Lagom till att Oxens år (牛年, niúnián) firas in har sonden Tianwen-1 (天问一号, Tiānwèn yí hào) lagt sig i bana kring Mars. Man kunde tro att det är avsiktligt, men sanningen är snarare att planetära resor kräver gynnsamma gravitationella förutsättningar, som råkade infinna sig i juli i fjol.
Av den anledningen finns inte mindre än tre sonder på samtidig resa till den röda planeten, av vilka Förende arabemiratens al-Amal lade sig i omloppsbana en dag före Tianwen. Dess syfte är att studera marsvädret på hög höjd. Om någon vecka ansluter även jänkarna med Mars 2020, men man går rakt ned på ytan med marsbilen Perseverance i syfte att småningom föra hem marsgrus till Moder jord.
Även Tianwen har en bil att skicka ned, men det sker först i maj, efter att man kretsat planeten och undersökt varenda hörn och vrå och företagit andra vetenskapliga undersökningar. Kina blir därmed tredje nation att landa på planeten efter USA och Sovjetunionen, och andra att skicka en rover. Om allt går väl, vill säga.
USA är här veteranen i sammanhanget, och har den intressantaste missionen, medan Kina är en nykomling. Icke desto mindre har man en rasande fart i sitt program, och det amerikanska försprånget är snart ett minne blott.
Det rör sig om en ny rymdkapplöpning, men denna gång utan koppling till kärnvapen. Det är en form av konkurrens som kommer att gynna mänskligheten på samma sätt som under det första rejset mellan USA och SSSR.
Som alltid finns i det kinesiska programmet en naturlig koppling till den egna kulturen och mytologin. Tianwen är således en dikt från Elegierna från Chu (Chǔ cí, 楚辞), tillskriven poeten och statsmannen Qu Yuan (屈原, 340–278 f.v.t.).
Tianwen betyder helt enkelt Himmelsfrågor, och är en existentiell betraktelse över världsalltet av synnerligen passande karaktär för uppdraget. De första stroferna:
遂 古 之 初， 谁 传道 之？ I begynnelsen, vem fanns där att berätta?
上下 未 形， 何 由 考 之？ himmel och jord var utan form, hur kunde de studeras?
冥昭 瞢 暗， 谁 能 极 之？ dag och natt var dunkla, vem kunde urskilja början och slut?
冯 翼 惟 象， 何 以 识 之？ luften omslöt allt utan form, hur kunde man veta?
明明 暗暗， 惟 时 何 为？ dagen ljus och natten mörk, för vilket syfte?
阴阳 三合， 何 本 何 化？ himlakropparna undersöks, vad är ursprungligt och vad är förändrat?
När dynastin Qing störtades 1911 utropades Republiken Kina i dess ställe. 5 000 års kejsardöme var därmed till ända, men vad innebar egentligen den nya republiken och vilken ideologi företrädde den? Något val hade inte hållits, varför man lät nationalistledaren Sun Yixian (Yat-sen på kantonesiska) tillfälligt bli president.
Denne överlämnade dock makten till arméledaren Yuan Shikai i väntan på att val skulle hållas i december 1912. Valet vanns överlägset av nationalisterna, vars medgrundare Jiao Songren skulle bli landets förste valde premiärminister. Jiao mördades emellertid i mars 1913 av underhuggare kontrakterade av Yuan Shikai.
Yuan Shikai hörde inte till revolutionärerna, utan hade gjort karriär under Qing. När revolutionen ägde rum fungerade han som medlare mellan det militärt starkare Qing och rebellerna, och han krävde presidentposten i utbyte mot att stödja revolutionen och förmå Qing att abdikera.
En maktkamp uppstod således mellan den nya republiken och företrädare för den gamla dynastin, och en andra revolt bröt ut 1913 i syfte att störta Yuan och hans regering. Eftersom Yuan kommenderade armén kunde han emellertid avvärja hotet, och han kunde konsolidera makten så till den grad att han 1915 utropade Kinesiska imperiet med sig själv som kejsare under namnet Hongxian.
