Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Joar vill kriga med Kina

Mammas osnutne gosse Joar, den kinahatande folkpartisten, är återigen i farten med fullkomligt befängd retorik på debattplats i boulevardspressen. Tesen denna gång är att «vi måste slå tillbaka» när Kina «angriper oss» med cyberattacker, men vem som angriper vem är nog inte givet.

Säkert är att cyberkrigföring är en självklar del av totalförsvaret, och lika säkert är att angreppen mot Kina från västmakter är långt mycket fler och större än de som går i motsatt riktning. Men det stod inte i Expressen, så det kunde du faktiskt inte veta. Däremot vet vi att USA och Israel är de enda makter som utför skarpa cyberangrepp snarare än att bara testa den andre killens förmåga. Fråga bara Iran.

Osnutne Joars infallsvinkel är emellertid bakvänd och felaktig, och tar sin grund i något slags kapprustning och digitalt krig med en inbillad fiende. Kina är inte vår fiende om vi inte själva gör landet till sådan, och det tycks i själva verket vara vad Joar et al egentligen syftar till, att piska upp fientliga stämningar och etablera fiendskap istället för att bygga broar.

Joar förstår inte heller att ett digitalt försvar byggs i tandem med ett digitalt civilsamhälle, det är två sidor av samma mynt i samverkan. Men om det är något Europa och Sverige saknar, är det just digital kompetens. Med vilket inte menas snofsiga kostymnissar som förvaltar amerikansk teknik, utan innovativ kraft i näringslivet.

Sverige och Europa har helt enkelt inget Baidu, inget Tencent, inget Alibaba, inget Bytedance, inget Pinduoduo, inget Netease, inget Deepseek och inte ens något Meituan eller Didi. Sverige och Europa har inte heller något Apple, Meta eller Alphabet, för att lista några av den andre killens resurser.

Vi är istället en digital öken, en europeisk sovjetunion som har reglerat sönder och samman all innovationskraft på grund av att förbudsliberaler som Joar ständigt lägger sig i med allsköns social ingenjörskonst och pekpinnar av allehanda slag. Allt vi har är fina «värderingar» och en oändlig byråkrati, men de är till föga nytta när israeliska svarthattar slår till.

Joars med fleras uppdrag är alltså inte att rusta ihjäl kontinenten med vare sig plåtschabrak eller digitala strukturer utan backning av civilsamhället och näringslivet, utan att först och främst etablera en grund för innovationskraft, på det att Europa kan börja ta små steg mot en självständig digital infrastruktur. När det väl är gjort och det finns grogrund för digital innovation i AI och andra fält, då kommer även försvarskapaciteten på köpet, helt gratis.

Det Joar agiterar för är emellertid i princip den nordkoreanska varianten, att ha en militär digital spets utan en civil motsvarighet. Det fungerar emellertid lika bra som Nordkorea i övrigt, det vill säga inte alls. Men Joar tror på fullt allvar att man på det sättet kan bygga en «överlägsen offensiv förmåga». Det kan man alltså inte. I vart fall inte mot Kina.

Det är detta vi har att «kriga» mot.
Kategorier
Indien Kina Politik Ryssland USA

Oljevapnet

Vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT menar att Kina har bidragit till att stötta Ryssland ekonomiskt när västländer infört sanktioner mot Ryssland, men så är förstås inte fallet. Man handlar som vanligt med Ryssland, eftersom kriget i Ukraïna inte angår Kina.

Men även Trump-regimen lutar numera åt det hållet, när man under sin världsturné söker bötfälla och «bestraffa» länder för både det ena och det andra. Nu har turen således kommit till Indien och Kina, och man skramlar med hot om repressalier ifall länderna inte slutar köpa olja av Ryssland.

Indien säger sig kunna välja bort den ryska oljan, och har kanske inte så mycket att sätta emot. Kina har däremot rocken full med äss och jokrar att spela ut, och det är förvånande att Bessent med flera fortfarande tror att man agerar från en styrkeposition.

