Ett antal publicister gör ett sådant där tröttsamt upprop för att söka påverka utgången i rättsfallet mot mediemogulen Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英), grundare av Hongkong-blaskan Apple Daily (蘋果日報, Pingguo ribao). Man vill därmed stödja hans kamp för pressfrihet och ett «pluralistiskt medielandskap» i Hongkong.
Det låter ju fint, men å ena sidan är Hongkong en höggradigt autonom region i Folkrepubliken Kina, och vars lagar inte angår publicisterna i fråga mer än svensk grundlag angår Xi Jinping, och å den andra sidan är Lais fall inte en fråga om pressfrihet, utan om subversion.
Lai när sedan gammalt ett oresonligt hat mot regimen i sitt hemland – vilket förstås är i sin ordning – men hans gärning begränsar sig ingalunda till att i opinionsbildning uttrycka kritik, konstruktiv eller ej. Snarare har han deltagit i den secessionistiska rörelse som har velat störta Hongkong i fördärvet om man inte får sin vilja igenom (hur demokratiskt är det?), samtidigt som han har haft underhandskontakter med synnerligen höga amerikanska företrädare i syfte att lobba för att sanktioner riktas mot styret i Hongkong.
I Sverige och valfritt annat västland utgör sådan verksamhet högförräderi, och man kan ingalunda kritisera en ordning som gör att Hongkong slutligen får samma slags säkerhetslagar som präglar Väst, enkannerligen sedan den av Storbritannien och Folkrepubliken Kina gemensamt uppdragna Basic lawföreskriver att en sådan säkerhetslag ska implementeras.
Problemet är bara att Hongkong – eller snarare dess opposition – har dragit fötterna efter sig och under tjugofem års tid har sinkat sagda implementering, med resultat att centralregeringen i Beijing – återigen i full överensstämmelse med sagda Basic law – har promulgerat en dylik säkerhetslag.
Publicisterna i fråga tror sig alltså inte bara ha rätt att överpröva en suverän nations juridiska system, utan tycks även nära en bisarr uppfattning om att grundläggande rättsstatliga styrdokument som Basic law inte behöver respekteras. Det är så det brukar låta när det gäller Kina, och man talar här med samma kluvna tunga som när det gäller Taiwan.
Men i den där besvärande verkligheten vet man förstås att Zhongnanhai knappast kommer att villfara kraven, varför det tröttsamma uppropet i själva verket mest är en än mer tröttsam exercis i godhetssignalering för en helt annan publik.
Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.
Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.
En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.
USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.
Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.
Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.
Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.
Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.
Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.
Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.
Reservvalutors andel 1965–2022 (IMF)
Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.
Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.
Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.
Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.
Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.
Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.
Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.
Palki Sharma är förstås en skön och tilldragande desi, men så är hon också indoeuropé och medelklass.
Alltsedan civilisationens vagga har den ledande makten i världen präglats av störst omsättning av energi och metaller av olika slag, som ställföreträdande parametrar för produktion, handel och välfärd. Omvänt är åtkomst till råvaror som mineraler och fossila bränslen en ständig grogrund för konflikt och ytterst krig, vilket vi har sett ett flertal exempel på i modern tid, men även tidigare i historien.
Bronsålderskollapsen -1200/-1150 hade kanske en grund i torka, men en avgörande faktor var ändå järnets framväxt, vilken helt rubbade intrampade handelsrutter och inbördes styrkeförhållanden. Grekland och Europa trädde fram som nya centra jämte Egypten efter Assyriens och Babyloniens fall.
Japan moderniserade under amerikanskt hot om våld, och kopierade därmed inte bara västerländsk civilisation och teknik, utan även koloniala tankegångar. Man såg hur de europeiska makterna skar sönder och samman Asien, och man valde därför att själv bli kolonisatör delvis i syfte att förekomma en utveckling där man själv blev koloniserad.
