Kategori: Indien

Kategorier
Asien Indien Japan Kina Korea Kultur Politik Religion

Dharmiskt värn mot islam

Myanmars kansler Angsan Suqi företräder själv sitt land i processen vid Internationella domstolen i Den Haag, där man ska avhandla huruvida landet har brutit mot FN:s konvention om folkmord. Angsan Suqi själv avfärdar anklagelserna, och menar att de är våldsamma överdrifter.

Klart är att stora mängder muslimska bengaler (ruihanggya) har drivits ut ur landet till angränsande Bangladesh, likväl som att konflikt med våldsinslag har uppstått under processen. Orsaken därtill är att dessa statslösa muslimer importerades i stor mängd under brittisk kolonialtid som billig arbetskraft, och sedermera har skapat problem, bland annat med ambition att söndra Myanmar och låta delar av landet uppgå i muslimska Östpakistan (Bangladesh).

Intentionen att städa upp efter britterna har funnits länge och ligger fast. Det är ingenting Angsan Suqi kan (eller vill) ändra på, även om hon som kansler görs ansvarig för folkförflyttningen, och Myanmar kommer inte att låta sig bevekas av trycket från omvärlden.

Man kan se det som en nationalistisk yttring att bevara den gängse kulturen och fjärma ett hot om splittring, som ett dharmiskt värn mot det invasiva islam. Det har paralleller i Modis hindunationalistiska ambition att återupprätta Indien som en huvudsakligen hinduisk nation.

Dharmisk tradition har inga problem att samexistera med andra traditioner och religioner, förutom när dessa inkräktare kräver överhöghet och skapar problem. Islam är en sådan tradition som skapar problem, och så även kristendom i viss mån – två abrahamitiska traditioner med anspråk på den enda sanningen.

Hur det kan gå ser vi i hur Indien har klyvts i delar, med Pakistan i nordväst och Bangladesh (Östpakistan) i öst, efter att demografin tippat över till islams fördel. Samtidigt är 15 % av Indiens befolkning muslimer, varför hotet om ytterligare konfliktlinjer kvarstår.

Islam har som bekant även skapat problem i Xinjiang, där uigurer som historiskt bekänt sig till buddismen har smittats av islam och sedan sent 1970-tal radikaliserats svårt. Kraven är även där ett självständigt muslimskt «Östturkestan», det vill säga att splittra Kina.

Islam i förhållande till västliga och östliga traditioner

En blick på kartan ger vid handen att urgamla konfliktlinjer alltjämt gäller. Islam har aldrig slutat att expandera, utan fortsätter trycka på i alla riktningar. I öst håller dharmiska traditioner stånd, på samma sätt som väst har motat Mohammed i grind sedan tusen år tillbaka. Ändå har islam lyckats slå hål genom Bangladesh och Indonesien, två av de folkrikaste muslimska väldena i världen.

Huruvida islam även lyckas slå hål på Europa genom massmigration och högre födslotal återstår att se, likväl som vilka konsekvenserna blir av denna utveckling. Delar av Balkan är sedan länge fullt islamiserade, sedan det osmanska kalifatets dagar, och vi har där i modern tid sett konflikter avlösa varandra.

I väst har vi i allmänhet slutat vara kristna, men i grunden ligger ändå en kristen tradition. Mångkultur i all ära, men med förändrad demografi kommer samma muslimska krav på ökat inflytande göra sig gällande här som på annat håll, och konflikten kommer att ligga i öppen dager. Vi borde ta lärdom av utvecklingen i Myanmar.

Kategorier
Filosofi Indien Kultur Politik Religion

Yogans betydelse

Internationella yogadagen firas i dag för femte året, efter att FN låtit instifta dagen på premiärminister Modis begäran. Enligt nyhetsflödet orsakar Modis marknadsföring av yoga interna konflikter, då landets religiösa minoriteter menar att hindunationalisten Modi försöker göra Indien mer hinduiskt.

Det gör han nog, och det gör han rätt i. Om inte Indien vårdar det hinduiska arvet, vem ska då göra det? Kristendom och islam är inte inhemska religioner, och kan inte ha samma ställning som en flertusenårig kultur som definierar landet.

