Kategori: Europa

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Soft power

Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.

Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.

Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).

På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.

Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.

Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.

Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.

Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.

Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.

Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.

Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.

Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.

I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.

Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.

Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.

Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.

Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Sveriges röst i världen har tystnat

Puh! Nu är vi säkra mot den invasion som ändå aldrig skulle ske! Eller? Nja, i själva verket är vi nu en legitim måltavla i händelse av konflikt mellan Ryssland och Nato, och Moskva har kalibrerat sina missiler att även omfatta tidigare neutral mark. Så ser en pyrrhusseger ut.

Den i panik beslutade ordningen att söka medlemskap i Nato härrör från två skrämda fruntimmers vimsiga geopolitiska paranoja om att Ryssland kanske inte nöjer sig med Ukraïna, utan småningom tar sig an Sverige. Man har alltså överhuvudtaget inte förstått grundproblemet, att Natos expansion österut upplevs som ett säkerhetsproblem av Ryssland.

Givet att Nato fortsätter att växa långt efter kalla krigets slut, kommer denna spända situation därför att permanentas. Istället för att söka en rimlig samexistens med grannen i österled, provocerar vi fram ett nytt kallt krig. Det gynnar varken Sverige eller Europa, som går ned sig i ett träsk av upprustning och osäkerhet.

Däremot är det nu klar fördel Kina, som hellre ser att vapen ansamlas kring Europa än i den egna regionen. Ryssland blir Kinas dogg i Europa, den byracka som bidrar till att försvaga den gamla världsordningen och ge upphov till en ny, i vilken Kina är ett av flera centra.

Även den ordningen motsätter sig Väst, men man får nu än svårare att förhindra framväxten av en sådan. Man bränner pengarna på idioti, galenskap och meningslöst krig, medan Kina kan fortsätta växa obehindrat och under långvarig fred – sådan fred som Sverige tidigare har åtnjutit, men nu självmant avstår från.

Artikel fem kan nämligen inte bara åberopas av Sverige, utan har tidigare nyttjats av USA efter terrorattacken i New York. Either you are with us, or you are against us, som US-presidenten Bush uttryckte saken. Ingen var emot, utan Nato involverade sig i operationer i Irak och Afghanistan, vid sidan av tidigare ifrågasatta flygräder under kriget i Jugoslavien – tre konflikter som drev horder av migranter till Europa och Sverige.

Även det sinnesrubbade tugget om ett «globalt Nato» förskräcker, en ambition som innebär att man söker expandera sin förlegade organisation till en världsomspännande allians i syfte att upprätthålla västerländsk dominans och hegemoni, med udden förstås riktad mot Kina.

På samma sätt som man har provocerat fram ett krig med Ryssland genom att nafsa i Ukraïna och Georgien medelst påverkansoperationer och rena statskupper, söker man motsvarande provokation av Kina genom att engagera sig i Taiwan, i syfte att lösgöra provinsen.

Om en sådan provokation resulterar i väpnad konflikt, skulle Nato kunna engagera sig på amerikansk begäran. Istället för att försvara Sverige mot en inbillad fiende i öst, kan svenska soldater därmed finna sig involverade i ett amerikanskt anfallskrig mot Kina, på behörigt avstånd från Nordatlanten. Det senare är inte särskilt sannolikt, men inte heller uteslutet.

Däremot har Sverige nu för alltid förlorat sin diplomatiska tyngd i kraft av formell neutralitet, och ses nu allmänt som en amerikansk lydstat. Sverige kan inte längre bistå vid internationella konflikter, utan kommer att betraktas som en del av ett aggressivt västligt imperium. Sveriges röst i världen har tystnat.

Sverige har fått en ny överbefälhavare.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Kohandel med principer och värdegrund

Högsta domstolen har på senare tid i ett flertal fall beviljat utlämning av personer till Türkiet, emellanåt alldeles i anslutning till samtal mellan Ankara och Stockholm. Under andra omständigheter hade man inte tagit upp fallen överhuvudtaget, eller i vart fall kommit till en annan slutsats, vilket med eftertryck visar att den svenska rättvisan inte alls är så oberoende som man försöker ge sken av, utan tvärtom lystrar till Rosenbad när så är påkallat.

