Den amerikanska skurkstaten fortsätter med sina allt mer omfattande rallarsvingar mot allt och alla i syfte att domptera och uppfostra, med allt från en lavin av sanktioner till Trumps globala handelstullar. De senare sades ursprungligen införas på grund av handelsobalanser, men nyligen har dårfinken hotat länder med vidgade tullar på strikt politiska grunder.
Det rör sig om länder som Kanada, efter att nationen uttalat sig om att erkänna Palestina; Brasilien, på grund av någon process mot Bolsonaro; och nu Indien, för att man handlar olja av Ryssland och därmed ger Kreml intäkter för vidare krigföring. Hegemonen blir därmed allt mer imperielik i sin ambition att tukta länder med en annan hållning i olika spörsmål.
Men högerkrokarna eller vänstersvingarna eller vad det nu är träffar blint och orättvist, enligt Naidili. Man menar att Türkiet har ökat sin import av rysk olja i lika hög grad, medan Kina är den stat som handlar mest olja av Ryssland. Bara det att Trumps förmåga att straffa Kina är ytterst begränsad, vilket han nyligen fick erfara, samtidigt som det är komplicerat att angripa byrackan Erdogan i Ankara.
Ironin har att EU fortsätter vara en av de större finansiärerna av kriget, eftersom man inte har någon egen energiproduktion och har låst sig vid gas.
Och angriper man Indien, som i detta fall, äventyrar man den bräckliga «allians» man söker i syfte att innesluta och kontra Kina, exempelvis i den kvadrilaterala dynga man kallar Quad. På samma sätt alienerar man Australien med samma slags politik, varvid den märkliga pakten Aukus riskerar att brytas; Canberra har redan närmat sig Beijing och börjat lägga ned stridsyxan.
Indien och Kina har aldrig varit och kommer aldrig att bli såta vänner, men de båda länderna inser att de är komplementära och i behov av varandra. Modi förstår vidare att det falska och hycklande Väst enbart vill liera sig med Bharat i syfte att uppnå geopolitisk dominans, och givet Indiens koloniala historia lär man inte gå i den fällan.
Under alla omständigheter innebär Washingtons fientligheter mot allt och alla att Indien och Kina närmar sig varandra vare sig man vill eller inte, samtidigt som de båda även närmar sig Ryssland i allt större utsträckning. Samma resonemang gäller för övrigt samtliga länder i Brics och det globala syd.
Strikt taget skiter världen utanför Väst i det ryska inbördeskriget, på samma sätt som Väst skiter i krigen i Sudan, Myanmar eller andra regioner utan betydelse för västliga intressen. Det är den gängse ordningen, och det kan inte vara på något annat sätt. EU:s och växelvis USA:s tanke att övriga världen måste ställa upp på deras krig mot Moskva är fullkomligt befängd – det är Paasikivi-nivå på den logiken.
Indien kommer alltså inte att åtlyda diktaten från Vita huset, utan kommer att fortsätta handla olja av Ryssland; så även Kina. Om Trump därmed inför extra tullar om tjugofem procent omintetgör han handel med Indien, varvid Kina står berett att ta marknadsandelar.
Så fungerar världen under en polycentrisk ordning där USA inte längre är ensam herre på täppan. Men Trump har ännu att inse detta, och att förstå att världen har förändrats markant sedan han först knåpade ihop sina märkliga tankefoster under 1990-talet.
Mammas osnutne gosse Joar, den kinahatande folkpartisten, är återigen i farten med fullkomligt befängd retorik på debattplats i boulevardspressen. Tesen denna gång är att «vi måste slå tillbaka» när Kina «angriper oss» med cyberattacker, men vem som angriper vem är nog inte givet.
Säkert är att cyberkrigföring är en självklar del av totalförsvaret, och lika säkert är att angreppen mot Kina från västmakter är långt mycket fler och större än de som går i motsatt riktning. Men det stod inte i Expressen, så det kunde du faktiskt inte veta. Däremot vet vi att USA och Israel är de enda makter som utför skarpa cyberangrepp snarare än att bara testa den andre killens förmåga. Fråga bara Iran.
Osnutne Joars infallsvinkel är emellertid bakvänd och felaktig, och tar sin grund i något slags kapprustning och digitalt krig med en inbillad fiende. Kina är inte vår fiende om vi inte själva gör landet till sådan, och det tycks i själva verket vara vad Joar et al egentligen syftar till, att piska upp fientliga stämningar och etablera fiendskap istället för att bygga broar.
Joar förstår inte heller att ett digitalt försvar byggs i tandem med ett digitalt civilsamhälle, det är två sidor av samma mynt i samverkan. Men om det är något Europa och Sverige saknar, är det just digital kompetens. Med vilket inte menas snofsiga kostymnissar som förvaltar amerikansk teknik, utan innovativ kraft i näringslivet.
