Kategori: Hälsa

Kategorier
Ekonomi Hälsa Kultur Politik USA

MAHA skrotar HFCS

Rörelsen Make America healthy again med hälsominister Robert Kennedy vid rodret har fått en del uträttat, bland annat att förbjuda en rad cancerframkallande färgämnen som sedan länge är svartlistade i övriga världen. Problemet illustrerar vilken formidabel makt näringslivet och dess lobbyister har över korrupta politiker.

Nu går Trumps administration vidare med majssirap, en ultraprocessad variant av socker med något högre halt av fruktos än glukos. Sirapen nyttjas i alla slags industriella livsmedelsliknande substanser, och framförallt förekommer den i USA i läskedrycker. I Europa används alltjämt vanlig sukros med lika halter glukos och fruktos i dylika drycker.

Enligt presidenten ska Coca-Cola ha gått med på att ersätta sirapen med sukros, men bolaget verkar inte helt med på noterna att så har överenskommits. Konkurrenten Pepsi meddelar emellertid att man är med på tåget, även om Trump föredrar Coca-Cola till sin dagliga ranson Donken – huruvida detta har bidragit till hans uppsvullna ben är inte gott att veta.

En falang i den medicinska akademin menar att fruktos är ett gift som människan inte behöver, och som bidrar till den fetmaepidemi som nu drar fram över världen. Fruktos bryts ned i levern och orsakar fettlever, samma slags tillstånd som ofta kännetecknar alkoholister (fruktos jäser och blir alkohol under nedbrytningen), och därmed är den metabola hälsan rubbad.

En rimlig fråga är huruvuda fem procent mer fruktos hit eller dit skulle ha den effekten. och forskningsläget är inte glasklart; läs dock passusen ovan om korruption, som är allestädes närvarande i de livsmedels- och läkemedelsindustriella komplexen. Starka intressen verkar för att bevara den rådande ordningen, varom mer nedan.

Fruktos i kombination med linolsyra (omega-6) är de primära bovarna i den metabola ohälsan med USA som epicentrum.

Det finns emellertid gott om associationer, då bruket av majssirap sedan 1970-talet fram till idag korrelerar utmärkt med den ökade prevalensen av fetma i USA och en del andra länder med liknande problem. Tillsammans med den skadliga fettfobin har totalkonsumtionen av socker skjutit i höjden, men framförallt har intaget av fruktos ökat; det finns i allt från frukostflingor till bakverk.

Fruktos finns som namnet antyder även i frukt, men är där inbäddad i fibrer som gör att det mesta bryts ned av mikrober och omvandlas till kortkedjade mättade fetter istället för att gå direkt till levern. Inte heller frukt ska intas i alltför stor omfattning, men det är ändå väsensskilt från att inmundiga flytande fruktos i läsk – en omständighet som borde leda till totalförbud för dylika produkter.

En intressant vinkling på detta problem med relevans i nutiden är att majssirap – high-fructose corn syrup med en imperieterm – används för att a) rörsocker från Brasilien och andra delar av världen sedan länge är belagt med strafftullar, och b) majsbönder subventioneras av amerikanska staten för sin produktion. Det är därmed ett ypperligt exempel på hur snålheten kan bedra visheten då den åtföljande fetman orsakar en kvarts miljon dödsfall per år samt förstås driver upp notan för sjukvården till abnorma nivåer.

Ytterligare ett dilemma är att Trumps regim fortsätter att lägga sinnessjuka tullar på just Brasilien, och frågan är då hur mycket en Coke kommer att betinga i USA i framtiden. Omvänt lär majsböndernas sötebrödsdagar vara över, och man kan förutse en omfattande nedläggning i det industriella jordbruket. Man kan inte enkelt ersätta majs med rörsocker, och dessutom riskerar subventionerna att ryka – i grunden en bra ordning.

Å ena sidan är Trumps kabinett alltså radikalt nog för att angripa de stela strukturer som sedan länge har förlamat det amerikanska näringslivet och gjort USA sjukt, men å den andra riskerar det kirurgiska ingreppet att skapa nya rostbälten över landet samt orsaka omfattande inflation. Men detta är ändå en av de positivare egenskaperna med Trumps administration, att man har viljan och ambitionen att omkullkasta en fördärvlig ordning.

