Nej, det finns bara ett Kina, och varken Indien eller Afrika kan kopiera det kinesiska receptet, helt enkelt för att förutsättningarna är olika. Kina präglas av stark sammanhållning, betoning på humankapital samt en etablerad konfucianistisk statsmodell, medan Indien är en motsats med religiös split, kastsystem, misogyni och höggradig korruption.
Icke förty kommer både Indien och Afrika att erfara omfattande tillväxt, och särskilt den afrikanska kontinenten kommer att stå för jordens samlade tillväxt i befolkning fram till sekelskiftet, med närmare tre miljarder fler afrikaner än dagens 1.4 miljarder. Men man kommer aldrig ikapp, och orsakerna är inte helt lätta att reda ut. Ett par försök:
Världens två folkrikaste nationer bildades båda i senaste reinkarnation i slutet av 1940-talet, med en tumultartad historik före och efter bildandet. Indien har under hela sin moderna existens utgjort en demokrati, medan Kina tvärtom har varit en diktatur.
De båda forna stormakterna följdes länge åt i ekonomisk utveckling, nämligen fram till 1980-talet, då Deng Xiaopings marknadsreformer och öppnande mot omvärlden initierade Kinas formidabla tillväxtresa, om än från väldigt låga nivåer. Indien har till dags dato inte följt Kinas exempel, utan har i stora drag en statskontrollerad socialistisk ekonomi, samtidigt som man tampas med stora mått av korruption – fattigdomen är utbredd, och landet är svårt efterblivet.
Av denna jämförelse kan man slå fast att demokrati inte tycks vara någon garant för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks inte heller ekonomisk utveckling vara någon garant för demokratisering, om man begränsar sig till det kinesiska exemplet – så här långt.
Men det finns andra studieobjekt alldeles i närområdet, varvid man kan notera att både Sydkorea och Taiwan demokratiserades runt 1990 efter en längre period som hårdföra diktaturer och industriella tillväxtfenomen. Singapore är ett annat exempel, men av mindre värde på grund av dess litenhet.
Japan tycks i förstone vara annorlunda, då det demokratiserades med tvång av USA efter andra världskriget, men man hade då haft en lång period av ekonomisk tillväxt under kejserlig diktatur, plus en längre sejour av imperialism i Korea, Kina och övriga Asien. Japan hade redan befintliga institutioner på plats, och kunde därmed bli ett ekonomiskt under som demokrati.
Numera är både Japan och Taiwan stagnerade ekonomier, medan Sydkorea alltjämt håller ångan uppe. Demokrati ger visserligen ingen tillväxt, men kan däremot hindra vidare sådan, beroende på hur den är utformad. I grund och botten är demokrati en ickevariabel, och det som avgör är graden av ekonomisk frihet.
Man kan tycka att Kina långt tidigare borde ha påbörjat marknadsekonomiska reformer, istället för att under de första trettio åren mest ställa till med politiska galenskaper. Men samtidigt som man på ytan utgjorde ett veritabelt gökbo lade man från första stund grunden till ett nytt Kina.
Medellivslängden 1949 var ungefär fyrtio år, och läskunnigheten i det utfattiga bondelandet blott femton procent – under sådana förhållanden går det inte att implementera en modern marknadsekonomi, och naturligtvis inte heller demokrati, utan man måste först reparera skador från decennier av krig, ockupation och elände.
När Deng tog befälet 1978 hade man uppnått de basala målen, och kunde därför växla system utan att skapa samhälleligt kaos. Det hör till Mao Zedongs förtjänster att han bidrog till att dana en ny grund, oaktat hans mindre goda vandel i övrigt. Det är för övrigt en kulturell egenhet för Kina att premiera bildning och humankapital, till skillnad från Indien, och det är en starkt bidragande orsak till skillnaden i utfall.