Samtidigt missuppfattar man saken, då yoga inte är en hinduisk företeelse. Det finns visserligen en hel filosofisk tradition inom hinduism som behandlar yoga, men själva praktiken har betydligt äldre rötter och systematiserades först av buddismen, som också har en särskild skola i yogacara.

Yoga är således ett sekulärt indiskt kulturarv som ingår som element i olika religioner och filosofier. Det har sin närmaste motsvarighet i kinesisk qigong, som ingår i ett otal filosofier och kampsporttraditioner. Mahayanabuddism har typiskt slagit samman traditionerna i en för att underlätta meditation.

Saken visar emellertid hur blandkulturer kan utvecklas negativt, med minoritetskrav om att den traditionella kulturen ska undertryckas. Det har paralleller i Sverige, där svensk sed och kultur allt oftare utmanas av invandrade element. Även här gäller att om inte Sverige vårdar sina inhemska traditioner, vem ska då göra det?

Kategorier
Asien Indien Kina Politik

Indien ett steg framåt

Gandhiklanens Kongressparti imploderar som en sufflépannkaka, och får inte mer än runt 60 av de 543 mandaten i indiska parlamentet. I dess ställe stiger Indiska folkpartiet, Bharatiya Janata (BJP), som en raket, och får egen majoritet. Det är utfallet av gårdagens val i Indien, och ny premiärminister blir därmed Narendra Modi från Gujarat, en delstat som präglas av högre grad av industrialisering och tillväxt, men som även förknippas med nationalism och antimuslimska tendenser.

Man ska dock ha klart för sig att nationalism och etnoreligiösa motsättningar präglar hela Indien i mer eller mindre stor utsträckning, och Modis mandat bygger inte så mycket på nationalistiska incitament som att förbättra Indiens stagnerade ekonomi.

Här har Kongresspartiet under sitt långvariga regeringsinnehav utgjort en veritabel bromskloss, och de nödvändiga marknadsekonomiska reformerna kom inte igång förrän under 1990-talet. Än idag är protektionismen och korruptionen förödande för ekonomin; få investerare väljer att slå rot i Mumbai och Delhi, och faktum är att de heller inte är särskilt välkomna.

Indien kanske formellt är en demokrati, men faller ändå platt i varje jämförelse med den auktioritära östra grannen Kina, även vad gäller korruptionsnivån. En jämförelse mellan de båda uråldriga civilisationerna, som i historisk tid båda utgjort dominerande ekonomier i världen, berättar helt enkelt att demokrati inte är en förutsättning för ekonomisk utveckling. Omvänt har ekonomisk utveckling alltid utgjort en förutsättning för utveckling av stabila demokratier.

Det är framförallt det kinesiska humankapitalet som är den avgörande skillnaden. Det konfucianska arvet i den kinesiska traditionen står här mot en religiöst mystisk världsbild i ett Indien med kastsystem och inneboende klasshierarki. Bara hälften av indiska kvinnor är läskunniga, medan Kina ståtar med i det närmaste universell läskunnighet för både män och kvinnor.

Kina har kommit betydligt längre i sin urbaniseringsprocess, och samlar runt hälften av befolkningen i städerna, medan motsvarande andel för Indien är en tredjedel. Urbaniseringsgraden är ändå fortsatt större i Kina. Den indiska befolkningstillväxten är nästan tre gånger så stor som den kinesiska, och medianåldern är 27 år i jämförelse med Kinas 36 år.

Därmed har Kina också en betydligt större arbetskraft (1.6x) än ett Indien som måste utbilda sin unga befolkning. Problemet är att man inte gör det i den utsträckning som behövs, och att arbetslösheten därmed blir betydligt större än i Kina. Resultatet blir arga unga män som deltar i etnoreligiösa stridigheter och upplopp, samtidigt som sociala problem som gruppvåldtäkter sprider sig i ett land som präglas av förakt för medmänniskor av lägre kast, av fel kön och så vidare.