Kategorier
Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Låt dem äta rapsolja!

Qu’ils mangent de la brioche är en klassisk skröna som tillskrivs Marie Antoinette, som dock aldrig uttalade eller ens menade detta. Ordstävet är ett uttryck för överklassens förmenta aningslöshet inför vardagslivets hårda realiteter, omfattande hungersnöd och brödbrist. Brioche är till skillnad från vanligt bröd gjort på smör och ägg, och var vid tiden därför en typisk lyxvara.

Alternativt kan saken uttryckas som att den som kontrollerar proteinet härskar över folket. Medan överklassen åt brioche, gåslever och oxbringa, hänvisades folket till bröd, potatis och gröt, den livets nödtorft som försåg arbetarna med den energi som behövs för att göda härskarklassen.

I modern tappning är motsvarande situation att den styrande klassen av magnater och politiker för fram billig ultraprocessad gegga som alternativ för underklassen, industriellt tillverkade livsmedelsliknande substanser av plantbaserat ursprung, med rikligt mått av socker, rapsolja och tillsatser. Eller tror du verkligen att kungen äter Cheerios till frukost, Billys pizza till lunch och en fryst vegorätt till middag?

Men numera är det inte aningslöshet som ligger bakom, utan en kylig kalkyl i syfte att kontrollera populasen och utfodringen av denna. Ty det handlar just om utfodring, att göda en så stor arbetarbas som möjligt, eftersom den eviga tillväxtens kapitalism fordrar detta. Ju fler kunder, desto större potential för vilken som helst produkt att generera mer avkastning.

Elva miljarder människor kan nämligen inte livnära sig på brioche, gåslever och oxbringa, eller ens mer torftigt slag av kött, varför denna industriella utfodring krävs för att underhålla stackens arbetsmyror. Låt dem äta rapsolja!, säger därför industrin, och får medhåll från politiken.

Den politiska klassen är mer bekymrad om att säkerställa att resurserna räcker till och att utfodringen av arbetarklassen kan ske någorlunda billigt. Man är därför med på det ultraprocessade tåg som näringslivet erbjuder, och gemensamt uttrycker de båda lägren dessutom att framtidens protein måste komma från insekter och plantbaserade alternativ snarare än från nöt, svin och vilt. Ja, inte för kungen naturligtvis, men för dig och mig.

Men för att kunna driva genom en sådan reform måste man riva upp en befintlig matkultur med flertusenåriga rötter, den boskapsnäring som definierar vår indoeuropeiska kultur. Ingen kommer nämligen frivilligt att äta industriprodukter tillverkade på mjöl av skalbaggar, varför det fordras en del tuktan och annan bearbetning.

Sådan kan åstadkommas på flera vis, varav ett är att skrämmas med klimatapokalyps eller hälsoargument om att överklassens mat egentligen är hälsovådlig. Köttet och det mättade fettet i smör, ost och ägg är alltså farliga för hälsan (och klimatet!), låter man meddela från Livsmedelsverket och den politiska klassens övriga påverkansorgan. Kungen skrockar gott åt tilltaget, samtidigt som nästa tugga gåslever åker ned i svalget.

Därför pushar man från det hållet konstgjort kött, sojabönor, rapsolja och andra billiga industrifetter framför naturliga råvaror som kött, ost och smör, med påhittade argument om att den kost vi har livnärt oss på i tusentals år skulle generera moderna folksjukdomar som tidigare utgjorde sällsynta företeelser, medan industriellt framtagen gegga på socker och rapsolja skulle ha hälsobringande effekter.

För ändamålet låter man ta fram politiskt och pekuniärt motiverad «forskning», som utan undantag baseras på epidemiologiskt underlag med stor bias i metoderna. Det har blivit ett självspelande piano, då det är enkelt att skriva ännu ett paper baserat på samma kohort och underlag som tidigare för att få sina behövliga citeringar, och då det är vad publiceringsindustrin faktiskt efterfrågar.

