En indisk fregatt kör in sig i Bottenviken efter att ha producerats i Kaliningrad, men händelsen anses ändå av stats- och kommersmedier i huvudfåran ha stort nyhetsvärde. Man menar nämligen att Indien inte har några säkerhetspolitiska intressen här.
Men om den lilla och alldeles obetydliga randstaten Sverige har en «indopacifisk strategi» och anser sig ha intressen i Sydkinesiska sjön, varför skulle då Indien med världens största befolkning sakna geopolitiska intressen på våra breddgrader?
Indien importerar nämligen rysk olja och skulle därför kunna ha ett naturligt intresse av att hålla farlederna öppna och signalspana i de oroliga vattnen i Östersjön. Det vill säga ungefär samma intressen som när västmakter mer eller mindre ständigt provocerar Kina genom att skicka krigsfartyg genom Taiwansundet.
Men det är förstås alltid okej när vi gör det, medan man blir enormt upprörd när man får smaka samma medicin i retur. Som när Kina för ett tag sedan skickade en signal till den paranoida australiska staten genom att öva skarpt utanför dess kust. Det blev ett herrans liv.
En analogi till de ständiga västliga provokationerna vore att ryska krigsfartyg tar en vända mellan Gotland och det svenska fastlandet, en manöver som nog inte skulle roa statsledningen eller den militära motsvarigheten. Det räcker faktiskt med att någon oljepråm ur «skuggflottan» tar den rutten för att man ska skicka upp en skvadron JAS-39 och skicka iväg några jagare att eskortera schabraket.
I själva verket borde såväl Indien som Kina regelmässigt börja patrullera farvattnen vid våra breddgrader, där så mycket rackarspel ju pågår, som sprängning av gasledningar och frekventa brott på kablar längs havsbottnen. Särskilt Kina med sin suveräna skeppsproduktion skulle kunna börja avsätta ett hangarfartyg med följe till Östersjön för att lugna ned situationen och markera närvaro. Så länge de inte börjar bråka med varandra, vill säga.
Fartyget i fråga, INS Tamal, kommissionerades för knappt tre veckor sedan.
Don Trump skulle ju få slut på kriget inom tjugofyra timmar, vilket förstås ska tolkas som en metafor för en kort tid. Men så här ett halvår in i mandatperioden rasar kriget mer intensivt än någonsin, samtidigt som skithålslandets ledarfigur tycks ha svängt på en femöring.
Han är nu nämligen villig att skicka vapen till Ukraïna, men under förutsättning att Europa betalar. Det är alltid någon annan som ska betala, enligt Trump, exempelvis den mur som USA själv bygger mot Mexiko. För omväxlings skull kunde ju Trump betala för de tiomiljontals migranter till Europa som är ett resultat av hans lands eviga krig, förslagsvis till ett självkostnadspris om tio miljoner US-dollar per migrant?
Tokkarln hotar även med än fler tullar, nu mot Ryssland och länder som handlar med Moskva. Men å ena sidan är Ryssland redan söndersanktionerat, varför ytterligare pålagor inte har någon som helst effekt, och å den andra har världen tröttnat på Trumps tomma hot. Han har redan prövat den taktiken mot Kina, och tvangs då snabbt att krypa till korset. Numera reagerar marknaden med en axelryckning när Trump fräser och hotar.
I Kreml skrattar man säkert gott åt skithålslandets koleriske klovn, som inte tycks ha den mentala förmågan att begripa de bevekelsegrunder som ligger bakom kriget. Ryssland har dessutom momentet på slagfältet, och har ingen anledning att ingå fredssamtal just nu, särskilt inte som kokainisten i Kiev fortsätter med sina ohemula anspråk.
Om det är fred man vill ha är det bara att erkänna Krim, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson som ryska oblast och rita om kartan sålunda samt låta Ukraïna bli en buffertstat mellan Nato och Ryssland utan möjlighet att bli medlem i vare sig Nato eller EU. Så varför gör man inte det?
För att man inte vill ha fred, och för att man inte godtar rysk seger. Alldeles för mycket prestige och kapital har plöjts ned i projektet Ukraïna i hopp om att vidga Nato-sfären nästgårds till Moskva, varför man är beredd till ett nytt hundraårskrig om det nu skulle komma till det. Idealister och krigshetsare har för närvarande momentet på sin sida, medan pragmatiker, realpolitiker och pacifister får stå tillbaka.
