Kategorier
Asien Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Krigsscenarier

Om Trump vinner valet skulle han effektivt kunna stifta fred i Ukraïna genom att helt enkelt avveckla det amerikanska stödet till Kiev samt uppmana parterna till förhandling, naturligtvis huvudsakligen på Rysslands villkor. Snopna EU och Nato får därmed slicka såren och gå vidare, när Ryssland vinner kriget man «inte får» vinna.

En kanske troligare utveckling är emellertid att konflikten inte bara fortsätter, utan eskalerar. Detta är trots allt det svåra tjugotalet, och vi går obönhörligt mot storkrig, kanske det totala kriget om dumheterna får fortsätta.

Nordkorea förser redan Ryssland med ammunition, men kan nu även komma att skicka soldater till fronten. Nordkoreas folkarmé råkar vara störst i världen, med drygt sju miljoner soldater, varför man har råd att avsätta ganska många trupper, hårt drillade dödsmaskiner som inte fruktar något.

Samtidigt har man klippt förbindelserna med grannen i syd, och de båda kombattanterna roar sig hjärtligt med drönare, avföringsballonger, propaganda medelst k-pop och k-drama samt symboliska sprängningar av olika slag. Exempelvis sprängde Pyeongyang häromdagen sina egna småvägar mot gränsen för att markera.

Världens näst största armé hittar man för övrigt i Sydkorea, och det inbördeskrig som rasade 1950–1953 fick aldrig något egentligt avslut. Sannolikheten är låg, men konflikten kan ändå blossa upp igen, särskilt om spänningarna fortsätter att öka, eller om Sydkorea och Japan skaffar kärnvapen.

Ännu äldre är konflikten mellan kinesiska fastlandet och avfällingsön Taiwan, ett inbördeskrig som rasade 1923–1949 innan nationalisterna sjappade till sin sista utpost. Även här har det hettat till sedan främst Framstegspartiet på ön gått i riktning mot självständighet, underblåst av USA och EU.

Senast i går iscensatte Beijing en blixtblockad av ön för att markera mot öpresidenten Lai Qingde (赖清德) och dennes secessionistiska tal på öns «nationaldag», omfattande bland annat ett hangarfartyg och 125 jaktplan. En mindre markering och övning, som visar att elden kan ta fart vid minsta gnista.

Till denna krutdurk har Västvärlden fått för sig att skicka kanonbåtar av olika slag, som om det skulle minska spänningen på något sätt. Ja, till och med lilla Sverige har numera för avsikt att under sin, eh… «indopacifiska strategi» skicka schabrak till Taiwansundet för att… förmodligen sänkas om man inte passar sig.

Även Japan har aviserat vilja att lägga sig i en konflikt om Taiwan, samtidigt som man återmilitariserar för fullt. Filippinerna bistår på motsvarande vis USA med baser på norra delen av ön, och även Australien har fått för sig att man har något att skaffa med saken.

En konflikt om Taiwan kan alltså utlösa en kedjereaktion där inte bara USA och Kina för ett begränsat krig, utan där hela regionen blir inblandad och småningom hela världen. Om Japan griper in kan både Nordkorea och Ryssland angripa Japan, och även Kina lär slå hårt mot varje entitet som väljer att lägga sig i. Sydkorea dras in av bara farten om Nordkorea agerar.

Detta lär i sin tur engagera USA fullt ut, och därmed även EU och kanske Nato. Under sådana omständigheter ökar risken betänkligt för eskalering även vid den europeiska fronten, och Putins nordkoreanska soldater kan då skickas mot Baltikum eller Polen, samtidigt som man gör slut på Ukraïna. Kärnvapenhotet hänger då i luften.

Som alla simuleringar visar blir det inte mycket kvar av Taiwan vid en sådan konflikt, och särskilt försvinner allt vad demokrati heter. Frågan är då varför man faktiskt söker denna konflikt, om man säger sig vilja bevara demokratin och autonomin. Och varför man ständigt lägger näsan i blöt på andra sidan jorden.

I verkligheten bryr man sig inte ett smack om vare sig demokratin eller kineserna på Taiwan, utan det är en i raden av geopolitiska pjäser som nyttjas helt instrumentalt under flummig retorik. Saken gäller amerikansk och därmed västlig hegemoni, inget annat, och det är därför man är beredd att anställa ett armageddon för att bevara ordningen.

