Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Musik Politik

Transvänstern trumfade sionisthögern

*2SHBTQIAP++ vann före Ukraïna och Israel i den politiska sångtävlingen i EBU:s regi. Nej, jag såg naturligtvis inte spektaklet, eftersom det äcklar mig djupt och nivån är infantil. Icke desto mindre har det antagit en intressant politisk dimension, som måste redas ut och småningom åtgärdas.

Studerar man röstlistor för det besynnerliga evenemanget under europeiska statsteveorganisationers ledning kan man notera att det bidrag som på musikaliska grunder borde ha vunnit är Kroatien, givet att man höstade hem flest folkliga röster och även återfanns på tredje plats i juryns omröstning. Man hamnade sedermera på en kombinerad andraplats i den officiella resultatlistan.

Samma resonemang ger att Frankrike i musikalisk mening borde ha hamnat på andra plats efter Kroatien, då bidraget värderades näst högst av juryn och bland folket erhöll fjärde plats. Därefter tycks det ha varit jämnt skägg mellan Italien och Irland, bland de nationer som inte hade en politisk konnotation i sina bidrag.

Officiell vinnare blev Schweiz, vars bidrag utfördes av en transsexuell man som dessutom viftade med en «ickebinär» flagga i den förment «opolitiska» tävlingen. Man kan förmoda att EBU av detta skäl ändå inte kommer att diskvalificera den tävlande, eftersom *2SHBTQIAP++ numera är en underliggande doktrin i arrangemanget. Transan vann statstevejuryns hjärtan, medan han hade mindre framgång bland folkets mass-SMS-röster.

*2SHBTQIAP++ vann tävlingen.

Det är nämligen så att man inte bara har en röst, utan kan skicka ett betal-SMS hela tjugo gånger, naturligtvis i syfte att maximera intäkterna. Det rimmar illa med demokratins grundtanke. Men därmed har man även bäddat för den politiska kalabalik som präglar spektaklet, enkannerligen under årets upplaga.

Bruset i diverse fora indikerar nämligen att det har funnits stort intresse av att medelst sådan massröstning stödja det judiska bidraget, inte för att man särskilt omhuldar den sionistiska saken utan för att man hatar muslimer och «vänstern». Israel erhöll således en andraplats i teleröstningen, men bara en tolfteplacering i juryns värdering.

Noterbart här är att högsta poängantal – tolv – utdelades till Israel av femton länders teleröstare, men att bidraget inte fick en enda tolva i juryröstningen. Omvänt fick Schweiz hela tjugotvå tolvor i jurysystemet, men bara en enda i teleröstningen. Sådan våldsam diskrepans är inte statistiskt försvarbar, utan indikerar att politiska värderingar här föreligger och dessutom trumfar de artistiska.

Högern massröstade på det sionistiska bidraget, och förlorade därmed slaget mot vänstern.

Om skrikhögern gjorde vad man kunde för att lyfta det sionistiska bidraget, motarbetades man således av statetevevänstern i juryn, som valde att lägga hela sin kraft bakom transagendan. En enkel aritmetisk övning ger emellertid att *2SHBTQIAP++-vänstern hade förlorat om allmogen hade röstat politiskt neutralt, eftersom Kroatien då hade erhållit fler SMS-tolvor och slutligen stått som segrare.

En komplicerande faktor är att Ukraïna – som vann tävlingen 2022 på samma politiska grunder genom sympatiröstning bland folket – erhöll betydligt fler SMS-röster än jurynomineringar, och därmed bidrog till att splittra populasen i politisk mening. Det betyder att sympatierna för Kievs sak har svalnat i ljuset av det israeliska folkmordet på palestinier, samtidigt som sionisthögern har fått rejäl blodvittring.

Israelhögern föll således på eget grepp, varvid transvänstern kunde kamma hem segern under full koncentration på woke. Säkert fanns bland statstevefolket även en viss ånger över det spöke man släppt lös, varför man valde att rösta ned Tel Avivs bidrag något för att «kompensera» för en förväntad SMS-anstormning. Därmed neutraliserades bomben, och spektaklet överlever ännu något år.

