Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Religion Ryssland

«Judiskt liv»

Det är en märklig term, och den används strikt taget bara av ett visst klientel, samt av politiker som vill godhetssignalera. Frågan som ofta ställs i sammanhanget är huruvida vi «vill ha judiskt liv i Sverige», vad man nu menar med det. Manlig könsstympning?

Bonnierägda storkukstabloiden tar med jämna mellanrum upp frågan i sina anonyma ledarstick, då i samband med det «judehat» som sägs grassera. Det tycks vara extra viktigt under det folkmord som judar nu bedriver i Gaza, och under en tid sades i denna typ av medier faktiskt inget alls om sagda genocid, utan bara pladder om hur vedervärdigt Hamas är.

Andemeningen är att judar i Sverige inte ska behöva klä skott för Netanyahus brott mot mänskligheten, ett bekvämt alibi som emellertid inte hindrar den judiska diasporan från att mangrant vifta med den israelitiska vimpeln emellanåt. Det är att både ha och äta kakan.

Men principiellt är det förstås riktigt, så låt oss då tillämpa denna princip konsekvent över hela linjen, så får vi se om Expressen faktiskt håller måttet. En i förstone lika naturlig fråga som huruvida vi vill ha «judiskt liv» i Sverige är om vi i samma utsträckning vill ha «ryskt liv»?

När allt kommer omkring ska inte vanliga ryssar och ryska företag behöva finna sig i kollektiv bestraffning för vad Putin gör, i analogi med resonemanget ovan om judestatens människorättsbrott. Men i realiteten ser vi rysk kultur undertryckas och ryssar i allmänhet behandlas illa.

Lyfter man på holken på det utedass som heter Flashback får man en ganska träffsäker bild av hur ryssen i gemen uppfattas av svenskar. Flugorna som surrar kring den demagogiska stanken berättar om att ryssar är ett vidrigt folk, i kontrast till det genetiskt och kulturellt identiska ukraïnska folket, som ses som högtstående och så vidare.

Den uppfattningen manifesteras i lite finare termer i det officiella Sverige, när ryskortodoxa kyrkor vräks från kommuner eller då ryska produkter tas bort från det stora statliga bolagets sortiment. En tillverkare av mjölkkultur fick nog av ortodoxa kupoler på sin kefir, och en del tyckare i lådvinsvänstern har på halvt allvar muttrat om att bannlysa Dostojevskij från biblioteken, där man ju redan har bokbrännarvanan inne.

Frågan är nu på vilket sätt Expressen har motarbetat denna rasism och aversion gentemot ryssar och rysk kultur? Svaret är att det har man inte, utan man har tvärtom gått i första ledet för att inskärpa hatet. Med lite finare ord än på det flashbackska utedasset, men avföringen är ändå av samma fräna sort.

På samma sätt kan man fråga huruvida vi vill ha «kinesiskt liv» i Sverige, på vilket storkukstabloiden säger blankt nej. Här är det inte bara en uppenbar säkerhetsrisk som infinner sig när kommunistregimen i Beijing kan få för sig att installera avlyssningsutrustning i Volvobilar, Tiktokappar eller Labubudockor, utan varje enskild kines är enligt Expressens paranoida resonemang en potentiell «cell» som kan aktiveras för kommunistpartiets räkning.

Därför ska vi inte ha konfuciusinstitut vid svenska universitet, och därför måste kinesiska doktorander finna sig i särskild säkerhetsprövning. Alla kineser och företag är nämligen den kinesiska statens instrument, utan egen vilja och ambition, om man får tro den kontinuerliga demagogin i blaskan.

Till skillnad från judar, som är det mest högtstående folk världen känner, med vattentäta skott till regimen i Tel Aviv. Inga israeliska intressen verkar i Sverige och bland den judiska diasporan, och så vidare.

