Kategori: Indien

Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics mot Jesus

Det är kanske självklart att vi i Västvärlden håller samman och försvarar vår världsbild, kultur och politiska system, men mer tveksamt är om det försvaret även motiverar ideologisk mission, ekonomiskt tvång och andra mekanismer för att upprätthålla hegemoni i något slags fortsättningskolonialism.

Den fysiska kolonisationen och imperialismen kanske upphörde under 1900-talet, men den har under efterkrigstiden ersatts av den US-ledda «regelbaserade världsordningen», som trots namnet inte är en rättvis och neutral instans, utan en kontrollmekanism för västerländsk och framförallt amerikansk dominans.

Man inser detta enkelt genom att betrakta hur olika «reglerna» tillämpas vid likartade händelser. Kanske är det rätt och riktigt att rikta sanktioner mot Ryssland för dess invasion av Ukraïna, men i så fall vore det lika rätt och riktigt att göra sammaledes när USA invaderar Irak och andra länder, men det har aldrig någonsin hänt – USA får härja bäst man vill, och «reglerna» gäller helt enkelt inte denna «exceptionella» makt, och inte heller Israel eller andra amerikanska skyddsobjekt.

Det är av den anledningen Brics har formerats, som ett forum för att kontra vad man upplever som en orättvis ordning under Jesus – det vill säga Japan, EU, Sydkorea, USA och Singapore och kanske några till. På agendan står verkligen inte att ersätta nuvarande ordning, men däremot att formera ett alternativ för det globala syd och andra entiteter som inte vill underordna sig amerikansk tyranni.

En sådan flerpolig ordning innebär i princip att man neutraliserar sanktionsvapnet, eftersom man kan handla med varandra utan Swift och andra mekanismer som kontrolleras och allt flitigare missbrukas av USA. Man kan även instutionalisera en ny reservvaluta under den egna Utvecklingsbanken, exempelvis kinesisk renminbi, för att nullifiera de fördelar USA åtnjuter av dollarn.

Detta är inte bara lösa tankar, utan implementeras i detta nu, då Ryssland mer eller mindre är tvunget att handla med Kina och Indien i annan valuta och under andra former. Men även petrodollarn har rubbats i och med att Saudiarabien numera handlar med Kina i yuan.

Samtidigt kan man observera att sanktionerna inte riktigt biter på grund av denna omfattande handel, och Ryssland kan exportera och importera det allra mesta genom andra kanaler och mekanismer än de som kontrolleras av Väst.

Putin är alltså inte riktigt så isolerad som man vill framställa saken, vilket Brics-mötet i ryska Kazan visar. Där finns inte bara Xi Jinping och Narendra Modi, utan även Nato-landet Türkiets ledarfigur Erdogan och FN-chefen Antonio Guterres, vilket har retat upp en rad västliga potentater.

Türkiet är ännu inte medlem, men allt fler nationer visar intresse av att upptas i församlingen. Iran, Egypten, Förenade arabemiraten och Etiopien deltar för första gången under innevarande möte, och i en snar framtid kan en lång rad andra nationer ha anslutit.

Brics är inte en allians med formella åtaganden, utan likt G7 ett forum för att samordna länder med gemensamma intressen, i detta fall att dana nya institutioner vid sidan av de västkontrollerade, institutioner som inte kan nyttjas för att politiskt kontrollera eller dominera nationer att anta ett visst styrelseskick eller underkasta sig vissa västliga normer.

En sådan nyordning bejakar jag utan några som helst betänkligheter, utan att göra avkall på min västerländska identitet och hemhörighet. Västs fortsatta framskjutna position i världen måste bygga på uppfinningsrikedom, kreativitet och frihandel, medan ekonomiskt och annat tvång under nykoloniala former inte hör hemma i en sant regelbaserad världsordning.

Kategorier
Indien Kina Politik

Ridån går ned för Kanada

Sikhiska separatisten Hardeep Singh Nijjar mördades för drygt ett år sedan i British Columbia, vilket föranledde den kanadensiska folkmördarstatens liberale diktator Justin Trudeleau att peka ut Indiens regering för attentatet. Ottawa och Naī Dillī spelade även diplomatisk pingpong genom att kasta ut varsin diplomat.