Resultatlista, Eurovision 2024.
Kategorier
Europa Kultur Politik

Regimteves folkmordsfest

Schlagerfestivalen tillkom en gång i tiden för att ena ett evigt krigande Europa i ett gemensamt arrangemang, och blev initialt ett av efterkrigstidens definierande evenemang, särskilt i en miljö dominerad av nationella tevemonopol med ringa alternativa utbud. Det var en kulturfest i vilken man lärde känna varandras länder, folk och seder i ett lättsmält format.

Sedermera spårade programmet dock ur, först genom att *2SHBTQIAP++-rörelsen kapade arrangemanget för att framhäva den egna politiska agendan, och senare genom en våldsam kommersialisering och utspädning i allt fler deltävlingar. Evenemanget var inte längre en folkfest för alla, utan främst avsett för ett vänsterliberalt kotteri.

Härförare av denna klick är inte minst nationella kringkastningsbolag, som den svenska statstelevisionen, i syfte att upprätthålla ett slags lägereldsteve för att kunna fortsätta locka till sig tittare i en tid då linjärteve sjunger på sista versen och framförallt yngre generationer hellre väljer Youtube och Tiktok framför mossig gammelteve.

Det är också i ljuset av detta publikfrieri man ska se regimteves beslut att tillåta folkmördarstaten Israel att delta i tävlingen, eftersom det sätter extra fokus på evenemanget. Som förväntat av etablissemangsnära statsteve linjerar agendan med maktens, varför man inte har några problem att å ena sidan slänga ut Ryssland och å den andra välkomna genocidets Israel under krystade motiveringar om att vara «opolitisk».

Maktens uppfattning här är ju den att Rysslands invasion av Ukraïna är en oprovocerad händelse utan annan bakgrund än att Putin är en maktgalen diktator som vill återupprätta Sovjetunionen, medan man å andra sidan ser Israels massmord på civila kvinnor och barn som ett «proportionerligt» svar på Hamas’ räd. Statsteve håller det våta fingret i vädret, och följer vindriktningen.

Men därmed fjärmar man sig än mer från grundtanken med eurovisionen, givet att kringarrangemangen med protester och demonstrationer mot de satans mördarna i Tel Aviv drar långt fler skaror än själva huvudnumret. Detta är inte att ena folket, utan att polarisera, splittra och söndra.

Vad man kan förstå av bakgrundsbruset hör det judiska bidraget till favoriterna, vilket då kan förstås som ett slags politiskt stöd till Israel bland stora segment av befolkningen. Man undrar lite försynt varför man vill ha hit fler palestinier, för det blir ju småningom resultatet av att Mellanösterns enda ockupationsmakt fullföljer den etniska rensningen.

Och om det ickeeuropeiska bidraget vinner i en tävling avsedd för att ena Europas folk, kommer evenemanget nästa år att gå av stapeln i Tel Aviv – eller möjligen ockuperade al-Quds – vilket då komplicerar saken ytterligare. Särskilt knepigt lär det bli om hittepålandets ledarfigur då är efterlyst av Internationella domstolen för folkmord och andra brott mot mänskligheten.

Om EBU inte förmår kasta ut skurkstaten nu, lär man inte kunna ändra sig till nästa år, vilket då ger upphov till än större schismer och slitningar. Kanske ökar man därmed momentant «intresset» för arrangemanget, men samtidigt gräver man nog eurovisionens grav i det längre perspektivet. Det kanske är lika bra, och tramset får gärna självdö tillsammans med statsteve.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland

Drakens klor i Europa

Xi Jinpings europatour är strategiskt utformad såtillvida att resplanen utöver Frankrike även omfattar Serbien och Ungern, två länder som står närmare Ryssland och med vilka Kina har goda relationer och omfattande utbyten. Man kan se det som två ankarländer som Beijing nyttjar i relationen till EU, på samma sätt som dess allt mer omfattande operationer i Mexiko syftar till att omintetgöra amerikanska handelshinder.

