Kategori: Indien

Kategorier
Asien Indien Kina Politik

Indien ett steg framåt

Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.

Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.

Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.

Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.

Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.

Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.

Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.

Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.

Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.

För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.

Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.

Kategorier
Filosofi Indien Kina Kultur Tibet

Indisk sekularism

Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.

Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.

Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.

Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.

Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.

Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.

Kategorier
Asien Indien Kina

Indien inget Kina

Sällan hör man argumentet att Indiens okontrollerade befolkningstillväxt skulle vara till landets fördel, men det framförs icke desto mindre av en ledarskribent vid en större dagstidning. Men stor befolkning är i sig inte till någon nytta om befolkningen i fråga inte har det kapital och de verktyg som behövs för att driva utvecklingen. Både Indien och Kina dras förvisso med stora mått av ojämlikhet, men Kina har gjort betydligt mer för att åstadkomma god grundutbildning, grundläggande sjukvård, ökad medellivslängd med mera; den typ av slum som existerar i Mumbai och Delhi finns inte i Beijing eller Shanghai, och de farsoter som ännu plågar Indien är i Kina utrotade med allomfattande vaccineringsprogram.

Kina har helt enkelt ett betydligt större mått av humankapital än Indien, dels som ett resultat av en sedan länge i samhället ingrodd konfuciansk föresats om att utbildning är till nytta för alla, att jämföra med motsvarande indiska religiösa föreställningar om kast och människors olika värde. Hur demokratiskt Indien än är kommer denna hierarkiska religiösa struktur att effektivt hindra Indien från att komma ifatt Kina, särskilt om den typen av klassamhälle kombineras med okontrollerad befolkningstillväxt och därmed associerad social oro.

Sedan Indien övergav planekonomin i början av 1990-talet har man skuggat Kina i fråga om tillväxt. Men det är då fråga om en tillväxt som drivs av befolkningsökning och urbanisering snarare än export och byggnation av infrastruktur. Kina förbrukar sex gånger mer energi och tio gånger mer stål än Indien, samtidigt som Kinas tillväxt i huvudsak är exportdriven – vi ser helt enkelt inte «Made in India» på särskilt många produkter, och Indien har inte en särskilt omfattande valuta- eller annan reserv.

Kinas traditionella bildningskultur i kombination med kontrollerad befolkningstillväxt (ettbarnspolitiken) och renodlad marknadsekonomi gör landet till en tillväxtmotor som Indien inte kan matcha. Kina är idag tredje land i världen i fråga om utgifter för forskning och utveckling, och man publicerar femfalt fler vetenskapliga artiklar än Indien. Kina producerar långt fler ingenjörer och doktorer, och kommer därför att behålla sitt övertag och även vidga det.

Det är visserligen sant att besluten är rakare och kortare i Kina, men det är inte en avgörande faktor, även om det än en gång visar att demokrati lämpligen införs som ett resultat av ekonomisk utveckling snarare än tvärtom. Man kunde tro att en förment demokratisk stat som Indien skulle ha lägre nivåer av korruption än Kina, men så förhåller det sig alltså inte. Likaså borde en demokratisk stat locka till sig betydligt fler västerländska investerare, men i verkligheten är Indiens nivåer av utländsk direktinvestering tämligen mediokra i jämförelse med Kinas.

Indien kan helt enkelt inte med demokratiska medel förgöra de sociala hinder (exempelvis kvinnans ställning) som omöjliggör att hela befolkningen integreras i den ekonomiska utvecklingen. Kineserna talar numera ständigt om den kinesiska drömmen (中国梦, Zhongguo meng) som ett uttryck för varje medborgares möjlighet att förverkliga sig själv, medan motsvarande indiska dröm förmodligen bara existerar bland de övre kasten i den urbana medelklassen.

Kategorier
Asien Indien Kina

Indisk elefant mot kinesisk drake

Indien är ju en demokrati och därmed ett föredöme, till skillnad från diverse regimer i grannskapet. I alla fall är det så på pappret, medan verkligheten talar ett helt annat språk. Man kan exempelvis ta frågan om kvinnans ställning och konstatera att våldtäkt är och förblir ett endemiskt problem i Indien, särskilt som våldtäkt används som ett vapen i de många etniska oroligheter och konflikter som präglar landet.

Det är ju inte bara så att Pakistan och Bangladesh har knoppats av från den indiska modernationen, utan olika etniska och religiösa spänningar är en del av vardagen i Indien, med inslag av sådant som kravaller, upplopp och självbränning. UD varnar således för att åka till demokratin i fråga.

Motsvarande spänningar finns även i Kina, men där har man betydligt bättre kontroll över fenomenet, och man tillåter inte att proponenter för balkanisering, splittring och separatism får något större utrymme. Säkerheten är överlag oerhört mycket bättre i Kina, och kvinnor är inte rädda för att gå ensamma om natten.

Indien och Kina är grannländer med samma slags klimat och förutsättningar i stort, och man har samma storleksordning på befolkningen. Indien hade visserligen planekonomi fram till 1991, då man påbörjade marknadsreformer. Med en tillväxt runt 7–8 % per år skulle man således kunna tro att Indien bara ligger något decennium efter Kina och småningom kommer ikapp.

