Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Mjuk makt.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.

Typisk stadsmiljö i Kina för 15–20 år sedan, med VW Santana som dominerande bilmärke, framförallt i taxiflottan. Europa får nog börja vänja sig vid tanken att den europeiska stadsbilden på motsvarande vis kommer att präglas av kinesiska elbilar.
Kategorier
Europa Kina Liberalism USA

Självklart ryskt deltagande i OS

Den amerikanska skurkregimen invaderade Irak 2003, under den falska förevändningen att Saddam Hussein förfogade över «massförstörelsevapen». «Beviset» för detta utgjordes av en påse tvättpulver, som försvarsminister Colin Powell höll upp inför FN. Men oaktat detta deltog den amerikanska skurkregimen i olympiska spel 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina.

Och trots att den amerikanska skurkregimen bara känner åtta år av fred under sin tvåhundrafemtio år långa bana finns inte ett enda exempel på bojkott av denna ständigt aggressiva makt, som senast fick för sig att i strid mot folkrätten anfalla Iran och likvidera hela dess ledargarnityr. Otaliga är engagemangen i statskupper och invasioner i syfte att åstadkomma regimskifte, och oräkneliga är de flagranta brotten mot mänskliga rättigheter, som i de tjugo år långa konflikterna i Vietnam och Afghanistan.

Men för såväl Ryssland som Belarus – som inte är stridande part – anses skärmytslingarna i Ukraïna utgöra skäl nog för att bannlysa de båda länderna från den olympiska rörelsen. I den mån man kan tala om en «regelbaserad världsordning» har man uppenbart helt skilda regler för USA och många andra länder, inklusive Ryssland.

Man kan erinra sig att de olympiska spelen i Moskva 1980 bojkottades av större delen av Västvärlden, till följd av att Sovjetunionen hade skickat trupp till Afghanistan i syfte att bistå den legitima regimen mot talibanska rebeller. De senare kallades «frihetshjältar» av Ronnie Reagan, vars USA finansierade uppbyggnaden och beväpningen av al-Qaida med flera milisgrupper i syfte att kontra ryssarna under kalla kriget.

Tjugo år senare skulle det stå USA dyrt, då Osama bin Laden vräkte tvillingtornen i New York över ända samt ställde till med så mycken skada att USA under hämndlystnad invaderade Afghanistan för att störta talibanregimen, det vill säga de «frihetshjältar» som hade slagits mot de ryska styrkorna. Sedermera intog man även Irak, vilket släppte lös terrorismen på allvar världen över.

På köpet fick Europa småningom en flyktingkris som permanent förstörde kontinenten och förpassade Europa från eliten. Se där resultatat av hög svansföring och inbillad moralisk överlägsenhet!

Men den svansföringen finns dessvärre alltjämt kvar när man inte minst från svensk sida «beklagar» att internationella olympiska kommittén nu häver den ryska bannlysningen. Ryska idrottare är åter välkomna att delta i OS från och med 2028 i Los Angeles, alltså på samma sätt som USA fick delta i 2004 i Aten, 2006 i Torino, 2008 i Beijing, 2010 i Vancouver, 2012 i London, 2014 i Sotji, 2016 i Rio, 2018 i Pyeongchang, 2020 i Tokyo, 2022 i Beijing, 2024 i Paris och 2026 i Cortina, trots «fullskaliga» invasioner av länder utan någon som helst förankring i folkrätten, och trots omfattande tortyr och andra brott mot mänskligheten.

Så länge man kan godta detta och i samma andetag kräva att Ryssland bojkottas, är man inget annat än en hycklare, så som samtliga medlemmar i den svenska olympiska kommittén, som den amerikanske stavhopparen Armand Duplantis, och förstås som samtliga svenska stats- och kommersmedier, som inte känner begreppen objektivitet eller konsekvensneutralitet.

Det är helt rätt att Ryssland får delta i OS och andra internationella mästerskap, dels för att idrotten är och ska vara skild från politikens smutsiga sfär, dels för att idrotten är en arena för kontakt och utbyten just då det råder internationell kris. Det har alltid varit så, sedan de första olympiska spelen i det klassiska Grekland – det var själva tanken, att ständigt stridande stater skulle samlas för en stunds fredlig idrottsutövning.

