Kategori: Kina

Kategorier
Europa Filosofi Japan Kina Korea Kultur Politik Religion Ryssland Taiwan USA

Autokratisering

Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.

Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.

Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.

Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.

Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.

«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.

Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.

En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.

Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.

Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.

Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.

Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.

Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.

Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.

Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.

Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.

Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.

Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.

Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.

Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.

Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
Kategorier
Kina Kultur Politik Taiwan

ABF sprider sossepropaganda – får skattebetalarnas pengar

Arbetarnes bildningsförbund (ABF) är en socialdemokratisk organisation som uppbär omfattande skattemedel för sin verksamhet, som syftar till att bedriva studiecirklar och andra slags bildande arrangemang. Ett villkor för att få stöd av ABF är att verksamheten präglas av Rörelsens värderingar.

En organisation som tydligen inte kvalificerar sig för stöd är den kinesiskspråkiga skolan i Sverige, enligt rapportering i statsunderstödda medier. Orsaken härtill skulle vara att skolorna sprider «Kommunistpartiets världsbild», omfattande synen att Taiwan är kinesiskt territorium.

Det senare är emellertid inte bara Kommunistpartiets uppfattning, utan även Taibeis, och detta per konstitution. Det är även hela världens uppfattning, enligt formellt beslut i FN 1971 och i den praxis som ger att blott ett dussin stater «erkänner» Taiwan som självständigt.

Rättsstatens styrdokument samt internationell praxis är emellertid inget som statsteve och TV4 bryr sig särskilt mycket om (och inte heller ABF), eftersom man där tycks vara helt oense med såväl Sveriges regering som världen i stort om principen (eller policyn) om ett Kina. Man har således en helt egen uppfattning, nämligen att Taiwan är ett «land», i vart fall «i praktiken».

Men «i praktiken» vågar Taibei inte deklarera självständighet, varken muntligt eller per grundlagsändring, eftersom konsekvensen är omedelbar invasion från fastlandet. Det finns inte heller något folkligt stöd för en sådan deklaration, eftersom den förkrossande majoriteten i provinsen föredrar status quo, tanken att saken skjuts på framtiden.

De statsunderstödda medierna förväxlar konsekvent styrande Framstegspartiets linje med Taiwans, och i själva verket finns sedan demokratiseringen kring 1990-talet en polarisering i synen på Taiwan som en del av Kina, med ungefär hälften i vardera lägret (grönt respektive blått). Nationalistpartiet förespråkar således alltjämt en återförening, om än under dess ledning.

Nå, det vore förstås tjänstefel av de kinesiskspråkiga skolorna att framföra en secessionistisk hållning, och det är i själva verket en fullständigt barock tanke att man skulle förfara så, bara för att blidka värdlandet. Oavsett detta kommer barnen ändå att få denna världsbild inympad med bröstmjölken, eftersom det är en helt allmän uppfattning bland kineser. Vi talar alltså om den sedvanliga puritanistiska värdegrundspolitiken utan praktisk konsekvens i verkligheten.

Man kan också notera att andra språkskolor har en motsvarande hållning, exempelvis Engelska skolan. Detta för att syftet med sådana institutioner är att bibevara en kulturell identitet, som inte bara omfattar språk utan även filosofi, moral, historia och en viss grundläggande politisk syn. Det man egentligen vänder sig emot är här att Kinas system inte är som vårt, och att man därför enligt Rörelsens värderingar bör knoppa av vidare stöd till de kinesiska barnens kulturella fortbildning.

Detta är naturligtvis ABF:s suveräna beslut, men man måste ändå notera den svarta ironin i att organisationen allltså uppbär skattemedel av dig och mig för att sprida och uppmuntra information, värderingar och annat socialdemokratiskt stoff som du och jag kanske inte delar. Staten bör därför knoppa av ABF på motsvarande sätt.

Tiopunktslinjen berättar om Kinas territoriala anspråk, men tydligen får man inte framföra detta i kinesiskspråkiga skolor. Är man medveten om att demokratiska Taiwan har exakt samma anspråk, och att angränsande länder har motsvarande anspråk?
Kategorier
Kina Politik USA

Spionbas Habana

Amrisarna tycks vara skärrade över att Kina etablerar en «spionbas» på Kuba, och man har låtit Habana förstå att man är missnöjd med utvecklingen. Men president Díaz-Canel kunde knappast bry sig mindre, givet att nationen har varit utsatt för amerikansk «economic coercion» i form av totalt embargo sedan slutet av 1950-talet.

Man ska förstå saken som att USA försöker rikta strålkastarna mot andra än sig själva, och att man särskilt vill stänka ned Kina med retorisk smuts. Vad det är för anläggning Beijing har vet jag inte, men det är en grundläggande uppgift för såväl USA som Kina att kontrollera varandras förehavanden medelst signalspaning.

Det sker mestadels med satelliter och sondering med flyg respektive båt, men den som har sett utrustningen på en regelmässig amerikansk ambassad förstår också att sådana institutioner är veritabla signalspaningsbaser. De är också amerikanska polisstationer, vilket man kan försäkra sig om genom att spatsera i dess närområde, bara för att då bli utfrågad om vad man har där att göra (i sitt eget land!).