I själva verket finns ingenting som talar för det. Indiens ekonomi verkar i stora drag på en inre marknad med nettoimport och liten export. Stora delar av tillväxten drivs av befolkningstillväxt och urbanisering, och i avsaknad av en motsvarighet till Kinas ettbarnspolitik kommer Indien småningom att bli världens mest folkrika stat, bestående främst av yngre människor – en hord av sysslolösa människor som dras till fundamentalistiska och separatistiska organisationer.

Förutom att Kina växer snabbare pekar alla indikatorer åt än större marginaler i framtiden. Kina konsumerar närmare tio gånger mer stål än Indien, vilket visar var byggnationen och produktionen är som mest intensiv. Även elförbrukningen är en sådan indikator, där Kina har en nettoeffekt av i runda tal sex gånger högre än Indien. Indien kan här kanske trösta sig med att man därmed inte ses som en lika stor klimatbov.

Riktigt intressant blir det när man betraktar andra parametrar, som liv och hälsa. Medellivslängden i Indien är 65 år, medan den är 75 år i Kina. Denna diskrepans lär inte minska givet att Kina satsar fem gånger mer på sjukvården än Indien. Kina har också omfattande vaccineringsprogram, medan epidemiska sjukdomar fortfarande är en plåga i Indien. Spädbarnsdödligheten, mängden undernärda barn och slummen i de indiska storstäderna är ytterligare faktorer som ger fördel Kina – de fattiga delar man ser i Shanghai och Beijing går helt enkelt inte att jämföra med den omfattande misär man ser i Mumbai och Delhi.

Det som skiljer Indien och Kina är inte stål, järnvägar och infrastruktur. Allt sådant är istället resultatet av en effektiv ledning och graden av humankapital, vilket är Indiens verkliga bekymmer. I Kina och Östasien finns en urgammal konfuciansk bildningskultur som helt saknas i Indien, som istället i mångt och mycket plågas av religionens gissel. Indien är ett mer ojämlikt samhälle med religiösa kastsystem och en mer differentierad över- och medelklass, och man har inte den bredd Kina har i exempelvis utbildning. Man har därför inte heller samma spets, vilket trivialt kan konstateras genom att räkna patent eller vetenskapliga artiklar.

Vidare är korruptionen i Indien högre än i Kina, liksom arbetslösheten och inflationen. Tillsammans med sociala spänningar och andra negativa faktorer gör detta att ingen utomstående vill investera i Indien, och faktum är att inte ens indierna själva vill det.

Indien är kanske i kraft av sin blotta storlek en kraft att räkna med, men det är och förblir en klumpig elefant i jämförelse med den kraftfulla kinesiska draken. Men man har ju i alla fall demokrati – frågan som här kräver sitt svar är huruvida det är mer effektivt att införa demokrati på ett tidigt eller ett senare stadium. Själv tror jag bestämt inte alls på Indien.

Kategorier
Asien Indien Kina Politik Tibet

Brinn för Telangana!

Under bara de senaste tre åren har 600 ungdomar tagit sina liv i protest mot den indiska regeringens sammanslagning av Telangana med Andrah Pradesh, de allra flesta genom att sätta eld på sig själva. Nu är det inte bara i kampen för ett fritt Telangana man bränner ihjäl sig själv, utan praktiken är tämligen vanlig i hela Indien för allehanda syften. Exakt hur många som fallit offer för självbränning i Indien är okänt av en rad skäl, men vi vet att minst 3000 personer satte eld på sig själva bara under åren 2000–2001.

Man kallar det Chinnasamy-effekten, eller copycat-effekten som vi skulle säga på klingande svenska. Publicering av sådana självbränningar – eller skolskjutningar, när aggressiviteten är riktad utåt – är ofta vad som avses, vilket ger incitament och bränsle för andra med liknande tankegångar. Som för självmord rapporteras vanligen fenomenet sparsamt i pressen, för att undvika att personer i riskzonen ska ta efter.

Det är också av den orsaken västerländska medier är relativt återhållsamma med att rapportera om tibetanska munkar som sätter eld på sig själva i något slags protest. Ty om man rapporterar underblåser man metoden och ger upphov till fler helt meningslösa vansinnesdåd, eftersom Kina inte kommer att ge efter så mycket som en millimeter oavsett hur många som bränner sig själva, utan snarare tvärtom bara skruvar åt än hårdare mot separatistiska krafter. Förmodligen har man här insett att man överträder pressetiken om man indirekt uppmanar till fler självmord genom att förhärliga kampen (oaktat att ingen läser svenska tidningar i Kina), och därför lägger man band på sig själv.

Bortsett från detta har vi också det faktum att självbränning har väldigt gamla anor, även i kinesisk buddism. Detta hindrar inte att man inom olika skolor i buddismen är tämligen oense om huruvida det är en försvarlig handling. Samtidigt kan man konstatera att eftersom munkar alltid har brunnit för den och den anledningen finns egentligen inget nyhetsvärde när denna praktik åter flammar upp – de nuvarande protesterna kan enkelt härledas till jasminrevolutionen och dess medialt lyckade självbränning, det är något liknande man söker åstadkomma. Dock med andra motiv; Tibet har till skillnad från Nordafrika inte stagnerat utan tvärtom blomstrat ekonomiskt i samma utsträckning som resten av Kina.

Och om man ska rapportera om en handfull sådana självbränningar i Tibet, varför ska man då hålla tyst om tusentals självbränningar i Indien? Om människor bränner sig till döds i en demokrati, vad finns det då för skäl att reagera på att samma sak händer i en diktatur, därtill i mycket mindre omfattning?