Kejsardömet upplöstes efter mindre än tre månader, då provinserna gjorde uppror och det utländska stödet för Yuan falnade. Han avled dessutom kort därefter. Republiken återupprättades 1916, men den skulle bara kontrollera ett par provinser i söder, medan övriga Kina fraktionaliserades under fristående krigsherrar i provinserna.
Samtidigt pågick första världskriget i främst Europa, men det aggressiva japanska kejsardömet passade 1914 på att lägga beslag på tyska koloniala besittningar i provinsen Shandong. Japan lade 1915 även fram de 21 kraven på Kina, bland annat att godta japansk överhöghet i forna tyska områden.
Kina gick formellt in i kriget 1917 på ententens sida, och förklarade krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Syftet var att söka allierade mot ett hotfullt Japan, och att ta tillbaka koncessioner i Tianjin och andra tyska besittningar. Kina deltog inte i några stridigheter, men skickade arbetskraft till Frankrike.
Vid freden i Versailles 1919 lämnades dock de kinesiska önskemålen därhän, och västmakterna gav de forna tyska territorierna i Kina till Japan – man hade lovat både Japan och Kina samma sak i utbyte mot att förklara Tyskland krig, vilket självfallet uppfattades som ett svek.
Som en konsekvens uppstod Fjärde maj-rörelsen 1919, en patriotisk manifestation för nationell enhet. Man krävde bland annat att regeringen inte skulle underteckna Versaillesfördraget och förordade bojkott av japanska varor, men det var även en politisk manifestation som utmanade traditionella värderingar och förespråkade demokrati, frihet och kulturell modernisering. Kineserna sökte efter en ny nationell identitet.
Sveket från västländerna, samt det faktum att dessa sedan opiumkrigen från 1842 och framåt hade roffat åt sig koncessioner i Kina och på annat sätt tvingat på landet orättfärdiga fördrag, gjorde emellertid att de liberala demokratierna i väst inte sågs som attraktiva för Kinas vidkommande. Samtidigt hade man revolterat mot sin egen dynastiska monarki och dess kultur, och hade därför inget annat val än att låta sig inspireras av västerländska ideologier.
Ryska revolutionen 1917 var härvidlag en inspirationskälla, och den kommunism som Sovjetunionen företrädde lockade intellektuella, bland dem Mao Zedong. Även andra former av anarkism och socialism blev populära strömningar, inte minst i kulturen. Formellt bildades Kinas kommunistiska parti (Zhongguo gongchandang, 中国共产党) i Jiaxing utanför Shanghai den 23 juli 1921, men i den ideologiska doktrinen har man satt 1 juli som startdatum.
De styrande nationalisterna hade å andra sidan ingen egentlig ideologi, utan hade sedan 1905 verkat under olika beteckningar för att störta den dynastiska ordningen och utropa en demokratisk republik. Kinas nationalistiska parti (Zhongguo guomindang, 中国国民党, eller Kuomintang med äldre transkription, men alltid med uttalet gwåminndang), utropades formellt 10 oktober 1919.
Den fortsatta kinesiska politiken skulle enbart komma att handla om dessa två poler, som båda paradoxalt nog organiserades av ryska Komintern enligt leninistiska partistrukturer. Västländerna erkände nämligen inte Nationalistpartiet som legitim härskare över Kina under den rådande situationen med krigsherrar i provinserna, medan det å andra sidan var självklart för Sovjetunionen att understödja ett kommunistiskt systerparti och att verka för sovjetiska intressen.
Från början fanns ingen schism de båda partierna emellan, utan man samarbetade flitigt. Mao Zedong och andra kommunister gick även formellt med i Nationalistpartiet, och man bildade 1924 en enad front i syfte att röka ut krigsherrarna i provinserna. 1926 satte man ut i Norra expeditionen (北伐, beifa) för att med den gemensamma nationella revolutionsarmén ena landet. Man kom halvvägs, erövrade östra Kina och installerade 1928 en regering i Nanjing, vilket var tillräckligt för att vinna erkännande från stormakterna.