Lösningen är annars busenkel, nämligen att Taiwan formellt återansluts till fastlandet med höggradig politisk autonomi för evigt, medan Beijing kontrollerar utrikespolitik och territoriets försvar. Man brukar här hänvisa till förment negativt utfall medl Hongkong, men man har där ett annat avtal.

Zhongnanhai är i själva verket berett till stora eftergifter för en fredlig lösning, och fredspresidenten Trump skulle därför även här kunna göra skillnad genom insikten att man inte har något att vinna på ett krig om Taiwan, och att man inte har riktigt samma motivation som Kina.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik

Ishiba ny ultranationalistisk shōgun

Den japanska enpartistaten fortsätter att växla ledarfigurer som andra byter underkläder. Abe Shinzō (安倍晋三) ersattes sålunda 2020 av Suga Yoshihide (菅義偉), som i sin tur steg ned året därpå för att släppa fram Kishida Fumio (岸田文雄), som nu efter en korruptionshärva ger plats åt Ishiba Shigeru (石破茂), som med en hårsmån slog ut Takaichi Sanae (高市早苗) i ledarstriden, där den senare annars hade kunnat bli Japans första kvinnliga premiärminister.

Takaichi kan dock säkert återkomma när det blir nytt tronskifte, på samma sätt som Ishiba har varit aktuell tidigare. Mer intressant är att de fem personerna har en gemensam plattform i Nippon kaigi (日本会議) eller Japanska kongressen, en gruppering som benämns som ultranationalistisk och tillhörande extremhögern.

Den japanska enpartistaten, där Jiminto (自民党) eller Liberaldemokraterna regerar som tidigare sossarna i Sverige, har nämligen sedan Abes tid vid rodret antagit en nyfascistisk inriktning, i vilken man tonar ned eller rent av förnekar forna krigsbrott, ändrar innehållet i skolans läroböcker i historia i revisionistisk riktning samt förordar vördnad av forna krigshjältar inklusive krigsförbrytare.

De allt tätare besöken av japanska politiker till Yasukunihelgedomen, där krigsförbrytare har begravts, retar därför föga förvånande gallfeber på Sydkorea och Kina, som var primära offer för det japanska imperiets aggressioner uner första halvan av 1900-talet. Japanska kongressen förnekar såväl dessa aggressioner som missbruket av kinesiska och koreanska «tröstekvinnor» åt japanska soldater.

Sammankopplat med den utvecklingen är en ambition att återmilitarisera Japan, dels genom att avveckla den pacifistiska konstitution som USA tvang på landet efter kapitulationen 1945, dels genom kraftig upprustning av flottan och armén.

Programmet har mindre med Liberaldemokraterna att göra än med Japanska kongressen, ty det är på pricken denna organisations program man implementerar. Det primära syftet är att återupprätta Japans forna «stotlhet», avskaffa det sekulära styret samt stärka försvaret för att kontra Kina och Ryssland.

Det är intressant såtillvida att man aldrig i svensk eller västerländsk press hör talas om denna högerextrema inriktning, som även omfattar motstånd gentemot såväl *2SHBTQIAP++ som feminism. Man ser istället Japan instrumentalt som en faktor att nyttja mot det Kina man hatar mest av allt, och ser därför mellan fingrarna avseende annat. Så förfar man givetvis även med hindunationalistiska Indien och andra makter i regionen.

Under Ishiba Shigeru kommer Japan därför att sträva efter starkare militära band till Väst, och man är osedvanligt kåt på tanken att upprätta ett «globalt» eller «asiatiskt» Nato, enkom i syfte att återupprätta den forna japanska «glansen», den som jänkarna dåtilldags tvangs släcka med tvenne atombomber. Nu vill man alltså släppa lös samma fascistiska krafter som man då underkuvade, som en ettrig hund att nyttja mot Kina.

Skillnaden är emellertid att Kina numera är militärt överlägset, och att Japans militära ambitioner inte går att förverkliga utan konflikt. Det finns ingen makt som hotar Japan, men däremot har Japan en lång historia av att hota och invadera sina grannar. Det vore bäst för alla att Japan fortsätter att odla sin sköna kultur under fredliga former, istället för att skramla med vapen.

