Imperietermen lyder longevity, men det är i själva verket ett lån från latinets longaevitās, med betydelse långt liv. Beståndsdelarna är longo (lång) och aevum (ålder, levnad), det senare med konnotation av evighet (grekiska αἰών eller eon på svenska). Så säger Wiktionary.
På ärans och hjältarnas språk skulle man då kunna tala om långevitet med samma slags lån (lång + evig samt en släng av vita, liv), i likhet med de romanska språkens longevo för samma ord långlivad. Bara det att långlivad är ett adjektiv, medan nyordet långevitet alltså är det substantiv vi söker. Jag koinade det, glöm inte det!
Begreppet i fråga är för närvarande på tapeten i mediekonglomeratens agendajournalistik, där den vänsterliberala ambitionen är att maxa både livet och «klimatet» med någon lämplig kombination av plantbaserade konkokter (ett annat ord som inte finns i svenska lexika) och religöst flagellantlik självplågan. Men utanför det mediala narrativet är saken emellertid ständigt aktuell, för att människan lider av dödsångest och sedan urminnes tider letar efter ungdomens källa och sätt att sakta ned åldrandet.
Life’s a beach (bitch), and the you die. Trots ständiga plågor och jämna krämpor söker man alltså förlänga lidandet så mycket det bara går, men det är i själva verket en pipdröm. Nämligen för att proceduren i sig kan gå till så mycken överdrift att det påverkar livskvaliteten negativt och därmed omintetgör ambitionen.
Men visst kan man påverka långeviteten eller livsspannet, men än viktigare är nog hälsospannet, det vill säga den tid vi befinner oss vid god hälsa. Optimalt sammanfaller de båda spannen, även om åldrandet för de flesta småningom leder till ohälsa, lidande och död.
Begreppen är givetvis sammanlänkade, och ohälsa är således ett förstadium till den oundvikliga döden. Den som drabbas av diabetes har tio år kortare livslängd att förvänta sig i medel, alltså sämre utfall både i livs- och hälsospann. Nämligen för att diabetes är ett uttryck för metabol ohälsa, med förgrening i andra uttryck som cancer och kardiovaskulära problem.
Den som söker långevitet kan alltså inte börja tänka på det på ålderns höst, utan måste redan i unga år ha en plan. Chips, cola och ultraprocessad skräpföda är inte förenligt med långt liv i allmänhet, men det är faktiskt inte heller den «plantbaserade» diet det vänsterliberala långkoksetablissemanget förespråkar.
Man kan alltså i studier inte påvisa någon som helst skillnad i mortalitet och livslängd mellan vegetarianer och allätare, medan de mer extrema veganerna i själva verket förefaller ha en markant ökad mortalitetsrisk på grund av vissa brister i näringsupptaget (framförallt B12). I vanlig ordning finns inga studier alls kring karnivor diet, kanske för att man är rädd för vad resultatet skulle kunna tänkas utvisa.
En «plantbaserad» diet är också ett recept för katastrof för äldre människor, vars accelererande muskelatrofi kräver ökad konsumtion av ägg och animalt protein för att hålla muskelmassan vid god vigör, i kombination med lämplig träning. En annan vanlig lögn från det vänsterliberala plantlägret är att «kolesterol» är en farlig substans, men det är i själva verket ett essentiellt hormon vars halt korrelerar väl med högre livslängd.
Vi trampar alltså i ett veritabelt minfält när det gäller åskådningar kring diet och hälsa, och det kan vara svårt att orientera sig i denna djungel av mestadels desinformation och önsketänkande. Det man faktiskt vet i ämnet är att vissa dietära mönster är långt viktigare än själva makronutrienterna i fråga, nämligen att äta hela ingredienser och verklig föda med någon form av temporal restriktion i kombination med regelbunden träning.
Kort och gott måste man ge kroppen det den behöver (näringsämnen), undanhålla kroppen det den inte behöver (ultraprocess, rökning), undvika övervikt samt låta organismen få den rörelse den är avsedd att utföra. Det är vad liv är i en definition, att underhålla en materieström med nutrienter i optimal ämnesomsättning.
Därvidlag måste man ständigt växla mellan ett anabolt eller uppbyggande stadium, som kräver protein och näringsämnen, samt ett katabolt eller nedbrytande i form av motion och kalorirestriktion. Utan den katabola fasen befinner sig organismen i en ständig anabol motsvarighet, vilket ger metabol överbelastning och småningom metabolt syndrom med hela raddan av symptom (övervikt, erektionsproblem) och åtföljande sjukdomar (diabetes, cancer).
Fasta eller tidsbegränsat ätande är således en given ingrediens i en plan för att maximera livslängden, men det måste som allt annat ske i balans. Den som fastar för jämnan riskerar att katabolisera sig själv sönder och samman och därmed utsätta organismen för alldeles för mycket skadlig stress.
På samma sätt är det inte optimalt att träna hårt sex dagar i veckan, men däremot att faktiskt röra på sig regelbundet i mer makligt tempo varje dag, att ta sina 15 000 steg för perfekt belastning. Periodisk «mikroträning» är inte heller att förakta, det vill säga att stillasittande kontorsråttor tar ett par minuter per timme för att studsa hundra gånger på stället och göra femtio armhävningar – över åtta arbetstimmar ger det en ganska tillfredsställande ackumulerad dos.
Långevitetsplanen kan alltså inskränka sig till ett vanemönster, och utöver detta behöver man inte tänka mer på saken. Vanor är automatiska beteenden, exempelvis att borsta tänderna, eller i detta fall att utföra någon form av regelbunden träning eller hålla sig till en viss diet och undvika vissa andra ämnen.
Det är i princip allt man kan göra för att maxa sannolikheten att nå både optimalt livs- och hälsospann, och sedan kan man bara hoppas att man inte blir överkörd eller ihjälskjuten under resans gång. Dör gör vi under alla omständigheter.