Ju mer akademisk gegga som framställs, desto större rätt tror man sig ha att framställa rönen som «konsensus». Exempelvis Livsmedelsverket anför sådana «demokratiska» argument, men ger samtidigt aldrig några DOI-referenser till rapporter kring vilka man bygger sina «näringsrekommendationer». Det är mest fråga om gigantisk ordsallad, där man förlitar sig på den egna falska auktoriteten för att övertyga, och det fungerar dessvärre.

Det visar sig emellertid gång efter annan att rönen faller pladask när man tillgriper mer seriös forskning av kliniskt slag, vanligen i form av randomiserade kontrollstudier (RCT). Sådana är svåra att genomföra, eftersom man måste kontrollera intaget av föda under en längre tid. Samtidigt finns både etiska och finansiella aspekter med sådan forskning, varför den är tämligen sällsynt.

Men när den genomförs visar den entydigt att de floskler som propageras av det medicinindustriella komplexet i maskopi med den politiska klassen är lögn, båg och förbannad dikt, och inte ens statistik. Rapsoljefraktionen genomförde faktiskt under 1960- och 1970-talen en egen sådan RCT vid ett mentalsjukhus i Minnesota, varvid man ville påvisa att de «mjuka fetterna» av fleromättat slag är bättre för hälsan än de förment skadliga mättade. Det blev ett totalt fiasko, varför man begravde studien i en byrålåda, då verkligheten inte överensstämde med den karta man hade ritat.

Studien påvisade således högre dödlighet i den grupp som intog de industriellt framtagna fleromättade underfetterna, vilket egentligen är förväntat av instabila fetter som lätt oxiderar i kedjereaktion. Bara det att man ju hade sin märkliga kolesterolhypotes, som man än i dag inte riktigt vill släppa taget om.

En färskare metastudie väger samman alla sådana randomiserade kontrollstudier, varvid resultat är att man överhuvudtaget inte kan påvisa någon association mellan mättat fett och kardiovaskulär (eller annan) sjukdom. Ingen korrelation, ingen association, och därmed ingen kausalitet. Nada. Zilch.

Forskargruppens slutsats är att de «näringsrekommendationer» om ett lägre intag av mättat fett som har grasserat sedan matpyramider började lanseras inte kan motiveras vetenskapligt, eftersom ingen effekt kan påvisas: The findings indicate that a reduction in saturated fats cannot be recommended at present to prevent cardiovascular diseases and mortality.

Forskning av högre kvalitet trumfar alltid billig skräpforskning, oavsett mängden av den senare. Här faller alltså hela korthuset kring de mättade fetter man så länge har demoniserat, på samma sätt som tidigare forskning har slagit hål på myten om det röda köttets förmenta farlighet. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och plantfalangen kan helt enkelt inte presentera några sådana.

Så kallad funnel plot över RCTs med variabler kring dödlighet till följd av kardiovaskulär sjukdom respektive total dödlighet i förhållande till intaget av mättat fett. Ett par uteliggare åt vardera hållet samt massan koncentrerad i den neutrala mitten ger nollhypotesen, att det inte föreligger något samband. (Saturated Fat Restriction for Cardiovascular Disease Prevention: A
Systematic Review and Meta-analysis of Randomized Controlled Trials, Yamada et al., DOI: 10.31662/jmaj.2024-0324)
Kategorier
Hälsa Kultur Vetenskap

Obligat karnivor

Fåglar har typiskt ögon på huvudets båda sidor, vilket ger en monokulär syn med närmast obefintlig förmåga till avståndsbedömning. Samtidigt kan de inte rotera ögonen i dess hålor, utan vrider istället huvudet för att fokusera på objekt i omgivningen, vilket är varför duvor och andra fåglar ständigt tycks röra på skallen.

Ungefär samma slags konstruktion kan ses hos hästar, kor, harar och andra herbivora betesdjur som livnär sig på plantföda. Fåglar är inte nödvändigtvis herbivora, utan äter ofta mask och insekter och emellanåt andra djur, som råttor, men de har gemensamt med gräsätarna att de huvudsakligen är bytesdjur.

