Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Drakkamp igång

Takaichi Sanaes ansvarslösa pladder om att intervenera militärt ifall Kina påtvingar Taibei en återförening börjar nu resultera i åtgärder från Beijings sida, då Tokyo inte förefaller vilja backa från uttalandet. Den diplomatiska krisen får då ekonomiska efterverkningar, främst för Japans del.

En halv miljon resor från Kina till Japan avbokades under de två föregående dagarna, som ett led i en konsumentdriven bojkott mot japanska gods och tjänster. Kina står för en fjärdedel av den japanska turistnäringen, och man räknar med att Takaichis aggression kan orsaka näringen ekonomiska skador för hundrafemtio miljarder kronor.

Även ett antal japanska filmer har dragits tillbaka från den kinesiska marknaden, mest som en symbolisk gest om att mer kan komma. I samma anda muttrar Zhongnanhai om att restriktioner kan införas avseende export av jordartsmetaller till Japan, industriella vitaminer som är helt essentiella för den japanska fordonsindustrin.

Det är klart att om ett grannland hotar med väpnad konflikt så finns legitima skäl för att begränsa produkter med stor militär potential, till vilka jordartsmetallerna hör. Sådana åtgärder bryter inte alls mot WTO:s regelverk, och kan därför inte gå under benämningen «economic coercion».

Den skala med vilken Beijing angriper saken vittnar om att man tar det på största allvar, och därmed att man mer eller mindre kommer att tvinga Tokyo till reträtt. Men Takaichi är samtidigt bakbunden, och kan inte retirera utan att alldeles tappa ansiktet och därmed sin politiska legitimitet som nationalistisk «hök».

En diplomatisk blunder av den här kalibern kan således komma att kosta Takaichi hennes politiska karriär som premiärminister redan i dess linda, vilket då accentuerar Jimindōs kris.

Zhongnanhai kan inte heller backa, då man i så fall skulle ge näring åt separatistiska krafter på den rebelliska ön och annorstädes. Till yttermera visso skulle ett japanskt ingripande med automatik involvera USA, som annars inte har uttalat något annat än att man förbehåller sig rätten att komma till Taiwans försvar.

Beijing kommer därför att hålla trycket uppe så länge som krävs, vilket kan resultera i svåra ekonomiska skador för två länder som är höggradigt beroende av varandra i handel. Men allra mest drabbas det mindre Japan, som har Kina som största handelspartner med 23 % import och 21 % export. Motsvarande siffror för Kina är 6.6 % respektive 4.3 %, vilket illustrerar saken.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan

Tokyo provocerar

Japanska premiärministrinnan Takaichi Sanae (高市早苗) väckte ont blod häromveckan när hon hävdade att Japan kan komma att svara militärt på en kinesisk «invasion» av det egna territoriet i Taiwan. Därmed surnade omedelbart relationerna mellan de östra och norra huvudstäderna, det vill säga Tokyo och Beijing.

Kinas generalkonsul i Osaka, Xue Jian (薛剑), skrev på X att det smutsiga huvud som sticker ut sig självt måste huggas av omedelbart (勝手に突っ込んできたその汚い首は一瞬の場階 なく斬ってやるしかない), vilket i sin tur genererade en protest från japans ambassadör i Beijing.

Kinas utrikesministerium fann emellertid ingen anledning att invända mot utsagan, även om Xue senare raderade inlägget. Huvudet i fråga syftar givetvis inte på Takaichis hals, utan är en metafor för aggressionen i fråga.

Takaichi har gjort sig känd som en revisionist som tonar ned Japans forna krigsbrott mot Kina och andra länder i regionen, och hon ansluter till tidigare Jimintō-ledare i synen på att Japans «självförsvarsarmé» måste få fria tyglar att bedriva krig. Hon har för vana att besöka Yasukuni-helgedomen, där ett flertal av de allra grövsta krigsbrottslingar har fått sin sista vila och därmed åtnjuter ett «andligt» beskydd, vilket retar såväl Kina som Korea.

Därtill har hon avlagt besök på Taiwan för att samtala med «presidenten» Lai Qingde (赖清德), visserligen innan hon blev premiärminister. Hon föreslog då att Japan och Taiwan ska upprätta en «säkerhetsallians», vilket då implicit pekar ut Kina som ett hot.

Än sen, säger kanske någon; är det inte Tokyos fria val att umgås med vem man vill och välja sina egna bundsförvanter och allianser? Nej, i vart fall inte om man vill respektera ingångna avtal, eller för den delen överhuvudtaget ha något slags relation med Kina.

I samband med att USA och Kina tinade upp relationerna under pingpongdiplomatin 1972, följde den japanska vasallstaten i samma spår. Den sinoamerikanska shanghaikommunikén har således sin sinojapanska motsvarighet, i vilken Japan dels erkänner att Folkrepubliken Kina är den enda legala företrädaren för Kina, dels att Taiwan är en oskiljaktig del av Folkrepubliken Kina.

