Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Illvilliga amerikanska intentioner

Pentagon har till dags dato inte publicerat några som helst bevis för att den kinesiska väderballong man i fullständig panik sköt ned i februari skulle härbärgera spionutrustning, så som man hävdade vid tiden – fotona lyser med sin frånvaro. Debaclet fick som bekant till följd att US-sekreteraren Blinken ställde in sitt besök till Beijing, och därmed kom även förhoppningar om töväder i relationen på skam.

På förekommen anledning har Zhongnanhai vid det här laget tröttnat på den tvetungade amerikanska retoriken, som gör gällande att man inte söker en frånkoppling, trots att man exekverar just en sådan medelst en lång rad former av «economic coercion», och att man inte söker konflikt med Kina, trots att man arbetar hårt för att provocera fram en sådan medelst höga dignitärers besök i Taibei och annan illegitim inblandning i den förlupna provinsen.

Följaktligen förekommer inte heller någon dialog på högre nivå de två emellan vid den årliga säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore, inte minst för att försvarsminister Austins kollega Li Shangfu (李尚福) vägrar att delta i ett formellt möte så länge illegala amerikanska sanktioner är riktade mot hans person. Sanktionerna beror på att han 2018 inhandlade flyg och missiler från Ryssland, vilket Kina förstås är i sin fulla rätt att göra utan att först fråga Onkel Sam om lov.

Det hindrar inte Austin från att babbla vitt och brett om «vikten av dialog», särskilt för att undvika en konflikt kring Taiwan. Enligt den amerikanske tungviktaren till försvarsminister söker USA med allierade undvika en sådan konflikt genom att styra allt fler kanonbåtar till Taiwan-sundet, en åtgärd som även sägs syfta till att upprätthålla «navigeringsfriheten» i området.

Så talar man med kluven tunga, ty «navigeringsfriheten» är naturligtvis inte hotad av någon annan än USA, som vid första bästa tillfälle skulle strypa oljeleveranser från Mellanöstern till Kina genom att blockera Malacka-sundet. Kina har däremot ingen som helst anledning att förhindra den egna livliga handeln med omvärlden, även om man naturligtvis skulle kunna sätta Taiwan i blockad vid en konflikt – med all rätt, eftersom det är kinesiskt territorium. Man kan också fråga sig hur länge USA skulle tolerera att kinesiska kanonbåtar stryker längs den amerikanska västkusten i syfte att «upprätthålla navigeringsfriheten», särskilt som man får panik av en harmlös vetenskaplig ballong.

Men om man nu verkligen vill undvika konflikt om Taiwan är den enklaste och smidigaste lösningen att inte peta in mer ved i brasan, och att låta status quo råda utan att ständigt höja insatsen och provocera Beijing. Kanonbåtar kommer inte att få Beijing att avstå militär handling, utan snarare leda till sådan. Å andra sidan kommer fastlandet inte att röra ett finger under status quo, utan kommer då att utveckla integrationen än mer.

Detta vill emellertid Washington förhindra, eftersom det på sikt leder till en naturlig och helt fredlig återförening, särskilt som Kinas ekonomiska tyngd ökar. Det handlar inte så mycket om halvledare som att Taiwan är en geopolitisk nyckelpunkt, det «osänkbara skepp» som är en del i första ökedjan och därmed ger USA förmåga att projicera kraft i området samt blockera Kina från motsvarande projektion.

Det är den verkliga omständigheten som ligger till grund för att USA har kopplat greppet om Taiwan sedan nationalistregimen föll i det kinesiska inbördeskriget 1949, och enkannerligen sedan man fick stryk av Kina under Korea-kriget 1950–1953. Retoriken om att försvara «demokratin» är mest ägnad att slå blå dunster i allmänhetens ögon och söka samling kring något ädlare motiv än ren maktkamp, och Washington kunde i själva verket inte bry sig mindre om kineserna i Taiwan – vilket man förstås vet i Taibei.

Härav upplöses paradoxen kring den lögnaktiga dynga som emanerar från Biden och hans anhang i Vita huset, och det råder alltså inga tvivel om att den amerikanska skurkregimen har långt framskridna planer på att ta sig an Kina i en konflikt om ön, på ungefär samma sätt som man har provocerat fram en het konflikt med Moskva genom att expandera Nato österut. Det är klassiskt amerikanskt modus operandi.

