suspekta former», men det rör sig i själva verket om harar (pacers) med syfte att mana fram nationellt rekord. Det är en etablerad praxis i grenen i fråga, men det passar förstås samtidigt in i det sedvanliga eländesnarrativet att misstänkliggöra Kina för fusk och oegentligheter.
I samma stående agenda ingår att i nyhetsurvalet stryka allt sådant som kan indikera något positivt för Kinas räkning, det vill säga att helt enkelt stoppa huvudet i sanden och låtsas som att det regnar när nyhetsflödet inte rimmar med uppsåtet att måla landet i de allra mörkaste och dystraste av nyanser. Alternativt är statsreporter Tilde redan arresterad för spioneri som hämnd för Tidö-regimens utvisning av en kinesisk journalist, och eftersom statsteve bara har en enda korre för hela Asien blir det då svart i rutan och på vitwebben.
Man kan här notera att förbundskansler Olaf Scholz åter är i Kina, denna gång för ett längre besök om trenne dagar, ackompanjerad av en rekordstor delegation från tyskt näringsliv. Om detta har förstås statstelevisionen inte rapporterat så mycket som ett knyst, och för övrigt inte heller kommersmedier i huvudfåran.
Tyskland är visserligen för närvarande Europas sjuke man (eller möjligen kvinna), men samtidigt alltjämt Europas ekonomiska motor och framförallt Sveriges största handelspartner. Vad Tyskland och dess Führer tar sig för är därför – borde vara – en given angelägenhet av vikt för vårt vidkommande.
Men transatlantisterna i stats- och kommersmedier noterar samtidigt noggrant att Scholz’ agenda avviker från det gängse protokoll som drottning Ursula och EU har uppdragit, nämligen att «riskminimera» eller rent av «frånkoppla» gentemot Kina. I själva verket avviker det även från Tysklands officiella hållning, men i realiteten är det ändå pragmatikern Scholz som bestämmer.
Snarare än «riskminimering» fortsätter Tyskland därför att öka handelsutbytet med Kina, till Ursulas, Baerbocks och statstelevisionens förtret. Någon antydan om förändring föreligger således inte, utan investeringsviljan är fortsatt hög, under den högst självklara observationen att Tyskland (Europa) och Kina beror av varandra i symbios och synergi. Självklart för alla, förutom transatlantisterna i Sverige och annorstädes, vill säga.
Faktum är att även Sveriges handelsutbyte med Kina fortsätter att öka på samma sätt, även om vår andel bara är hälften av den tyska. Men vi beror alltså även indirekt av den tyska handeln på Kina, i egenskap av underleverantör till tyskt näringsliv. Ur nationalekonomisk synvinkel är detta alltså synnerligen goda nyheter, även om det inte rimmar med den officiella politiska hållningen – och därför kan man inte heller rapportera sakligt i ärendet.
Förvisso har det alltid ingått i repertoaren att först spotta Kina i ansiktet för att sedan diskutera affärer, men spottloskan har mestadels rört sig om «mänskliga rättigheter» i syfte att tillfredställa någon högljudd flank. Nu handlar förolämpningarna istället om ekonomiska och politiska spörsmål, som att Kina har «överkapacitet» eller att man inte vill ta ställning mot Ryssland i den lokala europeiska konflikten.
Även Scholz berörde denna «överkapacitet» och diverse politiska angelägenheter, men mestadels som formalia, under huvudmålet att trygga välfärd och jobb för tyskarna. Det borde vara en självklar uppgift även för den flegmatiska regimen i Rosenbad, istället för att mopsa upp sig och ständigt fälla krokben för sig själv.
Vän av ordning kanske invänder att både Sverige och Tyskland har negativ handelsbalans gentemot Kina, om än positiv balans totalt, men det är alltså en del av synergin. Import från Kina innebär betydligt billigare komponenter, som bland annat nyttjas i de produkter som sedermera exporteras till den kinesiska och andra marknader. Inte heller detta är alltså ett nollsummespel, utan en vinn-vinn-situation.
Styrräntan har toppat och man förutspår sänkningar vad det lider. Är lågkonjunkturen över, frågar man sig därför på statsteve och andra tillhåll. Svaret är emellertid nekande, dels för att konjunkturen släpar efter inflation och räntepolitik, och dels för att de basala underliggande faktorerna kvarstår.
Främst bland dessa är att Europas ekonomiska lokomotiv Tyskland lider svårt av höga energipriser till följd av att rysk gas har undandragits tyskt näringsliv, och att man angriper sin största exportmarknad i Kina genom fientlig hökpolitik. Det hjälper inte att USA lockar tyska företag med industripolitiska reformer, eller att tyska företag i andra fall flyttar till Kina, inte heller att tysk bilindustri är akterseglad av kinesisk.
På motsvarande vis är den brittiska ekonomin svårt sargad, samtidigt som det politiska kaoset i London tilltar. En liknande situation föreligger i Finland, och eftersom Sverige är beroende av export till dessa och andra länder, beror vår ekonomi indirekt av tillståndet i dessa. Vi dras med i Tysklands och Lillbritanninens fall.