Undantag finns naturligtvis, nämligen för rovfåglar som örnar, falkar, uvar med flera. Men de har inte heller samma slags optiska konstruktion, utan har framåtriktade ögon med binokulär syn för maximal förmåga till avståndsbedömning. Det är en egenskap de delar med andra rovdjur, som kattdjur, vargar och björnar.

Frågan är nu var dina ögon är placerade på huvudskålen, och vad det i så fall har för betydelse? Inte nödvändigtvis att människan därför är ett rovdjur, eftersom det är en egenskap vi delar med schimpanser och andra primater, ursprungligen trädlevande djur som är i behov av att kunna bedöma avstånd, de flesta av vilka är frugivorer.

Plantätarögon utan stereoskopiskt seende.

Men tillsammans med andra anatomiska och fysionomiska egenheter framträder ett klart mönster, nämligen att människan är karnivor till sin natur. Med karnivor menas köttätare i någon form, antingen obligat sådan som kattdjur, eller fakultativ sådan, det vill säga preferentiella köttätare.

Däremot har karnivorism inte så mycket att göra med den taxonomiska indelningen i Carnivora och Primates, som inte är närmare släkt med varandra. Djur i ordningen Carnivora omfattar exempelvis sådana arter som jättepandan, en björn som är exklusivt herbivor och livnär sig på bambu, samtidigt som det finns hundratals arter av karnivora växter.

En ledtråd kring människans status ges av hennes oförmåga att i kroppen syntetisera vitamin B₁₂, ett essentiellt ämne som måste tillföras med födan. Problemet är att vitamin B₁₂ bara har animaliska källor, utöver en del alger som människan normalt inte konsumerar. I naturen finns inte heller «tillskott», varför en slutsats är att människan måste konsumera animalisk föda för sin överlevnad.

Gräsätarna har inte detta problem, då de fibrer de tuggar i sig hanteras av mikrober i tunntarmen och andra delar av matsmältningsapparaten och där bildar vitamin B₁₂. Kor har fyra magar just för att kunna spjälka cellulosa och andra svårsmälta substanser, medan de flesta herbivorer åtminstone har tarmar av omfattande storlek och mer komplicerad natur.

Vår avlägsna kusin gorillan äter sådana fibrer dagarna i ända, men till skillnad från denna äldre apa har vi förlorat vår förmåga att livnära oss på sådan föda. Vår matsmältningsapparat har förenklats under utvecklingen, med betydligt kortare tarmar som resultat, inälvor som är gjorda för lättsmält föda som kött.

En annan faktor utgörs av människans magsyra, som varierar mellan 1.0–2.0 mätt i surhetsgrad pH. Saltsyrans roll är att spjälka protein samt skydda mot bakterieinfektioner från animalisk föda. Den surhetsgraden präglar inte frugivorer och andra primater, och inte heller gräsätare, utan är typisk för karnivorer och nekrofager (asätare).

Människan kan under sin utvecklingshistoria räknas till båda kategorierna, dels under en första fas som samlare då klimatförändringar tvang ned förfädren på marken, och senare i ett skede då vi jagade mer aktivt. Sedermera tillkom elden som ett verktyg att förbereda födan och göra den än mer lättsmält, med resultat att matsmältningsapparaten förenklades ytterligare och kognitiv förmåga via större hjärna premierades.

Denna större hjärna tillsammans med händer förmögna att gripa tag om saker har gett upphov till förmåga att tillverka redskap, med vilka kött kan bearbetas i form av krossning, malning, skärning med flera moment. Människans tandrad inbegriper redan vissa karnivora drag, men de är inte särskilt väl utvecklade, och behövs inte heller på grund av våra unika förmågor i övrigt – vi har blivit en kokinivor art.

Sammantaget ger alla dessa särdrag att människan måste betraktas som karnivor till sin natur, en toppkonsument och ett rovdjur som måste äta kött i någon utsträckning för att tillgodogöra sig erforderliga ämnen som vitamin B₁₂. Människan är därför obligat karnivor snarare än fakultativ, även om det inte hindrar att vi samtidigt kan vara omnivorer (allätare) under större delen av tiden.