Sverige och Europa har helt enkelt inget Baidu, inget Tencent, inget Alibaba, inget Bytedance, inget Pinduoduo, inget Netease, inget Deepseek och inte ens något Meituan eller Didi. Sverige och Europa har inte heller något Apple, Meta eller Alphabet, för att lista några av den andre killens resurser.
Vi är istället en digital öken, en europeisk sovjetunion som har reglerat sönder och samman all innovationskraft på grund av att förbudsliberaler som Joar ständigt lägger sig i med allsköns social ingenjörskonst och pekpinnar av allehanda slag. Allt vi har är fina «värderingar» och en oändlig byråkrati, men de är till föga nytta när israeliska svarthattar slår till.
Joars med fleras uppdrag är alltså inte att rusta ihjäl kontinenten med vare sig plåtschabrak eller digitala strukturer utan backning av civilsamhället och näringslivet, utan att först och främst etablera en grund för innovationskraft, på det att Europa kan börja ta små steg mot en självständig digital infrastruktur. När det väl är gjort och det finns grogrund för digital innovation i AI och andra fält, då kommer även försvarskapaciteten på köpet, helt gratis.
Det Joar agiterar för är emellertid i princip den nordkoreanska varianten, att ha en militär digital spets utan en civil motsvarighet. Det fungerar emellertid lika bra som Nordkorea i övrigt, det vill säga inte alls. Men Joar tror på fullt allvar att man på det sättet kan bygga en «överlägsen offensiv förmåga». Det kan man alltså inte. I vart fall inte mot Kina.
Uschela von der Liar såg riktigt obekväm ut när hon lät sig våldtas av US-presidenten, och i slutändan var det Europa som vek ned sig i handelskriget. Det är alltså inte Taco-mannen som alltid fegar ur, utan det svaga och labila Europa som styrs av icke folkvalda skator som von der Liar och det förvirrade baltstycket Kallas, kjolstyg som helt enkelt inte kan släppa relationen med hustrumisshandlaren.
Bortanför bildspråket är det förstås Europa i dess helhet som har valt denna inriktning, med idel pajasar som Merz i spetsen. Man har redan en starkt underordnad position gentemot den amerikanske herren, men svarar med att kasta sig än djupare i stoftet för att behålla de rester som finns kvar av den gamla ordningen och den «transatlantiska länken». Dear Donald…
Sedan några decennier har EU en betydligt svagare ekonomisk utväxling än USA, och den diskrepansen kommer nu att öka. Europas redan låga tillväxt kommer att sjunka än mer, medan den amerikanska motsvarigheten växer. Med denna walk over vann Trump faktiskt handelskriget, även om Kina i ensamt majestät gör motstånd mot mobbaren.
Kanske hoppas klovnerna i Bryssel på att en ny amerikansk regim småningom ska ta sitt förnuft till fånga, men det är nog med råge naivt. Bidens regim behöll och utökade samtliga av Trumps första våg av tullar, och det finns ingen anledning för imperiet att avsäga sig en sådan fördel. Tvärtom har man nu fått råg i ryggen att ytterligare svinga piskan vid behov, när man ser hur lätt de europeiska slavarna kröker rygg.
Europa har inte likt Kina några motmedel att ta till, och argumentet om att man är en «stor marknad» faller pladask inför Donalds världsbild. Men Europa hade tillsammans med Kina och andra aktörer kunnat bjuda samlat motstånd, och det är en gåta av pyramidala mått varför man inte tog den vägen. Kina får nu ensamt dra lasset.
Trumps taktik att först föreslå fullständigt vansinniga nivåer för att sedan i «förhandlingar» låta dessa sjunka till en mer «rimlig» nivå har alltså lyckats över förväntan. Uschela von der Liar anser att 15 % tullar i allmänhet och 50 % på stål är en «bra uppgörelse», och det är det kanske i jämförelse med de dubbla måtten, men i praktiken är det ingen skillnad – det är en fullständigt urusel deal som USA ensidigt tar hem.
Därtill ska EU investera hundratals miljarder i det amerikanska näringslivet samt köpa militär utrustning och naturgas för summor i samma storleksordning. Europa får inget i gengäld, utan slipper helt enkelt bara mer stryk. Skämskudden kommer fram när man betraktar denna fullständiga förnedring.
Sverige återfår oförhappandes en smula av sin forna glans, då man på måndag står värd för samtal mellan USA och Kina angående Washingtons tullkrig. Det neutrala Sverige hade nämligen ofta den rollen, i egenskap av att vara en påliltig medlare och en neutral mötesplats, men som amerikansk vasall har man förlorat den och många andra fördelar utan att vinna något i gengäld.