They don’t know what the fuck they’re doing, för att parafrasera Trump. Dels för att man inte militärt eller på annat sätt kan vinna striden, och dels för att man därmed blir involverad i en väpnad konflikt som sliter ned Europa och dess konkurrenskraft. Vinnare blir USA, som kan göda sitt militärindustriella komplex, samt förstås Kina. Ryssland vinner inte heller någonting, men man förlorar i vart fall inte Ukraïna till Nato, vilket är själva poängen med speciaoloperationen.
Så där fortsätter det, och Europa vacklar fram och tillbaka, alltjämt hoppfull om att man ska kunna vända utvecklingen och få med sig Onkel Sam på tåget igen. Samma USA som hotar med tullar om trettio procent, för att riktigt ordentligt sabba ekonomin på båda sidor Atlanten. Nä, de vet fan inte vad de håller på med.
En rad ställföreträdande parametrar kan nyttjas för att få en blick över utvecklingen i världen, exempelvis produktion av elektricitet. Tidigare fattiga länder som Kina har här dragit ifrån övriga fältet med råge sedan 2010, med en skarp acceleration sedan 2001, året då man blev medlem i WTO och därmed världens fabrik.
Man skulle kunna invända att jättelandet Kina visserligen har 2.5 gånger större produktion av elektricitet än USA, men också fyra gånger fler invånare. Per capita är Kina ännu efter, skrockar de malliga västerlänningarna!
Men det intressanta är riktningen, inte det momentana värdet. Elektricitet är ett annat mått för energi och därmed för produktionskapacitet, och med sådan kapacitet följer alla övriga mått som ekonomisk tillväxt med mera. Redan Karl Marx skulle hävda att den som förfogar över «produktionsmedlen» har makten, och den innehas alltså allt mer av Kina.
Europa går däremot kräftgång med minskad produktion av elektricitet, vilket är ett uttryck för avindustrialisering och ekonomiskt förfall. Europas bilindustrier har det svettigt med höga energipriser, tung reglering och sviktande efterfrågan i ljuset av den kinesiska dominansen på elbilar, och Europa har inte så mycket i övrigt att komma med i fråga om teknisk utveckling.
Man följer därmed Japans nedgångskurva, ett land som varit på dekis i tre decennier efter att ha blivit bortfintat av USA. Man talade ofta om det «japanska undret» och det «japanska hotet» under 1980-talet, men i absoluta termer var landet egentligen en mindre aktör jämte EU och USA. Och i förhållande till Kina är det numera en veritabel dvärg.
Utvecklade länder som USA och Sydkorea fortsätter att växa i mer behaglig takt med avseende på energiproduktion, medan tillväxtländer som Indien har en brantare kurva. Men inte ens den förslår i jämförelse med Kinas, och Indien lär aldrig komma i kapp i något som helst avseende med den takten.
Energi som ställföreträdande parameter för industriproduktion har inte bara ekonomisk innebörd. Kina står för över hälften av världens produktion av fartyg, medan USA mäktar med ungefär en promille. Det rör sig då inte bara om containerfartyg och lyxkryssare, utan även om krigsfartyg.
Kina har numera världens största flotta i numerär och inom kort även i tonnage, i stort koncentrerad till den egna regionen, medan USA:s är utspridd över hela världen. Men framförallt har Kina flera hundra gånger större kapacitet att ersätta förlorade skepp vid händelse av en skarp konflikt, vilket ger militär dominans.
Vän av ordning brukar hävda att USA snabbt kan ställa om produktionen samt nyttja allierade som Sydkorea (28 %) och Japan (15 %) för sådan produktion, men det är ändå ett givet handikapp. Och den kapaciteten gäller all slags militär utrustning, från flygplan och drönare till automatkarbiner och ammunition.
Andra parametrar berättar om en helt annan sorts kinesisk dominans i vardande, nämligen avseende forskning och utveckling. Kännetecknande för USA under 1900-talet har varit just dess oerhörda tekniska och vetenskapliga dominans, men man får nu se sig detroniserat i allt fler fält av Kina – och härav följer den desperata ambitionen att stänga ute Kina medelst exportkontroll, handelstullar och annat ekonomiskt tvång.
Kina toppar numera inte bara i antal patent och akademiska artiklar, utan även i termer av högkvalitativ forskning. Givet allt annat lika borde detta resultera i enorm kinesisk dominans i nobelpris i fysik, kemi och medicin om ett par decennier, även om man inte kan utesluta politisk inblandning i saken.