Bushmen i naturen har en utpräglad preferens för kött, men äter plantföda i brist på annat, en egenskap som gör det möjligt att överleva under en längre tid utan animalisk föda. Men förr eller senare måste tillskott av sådan artriktig föda ske, i annat fall uppstår svåra bristsjukdomar med hjärnskada som följd.

Mänsklig herbivorism (veganism) existerar inte i naturen, och kan inte heller existera naturligt, utan är ett modernt påfund av stadsmänniskor som kan köpa tillskott för att kompensera för sådana brister. Det är bara under de senaste hundra åren en sådan ordning har varit möjlig, men det gör den nog inte mer lämplig.

Människans magsyra är unikt sur, i samma härad som asätares.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Du är försökskaninen

En kvinna med tre kvinnors vikt hävdar i en debattartikel att hon benämns fuskare för att ha slagit in på den stora vågen av semaglutid som lösning för fetman, till skillnad från att tidigare ha belagts med dålig karaktär och lathet. Mellan en sten och en klippa kan man förstå den problematiken.

Men Ozempic med flera varianter är alltså ingen lösning, vilket skribinnan ändå verkar medveten om, utan på sin höjd en startmotor för förändring. Problemet är att de flesta inte förändrar sina vanor, utan fortsätter med samma destruktiva livsstil.

Visserligen kommer vikten ned, och man kan se en rad metabola förändringar i positiv riktning, men under ytan pyr alltjämt metabolt syndrom, det vill säga grundorsaken till såväl fetman som alla övriga följder av en diet bestående av ultraprocessad skräpmat. Det innebär att vägen mot diabetes och en rad andra besvär består, vilket småningom ger avtryck.

Synproblem är således en biverkning av intag av semaglutid, med blindhet som slutstadium. Orsaken är reducerat blodflöde i nerver. Skada på njurar och gallblåsa är andra observerade följder, likväl som vissa cancerformer. Förruttnad mat i tarmarna kan ge kroniska besvär med förstoppning, diarré och magsmärta.

Men detta är följder som observeras efter kort tid av missbruket. Det finns av förklarliga skäl inga långtidsstudier, utan man laborerar med patienter i ett märkligt medicinskt experiment där du är försökskaninen.

Det främsta problemet är att missbruket för de flesta blir livslångt, då man inte förändrar sin livsstil utan blir beroende av «medicinen» för att kunna leva någorlunda normalt. Patienter som slutar ta preparatet får förvärrade symptom i jämförelse med den ursprungliga situationen, med stora svängningar i blodsocker. Man lägger slutligen på sig mer vikt än vad man hade från början, då de underliggande metabola problemen kvarstår.

För det läkemedelsindustriella komplexet är detta vad man strävar efter, eftersom det ger en stor skara livstidsprenumeranter på preparat som säljs till ockerpris. Det skulle vara till stort men för samhället om dylika substanser förskrivs under allmän läkemedelsförsäkring för ickemedicinskt bruk, det vill säga mot fetma (som inte är en sjukdom utan ett symptom).

I annat fall blir det en stor ekonomisk belastning för den enskilde, som får ge sitt tionde till läkemedelskonglomeraten. Det är dessutom bara början, och småningom tillkommer fler preparat. För den kemiska industri som omfattar både läkemedels- och livsmedelsbranscherna är detta ett slags symbios där man först förgiftar kunder med ultraprocessade livsmedelsliknande kemiska substanser, för att sedermera erbjuda «läkemedel» som motgift.

Läkarkåren är med på noterna, och behandlar så gott som aldrig de underliggande grundorsakerna, utan skriver vanemässigt ut piller för symptomlindring. För fetton har länge gällt överförskrivning av statiner, medan semaglutid nu riskerar bli en ny långvarig följetong. Lägg på det allehanda preparat mot psykiska följdbesvär, exempelvis moderna bokstavsdiagnoser till följd av samma slags skräpdiet, och vi ser att vissa segment cashar in på dina problem – till det vill vi andra inte bidra.