USA fick ju omedelbart krypa till korset när Kina införde exportrestriktioner kring jordartsmetaller, men Beijing har naturligtvis fler vapen att sätta in om det skulle behövas. Inte för att man vill, utan för att man tvingas till det. Allt annat lika vill Kina ha frihandel och inget annat.

Trumps regim flyttar emellertid ideligen målstolparna för att söka klämma åt Kina där man kan, och oljan är en svag punkt då landet är höggradigt beroende av import. Samtidigt söker man göra sig kvitt eller i vart fall minska det beroendet genom storskalig satsning på elektrifiering och grön teknik, där jordartsmetallerna åter kommer in i bilden.

Men för närvarande hämtar man hem några miljoner fat olja per dag, varav en tredjedel kommer från Ryssland. Skulle man kunna ersätta den? Säkerligen, genom att öka importen från Iran, som står för hälften av Kinas behov. Men då skulle Trump… ja, minsta femåring kan räkna ut den vidare förvecklingen i detta drama.

Kina kan alltså inte låta sig luras av Trumps bondfångeri, utan måste sätta hårt mot hårt. Ger man fingret lär man förlora handen och senare hela armen. Förvisso borde Kina ge fingret till Trump, men då i en annan, mer bildlig mening.

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik

Thailändska JAS-39 Gripen?

Något «fullskaligt» krig mellan Thailand och Kambodja blir det nog inte, dels för att dispyten begränsas till mindre områden längs gränsen och är av postkolonial natur, men framförallt för att Thailand enkelt skulle vinna en sådan drabbning. Det förblir därför en isolerad företeelse av samma snitt som präglar många andra områden i Asien, exempelvis gränstvister mellan Indien och Kina.

Men konflikten sätter ändå under belysning ett svenskt dilemma, nämligen vapenexporten av JAS-39 Gripen och andra system till den labila regimen i Bangkok. De svenska horbockarnas paradis är samtidigt utsatt för ständig maktkamp mellan militären och den politiska klassen, som i sin tur uppvisar fejd mellan klanen Shinawatra och andra fraktioner.

Paetongtarn Shinawatra blev nyligen avstängd från ämbetet efter att ett telefonsamtal med förre kambodjanske kollegan Hun Sen läckt, då hon tog parti för denne samt kritiserade en thailändsk befälhavare. Shinawatra försökte gjuta olja på vågorna efter en incident vid gränsen i juni, som alltså ligger till grund för nuvarande eskalering, men resultatet blev istället vidgad konflikt.

Thailand kan alltså knappast beskrivas som en fullvärdig demokrati, utan har uppenbara brister. I termer av rangordning enligt Economist democracy index landar Thailand på plats 63, med beskrivningen «ofullständig demokrati», på gränsen till «hybridregim».

Ändå har landet elva JAS-39 Gripen, med bud på fler. Sverige har här sedan länge en märklig policy om att bara sälja vapensystem till länder som uppfyller vissa «säkerhetsmässiga» bedömningar samt kriterier om demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsaspekterna är i princip sådana att system inte får säljas till USA:s fiender, eftersom systemen beror av amerikanska komponenter.

Vän av ordning minns säkert att Saab under 1970-talet ville sälja fyrtio JA-37 Viggen till Indien, men förhindrades genom amerikanskt veto på grund av Indiens relationer med Sovjetunionen. Bofors ville sälja haubitsar till samma land, men det stöp på att man som alla andra i denna genre tillämpade mutor under budgivningen.

Den svenska «humanitära stormakten» sätter alltså sig själv på så hög piedestal att väldigt få passerar det nålsöga som krävs för att få köpa svenska vapen. Och de som är så förment goda köper i regel amerikanskt, eftersom USA dels pressar till sådana inköp, dels nyttjar sin avlyssningskapacitet till att lägga exakt rätt bud gentemot konkurrenter. Danmark och Finland ratade således JAS-39 för amerikanska system.