Debaclet resulterade i strandade frihandelsförhandlingar, samtidigt som Bharat vägrade ge visum åt kanandensiska medborgare. Kanada svarade med att plocka hem fyrtioen diplomater, och det är uppenbart att det nu förelåg en allvarlig diplomatisk kris mellan de två länderna.

Ett år senare fortsätter emellertid farsen, efter att ridande polisen arresterat tre personer för inblandning i mordet och pajasen i Ottawa kastat ut inte mindre än sex indiska diplomater ur landet, med reciprok vedergällning från Indiens sida. Man hävdar att det finns oantastliga bevis för att Narendra Modis regering ligger bakom mordet på såväl Nijjar som en annan separatist under 2023.

Kanada har sedan tidigare en liknande fnurra på tråden med Kina efter att på amerikansk order ha hållit Huaweis finanschef Meng Wanzhou arresteard i närmare tre år, och nu ger man sig på Asiens andra gigant på motsvarande vis.

Problemet här är att Kanada hör till såväl Nato som Five eyes och därmed har en geopolitisk roll att spela. I det spelet är Kina den primära måltavlan, varför man tenderar att se mellan fingrarna på Indiens snedsteg och missföhållanden. Man vill engagera Naī Dillī som en strategisk «vän» mot ärkefienden i Beijing, i vart fall för stunden.

Eftersom Kina och Indien i sin tur är i ständiga bråk kunde man tro att det skulle passa Modi ganska bra, men den egentliga relationen mellan Kina och Indien är den mellan bror och syster. De båda Brics-länderna har mer positiva förehavanden med varandra än negativa, trots att ytan är stormig.

Indien hedgar därtill friskt med såväl Ryssland som andra för Väst förhatliga stater, och man förbehåller sig rätten att ha handel och relationer med vem man vill. Man samarbetar gärna med Väst, men har knappast glömt sitt koloniala förflutna och vad västmakterna egentligen står för. Något uttalat block vill man inte ingå i.

Geopolitiken ger att övriga Five eyes och Nato har hållit ganska tyst om saken för att inte yttermera slänga ved i brasan, även om man på senare tid har uppmanat Indien att samarbeta med ridande polisen. Australiens regim vägrar dock alltjämt att uttala sig om saken.

Indien delar med Kina ett problem gällande extremister och separatister, en fråga som anses vara viktigare än relationer med Väst. Man anklagar såväl Kanada som andra västländer för att hysa dessa terrorister och därmed ge dem en fristad från vilken man kan smida ränker mot Indien.

Den renläriga kanadensiska liberalistdiktaturen vill dock inte lyssna på detta öra eller vara pragmatiskt till lags i geopolitiska allianser, utan anlägger en rättshaveristisk ådra som mest är ägnad att ytterligare skada landet. Sedan en rad år går den kanadensiska ekonomin knackigt, vilket får sägas vara en naturlig effekt av att bråka med en tredjedel av världen – Kina och Indien – och ridån går därför ned för Kanada.

Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland

Orbán och Modi visar vägen

Regimtelevisionen SVT:s propaganda kring konflikten i Ukraïna har en uppenbar bias, inte bara i så måtto att man tar ställning för Zelenskyjs sida och därmed gör sig till en aktiv part i informationskriget, utan även i hur man i skevt urval rapporterar kring händelser relaterade till kriget.

Exempelvis agerar man megafon för Zelenskyj när Indiens premiärminister Narendra Modi besöker Moskva för att diskutera möjliga vägar till fred, och av statsteves rapportering framgår således bara att Zelenskyj är «besviken» över att ledaren för världens största demokrati träffar Putin. Vad herrarna har samtalat om berättar man inte, eftersom det stör det förhärskande narrativet.