Kategorier
Kina Politik USA

Nymccarthyismen

Det går inte en vecka utan att någon socialliberal ledarskribent varnar för att Kina har sina tentakler här och var i samhället. Exempelvis oroar sig notoriska Expressen för att kinesiska intressen kan köpa skog i Sverige, även om man inte kan precisera vad den egentliga faran med en sådan investering månne kan tänkas vara – bäst att ta det säkra före det osäkra, resonerar man!

Men värst i klassen är ändå statstelevisionen, som har utvecklat en våldsam allergi mot allt kinesiskt sedan en längre tid tillbaka. Minns det rasistiska utfallet mot kinesiska turister för några år sedan, eller för den delen hur den amerikanska nojan kring Tiktok har fått fäste även i tevehuset. Nyheterna blir förstås därefter, det vill säga helt skogstokiga.

För dagen «avslöjar» den statliga kanalen – vars underliggande stiftelse uteslutande leds av avdankade riksdagsledamöter – att en kinesisk affärspartner till Vattenfall har «partikopplingar», vilket därmed skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk av något slag, enligt resonemanget.

Det rör sig om Sanxing (三星), som är en av världens ledande tillverkare av elmätare och därmed en naturlig partner för Vattenfall. Problemet här tycks emellertid vara att grundaren tillika miljardären Zheng Jianjiang (郑坚江) «under flera år» och «fram till helt nyligen» varit delegat i nationella folkkongressen, vilket därmed skulle utgöra «kopplingen» till kommunistpartiet.

Med «nyligen» och «under flera år» menas 2013–2023, då den tolfte respektive trettonde kongressen var i kraft. I den senare fanns för övrigt även «Pony» Ma Huateng (马化腾), grundare och VD för Tencent (腾讯, Tengxun), ett betydligt större och mer känt företag. Statsteve och Expressen bör på förekommen anledning därför snoka i vilka eventuella kopplingar som kan finnas mellan Tencent och svenska intressen – det är en hel del, kan jag lova.

Det är ett uttryck för att eliten i Kina mangrant är medlemmar i Kommunistpartiet, vars medlemsskara uppgår till knappt hundra miljoner – var sjunde kines. Det finns alltså knappt något företag av rang i Kina vars exekutiva ledning inte är partimedlemmar, eftersom det underlättar att kunna verka effektivt i det kinesiska samhället. Undantag finns förstås, till exempel Volvos ägare Li Shufu (李书福), som ändå utgjorde partilös suppleant i den trettonde folkkongressen 2018–2023.

Det är så att säga inte någon nyordning, utan har gällt sedan Folkrepublikens grundande 1949. Godtar man inte den, kan man helt enkelt inte göra business med Kina. Frågan är således varför man först nu intresserar sig för sådana kopplingar, som alltså alltid har funnits. Det är inte Kina som har förändrats, utan omvärlden och dess attityd.

Saken har givetvis sin upprinnelse i Washington, vars geopolitiska spel går långt tillbaka i tiden, men vars fokus på Kina har accentuerats i takt med att landets ekonomiska muskler har vuxit i omfång. Det är en given ordning att herren på täppan inte frivilligt vill ge upp sin dominans, utan söker motverka uppkomlingar.

För ändamålet har man inte bara agerat i egen regi med handelskrig, exportkontroll, sanktioner och andra former av «economic coercion», utan även sökt engagera allierade och likasinnade världen över. Med gott resultat ska sägas, ty man har med giftig retorik och psykotisk skrämselpropaganda uppenbarligen lyckats så tvivel kring Kina och dess intentioner.

Det är förstås inte första gången man agerar sålunda, utan det har äldre paralleller till «gula faran» och den sinofobi som ligger latent i USA och Västvärlden. Men man formulerar det samtidigt i termer av «röda faran», och det är därför en ny variant av 1950-talets mccarthyism – nymccarthyism, som vi lämpligen bör benämna fenomenet.

Skillnaden är att 1950-talets mccarthyism var en renodlad amerikansk företeelse, medan den innevarande kinaskräcken har fått pandemisk verkan i hela Västvärlden. Det är ett självspelande piano som inte längre behöver underblåsas, och det finns inga rationella krafter som kan bekämpa farsoten.