Detta är lösningen – på läkemedels- och livsmedelsoligarkernas ambition att göra dig till slav under sina produkter.
Kategorier
Hälsa Kultur Politik

Smalhets i perspektiv

Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT går åter till angrepp mot sitt favorithatobjekt Tiktok, snarare än Instagram eller någon motsvarande tjänst. Denna gång gäller det «smalhets» och «vikthets» som man menar florerar särskilt på just Tiktok.

Den kraftigt vänsterlutande regimtelevisionen har som bekant sin ideologiska hemvist i wokeism, omfattande inte minst så kallad «kroppspositivism», uppfattningen att man duger som man är oavsett omfång på kroppshyddan. Detta trots den medicinska ståndpunkten att fetma i sig är skadligt och grund för en lång rad sjukdomar, och att även barn blir allt fetare.

Reportaget ingår i en kroppspositivistisk agenda, med utförande i klassisk Wallraff-stil, i vilken en statsreporter ikläder sig rollen som trettonåring. Flödet kryllar snart av tjejer som instruerar i kost, träning och annat avseende viktkontroll, vilket torde bero på att det är ett av de ständigt heta ämnena.

Utan ett etablerat personligt flöde har algoritmen inget att gå på, varför den genererar populärt material. Det hjälper alltså inte att den käcka statsreportern klickar vidare i denna materia, eftersom det göder algoritmen. Hellre skulle hen då ha premierat bastanta damer av statstevemått, vilket hade fått algoritmen att anpassa sig.

Men det är samtidigt en kamp statsteve aldrig kan vinna. Det finns här betydligt starkare intressen än vad statsmediernas agendajournalistik kan motsvara, inte minst bland unga tjejer själva. Har SVT månne något program om kost, träning och sådant som berör barn och unga för att motverka de avarter som ändå finns? Vad gör statsmedierna för att verka i upplysningens tradition avseende livsföring och hälsa?

I brist på relevant och korrekt information från samhällets institutioner tyr man sig alltså till sociala medier, med varierande kvalitet i utbudet. Men det är nog trots allt bättre än Livsmedelsverkets torra smörja, för den har ingen konkret tillämpning. Det vill säga karnivor och ketogen kost, fasta och sådant som ger effekt.

Som av en händelse slår Marteus på Expressens ledarredaktion samtidigt ännu ett slag för Ozempic, och det är väl då en plikt att i någon mån kontra detta. Andemeningen i hennas retorik är att medlet borde släppas lös till allmänheten i högre utsträckning, eftersom det gör underverk med fetma och övervikt och därmed slår undan grunden för följdsjukdomar.

Tja, varför då inte slå två slugor i en smäll? På folkpartistiskt «liberalt» vis förbjuder vi Tiktok och dess smalhets samtidigt som vi förskriver semaglutid till trettonåringarna. Såväl statsmedierna som kusinerna i slaskpressen är ju förtjusta i medicinska lösningar på livsstilsproblem, och det passar väl då bra att komplettera pillren mot ADHD och andra bokstavsdiagnoser med Wegovy?

Att angripa roten till det onda, det vill säga den felaktiga livsföringen, vill man inte alls. Man vill fortsätta mumsa i sig sin olja och sitt socker istället för att ta ansvar för den egna livsföringen, och framförallt vill man inte inrätta samhället så att det blir enkelt att äta rätt. Utöver att man inte ens förstår vad som är korrekt kost.

Notan om 2 800 kronor per person och månad lämpar man förstås över på skattebetalarna, och även om den summan skulle komma ned i pris med generiska medel vad det lider, är det förstås ingen hållbar lösning. Effekten håller bara i sig så länge man regelbundet intar medlet, men upphör därefter.

Det är faktiskt värre än så, eftersom man sätter den egna semaglutidmekanismen ur spel och blir ännu fetare. Man gör sig till livstidslång slav under det medicinindustriella komplext, vilket nog inte är en lösning på någonting. Det är en personlig och samhällsekonomisk katastrof i vardande, och under den dystopiska visionen är det nog trots allt bättre att fettskamma tjejerna.

Samhällets föredömen för unga tjejer…