Samtidigt fortsatte Orbán Viktor sin turné i samma syfte, det vill säga att söka finna en väg till dialog mellan parterna samt supermakterna USA och Kina. Men Orbáns fredsinviter uppskattas inte av Bryssel, vars «utrikeschef» hävdar att Orbán inte har «mandat» att agera för EU:s räkning. Ungern har för närvarande ordförandeskapet i unionen.

Men «utrikeschefen» Borrell har inte heller något «mandat» att diktera för enskilda EU-länder vilka de kan träffa eller vad de kan diskutera med andra parter. Borrell är en icke folkvald byråkrat utan någon som helst befogenhet att tala för Europas räkning, och han är tillsammans med «presidenterna» von der Leyen och Michel mest en belastning för kontinenten.

Kina, Indien och Ungern agerar för fred, till skillnad från Väst.

Orbáns initiativ måste tvärtom ses som välkommet då EU har grävt ned sig djupt i skyttegravarna och inte är villigt att söka fred, utan mest ställer töntiga ultimata som inte har någon som helst möjlighet att förverkligas. Man vill inte förstå att Ryssland kontrollerar situationen och har övertaget, särskilt i det längre loppet, och vill uppenbarligen inte heller förhandla.

Orbán förstår å andra sidan detta, och är en av mycket få realister i den europeiska skaran av statsmän. Hans blixtvisit till Beijing och Modis motsvarande besök i Moskva ska ses i ljuset av den fullständigt misslyckade «fredskonferensen», till vilken motparten Ryssland inte ens var inbjuden och vars slutdokument inte skrevs under av andra än de krigförande västländerna med allierade.

Dokumentet i fråga var för övrigt en nedskalad kopia på det fördrag Kina lade fram långt tidigare, men som då avvisades av Väst och Zelenskyj. Kina framställs i Västs propaganda som Rysslands anförvant, men man står alltså fullständigt neutral i konflikten. Man hävdar folkrätten och betonar Ukraïnas suveränitet, samtidigt som man i balans beaktar säkerhetspolitiska aspekter av Natos utvidgning.

Det är och har varit den springande punkten i konflikten ända sedan 2008, och det är alltså om det man måste förhandla, ju förr desto bättre. Hur man skulle få slut på kriget på annat sätt står nämligen skrivet i stjärnorna, och det måste Bryssel inse.

Kategorier
Buddism Indien Kina Kultur Politik Religion Tibet USA

Sista chansen spela tibetkortet

För ett par år sedan orsakade Nancy Pelosi (D) en diplomatisk kris genom att i egenskap av amerikansk talman besöka Taibei. Beijing slog som svar på stora krigstrumman och anställde en gigantisk övning runt ön, ett skådespel som därefter har fortsatt periodiskt i syfte att inskärpa den egna hållningen i frågan och dämpa eventuella försök till secessionism.

Den ålderstigna (84 år) ladyn är inte längre talman, men väl ledamot i representanthuset. Tillsammans med andra lagstiftare har hon i dagarna besökt Indien, bland annat för att träffa tibetlaman Dainzin Gyaco (丹增嘉措) i Dharamsala. Orsaken härför är att lamans tid är på upphällningen, varvid en av Washingtons traditionella murbräckor gentemot Kina riskerar att försvinna.

Tibetlaman Dainzin Gyacos tid är utmätt.

Kongressen har för ändamålet lämnat ett lagförslag i vilket man lägger ut texten om Tibet, en akt som nu bara inväntar Genocide Joes signatur innan det träder i kraft. Det är ett slags tillägg till den redan förefintliga tibetpolicy man drog upp 2002, i akt och mening att söka lösa den förhandenvarande dispyten mellan Beijing och lamaämbetet.

Om Kina hade haft motsvarande arroganta attityd till USA och hade haft för vana att lägga sig i andra länders interna angelägenheter, skulle man kanske ha stiftat dussintals motsvarande lagar om att lösa dispyter mellan Washington och de många indianstammar som har förtryckts under lång tid och vars land helt sonika har stulits från dem under former av folkmord och kulturell utplåning. Zhongnanhai ser det således som absurt att USA lägger sig i frågan om Tibet.