Kina övertar då USA:s roll som vetenskaplig och teknisk dominant, samtidigt som man alltså förfogar över «produktionsmedlen». Vad det innebär kan var och en räkna ut, men mer intressant för vårt vidkommande är kanske vad det blir av Europa i denna utveckling.
Europa försvinner helt enkelt från kartan, och blir kanske mest ett turistmål, en föredetting som brukade regera världen men som inte längre förmår konkurrera. En kontinent som tog död på sig själv med sovjetreglering kring plastkorkar framför ekonomisk tillväxt, politiskt korrekta «värderingar» kring *2SHBTQIAP++ framför hårdkokt forskning, massiv invandring från tredje världen framför inre utveckling, samt klimathysteri framför energiproduktion. Kanske krigar man ihjäl sig ännu en gång, givet den märkliga upprustning som nu sker?
Även USA tar nu raska steg mot klippavsatsen genom dess inre politiska kaos, handelskrig med hela världen och allt större alienation gentemot det globala syd. Handelstullarna är ett slags skatt på den egna konsumtionen och produktionen, då det amerikanska näringslivet är höggradigt beroende av import från övriga världen för sin produktion.
Xi Jinping har i sina politiska tal förfäktat aforismen 东升西降 (dongsheng-xijiang) eller öst stiger, väst förfaller, som ett uttryck för denna utveckling, som numera är uppenbar för var och en. Han är knappast ensam om att inse detta, utan har gott sällskap av andra i att se detta mönster.
Som europé kunde man önska en annan utveckling, men man kan bara konstatera att Europa inte fattar, inte vill fatta och inte har förmågan att fatta. Detta eftersom man aldrig ändrar riktning utan håller fast vid kursen, rakt emot isberget, stupet eller vad man nu vill använda för metafor.
Nionde juli närmar sig och därmed också upplösningen i den amerikanska protektionismens andra fas. Skurknationen har redan börjat skicka ut brev om tullsatser till länder som saknar «uppgörelse», men sannolikt vidtar nu en tre veckors förlängning när Taco-mannen inte riktigt vågar gå hela vägen.
En annan aktör som inte riktigt vågar är EU, som inledningsvis skramlade högt om «reciproka tullar» och andra motåtgärder, men som nu har tystnat helt. Man verkar tydligen vara fullt beredd på att ta den amerikanska dolmen i tvåan utan några som helst motkrav, samtidigt som man åter orienterar sig efter sina amerikanska herrar. Man viker ned sig fullständigt.
Det visar sig bland annat i att man istället införde nya restriktioner kring medicinsk utrustning från Kina, en knytnäve som omedelbart resulterade i motsvarande kinesiska begränsningar. Problemet för EU är att man inte har något som helst övertag gentemot Kina, utan tvärtom är hårt inlindat i gemensam handel. Att bråka med Kina löser därför inte EU:s problem, det förvärrar dem.
Med sådana ingrepp slår man nämligen krokben för Philips, Siemens och andra europeiska företag på den kinesiska marknaden, och man får därmed i praktiken mindre tillträde snarare än större, det man syftar till. Det senare skulle man få med automatik om man ratificerade investeringsavtalet CAI, men EU tycks hellre vilja leka geopolitik än att ge den stagnerade ekonomin en välbehövlig vitamininjektion.
En annan som alldeles har gått bort sig i geopolitik är Natos generalsekreterare Mark Rutte, som inte riktigt är av det rätta virket för jobbet. Nederländaren ägnar sig åt paranoida fantasier när han i en intervju i en amerikansk tidning ger uttryck för tanken om ett vidgat Nato och engagemang i «Indopacifien».
Exempelvis inbillar han sig att Xi Jinping inför en eventuell befrielse av Taiwan först kommer att ringa sin kompis Putin i Moskva och begära att denne startar ett krig mot ett Nato-land som avledningsmanöver… en tanke så verklighetsfrämmande att man undrar hur denne figur egentligen kunde bli utsedd till generalsekreterare.
Verklighetsfrämmande, dels för att Kina inte har ett sådant grepp om Ryssland; dels för att Kina inte ingår allianser och alltså inte arbetar på det viset; dels för att Kina redan kan nyttja kriget i Ukraïna för ett sådant syfte; dels för att Kina mer har siktet inställt på manchuiskt territorium som man tidigare har förlorat till Ryssland; och dels för att Moskva nog inte är berett att begå självmord bara för att Xi ringer.