Det minner om hur socialistregimens ordförande Persson 2001 lät överlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» (tortyr), under amerikanskt hot om handelsblockad. Den episoden krävde inte ens medverkan av rättsväsendet, utan exekverades utomrättsligt. Även här intog man en «pragmatisk» linje framför att upprätthålla de ideal och värderingar man annars försvarar i falsett, enkannerligen de mänskliga rättigheterna.

Sveriges ansökan till Nato är på samma sätt en företeelse som överordnas allt annat, och om man får tro ett utspel av den senildemente US-presidenten, arbetar Rosenbad för närvarande med en lagändring i syfte att förbjuda koranbränningar, det vill säga införa ytterligare en inskränkning i yttrandefriheten och således böja sig i stoftet för den fascistoida ideologin islam.

Men stollen i Ankara, den koleriske Erdogan, förefaller inte nöja sig med vare sig frekventa utlämningar av PKK-anhängare eller införande av blasfemiförbud i svensk lag, och för den delen inte heller leverans av amerikanska F-16 i utbyte mot ratificering av Sveriges ansökan, utan höjer nu budet något alldeles vansinnigt inför Nato-toppmötet i den indopacifiska supermakten Litauens huvudstad Vilnius: Sverige blir medlem i Nato när Türkiet blir medlem i EU.

Det senare är normalt sett en ickefråga, och förhandlingarna strandade för länge sedan i takt med att Türkiet under Erdogan islamiserades och avlägsnade sig allt vad demokrati och rättsstat heter. Köpenhamnskriterierna stipulerar här att ett land kan upptas i unionen under vissa förutsättningar, utöver demokrati och rättsstat även skydd för minoriteter – vilket inte kan sägas vara uppfyllt givet klappjakten på kurder.

Den permanent höga türkiska inflationen i kombination med bristande marknadsekonomi samt utbredd korruption utgör andra orsaker till att Ankara inte kvalificerar som medlem. Friheten för medier att verka är också tämligen begränsad, med en rad journalister bakom lås och bom.

Samtidigt delibererar Väst på halvt allvar att uppta den än mer korrupta halvdiktaturen Ukraïna i såväl EU som Nato, nämligen av strikt strategiska skäl. Erdogan ser här en möjlighet att slå in en kil i den utvecklingen, och därmed åka snålskjuts in i EU. Även detta visar att man är beredd att kasta alla principer, värderingar och villkor överbord, så länge man kan uppnå ett överordnat mål av vikt – Väst i ett nötskal.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik

«Indopacifisk strategi»

Den forna lilla sovjetstaten Litauen ligger 8 500 km från Sydkinesiska havet, men har ändå en «indopacifisk strategi» på amerikansk förlaga, naturligtvis i syfte att motverka Kina. Tillsammans med EU och Nato ämnar man hålla regionen «öppen och fri» (ingen vill stänga den), samt upprätthålla den amerikanska «regelbaserade världsordningen».

Om det är storhetsvansinne eller bara hybris kan man spekulera i, men klart är att man från Vilnius sida förhäver sig något alldeles oerhört när man låtsas vara en global storspelare, när man i själva verket är en liten europeisk randstat med blott tre miljoner invånare.

Galenskapen bottnar i en konflikt Litauen har med Kina sedan 2021, nämligen då man i Vilnius lät godkänna att Taibei öppnar ett representationskontor i namn av Taiwan. Det är inte förenligt med policyn om ett Kina, och är inte heller den diplomatiska sed som är etablerad, utan ett medvetet utspel från Taibeis sida.

Beijing kallade sedermera hem sin ambassadör, samt lät stryka Litauen ur sina rullor över importländer, med resultat att handeln tvärdog – i vart fall åt ena hållet. Det drabbade även underleverantörer i resten av Europa, vilket fick Tyskland att försöka övertala Vilnius.

Den omedelbara effekten motsvarar $400M i uteblivna exportintäkter, men är i praktiken större genom tapp av beställningar från tyska och andra europeiska underleverantörer.

Men landet är bångstyrigt, för att inte säga barnsligt, i sin rättshaverism, och man har inte alls med sig befolkningen i sin offensiv mot Beijing. Man har gjort det till en Davids kamp mot Goliat, men utsikterna att «vinna» en sådan tvekamp är obefintliga.

