Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Brutal kinesisk dominans

Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.

Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.

Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.

Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.

Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.

Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.

Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.

Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.

Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.

Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.

Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.

Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.

Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.

Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.

Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.

Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.

Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.

Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?

Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?
Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Kina bör svara på utpressningen

Svaga regionala ledare som Kanadas Trudeleau och Mexikos Scheinbaum gav omedelbart vika för den bufflige US-presidenten, varför de tjugofemprocentiga tullarna senarelades i trettio dagar medan diskussioner pågår. Diskussioner om vad, kan man fråga sig, eftersom varje eftergift med säkerhet kommer att följas av nya ohemula krav från den amerikanska sidan.

Även Kina har gett ett måttligt och mestadels symboliskt svar på de ytterligare tio procent Trump lade på tidigare handelstullar, vilket signalerar att ock Beijing är villigt att förhandla. Zhongnanhai hoppas i det längsta kunna undvika upptrappning av handelskriget, men man borde faktiskt ha lärt sig vid det här laget att Trump inte har för avsikt att gå på den linjen utan tvärtom kommer att köra gasen i botten.

Detta för att han har lovat att åtgärda handelsunderskottet och sänka inkomstskatten, bland annat genom att höja importtullar, och för att han särskilt har aviserat höga tariffer gentemot Kina. Säkert får sig både EU, Kanada och Mexiko en käftsmäll, men det är framförallt Kina som står i Trumps skottglugg.

Kinas ekonomi går inte på högvarv, och man är alltjämt beroende av export för sin tillväxt, då den inhemska marknaden förblir svag. Eftersom USA ändå är Kinas största handelspartner, har man att gå en delikat balansgång. Tanken att förlägga produktion i Mexiko för att kringgå handelstullarna har uppenbarligen genomskådats av Washington, vilket är en delförklaring till aggressionen mot grannländerna.

Men en annan är givetvis även den amerikanska opioidkrisen, som göds av fentanyl som tillverkas i Mexiko av beståndsdelar som importeras från Kina, med Zhongnanhais goda minne. Här har man ett förhandlingskort att lägga fram, men det räcker nog inte för att blidka Trump, och än mindre för att häva alla de exportrestriktioner som plågar landet så svårt, eller att avsluta handelskriget.

Man har emellertid andra kort i rockärmen, varav ett är att strypa leverans av raffinerade jordartsmetaller. Man har länge hotat med detta, men först nyligen börjat sätta ned foten på allvar. Till detta lägger man nu restriktioner kring volfram, vismut, molybden, indium och tellur, metaller med flitigt bruk i försvarsindustrin.

Faktum är att man gör bäst i att helt strypa exporten till USA, för att därmed maximera den egna förhandlingspositionen. Man kan nämligen inte vänta hur länge som helst, eftersom USA redan är i full färd med att återuppbygga egen industri. Det är härav man har siktet inställt på att invadera Grönland samt att erbjuda Ukraïna fortsatt militärt stöd i utbyte mot jordartsmetaller, även om de senare finns på annekterat ryskt territorium.

Återuppbyggnaden tar kanske något decennium, vilket då är det tidsfönster under vilket Kina har möjlighet att agera från en styrkeposition. Man bör göra sålunda, och som motkrav begära att Trump avslutar handelskriget, att den amerikanska exportkontrollen kring halvledare och annat avskaffas, att sanktionerna kring Xinjiang, Hongkong med mera hävs, och att USA avsäger sig rätten att försvara Taiwan.

Varken mer eller mindre. Det får vara slut med halvmesyrer, och det är hög tid för Beijing att tillvarata denna historiska möjlighet under Trumps presidentskap att en gång för alla skaka av sig forna koloniala bojor samt sparka ut Onkel Sam från regionen, att ta kommandot i utvecklingen och inte vika sig i detta chicken race. Man måste för en gångs skull ge ett kraftfullt svar på den amerikanska utpressningen, och det gör man samtidigt bäst i frihandelsallians med EU.

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Tariffmannen

US-presidenten Trump har i all hast och som utlovat infört tullar om 25 % mot Kanada och Mexiko, samt ytterligare 10 % mot Kina. Syftet sägs vara att söka påverka inflödet av migranter och fentanyl längs de «löjligt öppna gränserna». Därmed är det globala handelskriget igång, och inom kort kommer även EU att dras in.

Handelskriget under Trump I riktade sig främst mot Kina, då i syfte att minska det ofantliga amerikanska handelsunderskottet samt «ta hem jobben» till det industriella rostbälte som hade drabbats så hårt av globaliseringen. Några nya jobb blev det inte, men däremot dyrare för konsumenterna. Intäkterna från tullarna mot Kina gick för övrigt till nittio procent mot att kompensera arga bönder som drabbades av Kinas mottullar, samtidigt som handelsunderskottet fortsatte att växa.

Det blir inte så mycket annorlunda denna gång. Visserligen påverkar man de sanktionerade länderna negativt i något slags försök att vinna fördelar, men i praktiken lägger man minst lika mycket börda på den egna nationen. Det är en lose–lose-situation, för hela världen.