Den tanken lever emellertid inte i det svårt ukraïnapsykotiska etablissemanget i Väst, som tvärtom nyttjar OS som ännu ett vapen mot Ryssland, och därmed som resultat gör olympiska spelen allt mer urvattnade och meningslösa. Om inte de bästa får delta, vad är då en medalj egentligen värd?

«Freedom fighters» ur Mujaheddin besöker Washington.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Folkmördarstat firar 250 år

Brittiska Amerika byggdes på kolonisationens, slaveriets och folkmordets grund, då det brittiska imperiet med kronan, kanonen och kyrkan i harmoni vräkte ursprungsbefolkningen för att ta dess jaktmarker i besittning. Den nativa populationen av så kallade indianer föll med nittio procent i detta bestialiska genocid, enligt samstämmiga beräkningar.

Dess arvtagare i Amerikas förenta stater tog inte bara denna grund för sin nya amerikanska nation, utan vidareutvecklade temat. När man väl hade sparkat ut den brittiske monarken, vidtog en våldsam expansion av de ursprungligen tretton kolonierna tills man nådde kontinentens västra landgräns i Kalifornien, som man norpade från Mexiko. Indianerna som blev kvar placerade man i trånga reservat.

Rikedomarna från kolonisationen tillsammans med negerslaveriet utgjorde grunden för den växande amerikanska ekonomin, fram till dess att man kopierade England och dess industriella revolution. När man väl hade maskiner som kunde utföra arbete behövdes inte längre negrerna, förutom i de fattigare sydstaterna där man odlade bomull och inte hade ekonomi nog att industrialisera verksamheten. Slaveriet avskaffades ändå långt om länge efter ett infernaliskt inbördeskrig.

Men motsvarande ekonomiska slaveri fortsatte under andra former, exempelvis då man nyttjade stora skaror kineser för att bygga den transkontinentala järnvägen. Kina hade just förnedrats av England och USA under opiumkrigen genom att tvingas upprätta handelsstäder under västerländsk kontroll samt handla med opium från Indien. Omfattande social misär och ekonomisk nedgång i Kina genererade en emigrationsvåg till det nya landet i Öster (ur kinesisk geografisk synvinkel), främst för att leta guld.

Sådana så kallade kuli (苦力, bittert arbete) arbetade under usla villkor, samtidigt som den lokala arbetskraften trängdes undan. Detta fick politiska följder i form av en lång rad lagar som diskriminerade mot kineser och andra asiater, med tillämpning ända in i nutid (det så kallade China initiative).

På den egna bakgården i Latinamerika härjade man vilt för att kontrollera utan att kolonisera. En lång rad interventioner och krig danade den ordningen, som även den har sin tillämpning in i nutid med den nygamla Donroe-doktrinen, som stipulerar att USA ska verka för att hålla tredje part borta från västra halvklotet. Med tredje part menades ursprungligen Europa, men betyder i dag Kina och Ryssland.

Angreppet mot Venezuela härförleden handlade således om att hålla Kina borta från världens största oljereserver, som man själv vill bearbeta under överhöghet gentemot landet. USA:s långvariga engagemang i Mellanöstern har haft samma syfte, att kontrollera den olja man är så beroende av för sin industri, även om man numera är storproducent.

Det så kallade Manifest destiny, det vill säga tanken att USA hade något slags gudagiven ambition att sprida den amerikanska civilisationen västerut över kontinenten, har sedermera fått en global vidgning. Då Europa begick självmord under två världskrig under 1900-talet, klev USA fram som hegemon och supermakt, i syfte att domptera, kontrollera och transformera, inte minst genom en kulturimperialistisk ansats av att verka med mjuk makt.

Allmogens uppfattning om USA beror således i inte ringa utsträckning på den populärkultur som landet producerar, ofta tangerande propaganda då man i sina filmrullar demoniserar motståndare och höjer sig själv till hjältar och världens goda riddare. Icke desto mindre är amerikansk film och musik av hög kvalitet, och är således en verklig merit landet kan ståta med.