Möte ska också ske mellan USA och EU angående samma problematik, där Bryssel och de europeiska nationerna säger sig vilja se frihandel utan tariffer hellre än att släppa loss «handelsbazookan» med mottullar om sjuttio miljarder euro. Det är alltid mycket vapenskrammel från Bryssels sida, men det brukar sluta i «dear Donald» och annat smicker, eftersom man inte är beredd att ge upp sin roll som underordnad och beroende i relationen.
Till yttermera visso skedde under gårdagen samtal mellan Kina och EU i Beijing, då det Bryssel som säger sig vilja ha frihandel utan tariffer har infört just sådana mot Kina avseende elbilar, solceller och annan grön teknik, och numera även har etablerat tullar och restriktioner kring medicintekniska produkter. Ironin har alltså att USA etablerar samma slags fientliga politik mot EU som EU mot Kina, och hyckleriet vet helt enkelt inga gränser.
Bryssels klagomål har under en tid bestått i att Kina har en «industriell överkapacitet» avseende elbilar och annat, att man producerar mer än vad den inhemska marknaden fordrar (dafuq??) och därmed låter billiga elbilar flöda in på den europeiska. Det låter ju dramatiskt och närmast bibliskt att tala om en sådan «störtflod», men har det någon täckning i verkligheten?
En snabb sökning på export uttryckt som andel av produktion ger att Kina (2023) exporterade 20 % av tillverkade bilar, och att 80 % därmed såldes på den inhemska marknaden. Motsvarande andelssiffror för andra länder är betydligt högre: Japan 48 %, Sydkorea 65 % samt Tyskland 75 %.
Det är alltså Tyskland som har och länge har haft den «överkapacitet» EU babblar om, och det är just så exportdrivna länder som Tyskland och Sverige skapar välstånd. Är det alltså återigen så att det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak, exempelvis med solpaneler och annan grön teknik som EU vill ha för sin «omställning»?
Tyskland har «överkapacitet» avseende bilproduktion, inte Kina.
Kina har svarat på EU:s tullar med reciproka tariffer kring fransk konjak, som till 95 % går på export snarare än konsumeras inhemskt; där kan man tala om en ordentlig «överkapacitet». På samma sätt har man svarat kring en del andra varor av liknande karaktär, samt infört motsvarande restriktioner kring medicinsk utrustning samt förstås låtit EU få en del av sleven kring de hastigt uppkomna exportkontrollerna kring jordartsmetaller som svar på USA:s barocka handelskrig.
Ett annat av Bryssels märkliga argument är att Kina subventionerar elbilsmarknaden och därmed skapar konkurrensfördelar. Det är sant såtillvida att Beijing under ett antal år gav sådana subventioner för att sporra sin egen «gröna omställning» snarare än att rubba världsmarknaden, under vilken tid ett antal suveräna tillverkare mejslades fram i hård konkurrens med ett stort antal producenter som numera är historia. Numera förekommer inga subventioner överhuvudtaget.
EU borde förfara på liknande vis om man nu menar allvar med den «gröna omställningen», och därmed välkomna billiga kinesiska solpaneler, vindsnurror och elbilar. Men det tycks som att man hellre värnar den egna industriella basen framför gröna samhällsexperiment, vilket i och för sig är sunt. Bara det att argumenten inte riktigt håller.
Man kan titta på Airbus, som har erhålit kraftiga subventioner i egenskap av statligt industriprojekt i några tyngre EU-länder, och vars andel i den kinesiska flottan uppgår till 50 % och därmed hindrar tillväxten av inhemska Comac C919 och andra projekt. Enklare produkter som subventioneras är livsmedel, som därmed slår hårt mot Kinas men framförallt Afrikas export och gör det basala livet dyrare för europeerna. Även svensk massaindustri åtnjuter sådana subventioner, för att ta ytterligare ett exempel.
Bryssel anmärker vidare i likhet med the Donald att Kina har ett kraftigt handelsöverskott gentemot EU, och att man eftersträvar en förbättrad balans. Själv har jag ett «handelsunderskott» gentemot Willys och Ica, som snuvar mig på pengarna när jag köper mat utan att de köper något av mig i någon som helst utsträckning!
Den mesta av importen från Kina till EU är inte elbilar eller solpaneler, utan insatsvaror för den europeiska industrin, gods som inhandlas från Kina just för att det har ett optimalt förhållande mellan pris och kvalitet. Hade man handlat samma produkter dyrare från ett annat land hade man visserligen justerat balansen mellan Kina och EU, men försämrat den totala balansen samt fördyrat den egna produktionen och konkurrenskraften.