Kvar blir bara en handfull regimer som nätt och jämt kvalificerar, som Thailand (demokratiindex 63), Brasilien (57), Ungern (54) och Sydafrika (43). Vi skäller ständigt och jämt ut sådana figurer som Orbán och Bolsonaro för förment bristande demokrati, men har samtidigt inga problem att sälja vapen till samma herrar. Hyckleri är bara förnamnet.

Om Sverige fortsatt ska ha en vapenindustri med export som intäktskälla måste man därför ha en betydligt mer tolerant inställning till potentiella köpare, samtidigt som man måste göra sig av med det skadliga amerikanska beroendet. I annat fall blir inga system sålda, och svensk vapenindustri kan då lika gärna lägga ned sin verksamhet. Som amerikansk vasall kan vi då likt Danmark lika gärna handla amerikanska system, och det finns inte längre något behov av självständig utveckling.

För Thailands vidkommande finns emellertid många alternativ till fler JAS-39 Gripen, ett system man menar är lämpat att ersätta föråldrade F-16 i fjärde generationen. I spekulationerna förekommer bland andra Chengdu J-10 Menglong, en mer modern kinesisk motsvarighet till Gripen i samma generation (4.5), därtill till halva priset.

Just den omständigheten tycks man för övrigt bortse från i den «säkerhetsbedömning» man omhuldar och som stipulerar att system inte får säljas till länder med nära relationer till Ryssland och Kina (USA:s fiender, nota bene). Men Thailand har just nära förbindelser med Kina, som utövar stort inflytande i landet.

Kina är Thailands största handelspartner, samtidigt som det thailändska etablissemanget huvudsakligen är av kinesisk börd (inklusive klanen Shinawatra). Man har gemensamma militärövningar och är invecklade i ett antal gemensamma infrastrukturprojekt, även inom ramen för Nya sidenvägen. Thailand har visserligen främst amerikanska och europeiska vapensystem, men förfogar även över kinesiska stridsvagnar och ubåtar.

USA skulle kunna lägga embargo även här i ljuset av Kinas inflytande, och oavsett utgången av fejden med Kambodja förblir Thailand därför ett frågetecken för den knepiga svenska vapenexporten. Sverige får nöja sig med att vara inofficiell världsmästare i godhet.

Kinesiska J-10 i Pakistans flygvapen sköt nyligen ned franska Dassault Rafale i Indiens flygvapen. Båda planen är i generation 4.5, i likhet med JAS-39 Gripen.
Kategorier
Europa Kina Politik

Bryssel vid vägskäl

Sverige återfår oförhappandes en smula av sin forna glans, då man på måndag står värd för samtal mellan USA och Kina angående Washingtons tullkrig. Det neutrala Sverige hade nämligen ofta den rollen, i egenskap av att vara en påliltig medlare och en neutral mötesplats, men som amerikansk vasall har man förlorat den och många andra fördelar utan att vinna något i gengäld.

Möte ska också ske mellan USA och EU angående samma problematik, där Bryssel och de europeiska nationerna säger sig vilja se frihandel utan tariffer hellre än att släppa loss «handelsbazookan» med mottullar om sjuttio miljarder euro. Det är alltid mycket vapenskrammel från Bryssels sida, men det brukar sluta i «dear Donald» och annat smicker, eftersom man inte är beredd att ge upp sin roll som underordnad och beroende i relationen.

Till yttermera visso skedde under gårdagen samtal mellan Kina och EU i Beijing, då det Bryssel som säger sig vilja ha frihandel utan tariffer har infört just sådana mot Kina avseende elbilar, solceller och annan grön teknik, och numera även har etablerat tullar och restriktioner kring medicintekniska produkter. Ironin har alltså att USA etablerar samma slags fientliga politik mot EU som EU mot Kina, och hyckleriet vet helt enkelt inga gränser.

Bryssels klagomål har under en tid bestått i att Kina har en «industriell överkapacitet» avseende elbilar och annat, att man producerar mer än vad den inhemska marknaden fordrar (dafuq??) och därmed låter billiga elbilar flöda in på den europeiska. Det låter ju dramatiskt och närmast bibliskt att tala om en sådan «störtflod», men har det någon täckning i verkligheten?