Man kunde kanske inflika att det är skillnad på svenska judar och utländska ryssar och kineser, men resonemanget ovan gäller alltså även svenskar med rysk och kinesisk bakgrund. De där ortodoxa kyrkorna man vill riva har stått där i decennier, men ses nu som Putins verktyg.

Det är människosynen det handlar om, att ett visst folk är så mycket finare och exceptionellare än andra. En vedervärdig människosyn, som framförallt Bonniers och Stampens publikationer propagerar.

«Judiskt liv» i Sverige.
Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kina nobbar Nvidias chips

Den amerikanska skurkstaten beslöt 2011 (Wolf amendment) att Nasa inte får samarbeta med Kinas motsvarighet (Guojia hangtianju, 国家航天局), under premissen att Kina stjäl amerikanska tekniska hemligheter och nyttjar tekniken för militära ändamål. Det sistnämnda är förstås sant, och det går inte att åtskilja rymdteknik för civila respektive militära ändamål.

Men så här fjorton år senare dominerar Kina i rymden, och kom för ett tag sedan tillbaka med grus från månens bortre sida. Stoftet innehåller nya legeringar som inte existerar på jorden, och som därför är intressant ur materialteknisk synvinkel. Kina har erbjudit sig att dela måndammet med världens alla forskare, förutom USA:s, eftersom man där alltså har en lag som förbjuder sådant samarbete.

På samma sätt förfogar Kina över världens snart enda rymdstation, det toppmoderna Himmelspalatset (Tiangong, 天宫). Föråldrade Internationella rymdstationen (ISS) ska snart pensioneras, och det finns för närvarande inget som kan ersätta den. Även här gäller att Kina har sträckt ut en hand till världens forskare att arbeta på Tiangong, minus USA, med hänvisning till Wolf amendment.

Med samma argument om nationell säkerhet beslöt Sleepy Joe Bidens regim att införa exportkontroller mot Kina kring avancerade chips och annan halvledarteknik, samtidigt som man förbjöd Huawei, ZTE och andra kinesiska teknikföretag att verka i USA. Man beordrade vasallstater, däribland Sverige, att införa motsvarande reformer, vilket man gjorde utan att blinka.

Exportkontrollen omfattar all sådan avancerad teknik som har minsta amerikansk komponent, varför nederländska ASML belades med förbud att skicka sina mest avancerade litografimaskiner till Kina. På samma sätt förbjöds TSMC i Taiwan och Samsung i Korea att exportera sina främsta produkter till Kina.

Syftet var och är uppenbarligen att strypa och svälta Kina till döds, och till den ambitionen kommer även Trumps tariffer på allt och alla för att få stopp på Kinas export. Det räcker inte med att bara angripa Kina, eftersom man enkelt kan exportera via tredje land.

Men även här har man stött på patrull, eftersom Kina då svarar med att införa exportkontroll kring jordartsmetaller, en produkt man kontrollerar och dominerar stort. Sådana jordartsmetaller, med särskilt magnetiska egenskaper utöver det vanliga, förekommer i all modern teknik, som mobiltelefoner, vindsnurror, elbilar och så vidare, och inte minst i försvarsmateriel – ett halvt ton sådana mineraler går åt för att tillverka ett amerikanskt F-22.

Kina skulle hellre bedriva frihandel på världen, men ställd inför faktum tvingas man till sådana åtgärder för att freda sig från den amerikanska aggressionen. Det Väst, inklusive Europa, som alltid motiverar alla sina omfattande begränsningar kring Kina med «militära ändamål», fick nu bollen i stenhård retur, eftersom jordartsmetaller har en alldeles uppenbar militär tillämpning.

Det man kan observera i verkligheten är således 1) att den som gräver en grop åt andra, småningom själv faller däri; och 2) att om man försöker begränsa någon att avancera, sporras denne att frigöra sig från sitt beroende och ha en självständig produktion snarare än att importera godset i fråga.