Men Japan är samtidigt en råvarufattig nation, varför man behövde Manchuriets och sedermera hela Kinas och övriga Asiens omfattande resurser. Ett problem i sammanhanget var att USA sanktionerade Japan och därmed skar av tillförseln av olja för industrin, vilket ledde till attack mot Pearl Harbor och sedermera storskalig kolonisation i Asien i syfte att säkra tillgångar. Genom att sänka den amerikanska stillahavsflottan vann man ett par år, även om man småningom förlorade kriget.
I modern tid söker USA ånyo strypa konkurrenter medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra olagliga medel, enkannerligen Kina, som man ser som ett hot mot amerikansk världsdominans. Det är framförallt halvledare och annan kritisk teknik man söker förhindra Kina från att nyttja, i syfte att sinka landets vidare utveckling.
Men styrkeförhållandena är här helt annorlunda, då det i själva verket är Kina som kontrollerar både råvarorna och produktionen samt i övrigt är världens logistiska nav. Framförallt kontrollerar man utvinning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller, som är kritiska för i princip all modern teknik.
Kina kontrollerar jordartsmetallerna fullständigt.
För tunga jordartsmetaller har man helt och hållet monopol, och skulle enkelt kunna besvara omvärldens fientliga aggressioner genom att helt sonika implementera ett embargo på sådana metaller. Reserverna skulle ta slut inom ett år, samtidigt som det tar minst ett decennium att bygga upp en egen industri.
Att man ändå är tålmodig och finner sig i amerikanska provokationer beror på att man har siktet ställt längre fram i tiden, och man räknar med att kunna övervinna det tillfälliga motstånd som amerikansk exportkontroll innebär, bland annat genom att vässa den egna halvledarindustrin så att man slipper beroendet från omvärlden.
Även EU och USA vill som bekant minska beroendet av Kina och övriga Asien, varför man planerar att själv utvinna och raffinera mineraler samt bygga fabs för halvledarteknik. Man söker även utmana Kinas Ett bälte, en väg genom egna infrastrukturprojekt, som dock än så länge mest är pappersprodukter.
I egenskap av forna kolonialmakter har man inte heller särskilt stor framgång i att ta över Kinas handelsrutter i Afrika och Latinamerika, särskilt inte som man kommer med en rad pekpinnar i form av «värderingar» och krav om demokrati, mänskliga rättigheter och annat sekundärt stoff istället för ren business.
Diversifiering är naturligtvis bra och nödvändigt, men samtidigt sker det under aggressiva former i en tid då man alltjämt är höggradigt beroende av den man söker frigöra sig från. Ett annat problem är att man av allt att döma inte lyckas komma ur detta beroende, eftersom de uppställda målen är oförenliga.
Att utvinna och framförallt raffinera mineraler är dyrt och frestar på miljön, vilket naturligtvis är orsaken till att man ursprungligen har fasat ut egen industri och istället förlitar sig på import. Genom att på samma sätt ha förlagt annan smutsig industri till Kina och annorstädes, kan man slå sig för bröstet av att ha minskat utsläpp och miljöpåverkan, när man i själva verket bara har flyttat problemet.
Om man planerar att ta hem sådan verksamhet innebär det således att man också har att hantera miljökonsekvenserna, samt att godta ett betydligt högre pris för raffineringen, vilket i sin tur förgrenar sig i hela kedjan. Dessutom måste man finna lämpliga gruvor, men de finns typiskt i Myanmar och andra nationer med vänliga band till Kina – det globala Syd är betydligt större än Väst. Och ja, även Ryssland är en aktör härvidlag.
Man har för övrigt samma problem med kobolt, nickel, litium och andra mer vanliga metaller av vikt för elektrifiering, i det att Kina tålmodigt har bearbetat Afrika under en längre tid, medan de forna kolonialmakterna alltjämt betraktar kontinenten och dess länder med nedlåtande attityd. USA valde samtidigt att lämna Afghanistan efter tjugo års invasion, och lämnade därmed landets ofantliga mineralskatt till Kina. Kina kontrollerar helt enkelt metallerna, och det ska mycket till om Väst ska kunna bryta det beroendet.
