Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Beijing kastar handskarna

Kinas beslut att tillämpa exportkontroll för ett par halvledare sammanfaller i tid med att nederländska ASML, som tillverkar litografisk utrustning för design av chips, av regeringen har ålagts exportrestriktioner, på begäran av USA. Men det sker också alldeles efter det att en ny lag om Kinas internationella relationer har börjat gälla.

Lagen i fråga – 中华人民共和国对外关系法 – skiljer sig för all del inte från tidigare varianter i stort, men har i ett par paragrafer betydligt vassare formuleringar kring motåtgärder vid internationella dispyter av olika slag. Man anpassar sig därmed efter den amerikanska modellen om att åberopa «nationell säkerhet», nämligen så att man i tvister med WTO och andra internationella organisationer kan motivera sina åtgärder.

第三十三条  对于违反国际法和国际关系基本准则，危害中华人民共和国主权、安全、发展利益的行为，中华人民共和国有权采取相应反制和限制措施。

§ 33 Folkrepubliken Kina har rätt att, på förekommen anledning, vidta åtgärder för att motverka handlingar som äventyrar dess suveränitet, nationella säkerhet och utvecklingsintressen i strid med internationell rätt eller de grundläggande normer som styr internationella relationer.

Det juridiska sömnpillret kan kokas ned till ett stycke om att Kina förbehåller sig rätten att svara på oprovocerade handlingar som strider mot internationell lag, med vilket främst menas sanktioner, som faktiskt är illegala instrument i internationell rätt. Men även exportkontroll, tariffer och andra former av ekonomiska påtryckningar blir här föremål för motåtgärder, om de anses strida mot «grundläggande normer», ett begrepp som är föremål för tolkning.

Kina har tidigare nyttjat möjligheten att svara proportionerligt i enlighet med WTO-regler, men den nya lagen ger utrymme för mer asymmetriska motåtgärder, vilket exportkontroll av halvledare är ett exempel på. Beijing kan därmed smälla hammaren där det gör mest ont, och lägga sig på samma nivå som den amerikanska illbattingen.

Initiativet lär för all del inte avskräcka Washington och Bryssel från vidare ekonomiskt missbruk gentemot Kina, men lagen ger alltså Zhongnanhai möjlighet att svara mer agilt, vilket lär betyda upptrappning i handelskriget. Hittills har Kina tagit örfilarna med ro, men nu är handskarna verkligen kastade.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Exportkontroll av Ga och Ge

Lagom till den amerikanska skurkstatens födelsedag levererar Beijing en passande present i form av exportkontroll av två halvledare. Från och med första augusti krävs således exportlicens för att sälja gallium eller germanium till utlandet, råmaterial som är helt kritiska i halvledarindustrin.

Det är nu inte av illvilja man inför sådan exportkontroll, utan som svar på tal av USA:s och EU:s motsvarande exportkontroll av apparatur och annan teknik för att framställa avancerade chips. Man åberopar numera «nationell säkerhet» som argument för allt fler sådana handelshinder, men det är ingen tillfällighet att man slår mot Kinas svagaste punkter – syftet är ett helt annat.

Gallium (31 jiā 镓) och germanium (32 zhě 锗) är kusiner till aluminium och kisel.

Den sävliga pandan har emellertid börjat tröttna på mobbningen, och rest sig upp för att slå tillbaka en smula. Kina kontrollerar inte bara jordartsmetallerna, utan även många andra mineraler, så ock germanium och gallium. Kina dominerar med 95 % av marknaden för gallium, och två tredjedelar för germanium.

Mineralerna är nu inte ovanliga, utan förekommer överallt i jordskorpan. Men det är Kina som har produktionen och logistiken, och det kommer att krävas både tid och pengar att strukturera om flödena. Det innebär att logistiken i handeln kring elektronik kommer att störas vad det lider, och att priserna kommer att ta ett större kliv uppåt i alla led.

Det är ändå ett måttfullt svar, som bör leda till eftertanke i Bryssel och Washington – är detta verkligen vad ni vill ha? Den större ammunitionen spar man till ett senare tillfälle, och det man bjuder på är således en aptitretare av vad det kan komma att kosta att mobba Beijing med handelshinder.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik Religion

«Liberalism har ingen plats i islams Europa»

Tidö-regimen vill naturligtvis gjuta olja på vågorna, särskilt i syfte att ro i land medlemskapet i den förlegade försvarsorganisationen Nato, efter att uppretade islamister i Mellanöstern i veckan anställt protester mot Sverige. Men M-ministärens uttalande väcker samtidigt frågetecken, eftersom innehållet är väsensfrämmande för svensk och europeisk tradition.