Frågan huruvida Kina småningom antar Sydkoreas och Japans väg kan besvaras med nej, eftersom de två staterna är amerikanska konstruktioner. Däremot gör man ingen hemlighet av att man sneglar mot Singapores valautokrati som modell, och det är nog en sådan form av demokrati som ligger i de framtida korten, nämligen när den ekonomiska tillväxten avtar och partiet inte längre har «himmelens mandat».
Det är till syvende og sidst en fråga för det kinesiska folket, och vi bör nog tona ned vår sjukliga besatthet kring att missionera demokrati världen över. Demokrati är en organisk påbyggnad efter ett stadium av stark ekonomisk tillväxt under diktatur, då erforderliga institutioner byggs, inte något som kan inympas hur som helst. Det är det som det indiska exemplet visar, och man ser det även i de flesta nyare demokratier, till exempel i Östeuropa och Sydamerika – det är talande att Chile först under diktatur fick ordning på sin ekonomi, och sedermera blev ett regionalt demokratiskt föredöme.
Den amerikanska och de europeiska demokratierna uppstod efter en lång tids ekonomisk tillväxt under brutal monarkisk diktatur, och möjliggjordes i grunden av kolonialism, expansion, slaveri och industrialisering. Det är därför inte jämförbara förutsättningar, och europeiska stater som Sverige kunde välja att bli demokratier genom att verka i en lämplig miljö för ändamålet.
Empiri visar alltjämt att demokrati i en eller annan form är en mer eller mindre oundviklig följd av ekonomisk tillväxt, och även Kina kommer tids nog att än en gång växla skepnad, mot folkstyre i någon form. Det är bara det att man är så mycket större än de små tigrarna Taiwan och Sydkorea, och att det därför tar längre tid – man har att dubbla ekonomin ett par gånger till innan så kommer att ske.
Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.
Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.
Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.
Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».
Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.
Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.
Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.
I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.
Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.
En ondskans axel tornar upp sig i bortre Orienten…
Folkets befrielsearmé (解放军, Jiefangjun) meddelade för några dagar sedan att fyra soldater hade uppnått «martyrstatus» efter att ha dödats i handgemäng med indiska soldater vid omtvistade gränsområden i juni 2020, och man släppte även en video som närmade visade en del av kalabaliken.
Själva «striderna» skedde dock under nattens timmar, med kampsportsteknik, stenar och klubbor av olika slag, då vapen är förbjudna enligt ömsesidigt avtal. På den indiska sidan sägs tjugo soldater ha dödats, varav de flesta genom fall eller andra indirekta skador. Ett ordentligt krogslagsmål på världens tak!
Som en följd av dispyten har Indien förbjudit en rad kinesiska appar och tjänster samt uppmanat till bojkott, och känslorna är ungefär lika upprörda på andra sidan gränsen, med motsvarande «krigföring» på nätet. Högre upp i hierarkin har man dock på båda sidor tonat ned konflikten och uttryckt gott hopp om att kunna bilägga tvisten, i alla fall för tillfället.
Gränskonflikterna är av äldre datum och härrör från Brittiska imperiets tid, med komplikationer kring Qingdynastins fall 1911 och Tibets ställning. Egentligen är de inte så svårlösta, och skulle väl ganska enkelt kunna ordnas under en kopp te Modi och Xi emellan, om det inte vore för att det finns externa faktorer som komplicerar.
Ingendera sidan kan nämligen backa utan att det får konsekvenser i andra dispyter och konflikter, och därmed får dessa oländiga områden en större betydelse än vad de motiverar på egen hand. Här följer en suverän förenklad version om vad konflikten dröjer sig om:
Statstelevisionen benämner saken som att det råder «gränsstrider» mellan Indien och Kina, men det rör sig i verkligheten om slagsmål utan vapen. Inte en kula har avlossats i dessa «strider», som har pågått sedan i maj, och som dels även har inslag av intern konflikt mellan indiska exiltibetaner och kineser.