Kategorier
Japan Kina Politik Taiwan USA

Beijing skickar en varning

Kina avfyrade häromdagen en interkontinental ballistisk robot över havet, med nedslag någonstans i Franska polynesien, tio tusen kilometer bort från avfyrningsrampen på Hainan. Det rör sig om en Dongfeng DF-41 med kapacitet att skicka ett dussin stridsspetsar femton tusen kilometer bort, det vill säga till det amerikanska fastlandet.

Sprängkraften motsvarar tio nagasakibomber, och de avfyras typiskt från mobila enheter som inte enkelt kan elimineras i förebyggande syfte. Kina har några hundra sådana enheter, och sammanlagt fler avfyrningsplatser för interkontinetala robotar än USA, även om man har betydligt färre stridsspetsar.

Normalt skickar man sådana pjäser över eget territorium i syfte att utvärdera förmåga, och Kina har inte avfyrat någon pjäs över havet sedan 1980, då en DF-5 med motsvarande räckvidd men mindre sprängkraft. Det är för att grannarna tenderar att bli oroliga, som när Gim Jeongun skjuter av sina smällare över Japan.

Därför ska man också tolka avfyrningen som ett politiskt utspel, som en varning till berörda parter i regionen samt förstås även makter som USA och Australien, att man ska hålla sig borta från Taiwan och Kinas närområde. Särskilt lät man pjäsen snudda Luzon i Filippinernas nordligaste del, ett utspel som inte kan missförstås givet att Bongbong Marcos har tvärvänt i hållningen till Kina och bjudit in USA till ytterligare baser.

DF-41.

För att göra Filippinerna till en grushög behöver man dock inte DF-41, utan det räcker med medeldistansrobotar som DF-26 (guamexpressen) eller DF-17 med förmåga att aptera hypersoniska robotar. Däremot skulle man behöva mer långräckviddiga pjäser för att kunna nå hela Australien, där USA för närvarande bygger upp kapacitet för att kunna slå mot Kina.

Zhongnanhais meddelande är således riktat till såväl Filippinerna som USA och Australien, och implicit även Japan, att man har såväl förmåga som vilja att slå vakt om Taiwan och andra intressen, och att både vilja och förmåga sannolikt är långt större än motståndarnas. Beijings röda linje kring Taiwan ska inte ifrågasättas eller utmanas, är budskapet.

Formellt hävdar man givetvis att testflygningen inte är riktad mot något enskilt land, utan en rutinåtgärd. För det har man visst fog, då DF-41 sjösattes först 2017 och nu har kommit ur den sista testfasen. Men det är en sekundär aspekt, även om man säkert vill se att den fungerar felfritt hela vägen. Den politiska dimensionen är given, och budskapet kan inte missförstås.

Den bana pjäsen tog från Hainan till Franska polynesien.
Kategorier
Afrika Asien Europa Indien Japan Kina Kultur Politik Religion Ryssland USA

Världsnyordning

Om den «regelbaserade världsordningen» talar man lika ofta som man struntar i den, särskilt då den «exceptionella» staten USA och för all del även den likaledes «exceptionella» staten Israel. International law? I better call my lawyer., som Dubya Bush uttryckte saken.

Sådana ständiga övertramp gör världsordningen meningslös, och i slutändan är det därför den starkes rätt som avgör. Världsordningen i sig är för övrigt danad av segrarmakterna under andra världskriget, och bara av den anledningen allt mer obsolet.

Bland de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd finns därför Storbritannien och Frankrike, två före detta kolonialmakter som numera är helt vanliga nationer utan särskilt inflytande i världen. En rättvis världsordning kan inte motiveras med fortsatt deltagande av London och Paris i denna position, med vetorätt att blockera viktiga beslut.

Istället för dessa länder bör givetvis EU ta plats i säkerhetsrådet som kollektiv representant för Europa, då det är en stabil union som företräder närmare en halv miljard människor. På samma sätt måste en plats vikas för Afrikanska unionen, som företräder 1.25 miljarder människor i stark demografisk och ekonomisk tillväxt.

FN måste reformeras.

Kina och Indien bidrar med ytterligare 1.4 miljarder människor vardera, medan USA och Ryssland kvarstår som starka militärmakter med stor landyta samt ytterligare en halv miljard människor. Därmed är fem av åtta miljarder människor representerade.

