Hårdsrockstrummisen Takaichi Sanae (高市早苗) blev som förväntat vald till Japans första kvinnliga premiärministrinna, och givet den ultrakonservativa och revisionistiska profil Takaichi besitter, lär Japan inte gå i riktning mot en vänsterbliven radikalfeministisk linje. Därmed inte sagt att inriktningen ändå inte kan anta vissa feminina drag.
Betrakta exempelvis Morishita Chisato (森下千里), en före detta gravyrmodell och skådespelerska som sadlade om till politiker och sedermera fann en plats i parlamentet Kokkais (国会) överhus Sangiin (参議院) för Liberaldemokraternas räkning. Nu har hon även tagit plats som vice parlamentarisk miljöministrinna i Takaichis ministär.
Modellen Morishita och trummisen Takaichi.
I Sverige hade en sådan karriär inte varit möjlig, eftersom den radikalfeministiska socialiststaten ser ned på den typen av kvinnor med det allra största förakt, varvid personen i fråga brännmärks för livet av det vidare kvinnokollektivet. Kanske är det ett socialistiskt arv från den moralistiska kristendomens krav om purhet.
Men i Japan finns ingen sådan moralism, och det är inte ovanligt att man bara kommer från idolfacket, utan även tar den omvända vägen från en etablerad karriär. Därmed inte sagt att det är helt problemfritt, och viss friktion finns i de breda samhällslagren kring en sådan bakgrund.
Sensuella bilder med modellen Morishita Chisato.
Morishita klev av modellbanan och nöjesbranschen 2019 och har sedan dess gjort kometkarriär i politiken. Positionen i Takaichis kabinett är av den lägre graden, men är ändå ett slags erkännande, och det kan säkert bli tal om avancemang vad det lider givet hennes ungdom.
I det ordinarie kabinettet är det emellertid knappast varannan damernas, utan enbart tre av nitton (sexton procent) är kvinnor, förutom Takaichi även finansminstrinnan Katayama Satsuki (片山さつき) och «Cool Japan»-ministrinnan (med mera) Onoda Kimi (小野田紀美). Det har att göra med att Japan är en meritokrati snarare än en vänsterbliven kvoteringsstat – rätt man på rätt plats, oavsett kön eller andra egenheter.
Apropos «Cool Japan» är just gravyrmodeller, AV-idoler, kawaii-kulturen, manga och så vidare numera en central del av Japans ekonomi och dess mjuka makt i världen, och det är därför tämligen självklart att man vårdar denna kulturella klenod. Takaichis bakgrund som trummis i ett hårdrocksband är ett uttryck för samma fenomen, och visar hur konservatism kan samverka problemfritt med modernism.
Prognosen för ett år sedan var att Takaichi Sanae (高市早苗) nog skulle återkomma i striden om premiärministerposten, och den utsagan förefaller nu redan infrias. Detta efter att även Ishiba Shigeru (石破茂) klivit av sin post i förtid, främst för att ha lyckats med konststycket att förlora sitt partis majoritet i båda kamrar.
Vänsterliberala representations- och kvoteringspressen noterar att Takaichi i så fall blir den första kvinnan på premiärministerposten, men den som hoppas på en «feministisk» politik med detta rivjärn bör nog ställa in festligheterna. Tvärtom är detta en mycket konservativ dam, som värnar tradition och borgerliga värderingar.
Och det är nog bra det, för trots att Japan har en hypermodern kulturell yta, är den underliggande konservatismen djupt rotad. Det är det som ger landet dess unika karaktär och gör kvinnorna så extremt charmiga. Radikalfeminism har helt enkelt ingen plats i detta land.
*2SHBTQIAP++ och andra märkliga västerländska fenomen har således ingen stark ställning i Japan, som inte ens erkänner samkönat äktenskap. Särskilt dominerande Liberaldemokratiska partiet (Jimintō, 自民党) är emot erkännande av sådana relationer, och Takaichi Sanae är härvidlag inget undantag.
Men det är inte i socialpolitiken som ommöbleringen i regeringen har relevans, utan i ekonomin och utrikespolitiken. Ishiba bidrog till att töa upp relationerna med Beijing, bland annat med förenklade visumregler och möten med kinesiska kolleger. Takaichi har här helt motsatt hållning, och ses som en hök i förhållande till Kina.