En annan är den politiska filosofin, som man visserligen ärvde från den europeiska upplysningen, men som man ändå har trimmat för egna syften. USA är i praktiken världens första moderna demokrati, med ett politiskt system som manar till efterföljd – men som ändå inte har fått några arvtagare i Europa och annorstädes, där man inte riktigt vill släppa makten.

USA som idé betraktad är således en förnämlig konstruktion, även om idén i praktisk mening har smutsats ned av rasism, kolonialism, krig och andra företeelser. Och så är det än i dag, då den bufflige Donald J. Trump går bärsärkagång världen över med globalt handelskrig och militära erövringskrig i Venezuela och Iran.

Den inre maktbalans som kännetecknar USA som nation existerar nämligen inte på global nivå, där den starkes rätt alltid gäller. Det fanns länge en förhoppning om att USA under pax americana skulle vara den hegemon och världspolis som kan upprätthålla «den regelbaserade ordningen», men i samma ögonblick hegemonen frångick denna ordning och missbrukade den för egna syften, visade sig förhoppningen vara en illusion.

USA har således förändrats föga från sin ursprungliga skepnad, utan bara paketerat den i attraktivt lullull. Nu när omvärlden har insett detta är landets hegemoniska ställning till ända, och därmed alla de fördelar man har åtnjutit. Nu stundar en framtid med hård konkurrens om världsherraväldet, inte minst med Kina, som återtar sin rättmätiga plats i världen, efter att ha förödmjukats av den nya amerikanska nationen för snart två hundra år sedan.

Med historiska mått mätt är USA ännu ett barn, och kan inte mäta sig med flertusenåriga riken som det kinesiska. Det amerikanska imperiet faller samtidigt samman mycket fortare än motsvarande konstruktioner i den kända historien, även om man helt säkert kommer att vara en betydande regional makt även framgent.

Om USA åter ska bli en ledande stjärna i världen har man att en gång för alla banta sin militära överkapacitet, dra hem sina trupper och leda med mjuk makt snarare än ekonomiska tvångsmedel, krig, sanktioner och andra uttryck för hård makt. Man har då att i konkurrens med Kina och andra uppfinna och utveckla de smartaste lösningarna, utan att obstruera eller på annat vis missgynna konkurrenter.

I annat fall blir det nog mest pyspunka, som med det brittiska imperium som nu har omvandlats till en mindre regional makt utan större betydelse. I värsta fall blir det istället krig med Kina, vilket då i praktiken blir ett nytt världskrig, i ett desperat försök att vidmakthålla sin ställning som global hegemon. USA är under alla omständigheter på fallrepet, och inget kan hindra dess fortsatta kräftgång.

USA i ett nötskal.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Wang Yi gör inte unikt sverigebesök

Nationalistiska statsmedier som SVT strör gärna nationalistiskt smicker kring Sverige i olika sammanhang, men sanningen är alltför ofta en annan. Som tankefiguren att Wang Yi (王毅) skulle göra ett exklusivt och «unikt» besök i Sverige i helgen, när sanningen är att han besöker de fyra nordiska länderna, bland vilka Sverige är ett i mängden.

新华社北京6月30日电 外交部发言人6月30日宣布：应丹麦外交大臣拉斯穆森、瑞典外交大臣斯蒂纳加德、芬兰外交部长瓦尔托宁、挪威外交大臣艾德邀请，中共中央政治局委员、外交部长王毅将于7月2日至8日访问丹麦、瑞典、芬兰、挪威。

Den korta texten från Xinhua berättar att Wang Yi, medlem av Kinesiska kommunistpartiets politbyrå tillika utrikesminister, avser att besöka Danmark, Sverige, Finland och Norge mellan 2 och 6 juli, på inbjudan av respektive lands utrikesministrar Rasmussen (拉斯穆森, Lasimusen), Stenergard (斯蒂纳加德, Sidinajiade), Vartonen (瓦尔托宁, Wa’ertuoning) och Eide (艾德, Aide).

