Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

Folkpartiets Tiktok-rövare

Ordern har nog ännu inte utgått från Washington om att följa i dess spår angående tvångsförsäljning av Tiktok, eftersom Supreme court småningom med all sannolikhet kommer att omintetgöra lagen i fråga. Icke desto mindre har «liberala» ledarskribenter och andra figurer fått ett nytt argument i sin ständiga hets mot Kina, naturligtvis utan minsta debatt om saken – det är alltjämt spel mot ett mål, eller kanske snarare fäktning mot en illa underbyggd halmgubbe.

Kverulanten Cwejman har således fått sällskap av den alltid lika förryckte Kronqvist på bonnierkonglomeratets kvällsblaska i funderingarna kring att förbjuda Tiktok, en tankefigur som även har snappats upp av Folkpartiets ledarfigur Johan Pehrson, som i en debattartikel i samma tidning driver linjen i fråga.

Utöver att upprepa vulgärargumenten kring Tiktok och dess användardata menar han att appen «äter sig in i barnens hjärnor», men det är nog inte unikt för just Tiktok? Om en app försvinner, kvarstår mönstret med en annan. Folkpartiet har tidigare föreslagit att begränsa barns skärmtid, en reform som ironiskt nog stammar från Kina, för att komma till rätta med problemet.

Även om just sådan grotesk social ingenjörskonst inte rimmar med liberala friheter, är det ändå en liknande generell ansats man har att anlägga kring problemen med socialer, och det gäller även de säkerhetsmässiga aspekterna. Att stirra sig blind på Tiktok när amerikanska NSA sedan länge finns i luren, mobilnätet och de flesta socialer är därvidlag absurt, och den företeelse man fruktar existerar redan, men i annat lands regi.

Förbudsliberalen Johan Pehrson vill tysta barnen.

Att USA är «allierat» är irrelevant, varför man regelmässigt har mobilförbud under viktigare diskussioner i politiken och näringslivet. Tiktoks existens i denna miljö gör alltså varken till eller från, och om Kina vill komma åt metadata finns sådana att köpa på den öppna marknaden, att nyttjas för generella mönster i AI-tillämpningar i näringslivet snarare än för individuellt «spioneri».

Återstår då argumentet att «kommunistpartiet» medelst styrning av algoritmen möjligen skulle kunna påverka världsbilden hos användare, exempelvis framhäva vissa företeelser och undertrycka andra. Alltså samma sak som redan sker på de flesta amerikanska sociala medier under FBI:s inflytande eller allmän vänsterliberal hållning hos företagen i fråga.

Det stora problemet här är således att sådan government overreach med styrning av socialer redan existerar, tillsammans med omfattande kartläggning av användarna, inte att en app utanför detta USA-dominerade system möjligen skulle kunna göra samma sak under vissa teoretiska förutsättningar. För oss liberaler är uppgiften därför att få bort staten ur apparna och låta ordet flöda fritt oavsett avsändare, i fri konkurrens om uppmärksamheten. Vår hjälte heter Elon Musk, inte Johan Pehrson eller Joe Biden.

Så kommer Tiktok att förbjudas i Sverige? Om Washington säger hoppa!, säger Stockholm naturligtvis hur högt?, men tills så sker lär ingenting hända i den riktningen. Det vore alldeles för politiskt riskabelt att peta i det sociala medielandskapet på sådant sätt, vilket paradoxalt nog är orsaken till att folkpartiledaren lyfter frågan just nu.

Det «frisinnade» förbudspartiet lider nämligen av katastrofsiffror (3.3 %) inför det stundande EU-valet, och behöver därför en härlig batongliberal fråga för att synas i debatten och möjligen kunna få lite syre ovanför fyraprocentspärren. Det är en chansning, i vilken man tar risken att alienera framtida Linjalerna-sympatisörer bland barn och ungdom mot att få några stödröster bland oroliga och förvirrade föräldrar.

Men sådan dårliberalism har nog inget att hämta i opinionen, och det är faktiskt dags att få bort Folkpartiet ur både europapolitiken och småningom även den inhemska partifloran. Partiet gör mer skada än nytta med sin ständiga populism i allehanda frågor. Istället för soffan får det därför bli en röst på vilket annat parti som helst än Folkpartiet för att motverka galenskaperna.