Det svarta hålet i Ukraïna är ytterligare en faktor, dels genom det (mindre) pekuniära stöd som avsätts för dess futila försvar gentemot rysk aggression, men framförallt för det politiska vansinne som följer i dess spår. Europa går in i «krigsmodus» och «krigsekonomi», med omfattande rustning som följd. Sverige tappade det fullständigt genom att på en eftermiddag helt reversera ett par hundra år av framgångsrik neutralitetspolitik, och förbereder sig nu på «långvarig konfrontation» med en fiende som i grunden aldrig var.
Mer allmänt fattas på löpande band politiska beslut som är kontraproduktiva, destruktiva eller i bästa fall meningslösa, i vad man kan betrakta som en dödsspiral mot samhällelig kollaps. Det är inget nytt fenomen utan ett återkommande historiskt, och man kan även observera liknande fenomen i djurvärlden.
I mängden finner vi exempelvis de successiva besluten att «öppna våra hjärtan» och låta en flermiljonhövdad skara sociala migranter söka lyckan i vårt land (och större delen av Europa), utan att närmare betänka konsekvenserna, utan främst för att godhetssignalera och markera avstånd gentemot ett uppstickarparti. Vi skördar just nu frukterna av den politiken, och den står oss uppenbarligen mycket dyrt.
Andra politiska reformer i väsentligen samma galna och godhetssignalerande härad rör transagendan och annan *2SHBTQIAP++, eller mer allmänt wokepolitiska reformer avsedda att rycka upp samhället med rötterna och dana en ny ordning under radikalfeminism, genuspolitik, kroppspositivism, klimatalarmism och så vidare, destruktiva företeelser som i grunden har raserat tilliten i samhället och skapat omfattande friktion.
Proponenterna för dessa rörelser och fenomen tror sig på allvar avancera samhället i frihetlig riktning, men det är i själva verket en dysfunktionell fas i ett mönster som tenderar att återupprepas periodiskt, ungefärligen av samma orsaker och i samma fas som krigscykeln, med slutlig kollaps som följd.
I teorin kring en samhällelig dödsspiral skissas fyra faser, med en inledande uppbygglig sådan. Som exempel kan tas efterkrigstiden, med den ständiga ekonomiska förbättring som präglade perioden. Det var för dina mor- och farföräldrar aldrig något problem att finna vare sig arbete eller bostad, samtidigt som samhället i stort befann sig i harmoni – vektorerna pekade i samma riktning.
Fas två kan liknas vid det utvecklade svenska folkhemmet under 1970-talet och framåt, ett stabilt samhälle med omfattande välfärd, men med tendenser till stigande ojämlikheter och politiskt navelskåderi. Ur denna tid stammar en rad av de dysfunktionella reformer som sedermera har präglat politiken.
Externa faktorer som Asiens frammarsch ledde till textil- och varvskris, samtidigt som man misslyckades ställa om från elektromekanisk till elektronisk industri. Den tidens oljekris orsakade på samma vis stagflation, varefter åttio- och nittiotalens neokonservativa politik orsakade omfattande ekonomisk ojämlikhet i samhället, om än alltjämt med positiv effekt för samhället i stort. Vektorerna började spreta åt olika håll, och sammanhållningen uppvisade vissa brister.
Fas tre kan skönjas under slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet, när den dysfunktionella politiken börjar slå igenom på bred front. Strukturella problem präglar ekonomin, med ökande arbetslöshet, statsskuld och klyftor. Profilen är något olika i olika länder, men den generella bilden kvarstår.
Vi har här småningom skuldkris i ett antal europeiska länder, finanskris i USA 2008, Brexit 2016 (2020) och sedermera även global pandemi 2020, företeelser som samtliga hanterades tämligen illa. Slutligen har vi nu brinnande krig i Ukraïna, med upprustning och friktion med Ryssland som konsekvens, samt ett veritabelt nytt kallt krig med Kina på västligt initiativ. Detta är inledningen av fas fyra, eller den slutliga kollapsen.
Världskrig kanske inte följer med nödvändighet, men nog sker en bifurkation i två eller fler poler när Väst «riskminimerar» eller snarare «frånkopplar» den globalisering som har borgat för dess tillväxt under senare decennier för att istället pilla sig i naveln och tro sig kunna klara sig på egen hand, som om det vore 1854 snarare än 2024.
Hur slutar då detta? Ingen vet, men säkert är att den nuvarande hegemonen USA:s dagar är räknade, och att dess imperium faller ihop som ett korthus den dag dollarn förlorar status som global reservvaluta – en fråga om tid. Washington kan då inte längre finansiera sina reformer eller underhålla sitt skuldberg genom att trycka pengar på övriga världens bekostnad, utan förfaller snabbt till en andra rangens nation.
Även Europa lider svårt av hög skuldsättning, government overreach och drakonisk reglering, utöver de strukturella problemen med migration och annat. Man har därtill inga resurser att tala om, utan är beroende av omvärlden för tillförsel av energi, metaller och komponenter, en omständighet som borde göra Bryssel en smula mer ödmjuk och samarbetsvillig.