Syftet med resan framgår inte av preludierna, men är som alltid att bygga broar och smörja affärer. Möjligen har den svenska regimen i vanlig ordning en helt annan agenda av att istället riva broar och mopsa upp sig mot en supermakt man är så beroende av, för att Tidö-regimen faktiskt är så jävla bombad att man inte förstår vikten av goda relationer med Kina.

För det talar att en 35-årig kines i alldeles lagom tid inför besöket har gripits av de märkliga kjolstygen på Säpo, utan att man berättar vad misstanken skulle bestå i, Transparensen är noll och ingen, men man kan förstå mellan raderna att det rör sig om informationsinsamling rörande uiguriska terrorister som har erhållit «asyl» i Sverige på falsk grund, en typ av «olovlig underrättelseverksamhet» som man alltid kan agera mot med samma regelbundenhet som snuten griper haschtomtar på Plattan när man vill samla poäng.

Man ska alltså förstå Skräpos aktion som en medveten spottloska inför besöket, och frågan är vad uppblåsbara Stenergard egentligen har tänkt sig ska bli resultatet av mötet. Framsteg kring den i Kina fängslade kinesiske spionen Gui Minhai är nog uteslutet givet denna märkliga manöver, och Wang Yi med trupp lär välja att göra business med mer samarbetsvilliga parter i övriga Norden – ridån går ned för Sverige.

Wang Yi lär under sitt besök protestera mot den svenska regimens diskriminering av kinesiska företag som Huawei, som genom en riktad lag har marknadsförbud att verka på den svenska telekommarknaden. Detta på direkt order från Washington, som svenska regimer alltid lägger sig platt för.

Förutom att svara med samma mynt mot svenska företag har Wang Yi andra kort i ärmen, om Tidö-regimen verkligen vill spela skitgubbe. Till exempel kunde han plocka hem Volvo till Jili (吉利) i Hangzhou, och han skulle också kunna begränsa svensk åtkomst till industrivitaminer, det vill säga kritiska jordartsmetaller med tillämpningar som magneter.

Det är ändå tur för Stenergard och hennes regim att kineserna är så fruktansvärt pragmatiska, att man i varje läge väljer positiva framsteg framför bitter fejd, revansch och strid om ingenting alls. Men framgången lär ändå bli högst begränsad, givet moderatregimens monumentala oförståelse för världens nuvarande beskaffenhet och mekanismer.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Pöbelkrati

Opinionsundersökningar är trevlig lektyr att förkovra sig i då man förättar sitt tarv eller hämtar andan. Det är kort och snaskig information kring det rådande tillståndet i något ämne, mot vilket läge man kan jämföra sig själv och de egna ståndpunkterna samt begrunda den allmänna tidsandan.

För dagen levererar Novus detta läsestoff, i ämnet demokrati, det styrelseskick som har nått närmast religiös status med tiden, och som ständigt ska missioneras på samma vis som tidigare religion till andra folk och länder. Ändå finns ingen egentlig konsensus kring vad demokrati är, utan begreppet nyttjas som om det vore en självklarhet.

Kring demokratin finns hundraprocentig uppslutning enligt undersökningen, men vad demokratin då ska försvaras mot är inte gott att veta. Om hundra procent är för demokratin, är då noll procent emot samma demokrati, och det finns alltså inget hot mot styrelseskicket som sådant, i vart fall inte inom landet.

Ändå anser tre av tio att demokratin i Sverige är hotad, samtidigt som en av fyra inte känner tilltro kring den svenska demokratin. Föga förvånande finner man belackarna på den rödgröna oppositionens sida, den som har varnat för ett nära förestående nazistiskt Machtübernahme om Åkesson släpps in i värmen, och det hör till oppositionsrollen att vara överdrivet kritisk till den styrande entiteten.

Vad hotet mot demokratin skulle bestå i framgår av en separat frågeställning, och det visar sig att det inte är Putin och Ryssland som avses utan påverkanskampanjer och desinformation på socialer, följt av samhällelig okunskap, kriminalitet, hot mot politiker, vinkling i media samt begränsningar i yttrandefriheten.

Här har vi en märklig diskrepans kring yttrandefrihet och så kallade påverkanskampanjer i socialer, eftersom sådana «kampanjer» är en given del av yttrandefriheten. Det finns inte någon form av demokrati som bärs upp av inskränkningar i yttrandefriheten, men det är ändå det vi ser i Sverige och Europa. Ju mer denna för demokratin fundamentala frihet beskärs, desto mindre demokrati återstår.