Man kan även se det som en signal till Bryssel om att Kina inte uppskattar de förhandenvarande aggressionerna mot Beijing, med hot om tullar och tariffer för elbilar, solpaneler och vindturbiner när Europa inte hänger med i konkurrensen. Den som inbillar sig att Zhongnanhai under sådana förutsättningar skulle ta parti mot Ryssland har helt enkelt hål i huvudet.

Ordförande Xis besök hos Aleksandar Vučić sker därtill på tjugofemårsdagen av Natos bombning av den kinesiska ambassaden i Belgrad, ett avsiktligt illdåd under den olagliga bombkampanj alliansen anställde i Jugoslavien under våren 1999. Olaglig, för att man saknade mandat att intervenera under FN-stadgan.

Ambassaden bestämdes som måltavla av CIA, som menade att byggnaden utgjorde ett kommunikationscentrum för serbiska armén. Officiellt hävdades efteråt att man «misstagit» sig på koordinaterna, och istället avsåg förstöra ett militärt mål i närheten. Sådana banala misstag begås emellertid aldrig av amerikansk säkerhetstjänst, i vart fall inte under noggrant planerade kampanjer.

Kina köpte således inte förklaringen, och vreden kokade under en period bland den kinesiska allmänheten. Zhongnanhais konsekvensanalys – då under Jiang Zemin (江泽民) – av det timade ligger delvis till grund för synen på Nato som en expansiv och destabiliserande allians, vilket är varför man har viss förståelse för Moskvas speciella militäroperation i Ukraïna, nämligen som ett sätt att hejda vidare expansion och bibevara den traditionella säkerhetsdoktrinen.

Förutsättningarna för en fred i Ukraïna under ryskt tillbakadragande är således obefintliga, samtidigt som Kina inte har för avsikt att stävja handeln med Ryssland för att blidka västmakterna. Det är svårt att förstå hur man egentligen tänker i Bryssel och europeiska huvudstäder, när man tror sig kunna förmå Beijing att ta Europas parti givet hur korten ligger.

Det hjälper nog inte heller att ständligt lägga näsan i blöt i Kinas interna angelägenheter, skicka krigsskepp till Sydkinesiska sjön eller bygga allianser med udden mot Beijing i något slags «asiatiskt Nato». Men det är förstås ett resultat av den kvardröjande koloniala attityd som präglar Europa, där man mentalt ännu inte har lämnat nittonhundratalet.

Annorlunda är det då i Serbien och Ungern, där man välkomnar Kina som en robust och pålitlig aktör som inte ställer ohemula och irrelevanta krav i MR-missionens namn. Serbien är kandidatland till EU sedan 2012, men Bryssel tycks av någon anledning inte ha lika bråttom att ansluta Belgrad som Kiev eller Tbilisi. President Aleksandar Vučić välkomnar därför Kina med öppna armar, och tar parti för dess kärnintressen i Hongkong, Xinjiang och Taiwan, samtidigt som Serbien fullt ut deltar i Ett bälte, en väg.

Ungern är visserligen medlem i EU, men betraktas tillsammans med Polen som familjens svarta får, nämligen för att man inte följer drottning Ursulas dekret om migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra intressen som inte är av federal natur. Även Budapest lutar därför åt Kina och är på samma sätt som Serbien en del av bältesprojektet, varför landet åtnjuter omfattande kinesiska investeringar och andra utbyten.

Via Budapest har den kinesiska draken således en klo i EU-kroppen, vilket man kan nyttja på olika vis. Men medan Kina bygger vänskap och inflytande med handel, investeringar och kulturella utbyten, försöker Europa och Väst istället söndra och härska genom bombliberalism, färgrevolution, MR-mission och annan värdeexport under politisk monoteism och en märklig dikotomi i gott och ont.

I längden är det dock nog bara den kinesiska strategin som kan bära frukt, medan den destruktiva konfrontation som präglar Väst hör hemma på historiens soptipp. Det är försent för Europa att återuppliva sin forna dominans, och man har att anpassa sig till en ny världsordning präglad av reciproka utbyten under ömsesidig respekt.