Stockholm följer Washingtons påbud.
Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tidölaget salamiskivar det fria ordet

Biståndsminister Forssell och kollegan tillika kulturministern Liljestrand i Kristerssons moderatregim godhetssignalerar å det grövsta under den så kallade pressfrihetens dag i en debattartikel i underlivspressen, då man berömmer sig för att öka biståndet till «oberoende medier» världen över via demokratimissionerande spjutspetsorganisationer som European endowment for democracy (EED).

Organisationen i fråga är en analog till eller kopia av den kongressfinansierade National endowment for democracy (NED), i själva verket en inofficiell gren av den amerikanska utrikespolitiken i syfte att avancera Washingtons agenda, exempelvis genom stöd till upprorsmakare i Hongkong och annorstädes.

Huruvida EED har en lika långtgående ambition är oklart, men det man stödjer är uppenbarligen inte det fria ordet, utan aktivister i en viss ideologisk inriktning. Därmed är de «journalister» som bärs upp av stödet inte alls «oberoende», utan federalt understödda av antingen USA eller EU – överstatligt finansierade agenter.

Vi stödjer er för att vi gillar era åsikter!

Demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och så vidare är förstås de godaste av ting, men av det följer ingalunda att dessa måste «försvaras», missioneras och påtvingas andra i strid med folkrätt och andra större rättsliga ramverk, särskilt inte med geopolitiska undertoner. Demokratins roll är att stå modell för andra att emulera, likt hur en gång Sverige och andra europeiska stater tog till sig statsskicket utan bombliberalism eller yttre tryck. Journalistens roll är inte heller aktivistens.

Till yttermera visso borde man städa framför egen dörr innan man slår sig för bröstet, ty i både EU och Sverige beskärs yttrandefriheten kontinuerligt med nya inskränkningar, i likhet med hur en salami skivas eller en groda kokas. Europa har därtill aldrig haft full informations- och yttrandefrihet, utan ordet har alltid kringskurits kraftigt.

Det här får ni inte titta på.

Moderna former av sådana inskränkningar gäller inte minst censuren av socialer, som under viteshot måste frisera innehållet för att passa makthavarna i Bryssel och nationella motsvarigheter. Efter Rysslands invasion av Ukraïna beslöt man från EU-håll ålägga operatörer att spärra ut RT, Sputnik med flera ryska medier, vilket åtlyddes pliktskyldigast – man måste alltjämt nyttja VPN för att tillgodogöra sig andra vinklar i saken än västpropagandan.

På nationell nivå har Tidölaget fullföljt den tidigare sosseregimens ambition att på kontinentalt manér införa kriminalisering av «förintelseförnekelse» under åsiktsbrottet hets mot folkgrupp, det vill säga att snitta upp ytterligare en skiva i salamikorven. Därmed förbjuder man inte bara uttryck av en i och för sig stollig utsaga, utan upphöjer även viss historieskrivning till statlig sanning – jag vet inte riktigt vad som är värst.

If we don’t believe in freedom of expression for people we despise, we don’t believe in it at all.

Noam Chomsky

Det fria ordet, i beteckningen yttrandefrihet, tar alltså inte avstamp i vem som yttrar något, om det så är en rysk statsaktör eller en iransk bloggare, utan har enbart bäring på överföringen. Ordet är fritt först när det inte hindras att propageras till var och en (informationsfrihet), och ordet är fritt först när var och en kan propagera det utan hinder (yttrandefrihet).

Vi har alla ett val mellan att bara se på en utveckling där det fria ordet inskränks alltmer, eller att göra vad vi kan för att skydda det, skriver Forssell och Liljestrand i sin märkliga pamflett. Om man verkligen menar allvar med den utsagan, borde man således börja med att skrota det statliga sanningspåbudet, och därefter successivt avveckla hetslagarna för att närma sig amerikansk nivå av yttrandefrihet.

I samma andetag kunde man även högtidligen benåda Dan Park, den timida konstnär som fängslas stup i ett av regimer av alla kulörer, blott för att ha uttryckt sig fritt på affischer och i socialer. Tidöregimen förmår inte bekämpa den grova kriminaliteten, men för dissidenten Park finns alltid en anstaltsplats ledig.

Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re really in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech for precisely the views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.