Den andra punkten var och är tillämplig på Kinas rymdprogram, och är det även vad gäller halvledare och chips. Man är ännu inte ikapp, men är på god väg. Och i den ambitionen sätter man även extra press på sig själv genom att hjälpa till med de amerikanska begränsningarna. Nöden är nämligen alla uppfinningars moder.

Kinas ledning har i den andan uppmanat företag att inte köpa Nvidias H20, en nedbantad version av ett mer eller mindre föråldrat grafikkort, särskilt framtaget för den kinesiska marknaden med hänsyn till exportrestriktionerna. Dels alltså för att stimulera den inhemska industrin, där man redan har bättre ersättare i form av Huaweis Ascend 920 med flera, men också för att göra sig av med beroendet från USA en gång för alla.

Även i denna genre har vi sett Kina runda de amerikanska restriktionerna, dels genom att bygga större kluster med mindre kraftfulla grafikkort och därigenom få önskad effekt för såväl militära som civila tillämpningar (väder, klimat med mera), och dels genom effektivisering på mjukvarunivå. Det senare ledde till att Deepseek tog världen med häpnad, en språkmodell i paritet med de bästa västerländska, men med bara bråkdelen av träningstiden och därmed -kostnaden.

Vad det lider kommer Kina naturligtvis att bemästra och sedermera dominera den mest avancerade halvledartekniken, och därmed avhänder man USA detta vapen. Redan nu är det alltså så trubbigt, att man kan avstå det.

H20 såldes tidigare i Kina, men även det lades till restriktionslistan efter att Deepseek chockade Washington. Trump godkände förnyad export, efter förhandlingar med Kina om att få sina magneter och under villkor att Nvidia pröjsar femton procent av vinsten till amerikanska regimen… man måste ta sig för pannan.

En intressant fråga är om Kina i framtiden kommer att slå tillbaka mot USA med samma mynt, när man själv dominerar, för att ge igen för gammal ost. Jag tror inte det, kineser har helt enkelt inte det kynnet och den karaktären (i allmänhet), utan är alltid beredda att ta i hand och gå vidare, att se den större bilden, att agera för den större kretsen dajia (大家) eller allas bästa. Det vidriga skurkbeteendet stannar därför hos USA.

Pandan fredar sig från den aggressiva örnen.
Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Omritad geopolitisk karta

Tiondet till Ukraïna uppgår nu till 17 740 riksdaler per arbetande svensk, i vad som för allt vad det är värt motsvarar en form av straffskatt lagd ovanpå världens högsta skattetryck. Regimen har nämligen inga egna pengar, utan hanterar bara folkets beslagtagna medel.

Vad fan man får för de pengarna är inte alls oklart, utan det rör sig om skir kapitalförstöring utan någon som helst återbäring. Frågar man regimen Kristersson skulle den säkert hävda att man har investerat i «säkerhet», men det enda man har åstadkommit är att förlänga lidandet och dra ut än mer på konflikten, vars slutstadium ändå är givet.

Om något har man även bidragit till att öka osäkerheten samt gjort Sverige till ett givet mål för ryska stridsspetsar i händelse av vidare aggression från Västs sida. Deltar man i ett ekonomiskt krig mot Ryssland samt ansluter till en försvarspakt med udden riktad mot Moskva, är den givna konsekvensen att man blir föremål för landets mer närgångna intresse. Inte bara på Östersjöns kabeltäta botten.

Sverige och Europa har med sitt märkliga engagemang för Ukraïna dragit ned sig själva i en kökkenmödding omfattande energikris, recession och politisk instabilitet, varvid man har blivit en enkel måltavla för amerikansk merkantilism under Trump. Världen i övrigt anpassar sig till dessa omständigheter, med resultat att den geopolitiska kartan ritas om.