Det är samtidigt den sortens mekanismer som ligger till grund för att världen slits sönder i block i ett nytt kallt krig, och man får alltså exakt det man önskar sig, i vart fall i Washington. Men därmed inte sagt att utgången blir den önskade och planerade.

Kategorier
Kina Politik Ryssland USA

Realpolitikern Kissinger vid hundra

Ont krut förgås inte så lätt, vilket illustreras av att statsmannen Henry Kissinger just har passerat hundra års levnad. Han är förknippad med en rad omvälvande händelser, som den amerikanska inblandningen i den chilenska statskuppen 1973 samt i bombliberalismen över Kambodja 1970–1973 under Vietnamkriget.

Men framförallt kom han att spela en avgörande roll i att etablera formella förbindelser med Kina under pingpongdiplomatin 1971, då Kissinger under hemliga former överlade med premiärminister Zhou Enlai och därmed banade väg för Nixons senare besök 1972. Det är alltså på Kissinger Expressens ledarredaktion borde skylla allt dåligt som har hänt!

Egentligen var det Mao som var den drivande parten, i det att Kina satt i ett skruvstäd under amerikanska sanktioner och var i stort behov av att få åtkomst till världsmarknaden, dels för att exportera egna produkter, men även för att kunna producera konstgödsel till ett jordbruk som nätt och jämnt kunde försörja befolkningen.

Men även USA var i behov av Kina för att kunna göra en någorlunda snygg exit från Vietnam samt för att kapsla in Sovjetunionen. Zhongnanhai och Kreml hade vid tiden varit bittra fiender under nära ett decennium, och med ett närmande till Beijing skulle USA kunna nyttja Kina som en bricka i det geopolitiska spelet under kalla kriget.

Intressant nog försöker Washington numera ringa in eller i vart fall begränsa Kina på motsvarande sätt, med allierade kors och tvärs över «Indo-pacifien», även om det i grunden är en helt annan situation. Bland annat är de båda länderna så ömsesidigt beroende av varandra att en repris av det sovjetiska imperiets sönderfall inte är att vänta – det skulle i så fall vara den amerikanska statens nedgång.

Den realpolitiska ådran stammar delvis från den judiska barndomen i Hitlers Tyskland, en uppväxt som fostrade Kissinger i att godta ödet och gilla läget, och att verka efter den verklighet som är förhandenvarande snarare än efter ett önskat ideal eller höga principer. Det är en nyttig egenskap för den som har att fatta svåra beslut i utrikespolitiska spörsmål.

I Kina är Kissinger alljämt aktad, medan man i Väst är mer kluven till hans gärningar. Och så har det för övrigt alltid varit, ända sedan han 1973 tillsammans med Lê Đức Thọ erhöll Nobels fredspris för att ha dragit sig ur ett tjugo år långt krig (känns det igen?). Hans insats som utrikesminister begränsade sig inte till att avsluta kriget, utan även att dirigera spelet under den mest intensiva fasen.

Det är Kissinger som lät övertala Vita huset att dra sig tillbaka från Taiwan, där man sedan förlusten under Koreakriget hade en militärbas i syfte att motverka fastlandets eventuella aggressioner. Svängningen i FN om att erkänna Folkrepubliken snarare än Republiken på Taiwan som hela Kinas företrädare bidrog förstås till den hållningen, även om man har behållit en tvetydig attityd i frågan in i nutiden.

I motsats till de flesta andra står Kissinger även på den realpolitiska sidan i fråga om incidenten vid Himmelsfrid 1989, då han tog Deng Xiaopings parti för att slå ned upproret med våld. I annat fall hade Kina riskerat att halka in i sönderfall, och därmed hade de efterföljande fyrtio årens ekonomiska tillväxt i stort uteblivit, likväl som landets allt större politiska betydelse. Kina hade då gått Rysslands öde till mötes, med en svag ekonomisk utveckling. Kissinger förstod den sortens logik.

Han har även varit framsynt i att bedöma utvecklingen i Ukraïna långt innan kriget blev verklighet, och han tar därvid positionen att Krim är ryskt och att Kiev inte kan gå med i Nato. För sådant blir man numera förklarad persona non grata, men detta är en man från verkligheten snarare än en ideolog som torgför idealistisk bombastisk retorik från någon tidnings ledarsida – en äkta liberal republikan.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Teknik USA

Europeisk hedging

Modeorden för dagen är «derisking» och «decoupling», det vill säga att minska risken eller kanske till och med knoppa av någon del i logistikkedjan, synnerligen avseende mer känsliga produkter, och enkannerligen med hänvisning till Kina. Men å andra sidan minskar man nog inte risken genom att lägga alla ägg i den amerikanska korgen, ty det krävs bara ett val för att det allt mer labila landet åter ska ta en ny riktning.