En snabb sökning på export uttryckt som andel av produktion ger att Kina (2023) exporterade 20 % av tillverkade bilar, och att 80 % därmed såldes på den inhemska marknaden. Motsvarande andelssiffror för andra länder är betydligt högre: Japan 48 %, Sydkorea 65 % samt Tyskland 75 %.

Det är alltså Tyskland som har och länge har haft den «överkapacitet» EU babblar om, och det är just så exportdrivna länder som Tyskland och Sverige skapar välstånd. Är det alltså återigen så att det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak, exempelvis med solpaneler och annan grön teknik som EU vill ha för sin «omställning»?

Tyskland har «överkapacitet» avseende bilproduktion, inte Kina.

Kina har svarat på EU:s tullar med reciproka tariffer kring fransk konjak, som till 95 % går på export snarare än konsumeras inhemskt; där kan man tala om en ordentlig «överkapacitet». På samma sätt har man svarat kring en del andra varor av liknande karaktär, samt infört motsvarande restriktioner kring medicinsk utrustning samt förstås låtit EU få en del av sleven kring de hastigt uppkomna exportkontrollerna kring jordartsmetaller som svar på USA:s barocka handelskrig.

Ett annat av Bryssels märkliga argument är att Kina subventionerar elbilsmarknaden och därmed skapar konkurrensfördelar. Det är sant såtillvida att Beijing under ett antal år gav sådana subventioner för att sporra sin egen «gröna omställning» snarare än att rubba världsmarknaden, under vilken tid ett antal suveräna tillverkare mejslades fram i hård konkurrens med ett stort antal producenter som numera är historia. Numera förekommer inga subventioner överhuvudtaget.

EU borde förfara på liknande vis om man nu menar allvar med den «gröna omställningen», och därmed välkomna billiga kinesiska solpaneler, vindsnurror och elbilar. Men det tycks som att man hellre värnar den egna industriella basen framför gröna samhällsexperiment, vilket i och för sig är sunt. Bara det att argumenten inte riktigt håller.

Man kan titta på Airbus, som har erhålit kraftiga subventioner i egenskap av statligt industriprojekt i några tyngre EU-länder, och vars andel i den kinesiska flottan uppgår till 50 % och därmed hindrar tillväxten av inhemska Comac C919 och andra projekt. Enklare produkter som subventioneras är livsmedel, som därmed slår hårt mot Kinas men framförallt Afrikas export och gör det basala livet dyrare för europeerna. Även svensk massaindustri åtnjuter sådana subventioner, för att ta ytterligare ett exempel.

Bryssel anmärker vidare i likhet med the Donald att Kina har ett kraftigt handelsöverskott gentemot EU, och att man eftersträvar en förbättrad balans. Själv har jag ett «handelsunderskott» gentemot Willys och Ica, som snuvar mig på pengarna när jag köper mat utan att de köper något av mig i någon som helst utsträckning!

Den mesta av importen från Kina till EU är inte elbilar eller solpaneler, utan insatsvaror för den europeiska industrin, gods som inhandlas från Kina just för att det har ett optimalt förhållande mellan pris och kvalitet. Hade man handlat samma produkter dyrare från ett annat land hade man visserligen justerat balansen mellan Kina och EU, men försämrat den totala balansen samt fördyrat den egna produktionen och konkurrenskraften.

Uschela von der Liar är emellertid en idiot som inte förstår dessa enkla marknadsekonomiska samband, och hon har sällskap av tjugosju lokala idioter till chefer med likaledes idioter till underhuggare som gapar om att man inte får den åtkomst till den kinesiska marknaden som man önskar, samtidigt som man inför marknadsförbud mot Huawei, ZTE och andra samt på annat sätt och med en rad olika argument motarbetar kinesiska intressen i allt från konfuciusinstitut till Tiktok, Temu och Shein. Sedan länge har man även ett vapenembargo mot Beijing, vilket alltså har den effekten att Kina helt enkelt inte kan köpa de produkter EU vill sälja.