Dessförinnan hade partisamarbetet dock brutit ihop, och nationalistledaren Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek med äldre dialektal transkription) rensade från 1927 ut kommunister ur de egna leden på bred front. Nationalisterna anställde även en massaker i Shanghai i april 1927, då flera tusen kommunister mördades. Dessa händelser och efterföljande kommunistiska uppror utgjorde startskottet för det kinesiska inbördeskriget 1927–1949.
Kinesiska röda armén (中国工农红军, Zhongguo gong-nong hongjun), senare Befrielsearmén, bildades som ett resultat, men kommunisterna var redan från början i kraftigt underläge, och drevs på flykt undan nationalisterna. Man kunde bilda en sovjet i Jiangxi, men blev småningom ivägdrivna på den Långa marschen från Jiangxi till Shaanxi i norr under 1934–1935. I partiets historia har händelsen senare fått en central plats.
Inbördeskrigets mångahanda skeenden komplicerades småningom av japansk aggression från 1931, då man invaderade Manchuriet och där 1932 installerade marionettstaten Manchuguo under det tidigare avsatta kejsarbarnet Puyis formella ledning. Genom denna absurda utveckling hade den manchuiska dynastin Qing återupplivats, och syftet var givetvis att skapa sympati för den japanska saken.
Japan behövde Manchuriet och dess resurser som bas för att ta sig an resten av Kina och Östasien i en imperialistisk ambition som tog sin början 1937 med regelrätt invasion av Kina. Inbördeskriget fick därför vänta, och man bildade en andra enad front för att ta sig an det japanska hotet.
Samarbetet fungerade dock bara hjälpligt, och Kina hade efter en lång nedgångsperiod med interna stridigheter inga resurser att bemöta invasionen. Japan ockuperade hela östkusten och kunde erövra stora delar av övriga Asien innan västmakter grep in i skeendet och slutligen kunde besegra Japan 1945.
Därefter vidtog inbördeskriget på nytt, med resultat att nationalisterna förlorade terräng, trots materiellt och logistiskt understöd av USA. Kommunisterna vann bondebefolkningens stöd och kunde med gerillakrigföring lägga beslag på den amerikanska materielen, och med den driva nationalisterna på flykt till Taiwan. Nationalisterna förlorade kriget för att härföraren Jiang Jieshi var en idiot som inte lyssnade på sina egna generaler eller de amerikanska rådgivarna.
Mao Zedong kunde därför den 1 oktober 1949 utropa Folkrepubliken Kina under Kommunistpartiets ledning, medan spillrorna av Republiken Kina fortsatte sin existens på Taiwan. Det var underförstått att man vid ett senare tillfälle skulle slutföra kriget och även ta Taiwan, men andra geopolitiska faktorer under kalla kriget har bevarat status quo in i våra dagar, med Republiken Kina som en numera välmående demokrati under suddigt amerikanskt beskydd.
☭ Kinas kommunistiska parti
Av denna kortfattade skiss över Kinas moderna historia framgår bevekelsegrunderna för Kinas kommunistiska parti, varför det bildades, varför det utgjorde en lockelse för en nation i sökande efter en ny identitet, varför det var svaret på det «förödmjukelsens århundrade» som hade störtat Kina till ruinens brant och varför det slutligen kunde ta makten efter mindre än trettio års existens.
Man kan av dessa skeenden även förstå partiets fortsatta ambitioner, bland annat att återta kvarvarande rebelliska provinser efter upplösningen av Qing och den första republiken, inte minst Tibet (1951). De utländska koncessionerna i Shanghai, Tianjin med flera städer upphörde visserligen under andra världskriget, men kvar fanns den brittiska kronkolonin Hongkong, som återbördades 1997, och den portugisiska besittningen Macao (Aomen), som Portugal frivilligt avstod 1999. Nu återstår bara Taiwan.