Med anledning av koranbränningen tidigare i veckan, och att den föranlett kritik från Islamiska konferensorganisationen, meddelar Utrikesdepartementet således att man «fördömer … de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige». Man uttalar vidare: «Uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans har inte någon plats i Sverige eller i Europa.»

Är det således Billströms och moderatregimens mening att den irakiske flyktingen Salwan Momika brände en koran som «uttryck för rasism, främlingsfientlighet och därtill kopplad intolerans», eller hade dissidenten i fråga möjligen tämligen goda skäl att manifestera mot en hatskrift och en fascistoid ideologi som för såväl honom som många andra i den islamiska världen har inneburit svåra plågor?

Är det då också Billströms och moderatregimens avsikt att skicka tillbaka dissidenten i fråga till Irak, för att där ställas inför «rättvisa»? Det är nämligen den praktiska innebörden av att Momikas handling inte har «någon plats i Sverige eller i Europa».

Det är tänkvärt, att när för en gångs skull en verklig avfälling infinner sig i Sverige – till skillnad från sociala turister och asylshoppare som prövar alla knep i boken, från att låtsas byta religion till motsvarande för sexuell läggning – denne utsätts för officiell missaktning för sin berättigade kritik av islam.

Regimen ska i själva verket inte uttala sig överhuvudtaget om enskildas förehavanden och yttranden, eftersom det är innebörden av det samhällskontrakt som föreligger, den filosofiska traktat som stipulerar yttrandefriheten som grund för demokratin. På samma sätt ska en sekulär regim inte uttrycka stöd till någon särskild religion, enkannerligen inte det väsensfrämmande islam.

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.

Amerikanska konstitutionens första tillägg fångar kort och koncist demokratins fundament.

Av debaclet kan man dra ett par slutsatser. Den ena är att den liberala positionen i svensk politik är mer vakant än någonsin, den andra att ett regimskifte inte har inneburit någon som helst praktisk skillnad i den förda politiken. Det är fortfarande vänsterns muslimkramande palestinasjalar som styr, och man omhuldar alltjämt minoriteters inbillade rättigheter på bekostnad av elementära friheter.

Det man egentligen säger är att klassisk europeisk liberalism inte har någon plats i islams Europa, och att vi numera måste respektera religioner snarare än att hålla hädelse, blasfemi och annan religionskritik som självklara attribut för demokratin. Det man säger är att vi måste underkasta oss islam, alltså i stort sett en repris av tusentalets kristnande uppifrån och ned, men nu med systerreligionen i huvudrollen. Att vi måste ge upp våra sanna värden, vår hävdvunna kultur och våra förvärvade friheter, enkom för att blidka islam.

Särskilt anmärkningsvärt är att detta sker under överinseende av nationalistledaren Åkessons parti, vars väljare torde vara särskilt förbistrade över att Tidö-laget lägger sig platt för islam snarare än att försvara hävdvunna europeiska frihetliga traditioner, vilket man förstås kan göra utan att förfalla till «intolerans» eller «rasism». Det är ingen vågad gissning att det kommer att få konsekvenser i opinionen.

Koranen måste brinna, för att det är ett uttryck för den tankefrihet som islam inte medger.
Kategorier
Europa Politik

Hela Paris står i lågor

Demokratin triumferar än en gång när fredliga demonstranter intar Paris och andra franska städers gator för att uttrycka missnöje, den avancerade civilisationens fundament… eller rättare sagt liknar det mer inbördeskrigets kaos än sådant vi förknippar med demokrati och civilisation.

Frankrike tycks alltså ha fått sin egen George Floyd-episod genom dödsskjutningen av en 17-årig nordafrikan, men frågan är förstås hur «justice pour Nahel» uppnås genom att plundra butiker och sätta eld på tusentals bilar? «Demonstranterna» verkar mer passa på att berika sig själva när tillfället infinner sig, scener som upprepar sig överallt där liknande former av förortsvåld grasserar.