Man trodde sig kunna försvaga Ryssland genom allt fler sanktioner, men istället har landet rest sig genom ökad produktion och högre grad av självhushållning. Bryssel och de europeiska huvudstäderna är fast i 1989 års mentala bojor, under en tid då Väst i ensamt majestät kunde svinga piskan och tvinga omvärlden att följa dess diktat.

Men med främst Kina och Indien som givna handelsparter har Ryssland vidare importintäkter att hämta då de västliga strömmarna av olja (men inte gas) sinar, och omvänt kan man från dessa länder hämta hem allt vad man behöver i övrigt. Den som trodde på brödköer och varubrist i Moskva misstog sig gruvligt.

Då tror sig Väst kunna slå mot Indien och Kina med hot om sanktioner och handelstullar, men som Trump nyligen fick erfara resulterar det bara i att man skjuter sig själv i huvudet och att leveranserna av jordartsmetaller och annat kritiskt gods upphör. Man tycks ännu inte ha förstått att den unipolära ordningen under USA:s tyranni har upphört.

I själva verket arbetar man just nu starkt för att inte bara befästa utan även förstärka den ordningen. Ryssland har man så klart alienerat för evig tid, och Moskva har inte längre något intresse av EU. Handelstullar och hot riktade mot Kina och Indien resulterar på motsvarande vis i att dessa båda länder föses närmare varandra trots ständiga dispyter, och naturligtvis också drar in Ryssland allt mer i den egna sfären – de tre länderna utgör för övrigt kärnan i Brics.

Premiärminister Narendra Modi ämnar således avlägga visit i Tianjin om tre veckor, det första besöket på sju år, vilket är en markant upptining av de djupfrysta relationerna sedan gruffen i Himalaya för några år sedan. Klart är att de båda länderna nu har större incitament att lägga ned stridsyxan och öka handeln inbördes, under Västs aggression och hot om «economic coercion».

Man ser på samma vis Japan närma sig Kina under samma omständigheter, och i det stora hela stärks Kinas inflytande radikalt under Trumps märkliga globala handelskrig mot allt och alla. I kombination med EU:s än märkligare krav om att omvärlden måste ansluta till Bryssels vettlösa krigföring mot Moskva, knakar tidigare allianser i sina fogar.

Exempelvis Australien, som också har haft en fnurra på tråden med Beijing under de senaste åren, har snabbt ändrat inställning efter att ha utsatts för USA:s ekonomiska mobbning. När militärpakten Aukus också verkar skrotas och inköpen av de amerikanska atomdrivna ubåtarna inte ser ut att förverkligas, återstår bara för Canberra att ta sitt förnuft till fånga och inse att man är en del av Asien snarare än USA:s vicesheriff och yes-man i regionen.

Men Väst är oenigt även med sig självt numera, givet Trump och dennes tullkrig. Därtill kommer att Trump inte bryr sig nämnvärt om det ryska inbördeskriget, utan alltjämt vill ha ett avslut på det att resurserna kan riktas mot viktigare saker, som Kina. Men i vägen för Trumps kamp för Nobels fredspris står de gapiga européerna, som med sina verklighetsfrånvända «krav» om att Ryssland måste lämna tillbaka territorier som man kontrollerar alltså bara bidrar till att förlänga konflikten och cementera den europeiska nedgången.

När Putin och Trump slutligen möts nu i veckan sker det under förutsättningen att detaljerna för en fredsplan förmodligen redan har utverkats, och som Zelenskyj och de europeiska gaphalsarna småningom bara har att skriva under. I annat fall finns ingen anledning att ställa till med toppmöte, utan man kan då talas vid i telefon och låta underhuggare förhandla vidare.

Summa summarum av tre års konflikt är således att Ryssland vinner fem oblast med internationellt erkännande; att Europa har tappat i ekonomisk utväxling och konkurrensförmåga gentemot omvärlden; att Kina, Indien och Ryssland står närmare varandra än någonsin; att Kina tar hem segern ekonomiskt och politiskt; och att Ukraïna faller i glömska som ett än mer utfattigt och efterblivet europeiskt u-land. Allt detta fick du för en kostnad om futtiga 17 740 kronor!