I det amerikanska fallet tillkommer förstås över åtta hundra militärbaser i utlandet, av vilka de flesta har signalspaningskapacitet. Ett antal av dem finns i närheten av Kina, just i syfte att signalspana på landet. Kina har å andra sidan en enda sådan bas, i Djibouti, med bud på enstaka andra utposter.

USA:s reaktion måste därför förstås som lika löjlig och hysterisk som när man tidigare i år sköt ned en kinesisk väderballong, som man hävdade utgjorde en «spionballong», dock utan att offentligt ha klarlagt detta med bevis av något slag.

Kina har inte heller några skepp som ständigt stryker längs den amerikanska kusten, medan USA regelmässigt seglar längs Kinas kust med sina kanonbåtar. Ja, man har som sagt en hel flotta i området, samt baser på Guam, Okinawa, Filippinerna och en rad andra platser.

Slutligen har Washington en spioncentral i var mans ficka i form av en telefon som kan avlyssnas av NSA i varje ögonblick, i vart fall i nät som kontrolleras av västmakter – det är så per design. Det är förstås välkänt, men man tycks uppgivet gilla läget och placerar följaktligen luren i mikron när så är påkallat.

Detta i jämförelse med de hysteriska amerikanska försöken att mobba ut Huawei, ZTE, Tiktok med flera under förevändningen att dessa entiteter hypotetiskt skulle kunna (men aldrig har påvisats) göra samma sak som USA redan gör i totalitär omfattning. Kina får helt enkelt agera fågelskrämma för att dölja den smutsiga amerikanska verksamheten.

Kategorier
Asien Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Omvänd kompetensflykt

USA har länge levt på att plocka talanger från världens alla hörn, till skillnad från Europa, som istället tar avskrädet som blir över efter amerikansk bombliberalism i utvecklingsländer. Det är således gräddan av indier, pakistanier och andra som rekryteras till företagen kring Silicon Valley eller till en forskartjänst vid de prestigefyllda Ivy League-universiteten, där de bidrar till landets fortsatta utveckling.

Även kineser har förstås lockats i stort antal till den amerikanska drömmen, men i takt med att nymccarthyism och fientlighet mot Kina har eskalerat, har strömmen allt mer kommit att gå i omvänd riktning. Forskare återvänder alltså till Kina, som dessutom numera kan erbjuda bättre villkor och bättre förutsättningar för forskning.

Den politiska hatretoriken kring Kina har inte bara resulterat i handelskrig, sanktioner, exportkontroll och andra mekanismer av «economic coercion», utan har även smittat av sig på allmogen och genererat ett våldsamt hat mot allt som påminner om Kina, en utveckling som även präglar Sverige sedan en tid tillbaka. Det fysiska våldet mot asiater har flerdubblats, särskilt sedan de paranoida hypoteserna kring covids ursprung fick fäste.

Sedan tidigare gäller att kineser och asiater är kraftigt underrepresenterade i styrelser och chefspositioner, trots att samma klientel är överrepresenterat åt andra hållet vad avser utbildning, lönenivå med mera. Det är inte en grupp som bedriver woke och skanderar antirasistiska slagord, utan som hellre biter ihop och jobbar hårt.

Men även om man uppskattar en del inslag i Västvärlden, tippar balansen ändå över i andra riktningen när trycket blir för stort, exempelvis när man under det amerikanska «China initiative» utsattes för sedvanlig amerikansk sinofobi och anklagades för spioneri i stor skala.

Det är att märka, att ungefär samma tongångar har hörts i Sverige, det vill säga antydningar om att varje student eller anställd av kinesiskt ursprung kan vara en säkerhetsrisk eller en «particell», och att man därför måste särbehandla kineser, i allt från affärer till säkerhetsprövning.

Under sådana omständigheter tar man sitt pick och pack och drar till Kina, trots en mindre fri tillvaro, nämligen för att den politiska repressionen är så mycket värre utomlands. Dessutom känner man sig givetvis mer hemmastadd i den kinesiska kulturen, och framförallt mer välkommen än i Väst.

Det är därmed fråga om omvänd kompetensflykt, knappast något som gagnar USA när man säger sig vilja ta upp konkurrensen med Kina i högteknologiska tillämpningar. Det gynnar istället Kina, som kan dra till sig behövlig spetskompetens utöver den omfattande arsenal av forskare man redan förfogar över.

Kina är alltså redan den ledande teknikmakten, och man publicerar numera flest artiklar i världen samt har sedan länge flest patent. Den trenden lär bara öka i takt med att gräddan av kinesiska expats i USA återvänder hem när man inte längre är välkommen i ett allt mer fientligt Väst.

Så kan man också lägga krokben för sig själv, men det är också ett uttryck för en allt mer tragisk utveckling i Västvärlden, som en sinnebild för dess nedgång och intellektuella förfall. Är detta verkligen i överensstämmelse med de «värderingar» vi hela tiden ältar?

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Européer om Kina, USA och framtiden

Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.

Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.

Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.

Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.

Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.

Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?

Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.

Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.

Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?