Kategorier
Japan Kina Kultur Språk

Hur många tecken?

Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.

Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.

Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.

Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.

Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.

Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.

Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.

Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.

Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.

Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.

Tecken i en tidningsartikel. Gul markering motsvarar tio procent eller blott sex tecken; orange tjugo procent eller tjugo tecken; röd trettio procent och 48 tecken; grön fyrtio procent och 90 tecken; blå femtio procent eller 149 tecken; violett sextio procent eller 239 tecken; och slutligen brun upp till sjuttio procent med 373 tecken. Kvarvarande tecken är inte ovanliga, och befinner sig bara snäppet högre upp i rang.
Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Ryssland Teknik USA

Soft power

Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.

Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.

Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).

På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.

Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.

Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.

Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.

Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.

Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.

Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.

Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.

Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.

I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.

Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.

Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.

Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.

Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Kategorier
Ekonomi Europa Japan Kina Politik USA

Vasallisering

Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.

För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.

Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.

Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.

Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.

Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.

Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!

Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.

Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.

Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.

Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.

Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.

Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Religion Ryssland Taiwan USA

Autokratisering

Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.

Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.

Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.

Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.

Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.

«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.

Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.

En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.

Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.

Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.

Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.

Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.

Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.

Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.

Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.

Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.

Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.

Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.

Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.

Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.

Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Teknik USA

Europeisk hedging

Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.

En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.

För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.

Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.

I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.

EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.

Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.

Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.

Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.