Upploppen är mer en effekt av marginalisering och utanförskap, som i sin tur beror av massiv invandring under lång tid, enkannerligen från Nordafrika. Då ska man ändå ha i minnet att den svenska numerären på såväl utomeuropeiska invandrare som utanförskapet är större än den franska, och att samma gnista kan tändas här som där – koranupploppet var därvidlag nog bara en aptitretare.

Det är vidare ett paneuropeiskt problem, med undantag för Visegrad och några andra länder i Östeuropa, som sunt nog har haft garden uppe mot alltför omfattande invandring. Det är ett problemkomplex som kommer att ha negativa effekter under flera decennier, en sorts inre politisk cancer som inte går att bota med sociala reformer – bara tiden kan rätta till skevheterna, givet att man lägger an alla bromsar.

Det senare tycks ändå ske i allt större utsträckning, och det finns numera utbrett stöd för tanken att det nog inte hjälper med ljusmanifestationer mot «rasism» och andra godhetssignalerande åtgärder, utan att vi här har att tampas med ett verkligt problem som bottnar i alldeles för stora migrationsvolymer.

Verkligheten har således kommit ikapp, och Europa kan inte längre lösa sitt demografiska underskott med än mer invandring, utan måste likt Östasien anpassa samhället på annat sätt. Det innebär i sin tur att redan förlorade generationer av invandrare hamnar än mer på efterkälken, vilket därmed förvärrar problemet ytterligare i den ondaste av cirklar.

Så går Europa under i ännu ett märkligt suicid, innan kontinenten kan återfödas under nya villkor. Men det blir nog först efter vår livstid.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Misslyckad offensiv, dags för fred

Kartorna över frontens förflyttning lyser med sin frånvaro i statstelevisionens och andra mediers rapportering, nämligen för att fullständig stiltje råder. Av den så kallade våroffensiven blev intet, annat än en kross mot Rysslands värn, en i realpolitisk mening helt förväntad utveckling.

Man har fäst ett orealistiskt hopp vid denna offensiv, till följd av propagandistisk och osaklig medierapportering, samt även en förvirrad förhoppning om att tillströmning av fel slags vapen skulle göra skillnad. Pansarvagnar är inte till någon nytta i ett artillerikrig, utan kan enkelt slås ut av ryska försvarslinjer.

Konsekvensen är att ytterligare miljarder har gått upp i rök till ingen nytta alls, men framförallt att än fler unga ukraïnska män möter en meningslös död. Så förstås även unga ryska män, men om dem bryr sig ingen – ändå är det samma folk.

En annan konsekvens är att Europas ekonomiska kris förlängs, och att vi därmed tappar mark och moment. Samtidigt har det gått mycken prestige i saken, givet att man hela tiden har åberopat Europas förmenta «värden», och en närmast religiös deklaration om att «vi står med Ukraïna» så länge det krävs.

Men i realiteten har vi nu nått vägs ände, och Kiev har ingen möjlighet att återta förlorat territorium. Man ska veta när man är besegrad, och inte offra än mer manskap och resurser på heroiska men meningslösa strapatser.

Du kan ju fortsätta avstå från choklad, sälja din Volvo och vifta med den blågula flaggan, men det spelar alltså ingen roll i den verkliga världen, ty där har Ryssland uppnått sitt mål att befästa Donbass och remsan ned mot Krim. Man kan fortsätta kriga i all evighet, men av det blir inget annat resultat än det i Syrien och andra krigshärdar – det landar i en proxyarena för stormakter, medan lokalbefolkningen offras.

Således är det nu dags att inleda fredsförhandlingar, och Zelenskyj bör för ändamålet konsultera Beijing, den enda kraft med förmåga att jämka parterna. Villkoren är i sina huvuddrag ganska enkla att fastställa, och kokar ned till att Ryssland behåller Lugansk och Donetsk, att Ukraïna blir en alliansfri buffertstat samt att Ryssland betalar skadestånd och bidrar till återuppbyggnaden. Det senare förutsätter dessutom att lejonparten av Västs sanktioner hävs.

För Bryssel och Washington är det en besk medicin, men Zelenskyj kommer att svälja pillret, för att det inte finns något bättre alternativ – och Väst måste därför godta kraven. Frågan är nu bara hur länge vi måste vänta tills polletten trillar ned.

Linjen ligger fast, och fronten rör sig inte en millimeter i det stora hela. Give peace a chance?