Det löper som en röd tråd i den kinesiska historien dessa ständiga pulser av splittring och enande, och det hade därvidlag inte spelat någon roll vem som gick segrande ur inbördeskriget; nationalisterna hade haft samma ambitioner, även om de geopolitiska konsekvenserna hade blivit annorlunda. Ett undantag är Mongoliet, som Folkrepubliken erkände som självständigt, av realpolitiska skäl att inte dras in i förvecklingar med Sovjetunionen.
Kina var vid den tiden ett land med en stor bondebefolkning, och man hade egentligen inte något industriellt proletariat av det slag som utgjorde grunden för den marxist-leninistiska analysen. Den maoism som präglade Kommunistpartiet under Mao Zedong var således en anpassad variant av kommunism.
Det var dock tveklöst kommunism, i det att man brutalt angrep godsägare och på andra sätt gjorde upp med en äldre «feodal» ordning. Man ägnade sig åt «klasskamp» och bedrev en kommandoekonomi som under vanvettiga reformer som Stora språnget orsakade svår svält, samtidigt som man slog ned på dissidenter och i stort utvecklade samma slags skräckvälde som i Sovjetunionen.
🐱 Kinas kattistiska parti
Folkrepublikens första decennier från 1949 fram till Maos död 1976 präglades således av instabilitet, slutenhet och vanvett, och även om man hade befriat landet från förnedrande kolonialism och ockupation, var man en utfattig och efterbliven bondenation som inte hängde med i utvecklingen. Det var inte detta man åsyftade med revolutionen 1911, Fjärde maj-rörelsen 1919 eller ens med Folkrepublikens grundande 1949 – Mao hade blivit en börda.
Visserligen hade man 1971 genom den amerikanska pingpongpolitiken och erkännandet i FN som hela Kinas legitima företrädare öppnat dörren på glänt inför en ny tid, men man var ännu mitt uppe i en förgörande kulturrevolution. Den upphörde först 1976, och ansvariga för missgreppen åtalades, bland dem Maos fru Jiang Qing.
I det maktvakuum som uppstod tog småningom Deng Xiaoping vid 1978, och han sjösatte genast ett antal reformer, inte minst gaige-kaifang (改革开放, reform och öppnande). Deng modellerade ett antal moderniseringar efter Singapores exempel, och välkomnade utländska investeringar i ett antal särskilda ekonomiska zoner. Från denna tid växer den kinesiska ekonomin med i medeltal nio procent per år, och det är Deng som är det moderna Kinas egentliga arkitekt.
Med Deng är förknippat ett ordspråk som han gärna förmedlade, och som har blivit känt som kattism: Svart katt eller vit katt, så länge den fångar möss är det en bra katt (不管黑猫白猫，捉到老鼠就是好猫, Buguan hei mao bai mao, zhuodao laoshu jiu shi hao mao).
Det är en form av pragmatism, att man är öppen för allt som kan gynna Kina, oavsett vad det kallas. Det är ett avsteg från den doktrinära ideologi man dittills hade bekänt sig till, även om man formellt kallar denna pragmatism för socialism med kinesiska kännetecken (中国特色社会主义, Zhongguo tese shehuizhuyi) för att inte fjärma sig från sitt ideologiska ursprung.
Kommunistpartiet kan nämligen inte slänga sitt ideologiska arv överbord, eftersom det är med det man motiverar diktaturen. Under Deng upphör Kommunistpartiet i praktiken att vara kommunistiskt, och kan snarare kallas Kinas kattistiska parti enligt innebörden av ordvitsen ovan, men man måste ändå behålla den äldre retoriken som ett slags meningslösa regalier.