För en utomstående betraktare kunde det för all del tänkas vara uppbyggligt att någon extern aktör söker medla i den frusna konflikten. Förhandlingarna har gått i stå sedan 2010, och parternas respektive anspråk går inte att jämka. Aktstycket är följaktligen betitlat Promoting a resolution to the Tibet-China dispute act, med innebörd att uppmuntra till fortsatt dialog.

Men dokumentet går så mycket längre i det att det tar ensidig ställning för den ena parten, bland annat genom att ifrågasätta huruvida Tibet har hört till Kina sedan «evinnerliga tider» (ancient times), en högst luddig fras som inte har någon egentlig bäring på saken.

I Tibet styr Kina, inte amerikanska kongressen.

Historien är här dock väldokumenterad. Tibet inlemmades först i det kinesiska imperiet under Yuan-dynastin (1271–1368), då mongolerna lade under sig både Kina och Tibet i ett nytt rike. Efter Yuans fall blev Tibet åter nominellt självständigt, om än med täta kulturella och politiska band till Kina.

Från 1720 blev Tibet emellertid definitivt inlemmat i dynastin Qing, efter att ha begärt hjälp mot ständiga attacker från mongoliska khanat. Det är drygt tre hundra år sedan, en tid som borde räcka för att fastställa en ny gränsdragning, och under alla omständigheter en företeelse som ägde rum innan det ens fanns något USA.

Tibets «självständighet» efter den dynastiska erans fall 1911 fram till 1951 är lika ogiltig som motsvarande «självständighet» för övriga provinser i Kina som bröt sig loss vid tiden, och har aldrig erkänts av världssamfundet, och allra minst av den då styrande Republiken Kina under nationalistiskt styre. Men det är ändå ett av många halmstrån man söker greppa.

Dokumentet berättar vidare att man avser «motarbeta desinformation» som emanerar från Beijing kring Tibets historia, lamaämbetet med mera, utan att närmare precisera vad det skulle röra sig om för missförhållanden. Slutligen har man en «definition» av Tibet som råkar linjera helt och hållet med lamans anspråk, omfattande såväl den autonoma regionen Tibet som tibetkulturella områden i provinserna Gansu, Qinghai, Sichuan och Yunnan, områden som aldrig har befunnit sig under tibetansk kontroll.

Ny lama vaskas fram genom lottdragning från gyllene urnan, eller genom dekret från Beijing. Och så har det varit sedan 1793.

Pelosi et al har under sin sejour i Dharamsala därtill förkunnat att USA minsann inte tänker låta Beijing utse lamans efterträdare på posten, utan menar att det är ett val laman har att göra själv. We will not let that happen, säger man, tydligen okunniga om att det är lag och tradition sedan 1793, då kejsar Qianlong införde lottdragning från gyllene urnan (金瓶掣签, jinping cheqian) som medel att utse ny lama och undvika korruption. Det har aldrig varit lamans privilegium att utse efterträdare.

I regeringskomplexet Zhongnanhai skakar man förstås på huvudet, rycker på axlarna och mumlar upprört att amerikanerna denna gång alldeles har tappat det, och under alla omständigheter har utspelet ingen förutsättning att leda till några konkreta förhandlingsresultat. Tvärtom är det bara avsett att ytterligare försämra de redan ansträngda relationerna och fjärma parterna än mer.

Ur Washingtons synvinkel drar man dock tibetkortet av helt andra skäl, och vill naturligtvis inte alls ha någon upplösning på dramat. Man vill kunna fortsätta nyttja den tibetanska diasporan i Dharamsala som ett instrument mot Beijing, men det förutsätter då att Dainzin Gyacos efterträdare på posten är under amerikansk kontroll. I annat fall upphör «exilregeringens» och diasporans roll som aktörer i frågan, och Tibet får politisk ro under en tibetansk överstepräst trogen nationen.

Onkel Sam riskerar att förlora ett av sina antikinakort då laman går ur tiden.