Kategorier
Europa Liberalism Politik

Skendemokrati

EU-valet närmar sig, varför stats- och kommersmedier i huvudfåran ställer an debatter samt riggar virriga och förenklade valkompasser för att valla valboskapet i rätt riktning. Därtill kryddar man förstås med sina egna agendafrågor, för att ge en liten extra puff åt de egna kandidaterna.

Det senare är särskilt utmärkande för den kraftigt vänsterlutande statstelevisionen, vars så kallade partiledardebatter alltid och utan undantag innehåller de två vänsterpunkterna klimat respektive vård. Man försöker numera inte ens dölja agendan och blocktillhörigheten, utan går all-in genom att i snart sagt varenda sammanhang och nyhetsutsändning inkorporera dessa två element.

I motsats hade man denna gång valt bort migration och kriminalitet, synbarligen för att missgynna högern samtidigt som man valkampanjar för MP-S-V. Som många har noterat hade man inte heller fokus på det stundande EU-valet och därmed kopplade frågor, vilket får sägas vara utomordentligt märkligt – i vart fall om man inte är införstådd med statstelevisionens subliminala påverkansagenda.

Populasen har till skillnad från regimmedierna en helt annan prioritering, i vilken det så kallade klimatet hamnar betydligt längre ned och för många av oss är en fundamental ickefråga för svenskt vidkommande. Det kommer inte an på oss att förändra, gå före eller vara «bäst i klassen», utan är en sak för de stora aktörerna, som både släpper ut och riskerar mest. Sveriges roll är att värna nationella intressen och att i övrigt följa strömmen.

Statstevedebatten tog även ett grepp om Israels folkmord i Gaza, även om man inte benämnde saken sålunda. Men i denna fråga finns sedan länge upptrampade spår kring vilket lag man ska hålla på, vilket ger en del märkliga effekter. Exempelvis Sverigedemokraterna har att ta hänsyn till sina bruna rötter, varför man måste vara mest israelvänligt av alla och därmed rätta in sig i högerfåran.

Men å andra sidan rimmar det illa med huvudfrågan kring invandring från islam, då de fördrivna palestinierna småningom hamnar i Sverige och övriga Europa. Det borde ligga i sverigevännernas intresse av att få ordning i Mellanöstern, vilket med nödvändighet omfattar en tvåstatslösning och erkännande av Palestina.

Vilket parti företräder min liberala åskådning?

Märkligheter finner man även i valkompassernas frågeämnen, enkannerligen hur partierna emellanåt koncentreras i ett enda läger. Åttaklövern är således enig i att cannabis inte ska vara lagligt i EU, och det finns därmed ingen kandidat att lägga sin röst på för den som tycker annorlunda.

Den liberala positionen i svensk politik är alltså sedan länge ledig, med syftning på frihetsliberalism. Samma mönster återkommer i frågan om alkoholmonopolet, där enbart Moderaterna ställer sig något jakande. Här är Sverige en definitiv uteliggare i förhållande till Europa, och frågan är central då den rör gemensamma regler kring produkter och tjänster på den inre marknaden – varför ska vi vara med i EU om vi inte anses vuxna nog att ta del av dess friheter?

Den svenska samförståndsandan är inte förenlig med demokrati.

I motsats är frågan kring abort inte en EU-fråga, och inte heller en konstitutionell angelägenhet, utan en sak som bäst delibereras i nationella parlament. Ändå finns en klar aggregering av partier som anser att aborträtten inte bara bör grundlagssäkras nationellt, utan även skyddas av EU:s ramverk. Det är ett exempel på hur rättighetsliberalismen (socialliberalismen) dominerar politiken, ofta på frihetsliberalismens bekostnad.

I svensk politik är alla rättighetsliberaler, och ingen frihetsliberal.

Sammantaget ger mediekompasserna för mitt vidkommande ett tydligt utslag för SD och högersidan, vilket inte är särskilt överraskande. Men man får då förstå det som det minst dåliga utfallet i valet mellan pest och kolera, och vid en mer detaljerad granskning finns inget parti som ger ens en tillnärmelsevis tillfredställande matchning.