📈 Kinas kapitalistiska parti
Tveklöst finns än i dag socialistiska drag i den kinesiska staten, bland annat med en stor andel statliga företag. Men det är en andel som stadigt minskar till förmån för privatiseringar, och det är en marknadsstruktur som inte går ihop med begreppet kommunism, det vill säga gemensamt ägande under proletariatets diktatur.
Sedan Kina blev medlem i världshandelsorganisation WTO 2001 har den utvecklingen bara accentuerats, och Kina kan sedan dess förstås som en auktoritär statskapitalistisk blandekonomi med omfattande inslag av marknadsekonomi.
Den styrande entiteten kan närmast betecknas som Kinas kapitalistiska parti, och med en Ginikoefficient runt 0.47 (Sverige 0.27) har man en ojämnare inkomstfördelning än något land i Europa – det är inte vad man normalt förknippar med kommunism. Men även om man producerar fler miljardärer än någon annan, har man också program för att få bukt med kvarvarande fattigdom, vilket är den socialistiska komponenten.
🧧 Kinas konfucianistiska parti
Sedan den omtumlande inledningen 1949 har Kina sedermera etablerat sig som världens största ekonomi, och intar numera tätpositionen i allt fler discipliner i fråga om teknik, vetenskap och annat. Egentligen har all den utvecklingen ägt rum sedan 1978, eller under drygt fyrtio års tid.
I ledningen sitter alltjämt Kinas kommunistiska parti, och det är ingenting som kommer att ändras i brådrasket. Ty inte någon gång i historien har Kina haft en så snabb och gynnsam utveckling, och trots att det finns mycket skit under ytan och en hel del sprickor i fasaden, kvarstår faktum att partiet åtnjuter stort förtroende bland folket, betydligt mer än vad som är fallet i demokratier.
Det finns ingen som helst strömning att iscensätta en revolution för att störta den nuvarande ordningen, och att under de omständigheterna ta på sig rollen som dissident är bland det mest meningslösa man kan göra. Samhällskontraktet i Kina medger inte en sådan roll, och så länge partiet och Xi Jinping har «himmelens mandat» – det vill säga folkets förtroende – kommer man att fortsätta regera obehindrat.
Tids nog uppstår en ny kris då partiets existens kommer att ifrågasättas, men den tiden är inte nu, och inte i den omedelbara framtiden. Man har tvärtom ganska nyligen kommit ur en sådan omstörtande tid av splittring och förnedring, och åtnjuter nu istället en ny guldålder under enighet. Sådana perioder brukar vara i ett par hundra år, om historien är någon vägledning.
I år fyller partiet hundra år, men det är förstås inte längre ett kommunistiskt parti. Det har transformerats fullständigt från sina marxist-leninistiska rötter, och kan väl i dag närmast betraktas som Kinas konfucianistiska parti i det att man ständigt betonar Kinas historiska kontinuitet och sätter upp konfuciusinstitut världen över.
Det är en vanlig men samtidig oerhört billig och helt meningslös retorik att fräsa kring «kommunistregimen» när man kritiserar Kina. Kommunism är i vår optik en smutsig ideologi som hör hemma på historiens soptipp, en bevisat usel ideologi som mest utgör en restpost i partifloran i flera länder.
Av det skälet är förstås inte Kina heller kommunistiskt, annat än till namnet och den formella utsmyckningen. Man missar målet helt om man inte vet vad man har att göra med och om man felaktigt karakteriserar en tänkt fiende.
Det riktiga sättet att förstå Kina är att se det som en politisk dynasti, en modern fortsättning på den dynastiska kejsareran men under en meritokratisk (om än inte demokratisk) ordning. På samma sätt som det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit, spelar det heller ingen roll om partiet heter guomindang eller gongchandang så länge det kan regera för Kinas bästa.
Det är inte svårt att med historien som fond se att Kina har behövt en stark hand för att ena landet och inrätta en ny era. Det råkade bli Kommunistpartiet. Under en tidig demokratisk ordning hade man tvingats ge bort halva landet i någon sorts balkanisering som effektivt hade tagit död på Kina som vi känner det. Kina har behövt partiet, och partiet är alltjämt den kraft som kan driva utvecklingen vidare till en ny dynastisk guldålder.