Noam Chomsky
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Aliberalt EU

Socialdemokraternas demagogiska retorik i opposition tar ofta fasta på att «borgarna» monterar ned demokratin, det vill säga i förekommande fall reverserar politiska beslut som tidigare har tagits under en sosseministär. Man förväxlar därvid det politiska skelettet – demokratins ramverk – med det politiska kött som utgör demokratins muskler.

Det är inte för inte som liberala demokratier i sitt ramverk har en konstitution samt en självständig gren i maktdelning för att vaka över sagda grundlag, ett rättsstatligt dokument som reglerar skelettet, det vill säga maximum (och minimum) av grundläggande och gemensamma förutsättningar för det politiska arbetet. Grundlagarna är således inte föremål för partipolitiskt käbbel, och måste vara stabila över tid.

Sverige är just ingen liberal demokrati, eftersom Lagrådet inte har vetorätt i maktdelning. Dess «rekommendationer» lämnas ofta därhän av den folksuveräna regim som innehar makten, samtidigt som man ständigt och jämt petar i grundlagen för att anpassa den till dagsfärsk politik, i regel i försvagande syfte, som att införa allt fler hål i yttrandefriheten genom hänvisning till allmän lag.

Men även tossigheter som att «grundlagsskydda» aborträtten förekommer i denna redigeringskultur, det vill säga att med grundlags kraft stärka en fråga som definitivt inte har konstitutionell bäring, utan främst rör partipolitiken. Än märkligare blir saken då spörsmålet inte längre har någon politisk spänning i svensk politik, sedan Kristdemokraterna – som en gång grundades på frågan – gått i bräschen för sagda grundlagsskydd. Sverige är därför konstitutionellt labilt.

EU:s kropp ossifieras och åderförkalkas när dess ramverk växer på musklers bekostnad.

Europeiska unionen har ett liknande problem, i så måtto att man numera ständigt åberopar «värden» (med vilket man menar värderingar) och växer över alla bräddar i fråga om reglering av det mest ingående slag. I styrdokumenten, motsvarande en federal grundlag, förekommer exempelvis en helt egen uppsättning «mänskliga rättigheter», som vidgar de motsvarigheter som definieras av FN, bland annat med *2SHBTQIAP++ och andra slags extensioner.

Men om sådana rättigheter ska ha universell räckvidd, kan det bara finnas en enskild katalog i världssamfundets regi. Lokala vidgningar är i det avseendet verkningslösa, även om EU pytsar ut sanktioner till höger och vänster när något land anses «bryta» mot dessa hemkörda «regler».

Det gäller även inom EU, där det finns en konstant schism mellan väst och öst, en värderingskonflikt av betydligt äldre snitt och som knappast kan överbryggas i unionen. Europeiska stater har en gång i tiden gått i krig för sådana skiljelinjer, som i mångt och mycket består än i dag. Det ortodoxa öst är härvidlag annorlunda än det katolska och protestantiska väst avseende tankesätt, normer och traditioner, och EU kan alltså inte tvinga en viss tolkning på samtliga medlemsländer.

EU måste i grunden vara aliberalt, det vill säga värderingsmässigt neutralt – varken liberalt eller illiberalt – och istället fokusera all kraft på gemensamma regler kring standarder, handel och andra världsliga utbyten, i enlighet med unionens rötter. Värderingspolitiken är upp till varje land att bestämma om, exempelvis avseende *2SHBTQIAP++, sexhandel, narkotika, abort med mera, och kan inte fixeras federalt.

Om EU mot all förmodan skulle anta en mer federal inriktning istället för nuvarande konfederativa profil, gäller alltjämt att det politiska köttet måste vara föremål för deliberering i kammaren under ett stramt ramverk. I annat fall ossifieras EU-kroppen med allt större benstruktur och allt mindre kött i takt med att allt fler politiska frågor fixeras i fasta styrdokument – så dör demokratin i byråkratisk överreglering.

När EU nu under kommande val tenderar att gå mer åt höger i politiken, så innebär alltså inte heller det att demokratin försvagas, så som det framställs i statstelevisionen och andra etablissemangsnära mediala bastioner, utan tvärtom att demokratin i högsta grad är levande. Demokrati är nämligen ständig förändring, agil förhandling under aktuella förutsättningar för att lösa förhandenvarande problem, under ett demokratiskt ramverk som inte är övertungt.

Det är för övrigt bara så unionen kan vara livskraftig och utgöra en motvikt till USA och Kina, genom att hålla en gemensam ram för alla medlemsländer på konfliktfri nivå, och i övrigt bedriva flexibel politik efter givna förutsättningar.