Icke desto mindre har gruffet lett till att Indien under Modi efter amerikanskt mönster har kastat ut Tiktok och andra kinesiska IT-tjänster samt uppmanat till bojkott av kinesiska produkter, dock utan större framgång. Under gårdagen beslöt man även ingå någon sorts försvarspakt med USA, då Mike Pompeo gästade landet i sina ansträngningar att bilda allianser mot Kina.
Något krig mellan Indien och Kina lär dock aldrig bryta ut, även om den senaste väpnade konflikten från 1962 skulle kunna upprepas om spänningarna eskalerar. Frågan är då hur villigt USA är att ge sig in i handgemäng i Himalaya, en karg trakt man övergav efter kalla krigets slut, då man lät den tibetanska saken bero. Man har i regionen inte något som helst förband som kan operera i dylika miljöer, varför försvarspakten mest ser ut som en papperstiger – Kina och Indien lär lösa saken på högre nivå så småningom, då man har mer att vinna på samarbete.
På motsvarande sätt är det för närvarande mycket yviga gester kring Taiwan, för Kinas vidkommande mest som inrikespolitisk retorik och en kontinuerlig ambition att psyka utbrytarprovinsen. Samtidigt sker invasions- och försvarsövningar och överflygningar av varandras respektive territorier, för Taiwans vidkommande med amerikanskt understöd.
USA:s vilja att verkligen komma till Taiwans undsättning i händelse av krig är dock inte uttalad, men däremot har man per lag skyldighet att bistå ön med försvarsmateriel, samtidigt som man har en ambition att upprätthålla amerikansk hegemoni i Sydkinesiska havet.
Här kan man notera att Taiwan under Trumps mandatperiod har importerat rekordstora mängder sådan materiel, motsvarande 38 miljarder kronor per år. Samma siffra under Obama uppgick till 15 miljarder, G. W. Bush 32 miljarder, Clinton 19 miljarder, G. H. W. bush 15 miljarder samt Reagan 1.7 miljarder – den senare siffran ska ställas i relation till att Kinas tillväxt och omställning påbörjades först vid den tiden, då Taiwan utan problem hade kunnat ta sig an Kina.
38 miljarder kronor är mycket pengar, ungefär sextio procent av den totala svenska försvarsbudgeten. Taiwan har då en areal som är mindre än en tiondel av Sveriges, men i gengäld har man 24 miljoner invånare. Per areaenhet motsvarar inköpen av amerikansk hårdvara mer än sju gånger det svenska veckoslutsförsvarets budget.
Ändå kanske det inte räcker till mer än just ett veckoslutsförsvar, ty Kinas motsvarande upprustning är så ofantligt mycket större. Utan amerikanskt understöd har Taiwan inte mycket att sätta emot, då man i vapenslag efter vapenslag är kraftigt underdimensionerade i förhållande till motståndaren.
Kina har här även offensiva pjäser som dels kan slå ut det amerikanska understödet, men framförallt neutralisera Taiwans hela flottstyrka. Missilförsvaret räcker bara så långt innan Kina får markkontakt och kan sätta in armén, och därefter är det bara fråga om dagar innan Taibei faller.
Men även här gäller att ett krig för närvarande är mindre sannolikt, och Kina kommer inte att skjuta första skottet – man vill ha en politisk lösning, det vill säga en återförening med Taibeis bistånd. Det är således upp till USA att inleda stridshandlingarna, eller för Taibei att utropa självständighet, innan det kan bli en varm konflikt i regionen. För närvarande är det mest vapenskrammel och retorik.
Men i längden brukar sådant skrammel och en allt intensivare upprustning leda till en urladdning. Om Indien och USA talar i termer av försvarssamarbete, har Putin och Xi kontrat med ungefär samma retorik, och därmed kan vi se hur de nya allianserna börjar bildas. För Sydöstasien i övrigt finns här ingen given vilja att alliera sig med USA, även om man inte vill ha ett alltför dominant Kina. Ett starkt Kina är nämligen bra för ekonomin.