Hälften av Indiens arbetskraft odlar fortfarande mark, medan industrin tar upp en femtedel av arbetskraften och servicenäringen en fjärdedel. I Kina är de tre grenarna jämnt fördelade, och man har således redan tagit steget från att vara en agrar nation till en industriell. Den kinesiska elproduktionen och motsvarande konsumtion är därmed fem gånger högre än i Indien, stålproduktionen sex gånger högre, och så vidare.

Densiteten är mycket större i Kina även med avseende på kommunikationer, medicinsk tillgänglighet och de allra flesta parametrar som kännetecknar ett modernt samhälle. Även om Kina har fattiga områden finns i landet inte alls den form av slum som präglar Mumbai och andra indiska storstäder, och Kina har heller inte Indiens problem med smittsamma sjukdomar, undernäring, barnadödlighet med mera.

För Narendra Modi och den regim han avser installera finns därför ett grannlaga arbete att utföra om man ämnar förbättra ekonomin och närma sig Kina. Modi måste först och främst undanröja protektionismen och göra Indien attraktivt för utländska investerare, som kommer med kapital och arbetstillfällen. Det ena ger sedan det andra, precis som tidigare i Kina, särskilt med avseende på social utveckling och utveckling av institutioner och infrastruktur.

Modi leder inte en diktatur och har därför inte samma handlingsfrihet som Li Keqiang och Xi Jinping, men icke desto mindre är egen majoritet plus uppbackning av ytterligare bundsförvanter ett gott utgångsläge för den som vill reformera ett Indien som gått i stå. Faktum är att Kina och Indien nu kan agera i bättre harmoni än tidigare, då Modi inte drar helt jämnt med den amerikanska regim som tidigare vägrat honom tillträde till landet.

Kategorier
Filosofi Indien Kina Kultur Tibet

Indisk sekularism

Dainzin Gyaco, den indiske laman i exil, försitter inga tillfällen att angripa sitt forna hemland. Förvisso är han känd för sina provokativa uttalanden, men Dharamsalas andlige ledare går nog lite för långt när han menar att Kina kan lära av Indien i egenskap av ett harmoniskt samhälle med religiös tolerans.

Kina har ju en betydligt större kontroll över religionen, vilket har sina givna historiska orsaker, då man har rikliga erfarenheter av religiöst våld, exempelvis det kristna Taiping-upproret, med tjugo miljoner döda. Det är exakt för att inte låta muslimsk separatism i Xinjiang eller lamaistisk dito i Tibet resultera i splittring och etnisk disharmoni som man begränsar religionens politiska verkan.

Erfarenheterna från Indien förskräcker nämligen. Landet har i modern tid klyvts i två delar, med den resulterande islamiska republiken Pakistans vidare fission i Bangladesh. Även efter denna delning har inte mindre än tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan, samtidigt som de två kombattanterna är indragna i en kontinuerlig kärnvapenkapprustning. Låt oss inte heller glömma Sri Lanka och andra satelliter som har utgjort en del av den indiska konfliktytan.

Man kan av detta och de vidare religiösa upploppen i Indien dra slutsatsen att åtminstone muslimer och hinduer har ganska svårt att leva sida vid sida. Men hinduisk nationalism är också en av orsakerna till sekteristiskt våld mellan hinduer och kristna, samtidigt som den snabbt växande muslimska befolkningen är indragen i konflikter med både kristna och sikher. Den religiösa terrorismen är utbredd i Indien, bland alla grupper.

Indien är precis som Kina per definition sekulärt, men tibetlaman observerar att sekularism betyder olika saker i Indien och övriga världen. I Indien betyder sekularism helt enkelt fullständig ickeinblandning, medan det i Kina och i vår del av världen utöver religiös pluralism också betyder att religion inte får trumfa individens övriga fri- och rättigheter. Det är därför det avskyvärda kastsystemet fortlever i Indien, och det är därför det sekteristiska våldet sprider sig som en löpeld över hela den indiska subkontinenten och aldrig tycks avstanna.

Laman noterar vidare att korruptionen är vida spridd i Indien, men drar samtidigt likhetstecken mellan korruption och utbildning, eftersom det är de rika och välutbildade som skor sig på den stora fattiga massan. Om man får tro laman vore det bättre om folket kunde fortsätta sväva i okunnighet och istället ty sig till religionen, medan man naturligtvis har motsatt uppfattning i Kina: det är just utbildningen som gör att Kinas humankapital är så mycket större än Indiens, och den direkta orsaken till att Indien aldrig kommer ikapp Kina.