Det är klart att man som unionsmedlem kan ansluta sig till EU:s virriga «strategi», men tanken att ha en egen sådan är i Litauens fall infantil. Det vore som att den svenska moderatregimens Billström en dag skulle få för sig att lansera en svensk «indopacifisk strategi» av samma snitt, skicka ned HMS Carlskrona att patrullera Taiwansundet i «navigeringsfrihetens» namn, samt åta sig att undsätta den taiwanesiska provinsen i händelse av en varm konflikt.

Hm, vid närmare eftertanke ska man nog inte sätta sådana tankar på pränt, eftersom Billström och en rad svenska politiker har ungefär samma megalomaniska världsbild som Landsbergis och gänget i Vilnius. Sådan dårskap skulle kunna bli verklighet, särskilt i dessa förvirrade tider.

Beijing bör kanske överväga en «östersjöstrategi» som svar?
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Misslyckade sanktioner

Europas energiproblem är inte lösta, varför elpriserna kommer att vara fortsatt höga under lång tid framöver, särskilt under vintern. Dock kan man inte räkna med fler elstöd, eftersom moderatregimen vill casha in på kapacitetsavgifterna. Valet är ju överstökat, och just nu finns inget behov av att fjäska med populasen.

Omställningen från rysk gas och olja till andra leverantörer och energislag är alltså en process som kommer att ta närmare ett decennium att fullborda, under vilken tid Europas industrier kommer att vara trängda. Därtill kommer effekterna av EU:s sanktioner, som mer drabbar avsändaren än mottagaren – det är huvudsakligen sanktionerna som driver inflationen.

Samtidigt finns inga utsikter till en militär lösning i kriget, och fronten ligger därför still. Men någon vilja till fredssamtal verkar inte finnas i Kiev, Bryssel eller Washington, utan man har kvar sina ohemula anspråk om ett fullständigt ryskt tillbakadragande. Det kommer förstås aldrig att ske, och tills den insikten infinner sig kommer dragkampen och dess effekter att fortsätta.

Förhoppningarna om den ukraïnska motoffensiven förefaller redan ha kommit av sig, men däremot verkar man inte ha gett upp hoppet om att knäcka Ryssland ekonomiskt med allt fler sanktionspaket, även om det alltså är ett tveeggat svärd som också slår mot Europa.

Frågan är emellertid hur väl sanktionerna biter. Data indikerar för närvarande att den ryska ekonomin knappt påverkas, och prognosen är en tillbakagång med mindre än en procent, att jämföra med det tvåsiffriga tal Väst hade räknat med. Inflation, räntor och andra parametrar är även de i paritet med västländers – Storbritannien är betydligt mer illa ute än Ryssland.

Vidare har man silat choklad och bilar samtidigt som man har svalt det faktum att fler än nio av tio av västerländska företag har intakt verksamhet i Ryssland. Det är också så att EU har varit krigets huvudfinansiär genom att fortsätta handla rysk gas, i vart fall tills Washington sprängde Nord Stream och krängde den egna flytande naturgasen till EU.

Den gas och olja Ryssland inte längre kunde sälja till EU har man dock sålt till omvärlden i övrigt, inte minst Kina och Indien. Man har även rundat sanktionerna genom att i allt större utsträckning handla i kinesiska yuan, inte bara i handeln mellan Kina och Ryssland.

En graf över Rysslands export visar att man byggde krigskassa från 2020 fram till februari 2022, varefter man har sett en viss tillbakagång, dock inte större än att man alltjämt har positiv handelsbalans.

Mer intressant är emellertid importen, som inte alls har påverkats, med undantag för en initial nedgång. Man finner i statistiken även att Rysslands grannländer kraftigt har ökat sin import från USA och EU, och en given slutsats är att denna import i sin tur slussas in till Ryssland – främst gods som är sanktionerat.

Det går alltså inte att sanktionera bort problemet, utan varor av alla slag finner alltid en väg in och ut ur Rysslands långa och porösa gräns. Man kan möjligen försvåra, försena och fördyra förloppet, men frågan är om det är värt det, med tanke på att sanktionerna även drabbar avsändaren sekundärt.