二 日本国政府は、中華人民共和国政府が中国の唯一の合法政府であることを承認する。

三 中華人民共和国政府は、台湾が中華人民共和国の領土の不可分の一部であることを重ねて表明する。日本国政府は、この中華人民共和国政府の立場を十分理解し、尊重し、ポツダム宣言第八項に基づく立場を堅持する。

2. The Government of Japan recognizes that Government of the People’s Republic of China as the sole legal Government of China.

3. The Government of the People’s Republic of China reiterates that Taiwan is an inalienable part of the territory of the People’s Republic of China. The Government of Japan fully understands and respects this stand of the Government of the People’s Republic of China, and it firmly maintains its stand under Article 8 of the Postsdam Proclamation.

Takaichis utsaga är därför i strid med detta avtal, och Taiwan angår helt enkelt inte Tokyo. Det är extra känsligt för Beijing, eftersom Taiwan var en japansk koloni 1895–1945, ett territorium man förlorade efter kriget enligt Potsdamdeklarationen och kapitulationsvillkoren.

Japans ockupation av delar av Kina är ytterligare en orsak till de upprörda känslorna, då retoriken som emanerar från Tokyo minner om den under 1930-talet. Även då talade man om «överlevnadskris», det begrepp Takaichi brukar för att motivera försvaret av Taiwan.

Takaichi har inte tagit tillbaka uttalandet, och äventyrar därmed de fortsatta relationerna med Kina, med vilket land Japan har omfattande ekonomiskt och annat utbyte. Något diplomatiskt avbrott lär det inte bli, men en längre frostig relation gagnar inte någon av parterna, allra minst Japan.

Aggressionen kan bli det som leder till ytterligare ett fall på premiärministerposten, nämligen om ekonomiska och andra konsekvenser följer av det höga utrikespolitiska spelet mot Zhongnanhai. Vad «järnladyn» egentligen är gjord av lär vi snart få veta.

Kategorier
Asien Japan Kultur Politik

Feministisk japansk regering

Hårdsrockstrummisen Takaichi Sanae (高市早苗) blev som förväntat vald till Japans första kvinnliga premiärministrinna, och givet den ultrakonservativa och revisionistiska profil Takaichi besitter, lär Japan inte gå i riktning mot en vänsterbliven radikalfeministisk linje. Därmed inte sagt att inriktningen ändå inte kan anta vissa feminina drag.

Betrakta exempelvis Morishita Chisato (森下千里), en före detta gravyrmodell och skådespelerska som sadlade om till politiker och sedermera fann en plats i parlamentet Kokkais (国会) överhus Sangiin (参議院) för Liberaldemokraternas räkning. Nu har hon även tagit plats som vice parlamentarisk miljöministrinna i Takaichis ministär.

Modellen Morishita och trummisen Takaichi.

I Sverige hade en sådan karriär inte varit möjlig, eftersom den radikalfeministiska socialiststaten ser ned på den typen av kvinnor med det allra största förakt, varvid personen i fråga brännmärks för livet av det vidare kvinnokollektivet. Kanske är det ett socialistiskt arv från den moralistiska kristendomens krav om purhet.

Men i Japan finns ingen sådan moralism, och det är inte ovanligt att man bara kommer från idolfacket, utan även tar den omvända vägen från en etablerad karriär. Därmed inte sagt att det är helt problemfritt, och viss friktion finns i de breda samhällslagren kring en sådan bakgrund.

Sensuella bilder med modellen Morishita Chisato.

Morishita klev av modellbanan och nöjesbranschen 2019 och har sedan dess gjort kometkarriär i politiken. Positionen i Takaichis kabinett är av den lägre graden, men är ändå ett slags erkännande, och det kan säkert bli tal om avancemang vad det lider givet hennes ungdom.

I det ordinarie kabinettet är det emellertid knappast varannan damernas, utan enbart tre av nitton (sexton procent) är kvinnor, förutom Takaichi även finansminstrinnan Katayama Satsuki (片山さつき) och «Cool Japan»-ministrinnan (med mera) Onoda Kimi (小野田紀美). Det har att göra med att Japan är en meritokrati snarare än en vänsterbliven kvoteringsstat – rätt man på rätt plats, oavsett kön eller andra egenheter.

Apropos «Cool Japan» är just gravyrmodeller, AV-idoler, kawaii-kulturen, manga och så vidare numera en central del av Japans ekonomi och dess mjuka makt i världen, och det är därför tämligen självklart att man vårdar denna kulturella klenod. Takaichis bakgrund som trummis i ett hårdrocksband är ett uttryck för samma fenomen, och visar hur konservatism kan samverka problemfritt med modernism.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Två steg tillbaka med Takaichi

Prognosen för ett år sedan var att Takaichi Sanae (高市早苗) nog skulle återkomma i striden om premiärministerposten, och den utsagan förefaller nu redan infrias. Detta efter att även Ishiba Shigeru (石破茂) klivit av sin post i förtid, främst för att ha lyckats med konststycket att förlora sitt partis majoritet i båda kamrar.