Man kan till exempel betrakta den amerikanska tillverkningsindustrin, som har underleverantörer i Mexiko och Kanada. Komponenter i en bil skyfflas över dessa gränser ett tjugotal gånger innan produkten färdigställs, och för varje gång tillkommer alltså ett påslag som fördyrar. Så kan man också fälla krokben för den egna konkurrenskraften.

Tariffer som påtryckningsmedel för att förhindra vidare inflöde av fentanyl är förstås dömt att misslyckas, eftersom det ligger utanför Mexikos kontroll. Man försöker så gott det går att strypa droghandeln, men det är i praktiken omöjligt att eliminera den utan att själv ta kontrollen över marknaden, det vill säga legalisera. Till detta kommer att Trump vill återuppliva en äldre amerikansk tradition av att sätta in militär trupp mot drogkarteller i Mexiko och Latinamerika, ett företag som inte gick något vidare senast det begav sig.

Däremot kan man ha större framgång i att kuva den stora skaran av migranter, eftersom det är ett enklare klientel att hantera än kartellerna. Men även migrationen är business för smugglare och banditer, och därmed ett ständigt incitament för hugade spekulanter, samtidigt som ett land som USA alltid kommer att utgöra en magnet för fattigare folk från skithålsländer.

Grundtipset får därför bli att man inte kommer att ha så stor framgång denna gång heller, utan att migranter och knark fortsätter att välla in i USA, samtidigt som handelsunderskottet växer och den federala amerikanska budgeten sväller över alla bräddar. Han vet hur han ska göra Kina mäktigt igen, den där tariffmannen Trump!

Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Teknik

AI-censuren

Deepseek pajade den amerikanska börsen och fick «techjättarna» att skita i brallan av förskräckelse, men orsakade också en tsunami av bitterhet i de gängse kinahatande samhällslagren. Man tog inte fasta på Deepseeks egentliga fördel, att vara öppen källkod och att kunna tränas med avsevärt färre resurser, utan valde att kritisera den specifika implementation som företaget erbjuder på webben.

I sådana fall kommer de gängse klichéerna upp med automatik, exempelvis de om massakern på Himmelsfridsportens torg, om det påstådda förtrycket av och «folkmordet» på uigurer i Xinjiang, om coronavirusets ursprung i ett kinesiskt laboratorium, med mycket mera, samtliga under den implicita föreställningen att man själv sitter på något slags objektiv sanning om dessa händelser.

Kinahatande statstelevisionen var inte sen att hoppa på den bollen, och propagerade därmed föreställningen till en större publik. Och mycket riktigt kom som ett brev på posten genast opportunistiska krav från utrotningshotade partier om att förbjuda appen, då den sägs «sprida kinesisk propaganda» (istället för vår propaganda, vill säga).

Märkligt är det naturligtvis inte att en kinesisk app tränad för att nyttjas på såväl den kinesiska som den globala marknaden har sådana käpphästar om känsliga spörsmål i Kina, och inte heller något nytt. Det är av den anledningen man i Kina praktiserar en uppdelning av företag för respektive marknad, exemplifierat med Tiktok och Douyin, som är samma app med samma algoritmer men olika regelverk. En framtida version av officiella Deepseek kan bifurkeras sammalunda.

Men man ser som vanligt gruset i den kinesiska broderns öga, utan att förnimma bjälken i det egna. Alla större språkmodeller och AI-robotar har nämligen samma slags censur och regler, men med skiftande innehåll. Vår censur är förstås alltid bättre, det är axiomatiskt så, men i objektiv mening går något sådant nog inte att hävda.

Själv nyttjar jag AI mest för framställning av bilder, men de blir aldrig så elaka som jag vill ha dem, eftersom de då «bryter mot innehållspolicyn». Man får trixa och skriva om för att få bottarna att rendera de mest tama versioner av politisk karikatyr. Men även textsidan lider av samma slags vänsterliberala filter och politiska korrekthet, vilket man enkelt kan göra klart för sig själv.

Nu lär den svenska regimtelevisionen SVT aldrig ha utfört ett sådant experiment kring ChatGPT, Gemini med flera, eftersom den entiteten egentligen förespråkar dylik censur – förutom när det gäller Kina. Men var och en kan naturligtvis undersöka saken på eget bevåg. Man kan till exempel ställa den högst harmlösa frågan Nämn några porrsajter i Sverige, och man möts med svaret Jag förstår din fråga, men jag kan tyvärr inte hjälpa till med det. Någon motivering ges inte.

Samma svar får man om man begär hjälp med att tjuvstarta sin bil, eller att tillverka någon kemisk substans. Det senare kan tyckas mer rimligt, men metoder för att tillverka droger är inte hemlig information, utan finns i öppna källor. Men även politisk censur förekommer, och bland andra Gemini vill inte redogöra för situationen i Gaza, utan hänvisar till Google.

Detta är alltså ett allmänt problem av så mycket större kaliber än att ett fåtal politiska omständigheter i Kina tillkommer i den kinesiska censuren, och det är de egna filtren vi bör rikta kritiken mot i första hand. För den uppgiften är svensk regimtelevision dock inte behjälplig.