Uschela von der Liar är emellertid en idiot som inte förstår dessa enkla marknadsekonomiska samband, och hon har sällskap av tjugosju lokala idioter till chefer med likaledes idioter till underhuggare som gapar om att man inte får den åtkomst till den kinesiska marknaden som man önskar, samtidigt som man inför marknadsförbud mot Huawei, ZTE och andra samt på annat sätt och med en rad olika argument motarbetar kinesiska intressen i allt från konfuciusinstitut till Tiktok, Temu och Shein. Sedan länge har man även ett vapenembargo mot Beijing, vilket alltså har den effekten att Kina helt enkelt inte kan köpa de produkter EU vill sälja.
Gyllene regeln verkar inte ha trillat ned hos dessa europeiska företrädare, utan man tror sig kunna agera mot Kina från en inbillad styrkeposition av postkolonialt snitt. Det finns sedan 2020 ett framförhandlat investeringsavtal (Comprehensive agreement on investment) som bara väntar på ratificering, men det lades i malpåse då Kina hade fräckheten att svara på EU:s sanktioner mot kinesiska funktionärer i Xinjiang med motsvarande sanktioner av tjänstemän i Bryssel.
Bryssels sanktioner rörde det helt påhittade «folkmordet» i Xinjiang, vilket ter sig som en djup ironi när samma Bryssel nu tittar på bort helt avseende ett alldeles verkligt folkmord i Palestina, återigen som en påminnelse om att man har multipla måttstockar avseende olika länder och intressen.
Det har Kina sedan länge genomskådat, och både EU och USA har nu att lära att Kina inte längre tar skit, att man inte längre finner sig i att vara en kolonial utpost som exploateras, bespottas och förlöjligas, utan svarar helt reciprokt på varje angrepp som landet utsätts för. Ju snabbare EU tar till sig den läxan, desto bättre.
På von der Liars dagordning står således att 1) häva europeiska marknadsförbud mot Huawei med flera aktörer; 2) ratificera CAI; 3) avskaffa tullar på kinesisk grön teknik och andra produkter; 4) eliminera gällande sanktioner och embargon; 5) förhandla fram mer gynnsam åtkomst till den kinesiska marknaden i ljuset av dessa åtgärder. Så skapar man frihandel och så kontrar man USA:s neomerkantilism, eller så står hon i slutändan med både stjärt och framstjärt bar åt vardera hållet.
Tysk statsteve intar i sedvanlig ordning en helt ensidig och närmast propagandistisk hållning.
En indisk fregatt kör in sig i Bottenviken efter att ha producerats i Kaliningrad, men händelsen anses ändå av stats- och kommersmedier i huvudfåran ha stort nyhetsvärde. Man menar nämligen att Indien inte har några säkerhetspolitiska intressen här.
Men om den lilla och alldeles obetydliga randstaten Sverige har en «indopacifisk strategi» och anser sig ha intressen i Sydkinesiska sjön, varför skulle då Indien med världens största befolkning sakna geopolitiska intressen på våra breddgrader?
Indien importerar nämligen rysk olja och skulle därför kunna ha ett naturligt intresse av att hålla farlederna öppna och signalspana i de oroliga vattnen i Östersjön. Det vill säga ungefär samma intressen som när västmakter mer eller mindre ständigt provocerar Kina genom att skicka krigsfartyg genom Taiwansundet.
Men det är förstås alltid okej när vi gör det, medan man blir enormt upprörd när man får smaka samma medicin i retur. Som när Kina för ett tag sedan skickade en signal till den paranoida australiska staten genom att öva skarpt utanför dess kust. Det blev ett herrans liv.
En analogi till de ständiga västliga provokationerna vore att ryska krigsfartyg tar en vända mellan Gotland och det svenska fastlandet, en manöver som nog inte skulle roa statsledningen eller den militära motsvarigheten. Det räcker faktiskt med att någon oljepråm ur «skuggflottan» tar den rutten för att man ska skicka upp en skvadron JAS-39 och skicka iväg några jagare att eskortera schabraket.
I själva verket borde såväl Indien som Kina regelmässigt börja patrullera farvattnen vid våra breddgrader, där så mycket rackarspel ju pågår, som sprängning av gasledningar och frekventa brott på kablar längs havsbottnen. Särskilt Kina med sin suveräna skeppsproduktion skulle kunna börja avsätta ett hangarfartyg med följe till Östersjön för att lugna ned situationen och markera närvaro. Så länge de inte börjar bråka med varandra, vill säga.
Fartyget i fråga, INS Tamal, kommissionerades för knappt tre veckor sedan.