Takaichi ser Taiwan som en sak för Japan, och har besökt Lai Qingde i Taibei, till Beijings förtret. Hon har också besökt Yasukunihelgedomen i egenskap av minister, vilket med automatik retar upp både Kina och Sydkorea, eftersom ett tusental krigsförbrytare har sin sista vila där. Hon har en revisionistisk hållning till Japans krigsbrott och brott mot mänskligheten under andra världskriget, och är i likhet med sina senaste företrädare på posten medlem i ultranationalistiska grupperingen Nippon kaigi (日本会議).
Med Takaichi tar Japan dessvärre två steg tillbaka till Abenomics, upprustning och tätare samarbete med USA, trots Trumps tullar. Det ökar spänningen och konfliktrisken i regionen, och kyler ned den samarbetskultur som har varit förhandenvarande under senaste tiden. Tredje gången gillt för Takaichi, men frågan är hur långlivad hon blir på posten. Jag ger henne frikostigt ett år.
Det är inte allmänt känt vem hon är, hur hon ser ut och så vidare, men vi vet att det rör sig om en 23-årig japanska som sjunger så intensivt och kompetent att en hel värld faller pladask för henne. Så även undertecknad, och därmed torde det vara bevisat att utseendet är helt irrelevant?
En del har spekulerat i att hon skulle ha ett mindre fördelaktigt utseende, som därmed skulle diskvalificera henne från den utseendefixerade östasiatiska populärkulturen. Man kan på ganska goda grunder underkänna det argumentet, givet att det finns mängder av exempel på motsatsen, särskilt i Japan. Band som 新しい学校 (Atarashii gakkō, Ny skola) har till och med gjort en grej av det.
Från liveframträdanden känner vi hennes siluett, och när hon en dag avslöjar sig själv ska man inte bli förvånad om det som framträder är en underskön kawaii liten sak, men oavsett vilket kan ingen hävda att Ado skulle ha nått framgång på andra grunder än musikaliska. Vilket är hennes eget argument.
Blyghet verkar ligga närmare till hands som primär förklaringsgrund, och det i Japan numera vanliga annorlundaskapet delar hon med artister som ❤️ Ano (あの). Artister är nu en gång för alla artister just för att de är annorlunda och lite udda, det är det som gör den starka personligheten.
Som många andra i Japan är Ado delaktig i den stora mangakulturen, och tecknar själv sedan barnsben. Mangafigurer får således personifiera henne som alias, samtidigt som hon kontrakteras på löpande band för att sjunga ledmotiv till mangafilmer. Följaktligen blir även musikvideorna oftast av mangakaraktär, vilket ger ytterligare utrymme för kreativ gestaltning.
På tuben har hon faktiskt haft närvaro i sju år, sedan sextonårsåldern, då hon mest ägnade sig åt att tolka andras verk. Diamanten var då inte helt slipad, men det är lätt att i efterhand se den vidare utvecklingen mot fullfjädrad artist. Alla kreativa element fanns redan på plats.
Tolkar gör hon fortfarande (och numera tolkar andra henne), och hon skriver inte heller något eget material. Men numera får hon skräddarsytt material att utveckla, vilket ger den oerhörda produktivitet vi ser på hennes kanal. Veritabla små mästerverk presenteras på löpande band i strid ström, och förgyller en ond värld med skönhet, ljuva toner och drömmar.
Den västliga historieskrivningen har att andra världskriget härjade mellan första september 1939 och andra september 1945, men det är bara slutdatumet som är korrekt. För med den karakteristiken kan man inte tala om något krig i världen, eftersom det inledande skedet uteslutande utspelade sig i Europa.
Nordafrika kom in i bilden 1940, men det var i egenskap av europeiska kolonier snarare än afrikanska nationer som sådana. Först med Japans angrepp mot Pearl Harbor i december 1941 blev konflikten global, då Asien och Nordamerika blev involverade. Med den märkliga historieskrivningen, alltså.