En annan strategi är att göra sig mer oberoende genom ökad grad av självförsörjning, exempelvis avseende produktion av halvledarteknik eller brytning och raffinering av jordartsmetaller och andra mineraler. Europa skulle över tid kunna återbygga en kedja för mineralutvinning, men sådana projekt skulle dels vara oerhört kostsamma i jämförelse med den kinesiska produktionen, och dels rendera våldsamma problem kring miljöhantering i ett Europa som har utlokaliserat den mesta av smutsig industri.

För halvledartekniken är problemen än värre och av mer strukturell art, då Europa sedan länge förlorade den inhemska industrin till såväl USA som Japan och sedermera Korea, Taiwan och Kina. De högtflygande planerna på att åter ta hem den sortens produktion till Europa är inte nya, men går inte att förverkliga med den byråkratiska struktur som präglar unionen.

Europa är ekonomiskt jämbördigt med Nordamerika och Östasien, men är i politisk mening en konfederation bestående av ett stort antal småstater, som har svårt att enas i mångahanda frågor. Speciellt finns ingen gemensam industripolitik, och konkurrensen sker inte bara med omvärlden utan främst inom unionen – en form av kannibalism i sammanhanget.

I kontrast är de dominerande aktörerna USA och Kina stora och folkrika stater med helt andra möjligheter att bedriva storskalig industripolitik än det handikappade Bryssel, samtidigt som andra större spelare som Korea, Japan och Taiwan genom motsvarande aktiv industripolitik har kunnat bygga upp lukrativa industrier kring elektronik och IT.

EU och dess enskilda stater har inte muskler att åstadkomma något liknande, och har dessutom ett alldeles för tungt fokus på reglering, «värderingar» och att uppfostra kreti och pleti, snarare än att uppmuntra tillväxt, utveckling och forskning. Det är således ingen tillfällighet att elektronik- och IT-industri för en tynande tillvaro i Europa, ty det finns ingen jordmån för tillväxt – alla sådana initiativ stryps i sin linda genom Europeiska sovjetunionens röda tejp, samt även genom att USA och i allt större utsträckning även Kina lockar till sig talangerna med dollarbuntar.

Detta är en ordning som inte kommer att förändras i brådrasket, utan tvärtom kommer att bestå för lång tid framöver. Europa skulle behöva bli en federation – Europas förenta stater – med en kraftfull centralregering för att kunna matcha de nordamerikanska och östasiatiska industrierna, och därtill skulle man behöva ändra fokus från ett typiskt europeiskt och socialdemokratiskt synsätt till ett mer marknadsliberalt, med tonvikt på att premiera kompetens och tillväxt.

Mot den bakgrunden behöver Europa förhålla sig till verkligheten som den är, snarare än så man önskade att den vore. Den realiteten bestäms av att både USA och Kina kommer att vara dominerande aktörer inom en rad fält under det kommande århundradet, med allt större tonvikt på kinesisk dominans vad det lider. Man vill så gärna förtränga detta faktum, men det är så det är.

Därmed behöver EU och enskilda medlemsstater bli betydligt smartare i att navigera mellan dessa båda poler, exempelvis genom att spela ut dem mot varandra för att vinna fördelar istället för att högljutt rata den ene på grund av värderingsskillnader. Det är en form av hedging, att gardera sig mot att bli alltför beroende av endera parten, att hålla dörren öppen för olika utvecklingar, att bejaka flera alternativ istället för att låsa in sig i ett enskilt.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinas begynnande hämnd

Den amerikanska ambitionen att kapsla in Kina och hämma landets utveckling medelst exportkontroll av halvledare och annan högteknologi har visserligen negativa effekter för Kina i det korta perspektivet, men å andra sidan har den typen av illegal «economic coercion» även en betydande bumerangeffekt som drabbar avsändaren grymt och skoningslöst.