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Kultur Politik Ryssland USA

Imperiedöd

Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.

Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.

Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.

Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.

Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.

Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.

Världens kärnvapenmakter.

Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.

Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.

Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.

Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.

Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.

Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.

500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.

Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.

Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.

Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.

Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.

Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.

I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.

Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.

Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Trött örn inget hot mot elefanten

Den amerikanska skurkstaten fortsätter med sina allt mer omfattande rallarsvingar mot allt och alla i syfte att domptera och uppfostra, med allt från en lavin av sanktioner till Trumps globala handelstullar. De senare sades ursprungligen införas på grund av handelsobalanser, men nyligen har dårfinken hotat länder med vidgade tullar på strikt politiska grunder.

Det rör sig om länder som Kanada, efter att nationen uttalat sig om att erkänna Palestina; Brasilien, på grund av någon process mot Bolsonaro; och nu Indien, för att man handlar olja av Ryssland och därmed ger Kreml intäkter för vidare krigföring. Hegemonen blir därmed allt mer imperielik i sin ambition att tukta länder med en annan hållning i olika spörsmål.

Men högerkrokarna eller vänstersvingarna eller vad det nu är träffar blint och orättvist, enligt Naidili. Man menar att Türkiet har ökat sin import av rysk olja i lika hög grad, medan Kina är den stat som handlar mest olja av Ryssland. Bara det att Trumps förmåga att straffa Kina är ytterst begränsad, vilket han nyligen fick erfara, samtidigt som det är komplicerat att angripa byrackan Erdogan i Ankara.

Ironin har att EU fortsätter vara en av de större finansiärerna av kriget, eftersom man inte har någon egen energiproduktion och har låst sig vid gas.

Och angriper man Indien, som i detta fall, äventyrar man den bräckliga «allians» man söker i syfte att innesluta och kontra Kina, exempelvis i den kvadrilaterala dynga man kallar Quad. På samma sätt alienerar man Australien med samma slags politik, varvid den märkliga pakten Aukus riskerar att brytas; Canberra har redan närmat sig Beijing och börjat lägga ned stridsyxan.

Indien och Kina har aldrig varit och kommer aldrig att bli såta vänner, men de båda länderna inser att de är komplementära och i behov av varandra. Modi förstår vidare att det falska och hycklande Väst enbart vill liera sig med Bharat i syfte att uppnå geopolitisk dominans, och givet Indiens koloniala historia lär man inte gå i den fällan.

Under alla omständigheter innebär Washingtons fientligheter mot allt och alla att Indien och Kina närmar sig varandra vare sig man vill eller inte, samtidigt som de båda även närmar sig Ryssland i allt större utsträckning. Samma resonemang gäller för övrigt samtliga länder i Brics och det globala syd.

Strikt taget skiter världen utanför Väst i det ryska inbördeskriget, på samma sätt som Väst skiter i krigen i Sudan, Myanmar eller andra regioner utan betydelse för västliga intressen. Det är den gängse ordningen, och det kan inte vara på något annat sätt. EU:s och växelvis USA:s tanke att övriga världen måste ställa upp på deras krig mot Moskva är fullkomligt befängd – det är Paasikivi-nivå på den logiken.

Indien kommer alltså inte att åtlyda diktaten från Vita huset, utan kommer att fortsätta handla olja av Ryssland; så även Kina. Om Trump därmed inför extra tullar om tjugofem procent omintetgör han handel med Indien, varvid Kina står berett att ta marknadsandelar.

Så fungerar världen under en polycentrisk ordning där USA inte längre är ensam herre på täppan. Men Trump har ännu att inse detta, och att förstå att världen har förändrats markant sedan han först knåpade ihop sina märkliga tankefoster under 1990-talet.