Gyllene regeln verkar inte ha trillat ned hos dessa europeiska företrädare, utan man tror sig kunna agera mot Kina från en inbillad styrkeposition av postkolonialt snitt. Det finns sedan 2020 ett framförhandlat investeringsavtal (Comprehensive agreement on investment) som bara väntar på ratificering, men det lades i malpåse då Kina hade fräckheten att svara på EU:s sanktioner mot kinesiska funktionärer i Xinjiang med motsvarande sanktioner av tjänstemän i Bryssel.

Bryssels sanktioner rörde det helt påhittade «folkmordet» i Xinjiang, vilket ter sig som en djup ironi när samma Bryssel nu tittar på bort helt avseende ett alldeles verkligt folkmord i Palestina, återigen som en påminnelse om att man har multipla måttstockar avseende olika länder och intressen.

Det har Kina sedan länge genomskådat, och både EU och USA har nu att lära att Kina inte längre tar skit, att man inte längre finner sig i att vara en kolonial utpost som exploateras, bespottas och förlöjligas, utan svarar helt reciprokt på varje angrepp som landet utsätts för. Ju snabbare EU tar till sig den läxan, desto bättre.

På von der Liars dagordning står således att 1) häva europeiska marknadsförbud mot Huawei med flera aktörer; 2) ratificera CAI; 3) avskaffa tullar på kinesisk grön teknik och andra produkter; 4) eliminera gällande sanktioner och embargon; 5) förhandla fram mer gynnsam åtkomst till den kinesiska marknaden i ljuset av dessa åtgärder. Så skapar man frihandel och så kontrar man USA:s neomerkantilism, eller så står hon i slutändan med både stjärt och framstjärt bar åt vardera hållet.

Tysk statsteve intar i sedvanlig ordning en helt ensidig och närmast propagandistisk hållning.
Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland

Indisk fonop i Östersjön

En indisk fregatt kör in sig i Bottenviken efter att ha producerats i Kaliningrad, men händelsen anses ändå av stats- och kommersmedier i huvudfåran ha stort nyhetsvärde. Man menar nämligen att Indien inte har några säkerhetspolitiska intressen här.

Men om den lilla och alldeles obetydliga randstaten Sverige har en «indopacifisk strategi» och anser sig ha intressen i Sydkinesiska sjön, varför skulle då Indien med världens största befolkning sakna geopolitiska intressen på våra breddgrader?

Indien importerar nämligen rysk olja och skulle därför kunna ha ett naturligt intresse av att hålla farlederna öppna och signalspana i de oroliga vattnen i Östersjön. Det vill säga ungefär samma intressen som när västmakter mer eller mindre ständigt provocerar Kina genom att skicka krigsfartyg genom Taiwansundet.

Men det är förstås alltid okej när vi gör det, medan man blir enormt upprörd när man får smaka samma medicin i retur. Som när Kina för ett tag sedan skickade en signal till den paranoida australiska staten genom att öva skarpt utanför dess kust. Det blev ett herrans liv.

En analogi till de ständiga västliga provokationerna vore att ryska krigsfartyg tar en vända mellan Gotland och det svenska fastlandet, en manöver som nog inte skulle roa statsledningen eller den militära motsvarigheten. Det räcker faktiskt med att någon oljepråm ur «skuggflottan» tar den rutten för att man ska skicka upp en skvadron JAS-39 och skicka iväg några jagare att eskortera schabraket.

I själva verket borde såväl Indien som Kina regelmässigt börja patrullera farvattnen vid våra breddgrader, där så mycket rackarspel ju pågår, som sprängning av gasledningar och frekventa brott på kablar längs havsbottnen. Särskilt Kina med sin suveräna skeppsproduktion skulle kunna börja avsätta ett hangarfartyg med följe till Östersjön för att lugna ned situationen och markera närvaro. Så länge de inte börjar bråka med varandra, vill säga.

Fartyget i fråga, INS Tamal, kommissionerades för knappt tre veckor sedan.