Det är huvudsakligen fråga om skendemokrati eller i vart fall stort demokratiskt underskott, dels för att folket bara har möjlighet att delta i demokratin via kollektiva partival vart fjärde år snarare än att i varje fråga ha utslagsgivande kraft i direktdemokrati, dels för att statsministern inte är folkvald, och dels för att det i EU-valet inte finns möjlighet att rösta på andra än provinsiella kandidater som emellanåt är rörande eniga. Det är djupt otillfredställande.

Är det ändå inte märkligt att många liberaler lutar åt SD?
Kategorier
Europa Kina Politik

Xi i Europa

President Xi Jinping inleder sitt första besök i Europa på fem år med en visit hos Frankrikes Macron, efter inbjudan av den senare. Men färden går även till Serbien och Ungern, länder som står närmare Beijing och är mer villiga att samarbeta kring bältesprojektet och handel än i övrigt allt mer fientliga EU.

Huruvida Xi under sitt besök i Paris ämnar ta upp frågor kring mänskliga rättigheter är oklart, exempelvis kring fransk polisbrutalitet, överbelagda franska fängelser eller franska restriktioner kring propalestinska demonstrationer, men troligtvis har Zhongnanhai andra och viktigare prioriteringar på dagordningen.

En sådan är att smörja handeln och gjuta olja på vågorna angående Bryssels allt mer hökaktiga attityd gentemot Beijing, med ett helt koppel av undersökningar kring subventioner i kinesiskt näringsliv. Man menar likt Washington att Kina i sin produktion har en «överkapacitet», vilket leder till att den europeiska marknaden «översköljs» av billigare kinesiska elbilar, solceller och vindsnurror och därmed snedvrider konkurrensen.

Macron står visserligen bakom dessa initiativ, men samtidigt förfäktar han europeisk autonomi gentemot både USA och Kina, och att Europa måste inta rollen som en självständig tredje pol i den polycentriska ordning som för närvarande etablerar sig framför våra ögon. Xi delar och välkomnar denna uppfattning, och i Macron – likväl som Scholz – har han därför en partner i att vidga samarbeten.

EU och Kina är intrikat och ömsesidigt beroende av varandra i handel och andra utbyten för sin respektive välfärd, och det kan därför inte bli tal om en amerikansk variant av «frånkoppling» eller annat än en måttlig partiell «riskminimering» på några strategiska områden. En relevant stötesten gäller den negativa europeiska handelsbalansen gentemot Kina, eftersom den urholkar europeisk industri.

Men samtidigt får Europa tillgång till betydligt billigare grön teknik, och kan därmed ställa om avsevärt snabbare än eljest. Vad prioriterar man egentligen i Bryssel – snabb grön omställning eller handelsprotektionism för att gynna den egna industrin?

Faktum är att man kan göra bådadera och därmed både ha och äta kakan, men det förutsätter då att man överger det närmast religiösa synsättet på marknaden, och likt både USA och Kina anlägger ett större mått av industripolitik, omfattande lämpliga subventioner och stimulanser till näringsliv och konsumenter.

Det är bara så man kan konkurrera med såväl Kina som USA, och det är den enda vägen som i längden är framkomlig. Tariffer och barriärer gynnar dock inte någondera sidan, utan är det skadligaste marknaden känner. Konkurrensen måste vara fri, och i den friheten ingår även federala stödinsatser för att hävda sig på den yttre marknaden, mot europeiska konkurrenter.

Skadlig är också den antikinapolitik som breder ut sig bland förespråkare för den «transatlantiska» ordningen, det vill säga Europa som underordnad amerikansk vasallstat. Det är en återvändsgränd, eftersom USA:s roll inte längre är den samma som under efterkrigstidens pax americana, utan nu har en annan inriktning på dominans.

I den ambitionen kan Europa vid behov offras, vilket framgick med all tydlighet under Trumps sejour vid makten. Den problematiken kvarstår, och Europa kan inte bygga en stabil relation med ett USA som har svår inrikespolitisk splittring. Härav följer elementärt Macrons vision om ett autonomt Europa.