Exempelvis är Kina världens största importör av halvledarteknik, givet att man har världens största tillverkningsindustri. Konsekvensen av amerikansk exportkontroll är då att amerikanska elektronikföretag i ett slag förlorar denna jättemarknad, vilket syns i både boksluten och aktiekurserna. Även andra länders företag (exempelvis Samsung) drabbas, nämligen för att man har amerikansk teknik i sina produkter och därmed åläggs restriktioner. Dessa företag försöker på olika sätt kringgå exportkontrollen genom att eliminera amerikansk teknik, vilket alltså drabbar USA.

En annan effekt är att den kinesiska produktionen minskar eller omfattas av störningar då brist på halvledare uppstår, vilket får logistiska effekter i hela världshandeln, just den typen av störningar som plågade världen efter pandemin och småningom ledde till ett flertal negativa ekonomiska effekter.

Kina är även världens största exportör av halvledarprodukter, men av det mindre raffinerade slaget, det som kännetecknar smarta funktioner i bilar och andra produkter. Konstruktion och produktion av det slaget kräver emellertid nyare generationers halvledarteknik, varför världen inom kort kan räkna med förnyad brist på halvledare inom bilindustrin med mera.

På längre sikt innebär Washingtons åtgärder emellertid bara att Kina blir oberoende av amerikansk teknik, och även att man blir den ledande makten på området. Företag som Huawei har redan rundat exportkontrollen genom att se över leveranskedjan och innovera nytt, medan regeringen öser pengar på utveckling och forskning, inte bara inom halvledare utan i alla relevanta högteknologiska fält – discipliner i vilka man till största del redan har ledningen.

Man kan kallt räkna med att Kina inom tio år är ikapp och förbi även avseende halvledare, och då lär de högtflugna planerna på amerikansk och till och med europeisk chipstillverkning bli högst överflödiga. Kina skulle då kunna ta en gruvlig hämnd genom att belägga sina egna produkter med exportkontroll, på samma sätt som jänkarna gör nu.

Emellertid är det inte så Kina fungerar, utan man söker maximalt utbyte via normala handelsförbindelser. Men om USA och Bryssel propsar på att förbjuda Huawei, ZTE och till och med Tiktok (!), så har Zhongnanhai inte så mycket annat alternativ än att svara med samma mynt.

Det har man just gjort genom att belägga amerikanska minnesföretaget Micron med marknadsförbud, med hänvisning till «nationell säkerhet». Det är förstås ett skenargument, men av exakt samma kaliber som det som nyttjas i USA och Europa angående kinesiska företag, under den luddiga tesen att Huawei eller Tiktok skulle kunna göra det som USA redan gör, det vill säga spionera till höger och vänster.

Tveklöst är det därmed fråga om tit-for-tat, och mer av det slaget lär komma vad det lider om USA framhärdar i sin ambition att strypa Kinas åtkomst till halvledare och annan amerikansk teknik. Det är rättvist, och frågan är bara varför Beijing är så saktfärdigt och måttligt i sitt svar – Washington har redan kastat tärningen, man kommer sannolikt inte att ändra kurs.

Beijings åtgärd kom passande nog samma dag som den förlegade G7-gruppen uttalade att Kina är det största «hotet» mot den rådande världsordningen (den som tillåter de rika G7-länderna att berika sig på det globala syds bekostnad), och innebär ett första steg i att svara på de ohemula amerikanska restriktionerna. Som en följd steg aktiekurserna för inhemska kinesiska företag, som därmed vädrar morgonluft då de amerikanska tillverkarna pressas tillbaka.

Zhongnanhai kan förstås slå mycket hårdare än så om man vill, exempelvis genom att kasta ut Apple och istället gynna Oppo, Xiaomi, Huawei och andra inhemska tillverkare. Men samtidigt är 苹果Pingguo populärt i Kina, varför det skulle fresta på att genomföra en så drastisk åtgärd. Men även den kinesiska befolkningens tålamod är begränsat, och man har lång erfarenhet av att spontant bojkotta japanska och andra produkter, varför även de amerikanska flaggskeppen är i farozonen.

Här finns för övrigt en direkt koppling till Apple, i det att företaget länge har nyttjat kinesiska YMTC för NAND-flashminne i sina telefoner och datorer. Under amerikanska politiska påtryckningar har Apple sedermera avslutat relationen med YMTC, och därmed kan man se åtgärden mot konkurrerande Micron som en ren hämndaktion.