Tibetlaman Dainzin Gyaco hävdar visserligen att han inte strävar efter ett självständigt Tibet, men av hans strävan att upprätta en autonom tibetansk armé i kombination med hans underliga uppfattning om Indien som en harmonisk och fridsam stat får man snarare uppfattningen att Gyaco vill ha en tibetansk motsvarighet till Pakistan, ett teokratiskt paradis där religionen återfår sin rättmätiga plats i samhällslivet.

Kategorier
Asien Indien Kina

Indien inget Kina

Sällan hör man argumentet att Indiens okontrollerade befolkningstillväxt skulle vara till landets fördel, men det framförs icke desto mindre av en ledarskribent vid en större dagstidning. Men stor befolkning är i sig inte till någon nytta om befolkningen i fråga inte har det kapital och de verktyg som behövs för att driva utvecklingen. Både Indien och Kina dras förvisso med stora mått av ojämlikhet, men Kina har gjort betydligt mer för att åstadkomma god grundutbildning, grundläggande sjukvård, ökad medellivslängd med mera; den typ av slum som existerar i Mumbai och Delhi finns inte i Beijing eller Shanghai, och de farsoter som ännu plågar Indien är i Kina utrotade med allomfattande vaccineringsprogram.

Kina har helt enkelt ett betydligt större mått av humankapital än Indien, dels som ett resultat av en sedan länge i samhället ingrodd konfuciansk föresats om att utbildning är till nytta för alla, att jämföra med motsvarande indiska religiösa föreställningar om kast och människors olika värde. Hur demokratiskt Indien än är kommer denna hierarkiska religiösa struktur att effektivt hindra Indien från att komma ifatt Kina, särskilt om den typen av klassamhälle kombineras med okontrollerad befolkningstillväxt och därmed associerad social oro.

Sedan Indien övergav planekonomin i början av 1990-talet har man skuggat Kina i fråga om tillväxt. Men det är då fråga om en tillväxt som drivs av befolkningsökning och urbanisering snarare än export och byggnation av infrastruktur. Kina förbrukar sex gånger mer energi och tio gånger mer stål än Indien, samtidigt som Kinas tillväxt i huvudsak är exportdriven – vi ser helt enkelt inte «Made in India» på särskilt många produkter, och Indien har inte en särskilt omfattande valuta- eller annan reserv.

Kinas traditionella bildningskultur i kombination med kontrollerad befolkningstillväxt (ettbarnspolitiken) och renodlad marknadsekonomi gör landet till en tillväxtmotor som Indien inte kan matcha. Kina är idag tredje land i världen i fråga om utgifter för forskning och utveckling, och man publicerar femfalt fler vetenskapliga artiklar än Indien. Kina producerar långt fler ingenjörer och doktorer, och kommer därför att behålla sitt övertag och även vidga det.

Det är visserligen sant att besluten är rakare och kortare i Kina, men det är inte en avgörande faktor, även om det än en gång visar att demokrati lämpligen införs som ett resultat av ekonomisk utveckling snarare än tvärtom. Man kunde tro att en förment demokratisk stat som Indien skulle ha lägre nivåer av korruption än Kina, men så förhåller det sig alltså inte. Likaså borde en demokratisk stat locka till sig betydligt fler västerländska investerare, men i verkligheten är Indiens nivåer av utländsk direktinvestering tämligen mediokra i jämförelse med Kinas.

Indien kan helt enkelt inte med demokratiska medel förgöra de sociala hinder (exempelvis kvinnans ställning) som omöjliggör att hela befolkningen integreras i den ekonomiska utvecklingen. Kineserna talar numera ständigt om den kinesiska drömmen (中国梦, Zhongguo meng) som ett uttryck för varje medborgares möjlighet att förverkliga sig själv, medan motsvarande indiska dröm förmodligen bara existerar bland de övre kasten i den urbana medelklassen.