Till yttermera visso skulle var tredje person undvika att torgföra sina åsikter pålina, av rädsla för konsekvenskultur i åsiktskorridoren, exempelvis då de «goda krafterna» i «civilsamhället» på rent korporativistiskt (fascistiskt) vis gör gemensam sak gentemot avfällingar, åsiktsbrottslingar och oortodoxa tänkare.

Det kan röra sig om banker som spärrar konton för att någon prenumererar på någon förhatlig tidning, eller andra metoder att bannlysa misshagliga personer som avviker från den konforma konsensuskulturen. Men större hot mot demokratin än att förvägra medborgare delaktighet i det offentliga samtalet, eller i offentligheten överhuvudtaget, finns inte.

Samtidigt som allmogen av någon anledning har fått för sig (hur?) att påverkanskampanjer bedrivs på sociala medier och att detta skulle vara ett hot mot demokratin, så anser sex av tio personer att svenska mediehus medvetet vinklar efter egen politisk preferens. Det rör sig då inte om opinionsbildning, utan om hur nyheter friseras och hur själva urvalet sker i kraftig bias.

Sådan bias hos enskilda mediehus är inte ett problem i ett diversifierat och pluralistiskt medielandskap, men i Sverige finns en stark ägarkoncentration till ett fåtal mestadels vänsterliberala mediehus, samtidigt som de skattefinansierade statsmedierna tar stort utrymme i förmedlingen av nyheter och ideologiproduktion. Vidare existerar statligt mediestöd med koppling till hur starkt man linjerar med det vänsterliberala etablissemanget, fenomen som inte har med demokrati att göra utan är ett renodlat fascistiskt (korporativistiskt) instrument.

Den svenska korporativismen omfattas även av akademin, som i stor utsträckning är en statlig angelägenhet med statliga bidrag som fördelas av politiker med en viss politisk agenda. Föga förvånanande anser sex av tio att även forskare har en agenda i sitt värv, kanske efter att under många år ha iakttagit «forskare» med starkt ideologiskt nit, enkannerligen i ämnen som klimat, genusstudier och «kritiska vithetsstudier».

Var tredje anser vidare att politiker försvagar demokratin, vilket är tre gånger fler än de som menar att politiker stärker demokratin. Det är ett kraftigt underbetyg och visar att populasen inte riktigt litar på politiken. Men då litar man inte heller på det demokratiska systemet per se, eftersom det ska vara konstruerat för att tolerera utmanare till demokratin.

En märklig paradox visar sig därför i hur pöbeln uppfattar demokratin i Sverige jämfört med EU och USA. Här har nära hälften mycket liten tilltro till den amerikanska demokratin, som är urstark i jämförelse med den svenska och än mer den obefintliga i EU.

Man förväxlar då styrelseskicket i sig med dess förhandenvarande installation i form av Donald Trump, men denne rår alltså inte på de institutioner som bygger den amerikanska demokratin, som exempelvis maktdelning i dömande, lagstiftande och exekutiva grenar.

Man kan här notera att det folksuveräna (korporativistiska, fascistiska) Sverige helt saknar maktdelning, och att det inte finns någon konstitutionsdomstol med vetorätt. Det finns därmed inte heller någon kraft som kan motstå en Trump eller Hitler i svensk politik. Den svenska demokratin bärs upp enbart av den goda viljan hos politiker, och det är detta allmogen känner i form av oro för vad politikerklassen skulle kunna hitta på under andra förutsättningar.

Om svensken tror på demokrati och vill «försvara» denna, så är det bästa försvaret just att införa demokrati av amerikansk modell, med äkta maktdelning, en mer eller mindre orubblig konstitution under krav om kvalificerad majoritet samt i princip oinskränkt yttrandefrihet. Men den svenska pöbelkratin tror egentligen inte på demokrati, utan verkar hellre vilja försvara hetslagen, statsmedierna och monarkin över allt annat – det är ett indoktrinerat folk.