EU:s röda tejp och doktrinära överhäng är ett hinder i konkurrensen med Kina och USA.
Kategorier
Europa Kina Kultur Teknik USA

Den besvärliga verkligheten

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Galet om Taiwan

Den käcke Cwejman är återigen i farten med sina illa underbyggda funderingar kring Kina. Denna gång undrar han vad Sverige ska göra om det blir «krig» mellan diktaturen Kina och demokratin Taiwan, och hur vi då ska hantera Volvo och andra kinesiskägda bolag i landet. På detta svarar vi sålunda.

1. Det är redan krig mellan Fastlandet och utbrytarprovinsen Taiwan, och har varit så sedan nationalisterna drevs på flykten till ön 1949. Inbördeskriget, som tog sin början 1927 då nationalisterna anställde massmord på kommunister, har aldrig fått någon formell avslutning. Fredsfördrag finns ej, inte heller någon vapenvila, även om inga stridigheter ägt rum sedan 1979.

2. Givet att det är ett inbördeskrig där båda parterna tillhör ett och samma land – Kina – är det inte något Sverige eller någon annan nation har att göra med. Det är populärt i västliga kretsar att betrakta Taiwan som något slags «land», men «landets» egen konstitution hävdar inget annat än att man är en del av Kina. Någon självständighet har aldrig utropats, och det finns ingen folklig förankring för sådan oavhängighet – en förkrossande majoritet vill ha status quo.

3. Det internationella samfundet har ingen annan uppfattning i frågan. Endast ett Kina är representerat i Förenta nationerna, sedan 1971 genom Beijing efter att Taibeis diktator Jiang Jieshi kastats ut ur församlingen. Blott ett dussin stater, mestadels av mikrokaraktär, «erkänner» Taiwan som ett «land».

4. Väpnad konflikt kan enbart bryta ut om ledargarnityret i Taibei provocerar fram en sådan, exempelvis genom att utropa självständighet eller förändra konstitutionen i den riktningen, eller om USA anlägger en bas på ön eller på annat sätt framkallar konfrontation. I annat fall gäller status quo, och Beijings strategi är då att med morot och piska förmå ön att självmant ansluta till moderlandet.

Vi kan inte ansluta till USA:s förtvivlade och meningslösa kamp om att bevara global hegemoni.

5. Öns demokrati kan bevaras enbart under status quo eller återförening, och Beijing har inga som helst problem med sådant självstyre, om det så är i evigheten. Zhongnanhais incitament är geostrategiskt, att kontrollera första ökedjan, samt att uppfylla en historisk mission av att hela nationen.

6. Taiwans demokrati kan blomstra under och enbart under Beijings formella överhöghet, och omvänt kommer Taiwans demokrati att smulas sönder och samman om man väljer secession. De som verkligen värnar demokratin – snarare än självständighet – har att beakta denna verklighet.

7. Sverige ska inte ha några synpunkter på ett eventuellt fortsättningskrig, annat än att mana till fredsförhandlingar. Det är vidare en fråga som hanteras gemensamt på unionsnivå i Bryssel, men man kan inte heller där ha någon annan ståndpunkt. Det är en fråga för kineserna på båda sidor sundet, inte för oss.

8. Givet att EU och Kina är ömsesidigt beroende av varandra i handel för respektive regions välfärd, finns ingen möjlighet att idka sanktionskrig gentemot Kina utan att skjuta sig själv i huvudet. Det gäller naturligtvis även Sverige som enskild nation, och man ska nog inte ådra sig Beijings vrede genom att lägga sig i dess interna angelägenheter.

9. Antipatin gentemot Kina är obegriplig, särskilt när det gäller Göteborg och dess främsta organ. Staden är vid fortsatt god vigör just tack vare Kina, förutan vilken nation Volvo hade varit nedlagt och Götet förvandlat till en krisstad av Malmös kaliber. Om man verkligen inte kan fördra goda relationer med Kina, är det således bara att kasta loss – ju fortare desto bättre – och ta konsekvenserna som en man. Men Cwejman är just ingen man, utan en kverulant som inte begriper grunden för den egna tillvaron.

Goda relationer med Kina och respekt för dess territoriella integritet är i Sveriges fundamentala intresse. Vi har inget att vinna på konflikt med Kina.