Men i själva verket hade kriget i Asien pågått sedan 1937, med Japans fullskaliga invasion av Kina 7 juli, ett angrepp som föregicks av invasion och ockupation av Manchuriet 1931. Japan nöjde sig för övrigt inte med Kina, utan koloniserade stora delar av Asien, och syftet med att bomba Pearl Harbor var att fördröja amerikanskt motstånd.
Bombningarna av Shanghai och andra kinesiska städer blev på sin höjd en notis i den tidens provinsiella svenska och europeiska tidningar, och än i dag förbigår man i skolans historieundervisning med den största tystnad sådana händelser som massakern i Nanjing 1937, då 300 000 kinesiska civila mördades av japanska trupper.
Det är så för att man har ett utstuderat eurocentriskt eller västligt synsätt, och «världen» med västliga ögon har alltid varit Västvärlden. Därför talar man om «världskriget» med samma slags begränsade utblick, som ett krig mellan länder i Västvärlden, och möjligen några bihang därtill.
Japanska imperiets brutala invasion av Kina betraktas istället som en separat företeelse benämnd andra sino-japanska kriget (det första utspelade sig 1894–1895, då Taiwan blev en japansk koloni). Följaktligen talar man i Kina inte primärt om världskriget, utan om «motståndskriget mot Japan» (抗日战争, kang Ri zhanzheng), vanligen förkortat till «motstå Japan» (抗日, kang Ri) eller «motståndskriget» (抗战, kangzhan).
I Japan benämner man istället kriget som en «incident» (事變, jihen), och än i dag förskönar man i japanska skolböcker imperiets mångahanda brott mot mänskligheten, därtill på order av regeringen. Japan har inte på samma sätt som Tyskland gjort upp med sitt brutala förflutna, varför man alltjämt kan läsa i respekterade japanska tidningar märkliga kolumner om att massakern i Nanjing eller det japanska imperiets missbruk av «trivselkvinnor» (tvångsprostituerade kinesiska och koreanska kvinnor) är påhittade företeelser.
Åttio år har passerat sedan denna hemska tid tog slut, och det är mot den bakgrunden man ska se Kinas segerdag, en omfattande militärparad som går av stapeln i Beijing 3 september. Inbjudna gäster är bland andra Vladimir Putin, Gim Jongeun och de flesta ledare i Asien och Centralasien, medan Europa och USA förstås lyser med sin frånvaro.
Man vill inte ge Kina glans och uppmärksamhet, och man vill inte heller dela podium med Putin eller Gim, men i grunden är det en (då) västallierad som uppmärksammar samma slags krigsslut som vi, med samma slags önskan om fred och välstånd. Om nu européerna egentligen vill ha fred, med tanke på Ukraïna först-policyn.
Budskapet är att Kina är starkt och att man aldrig mer tänker låta sig underkastas utländsk aggression, oavsett om den kommer från Japan, USA eller Europa. Men detta vänds förstås i Japan och Väst till retorik om «kinesisk aggression», en företeelse som saknar historisk legitimitet, då Kina har dominerat med handel, kultur och diplomati samt i övrigt murat in sig.
Kina har inte heller någon betydande försvarsbudget att tala om, utan den ligger stabilt kring två procent, till skillnad mot de fem procent som krigshetsarna i evighetskrigens Europa nu preparerar för. Men i ett stort land med en starkt växande ekonomi blir det ändå en betydande utväxling i militär slagkraft, nog för att freda sig även mot den amerikanska hegemonen.
Men det är ett budskap man inte gillar i Europa och USA, för att det accentuerar att Västs storhetstid är förbi, och att man inte längre dominerar världen. Realpolitiskt är det också ett faktum att Ryssland hamnar under Beijings paraply, naturligtvis helt självförvållat då Väst kontinuerligt har stött bort Kina genom ständiga angrepp mot landet och infiltration i Hongkong, Tibet och Xinjiang, för att inte tala om handelstullar mot elbilar och grön teknik eller stödet till utbrytarprovinsen Taiwan.
Man har sig själv att skylla, och medan Europa försvagas dag för dag genom märkliga politiska beslut kring kärnkraft och energi eller för den delen satsningen på Ukraïna, tuffar Kina på som det världens ekonomiska lokomotiv man har kommit att bli. Europa har egentligen ingen glans att ge Kina, man är självlysande som man är.
Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.
Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.
Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.
Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.
Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.
Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.
Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?