Framtiden står skriven i stjärnorna, men jag vidhåller att Kina vid tillfälle kommer att utvecklas i en mer demokratisk riktning, nämligen när det gynnar landet i «kattistisk» mening.
Det blir inte nödvändigtvis demokrati exakt så som vi känner den, utan «demokrati med kinesiska kännetecken», något som specifikt passar Kina och inte underordnar den väldiga kulturnationen en västerländsk ordning – ty det sistnämnda är för kineserna helt otänkbart.
När den kinesiska nationalistregimen förlorade inbördeskriget 1949 tog man sin flykt till ön Taiwan utanför Fujians kust. I omvärldens ögon betraktades man ändå som hela Kinas legitima företrädare fram till 1971, då rollerna reverserades och Folkrepubliken övertog mandatet. Anledningen härtill är förstås kalla kriget och dess logik.
Republiken Kina var vid den tiden inte någon gullig demokrati, utan en hårdför diktatur som omedelbart instiftade en deklaration om undantagstillstånd i provinsen Taiwan (臺灣省戒嚴令), där bruket av ordet «provins» indikerar att man alltjämt betraktade hela Kina som sitt territoritum (inklusive Mongoliet, som Folkrepubliken tvärtom erkände som självständigt).
Det är en situation som inte har inte ändrats, utan framgår alltjämt av den konstitution som gäller för Republiken Kina på Taiwan, trots mumlet om självständighet. På motsvarande sätt utgör Taiwan en provins (台湾省, Taiwan sheng) även i Folkrepublikens retorik.
Undantagstillståndet blev världens dittills längsta, från 1949 fram till 1987, då man tog några första stapplande steg mot en demokratisering. Under de dryga fyrtio åren av vit terror förbjöds all politisk opposition, och det fanns en omfattande censur av nyheter, litteratur, musik och konst.
Ekon av det förgångna kan dock fortfarande höras med intermittenta mellanrum, och det finns alltjämt restriktioner kring vad som får yppas, inte minst angående de bilaterala relationerna de två Kina emellan. Att framföra åsikter som linjerar med fastlandets uppfattning ses exempelvis inte med blida ögon av de myndigheter som äger saxen.
Till offren för denna censur hör barnboken 等爸爸回家 (Deng baba huijia, I väntan på att pappa ska komma hem), en tecknad skildring för barn i förskola och lågstadium angående utbrottet av corona i Wuhan. Kulturministeriet i Taibei beslöt att förbjuda publicering av boken på Taiwan, och beordrade även att befintliga exemplar vid bibliotek och andra institutioner ska elimineras.
Det är alltså en bok för femåringar, men kulturministeriet ser det som en form av «kommunistisk propaganda», bland annat för att det förekommer en bildruta med soldater. I en annan förekommer även texten 中国加油 (Zhongguo jiayou, Heja Kina) respektive 武汉加油 (Wuhan jiayou, Heja Wuhan), och det går ju inte för sig!
Det finns i praktiken ingen skillnad i hur Taiwan har hanterat pandemin i jämförelse med andra provinser, och man har också exakt samma goda resultat (exklusive Hubei), det vill säga 0.3 döda per miljoner invånare (Sverige 1 078 i jämförelse).
Bokens syfte är att förmedla för småbarn vad pandemin innebär, och vad den för med sig. Den visar på ett pedagogiskt sätt vilka åtgärder som krävs, och varför. Armén har haft sin givna roll under pandemin, och det är i sig inget märkligt att alla samhällssektorer engageras under sådana omständigheter.
Förläggare i provinsen har reagerat med ilska över beslutet, och menar att det är en återgång till undantagstillståndets tid, att det är ett uttryck för rena dumheter.