Det är en dråplig ironi i sammanhanget att ämnena i fråga till största del upptäcktes i Sverige, nämligen skandium, yttrium, lantan, cerium, gadolinium, terbium, holmium, erbium, tulium och ytterbium, men å andra sidan har vårt land sent omsider kommit på andra tankar under en ny regim. Huruvida man kommer att gå i land med projektet återstår att se, men det är bara på den vägen man kan göra allvar av tanken att bli mer självständig och konkurrenskraftig på världsmarknaden.
Men även om EU och USA mot all förmodan skulle lyckas i sina ambitioner att bygga upp industrier för både jordartsmetaller och halvledare, betyder det inte att man blir oberoende av Kina. Man diversifierar visserligen en del av behoven, men kan aldrig slippa det ömsesidiga beroendet med mindre än att man klipper banden rakt av och därmed sätter världen i brand.
Kinas råvarudominans kan inte övervinnas med krig, sanktioner eller andra fientliga handlingar.
Dainzin Gyaco, den 14:e tibetlaman, hamnade nyligen ånyo i blåsväder, då han offentligt gav utryck för pedofila böjelser genom att begära att en liten pojke skulle «suga hans tunga». Eftersom händelsen inträffade i indiska Dharamsala föreligger förmodligen inget straffansvar, då den indiska kulturen är ökänd för dess såväl pedofila som misogyna karaktär.
Samtidigt är det inte en isolerad händelse kring den åttiosjuårige och i prostatacancer döende laman, utan är en karakteristisk företeelse i tibetansk buddism. Munkar och andra i traditionen har att avlägga ett kyskhetslöfte, och hamnar därmed i samma prekära situation som katolska präster i den europeiska kristna traditionen, nämligen att man inte har något naturligt utlopp för sin sexualitet utöver den likaledes förbjudna självbefläckelsen.
Fenomenet är inte begränsat till tibetansk buddism, utan förekommer sporadiskt även i den renodlade mahayanatraditionen i Kina, Japan och Sydkorea. Men den tantriska vajrayana som är karakteristisk för lamaismen i kombination med feodal livegenskap av det slag som praktiserades i det «fria Tibet» 1912–1950 efter dynastin Qings fall accentuerade företeelsen.
Dainzin Gyaco pekades ut som lama redan i tvåårsåldern, och har således aldrig knutit band med det täcka könet, och har förmodligen aldrig haft något könsligt umgänge med en kvinna. Återstår således pojkar i hans hägn, lätta byten som enkelt kan övertalas att tjäna ett högre syfte.
Celibat är normen för den som viger sitt liv åt buddism i klosterväsendet, men samtidigt förespråkar samma lära en form av tantrisk sexualitet med «sexuell yoga» för att uppnå buddaskap. Praktiken är emellertid förbehållen de högre kasten i samfundet (naturligtvis). Tantrasex avser dock den naturliga formen mellan man och kvinna, och inte mellan man och pojke, och det finns ingen buddistisk text som ursäktar sådant missbruk.
Å andra sidan är föreskriften att avstå från okyskhet inte den enda tibetlaman har brutit mot. Han har som bekant även tagit emot stora summor pengar (bland annat ett nobelpris), och syns i regel bära dyra Rolex-klockor, och därtill medverkar han regelmässigt i underhållningssammanhang omfattande utsvävningar kring mat och dryck. Just ett föredöme för den underklass som kastar sig ned på marken mil efter mil under vallfärdelse till Lhasa.
Lyckligtvis ska laman snart dö, varvid en ny tid ska ta vid. En tid då Tibet kan slippa geopolitiska förvecklingar och de påfrestningar som följer, och en tid då en ny lama kan verka i Tibet för tibetanerna. Den laman kommer emellertid inte att utses i indiska Dharamsala, utan i kinesiska Tibet.