Vänsterliberala representations- och kvoteringspressen noterar att Takaichi i så fall blir den första kvinnan på premiärministerposten, men den som hoppas på en «feministisk» politik med detta rivjärn bör nog ställa in festligheterna. Tvärtom är detta en mycket konservativ dam, som värnar tradition och borgerliga värderingar.

Och det är nog bra det, för trots att Japan har en hypermodern kulturell yta, är den underliggande konservatismen djupt rotad. Det är det som ger landet dess unika karaktär och gör kvinnorna så extremt charmiga. Radikalfeminism har helt enkelt ingen plats i detta land.

*2SHBTQIAP++ och andra märkliga västerländska fenomen har således ingen stark ställning i Japan, som inte ens erkänner samkönat äktenskap. Särskilt dominerande Liberaldemokratiska partiet (Jimintō, 自民党) är emot erkännande av sådana relationer, och Takaichi Sanae är härvidlag inget undantag.

Men det är inte i socialpolitiken som ommöbleringen i regeringen har relevans, utan i ekonomin och utrikespolitiken. Ishiba bidrog till att töa upp relationerna med Beijing, bland annat med förenklade visumregler och möten med kinesiska kolleger. Takaichi har här helt motsatt hållning, och ses som en hök i förhållande till Kina.

Takaichi ser Taiwan som en sak för Japan, och har besökt Lai Qingde i Taibei, till Beijings förtret. Hon har också besökt Yasukunihelgedomen i egenskap av minister, vilket med automatik retar upp både Kina och Sydkorea, eftersom ett tusental krigsförbrytare har sin sista vila där. Hon har en revisionistisk hållning till Japans krigsbrott och brott mot mänskligheten under andra världskriget, och är i likhet med sina senaste företrädare på posten medlem i ultranationalistiska grupperingen Nippon kaigi (日本会議).

Med Takaichi tar Japan dessvärre två steg tillbaka till Abenomics, upprustning och tätare samarbete med USA, trots Trumps tullar. Det ökar spänningen och konfliktrisken i regionen, och kyler ned den samarbetskultur som har varit förhandenvarande under senaste tiden. Tredje gången gillt för Takaichi, men frågan är hur långlivad hon blir på posten. Jag ger henne frikostigt ett år.

Kategorier
❤️ Japan Kultur Musik

❤️ Ado

Det är inte allmänt känt vem hon är, hur hon ser ut och så vidare, men vi vet att det rör sig om en 23-årig japanska som sjunger så intensivt och kompetent att en hel värld faller pladask för henne. Så även undertecknad, och därmed torde det vara bevisat att utseendet är helt irrelevant?

En del har spekulerat i att hon skulle ha ett mindre fördelaktigt utseende, som därmed skulle diskvalificera henne från den utseendefixerade östasiatiska populärkulturen. Man kan på ganska goda grunder underkänna det argumentet, givet att det finns mängder av exempel på motsatsen, särskilt i Japan. Band som 新しい学校 (Atarashii gakkō, Ny skola) har till och med gjort en grej av det.

Från liveframträdanden känner vi hennes siluett, och när hon en dag avslöjar sig själv ska man inte bli förvånad om det som framträder är en underskön kawaii liten sak, men oavsett vilket kan ingen hävda att Ado skulle ha nått framgång på andra grunder än musikaliska. Vilket är hennes eget argument.

Blyghet verkar ligga närmare till hands som primär förklaringsgrund, och det i Japan numera vanliga annorlundaskapet delar hon med artister som ❤️ Ano (あの). Artister är nu en gång för alla artister just för att de är annorlunda och lite udda, det är det som gör den starka personligheten.

Som många andra i Japan är Ado delaktig i den stora mangakulturen, och tecknar själv sedan barnsben. Mangafigurer får således personifiera henne som alias, samtidigt som hon kontrakteras på löpande band för att sjunga ledmotiv till mangafilmer. Följaktligen blir även musikvideorna oftast av mangakaraktär, vilket ger ytterligare utrymme för kreativ gestaltning.

På tuben har hon faktiskt haft närvaro i sju år, sedan sextonårsåldern, då hon mest ägnade sig åt att tolka andras verk. Diamanten var då inte helt slipad, men det är lätt att i efterhand se den vidare utvecklingen mot fullfjädrad artist. Alla kreativa element fanns redan på plats.

Tolkar gör hon fortfarande (och numera tolkar andra henne), och hon skriver inte heller något eget material. Men numera får hon skräddarsytt material att utveckla, vilket ger den oerhörda produktivitet vi ser på hennes kanal. Veritabla små mästerverk presenteras på löpande band i strid ström, och förgyller en ond värld med skönhet, ljuva toner och drömmar.