Den avgående amerikanska dårregimen deklarerar i elfte timmen genom utrikesminister Mike Pompeo att det pågår ett «folkmord» mot muslimska uigurer i Xinjiang. Syftet med utspelet är givetvis att ge efterträdaren Joe Biden en «present» i form av att ytterligare förgifta relationen med Kina, i en sista ansats av galenskap – the final madness, 最后的疯狂.
Man kunde annars tycka att en regim som under det senaste året har haft ihjäl 410 000 av sina egna medborgare genom aktiva och passiva politiska beslut borde ha lite mer finess, att en administration vars hela mandatperiod har präglats av raskravaller, rasistiska utspel och vit makt-ambitioner borde ha åtminstone en smula självinsikt och inte klampa in som en elefant i en porslinsbutik.
Det blir lite grann som att förneka att man slår sin fru, att nappa på ett trollande fulbete, men faktum är att Pompeo utnyttjar en befintlig strömning i sin retorik. Tidigare har kristna dårfinkar som Adrian Zenz och andra MR-jesuiter betecknat reformerna i Xinjiang som ett «kulturellt folkmord», men i sin strävan att ständigt överträffa sig själv har man sedermera uppgraderat fallet till «folkmord».
Man tänker sig här något typ dödens fält i Kambodja med miljontals skallar lagrade på hög, eller kanske motsvarande folkmord i Rwanda på nittiotalet. Eller åtminstone massgravar med tusentals ihjälskjutna bosniska muslimer.
Men det man finner är alltså utbildning och arbetsträning, fattigdomsbekämpning och avradikalisering, och inte en dödskalle så långt ögat når. Några dödens fält finner man inte i Xinjiang, inte heller några massgravar.
Att påbjuda mandarin i skolan anses här vara ekvivalent med «folkmord», särskilt som ickeuigurer inte behöver lära sig uiguriska (wtf?). Enligt samma logik äger i så fall ett «folkmord» rum i Sverige, där man tvingar på de stackars samerna och tornedalingarna maktens svenska språk, samtidigt som ickesamer inte behöver lära sig samiska.
På samma sätt likställer man med «folkmord» att uiguriska kvinnor erbjuds en väg ut ur muslimsk misogyni, bland annat genom pekuniära incitament att föda färre barn och ta reproduktiv kontroll över sin egen tillvaro, innefattande ett självständigt liv i arbete, hävdvunna feministiska landvinningar i vår del av världen.
Det finns naturligtvis en inneboende logik i att fattiga människor som saknar utbildning radikaliseras och hyser agg mot ickemuslimer, vilket leder till friktion i samhället, upplopp, separatism och slutligen även terror. Den enda vägen att bryta en sådan ond cirkel är att ge de förfördelade de verktyg som behövs för att bli en del av lösningen och samhället istället för att fortsätta utgöra ett problem, det vill säga utbildning och träning av lämpligt slag – att bli anställningsbar, som vi säger i arbetslinjens land.
I den processen förekommer helt säkert övergrepp av olika slag som är nog så allvarliga, men det är inte samma sak som att det skulle finns någon systematisk ambition att «utrota» en kultur eller till och med ett folk – det är en fullständigt befängd tanke, givet att Kina är mångkulturellt sedan tusentals år tillbaka.
Vad värre är urvattnar man viktiga begrepp genom dessa allt grövre överdrifter. Termen «folkmord» förlorar helt sin valör när man missbrukar den sålunda, och när det nästa gång åter anställs folkmord på riktigt någonstans i världen kommer vi att rycka på axlarna – igen, för ingen kom ju till undsättning i Rwanda.
Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.
Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.
Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.
Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.
Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.
För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.
Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.
Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.
Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.
Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.
USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.
Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.
Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.
Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.
Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.
Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.
Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.
1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.
Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» – samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.
1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.
Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.
Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.
De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.
2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.
Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.
Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.
Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.
I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.
Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.
Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.
2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.
2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.
EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.
Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.
Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.
När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.