There’s a second reason that has to do with the Indo-Pacific. There’s an increasing realization, and let’s not be naïve about this: If Xi Jinping would attack Taiwan, he would first make sure that he makes a call to his very junior partner in all of this, Vladimir Vladimirovich Putin, residing in Moscow, and telling him, “Hey, I’m going to do this, and I need you to to keep them busy in Europe by attacking NATO territory.” That is most likely the way this will progress. And to deter them, we need to do two things. One is that NATO, collectively, being so strong that the Russians will never do this. And second, working together with the Indo-Pacific — something President Trump is very much promoting.
Det är alltså något väldigt ruttet i Europa, och Rutte epitomiserar eller förkroppsligar denna röta med sina fantasier om europeiskt engagemang i «Indopacifien». EU och Nato har lika lite där att göra som exempelvis Kina har att göra i Medelhavet eller Kattegatt, men det är ändå det koloniala och expansiva dårnarrativet som allt mer får fäste i Europas huvudstäder.
Man tycks inte vilja acceptera den polycentriska världsordning som redan är förhandenvarande, utan tror att man kan tukta Kina och bibevara eller snarare återuppliva det forna unipolära paradigm då Europa åkte snålskjuts på amerikansk global dominans. Den tiden är emellertid förbi, och Europa måste börja inse detta.
EU måste stå upp som en självständig aktör och befria sig från sina amerikanska bojor en gång för alla, samtidigt som man godtar att man inte längre är herre på täppan i världen. Man måste förstå att det finns andra värderingar och andra kulturer i denna värld, och att man inte längre har makt att projicera de egna på andra. Varken EU eller USA sätter längre «regler» i världen, utan har att göra upp dessa gemensamt med Kina, Indien och för all del även Ryssland.
Ju fortare Bryssel och europeiska ledare förstår detta, desto snabbare kan EU komma ur sin prekära sits med stagnerad ekonomi, överdimensionerad sovjetreglering och geopolitiska feberdrömmar. Kina besegrar man inte med en militär konflikt kring Taiwan, som Europa inte har något att göra med, utan genom att konkurrera i AI, nanoteknik och andra fält som Europa alldeles har halkat efter i.
Vägen framåt för EU ligger i självständig hållning och samarbete med Kina och andra för att kontra amerikansk protektionism.
Det är inget som rapporteras i de svenska vänsterliberala medierna, trots sommarens medietorka, eftersom det skulle kunna tänkas «gynna Sverigedemokraterna», men har ändå fått stort genomslag i den tyska diktaturen och i en del andra länder. Nämligen en kampanj mot sexuellt ofredande vid badanläggningar, med en märklig knorr.
Vid en första anblick kunde man förledas tro att tyskarna nu har tagit krafttag mot batiktanter och andra femcels som förgriper sig på minderåriga asylanter, men det visar sig snarare vara ett slags «omvänd rasism» när man i offentliga plakat illustrerar saken med idel vita förövare och bruna offer. Detta eftersom kampanjen tillkommit i kölvattnet av syriska mäns sexuella ofredande av tyska Mädchen i Stadt Büren.
Man tänkte uppenbarligen likadant som i Köln, som föregående år hade en liknande kampanj, nämligen att man inte får «gynna AfD» genom att peka ut de bruna marodörerna, så man vände kort och gott på förövare och offer för att vara politiskt korrekt samt inte göra sig skyldig till «rasism». Bara det att det är just rasism, om än omvänd.
Med det menas inte att vita män eller för den delen kvinnor inte skulle kunna göra sig skyldiga till den sortens övergrepp, utan att det i statistisk mening inte förhåller sig på det sättet. Och att verkligheten bakom affischernas tillkomst är just den omvända.
Det är ett slags märklig hyperkorrektion, som säkert gjordes i all «välmening» och med baktanken att «inte gynna rasisterna». Men gissa två eller fler gånger vem som gynnas av just den här sortens klavertramp? Just det, Alternative für Deutschland.
Kanske kan man skratta åt den här sortens dumheter, om det inte vore för att fadäsen illustrerar ett större systemfel. Det är nämligen på detta vis det ständigt resoneras om de flesta problem som har att göra med invandring och integration, och att man därmed skjuter verkliga problem och orsaker under mattan och istället angriper halmgubbar – eller kanske snarare batiktanter.
Affischerna togs raskt ned när drevet gick på sociala medier, och säkerligen har mången tysk nu nattlig polisräd att vänta då man har tagit sig ton mot tyska politiker och deras ofelbara politik. Men det är nog bara en tidsfråga innan svenska myndigheter kopierar företeelsen.