Mer knepigt är hur Sydamerika ska representeras, eller för den delen Sydöstasien. Brasilien och Indonesien är största länder i respektive region, men är kanske inte representativa i sig. Exempelvis Indonesien är muslimskt, medan övriga Sydöstasien i stort är buddistiskt eller kristet. Brasilien är en portugisisk kultur i en spansktalande del av världen, och det vore märkligt om den utbredda spansktalande befolkningen inte vore representerad.

Bättre vore då att viga en plats i säkerhetsrådet åt Sydöstasiatiska nationers förbund (Asean), som representerar 600 miljoner människor. Unasur, eller Sydamerikanska nationernas union, kan på samma sätt representera Sydamerika i rådet, omfattande 400 miljoner människor.

Därmed täcks sex av åtta miljarder människor med åtta medlemmar, men vi vill helst ha ett udda antal för att kunna åstadkomma avgörande utslag inom den permanenta skaran. Japan eller möjligen en association mellan Japan och Korea kunde då bli den nionde medlemmen, som balans till Kina i regionen och som en representant för en stark ekonomisk och kulturell makt.

Vetorätten måste naturligtvis avskaffas, varvid enbart kvalificerad majoritet om tre femtedelar gäller. Skaran av tio växlande medlemmar kvarstår, och hela rådet består därmed av nitton medlemmar. Det vore en balanserad och rättvis ordning.

Men det har aldrig hänt i världshistorien att en hegemon frivilligt har avhänt sig makten, och därför måste det nog till ett nytt världskrig innan vi får en sådan rättvis och verkligt regelbaserad världsordning. I detta världskrig måste således USA besegras innan en sådan ordning formellt kan danas. Till dess gäller alltjämt den starkes rätt.

EU, USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien, AU, Asean och Unasur är nya permanenta medlemmar i ett reformerat säkerhetsråd.
Kategorier
❤️ Japan Kina Korea Kultur Musik

❤️ 에스파 æspa

K-popen är en fantastisk industri, ett getingbo av kreativitet med låtskrivare, musiker, producenter och andra talanger från hela världen. Därför är också k-popen den mest moderna och intelligenta variant som finns i populärmusiken, och det är ett mysterium varför den inte har framgång överallt, exempelvis i Sverige.

Själv är jag så såld man bara kan bli. Jag har visserligen större dragning åt rock och klassiskt än pop, men just den här dansanta, rytmiska och professionella popen sprider optimism och glädje, och piggar upp tillvaron, i fest som i vardag.

Men är det inte samma slags pop som i Väst? Nej, inte riktigt, även om många grundläggande element är gemensamma. K-popen är flerdimensionell, och rymmer en hel del lokala influenser från Sydkorea och närområdet, varför man emellanåt kan höra en och annan rysk slinga i melodin. K-popen är på sätt gränslös och inte så snävt skuren, och det är just det som ger utrymme för nyskapande: man kan gå ur mallarna och lämna komfortzonen.

I vimlet av artister och grupper finner man snart personliga favoriter, och till sådana hör för min del tjejgruppen æspa (에스파, eseupa), en internationell kvartett flickor om tjugo och några vårar. Ja, det är alltid tjejgrupper, det finns en klar sexuell dimension i k-pop, även om pojkbanden har samma slags intelligenta pop i grunden.

Internationell, för att man som så många andra band (som (여자)아이들 (G)IDLE) har medlemmar från Kina och Japan utöver Sydkorea. Uppsättningen är här 🇰🇷 «Karina» Yu Jimin (유지민, 24), 🇯🇵 «Giselle» Uchinaga Eri (内永枝利, 23), 🇰🇷 «Winter» Kim Minjeong (김민정, 23) samt 🇨🇳 «Ningning» Ning Yizhuo (宁艺卓, 21), fyra extremt heta och duktiga brudar, men japanskan Giselle utmärker sig särskilt i termer av skönhet.

Bandet har existerat sedan 2020, och klättrar stadigt uppåt i ligan över mest populära artister. De har inte som Blackpink miljarder visningar på sina videor, men ändå några hundra miljoner. Samtidigt är det förstås inte alltid ett mått på bästa låtar.

En annan kvalitetsmarkör är att de två sydkoreanska medlemmarna även ingår i supergruppen Got the Beat, tillsammans med Irene och Seulgi från Red Velvet samt fantastiska soulsångerskan ❤️ Taeyeon (김태연). Talang tenderar att ansamlas i klump.